måndag 3 juli 2017

Ränneslättsturen

Halloj.

Nu är även Ränneslättsturen done and dusted.

Det hela började med midsommarveckan där jag var ledig och kunde träna på hårt och mycket, vilket var riktigt kul och motiverande. Bra kändes det också och jag hade höga förväntningar på mig själv inför nästa del av säsongen. Men livet har alltid sina svackor och på måndag morgon vaknade jag med halsont. Inte alls mycket, bara så irriterande lite så jag ändå inte vågade träna. Antog att det skulle släppa efter nån dag, men det bet sig kvar hela veckan. Ingen träning alls var inte var jag behövde och jag började tveka på start i ränneslätt. På fredagen två dagar innan racet började det halsonda sakta övergå till snorighet och massa nysningar, vilket var lättande. Bestämde mig ändå för att åka ner på lördagen och som tur var hade jag inte alls ont i halsen då.

Väl nere i Eksjö tog vi en liten cykeltur för att reka lite stig inför tävlingen och komma igång lite i kroppen. Efter 6 st sjukdagar kändes det exakt som jag trodde, tungt i benen och framtungt i snoken utan nån som helst möjlighet att andas med näsan, som var helt täppt.

Började tänka att jag iallafall skulle starta och sedan bryta, för en DNF är alltid bättre än en DNS. Men om den korta cykelturen skulle göra så jag vaknade med halsont igen skulle jag skita i det. Som tur var vaknade jag med endast en igentäppt näsa och jag bestämde mig för att testa.

Starten gick och jag tog det lugnt och kom oroväckande långt bak rätt fort. Kände mig ändå inte stressad av det eftersom att det var ganska väntat. Efter ungefär 5 kilometer gjorde jag det klantigaste jag kunnat göra. Skulle passera några på yttern i en vänstersväng, var för ouppmärksam och slog i backen. Frustrerad ställde jag mig upp men stressade inte iväg. Tappade ett 20-tal placeringar på det men det sket jag i. Jobbade mig uppåt sakta men säkert, fortfarande trevandes och osäker på vilken nivå kroppen var på. Gjorde ett tappert försök att gå ifrån min grupp och ifatt de framför, men kände att det var lönlöst och föll tillbaka igen. Märkte att jag låg tillsammans med Pär Dalhielm från CRT och började tänka på hur jag skulle kunna hjälpa honom till en bra placering istället för att köra för mig själv. Backade bakåt ännu lite till i klungan och låg väldigt lätt med.

Efter första langning efter ca 21km började jag ta mig framåt lite mer i klunga och började ta förningar igen. Märkte att klungan började spricka upp mer och mer och tänkte att jag kör nu. Började efter ca 30km att gasa lite mer och märkte att det funkade rätt bra ändå. Dock började jag få lite smärtor i höger höftböjarmuskel, vilket kändes lite oroväckande. Det försvann inte men blev inte heller värre, så det fick vara.

Kom snart ikapp klungan med Öijer, Junell och ett antal till, vilket var förvånansvärt, då jag trodde jag var ljusår bakom.

Vid andra langning tog jag en flaska av pappa, och strax efter det med runt 35kilometer till mål, började banans roligaste parti med massa fina stigar, bland annat genom gamla skyttegravar. Såg Oliver ett 20-tal sekunder före och jag som låg på tredje hjul på stigen började bli otålig. Lyckades gå om först den ena sen den andra, för att sedan rycka ifrån och gå ikapp och om Oliver. Fick en rätt stor lucka till både Oliver och klungan jag låg med, så jag bara körde. Körde solo ca 10 kilometer till skidstugan i Eksjö, där mamma stod och langade den sista flaskan med dryga 20 kilometer kvar. Då plötsligt såg jag gänget jag ryckt ifrån endast ett tiotal sekunder bakom. "Vad fan är nu detta" tänkte jag och blev less. Dock hann den splittras upp mer innan de kom ifatt, med Niklas Gustavsson från Team Tre Berg i spets. Då förstod jag hur de kommit ifatt mig så fort, med honom som lok.

Resten av loppet låg jag tillsammans med Emil Backlund, Pär Bäcker och John Andersson. Vi fick till ett bra samarbete trots att jag var ruskigt trött och höftböjaren började krångla mer och mer. Dessutom ett par krampsyndrom på det. Men jag vägrade släppa och med 5 km kvar ökade Emil Backlund farten drastiskt och var en hårsmån från att komma ifrån mig. Men lyckades bita mig kvar och vi kom ifatt ett par trötta killar. Med ett par kilometer kvar började jag tänka på avslutet. På Långa Lugnet ryckte jag med 5km kvar, det kunde jag inte göra nu. Resten av avsluten som resulterat i spurter har jag förlorat förutom Billingen där jag vann spurten. Chansade att spurta ändå och gick om Emil innan sista svängen. Spurten är klurig då den går uppför och känns betydligt längre än vad den är.

Oavsett gick jag förbi och var först genom kurvan med 100 meter kvar, ställde mig upp och fick kramp överallt i hela benen. Har aldrig haft så mycket kramp. Men lyckades ändå på nåt magiskt vis ta mig i mål, först av oss tre som spurtade och på den 17:e plats i elitklassen. Låg på gräset i ett 10-tal minuter innan benen var tillräckligt fungerande att ställa mig upp på.

Allt som allt är jag nöjd med racet, efter en väldigt defensiv start och en katastrof-vecka i bagaget är en 17:e placering inte fy skam, och endast ca 5-6 minuter efter de jag brukar ligga tillsammans med, vilket jag garanterat tappade första timmen.

Höftböjaren fortsätter att krångla och jag har fått en diagnos överansträngning. Stretcha mycket och ta det lugnt ett par dagar så skulle även det lösa sig.

Hörs efter Mörksuggan!

Ps. Finns det bilder nånstans?



strava:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar