Blogga dagligen? + Bilder från Helgmys

Hejsan.

Som rubriken lyder ska jag numera försöka blogga dagligen. Jag märker själv hur mycket roligare det är när jag ser att bloggstatistiken ökar hur mycket som helst de dagar jag publicerar racerapporter eller andra inlägg. Så numera kan ni göra det en vana att kolla in här varje dag ;)

Dagen då. På träningsschemat står det 2h med naturliga intervaller, och det blir på klubbträningen och förhoppningsvis cyklar jag hem. Igår hade jag egentligen 2h lugnt rull, men i och med att jag körde träningstävling istället + cyklade hem blev det 2h med mycket intensivt. Så jag känner mig lite sliten idag, och jag är osäker på om jag kommer cykla hem. Regnar det inte cyklar jag, annars inte.

En annan sak planerad idag är mitt teoriprov till körkortet. Ska skriva prov kl 15 i Västerås, och jag känner mig redo för det.

Annars var det väl inte så mycket mer, så vi hörs imorgon!

Jo, juste. Fick lite bilder från gårdagens TT i Hökåsen av Johan Lindkvist, tagna av Jonas Wiking. Riktigt fina bilder, och ni kan hitta hans instagram här.

Pallplats på Huskvarna Mountain!

Hallå!

Som rubriken lyder var gårdagen, som spenderades till stora delar i bilen på väg till och från Huskvarna/Jönköping, väldigt bra. Vi startade inte förrän 14:45 så det behövde inte bli en alltför tidig morgon. Vi åkte ändå iväg runt 7:30 för att få god tid på oss att äta, hämta nummerlappar mm, innan jag fick testa banan kl 12:30.

Mötte upp gänget från Hagströmska + Martin för att köra ett träningsvarv. Banan var väldigt fin, torr och dammig, precis som när EM arrangerades här för lite mer än tre månader sedan. En bana med tre tuffa klättringar per varv och tekniska inslag. Jag personligen har inte tyckt banan passat mig tidigare gånger jag kört här med så mycket stigningar, men nu var banan lite annorlunda, gick ganska mycket på EM-banorna och jag har utvecklats sjukt mycket i uppförsbackar, så redan på träningsvarven kändes benen kanon och jag hade inga problem med backarna.

Uppvärmningen var inte optimal, körde fram och tillbaka på asfaltsvägen ett bra tag innan start, och tänkte med 20 minuter kvar till start dra iväg en liten spurt för att få igång benen extra. Pang sa det och kedjan gick av. Som tur var hann jag och pappa till tekniska zonen för att sätta på ett nytt kedjelås, för som tur var var det kedjelåset som pajat. Förmodligen p.ga att vi återanvänt det för mycket. Men det var riktigt tur att det hände då och inte i starten...

Starten då. Vi startade tillsammans med Elitkillarna i en så kallad MAXI-klass och jag förstod inte riktigt hur startordningen fungerade. Vi blandades ihop mycket då vissa stod längst fram, andra raden o så jag, Axel Lindh, Adam Gustafsson b.la i tredje och sista raden. Starten gick och som startplaceringen skvallrade om kom jag inte iväg alls i starten utan fastnade bakom många elitåkare, och var toksist i juniorklassen. Därför blev det extra mycket hets första halva varvet då jag inte ens såg någon junior framför mig efter startloopen. Fastnade bakom en till elitåkare som gjorde allt för att jag inte skulle få köra om, men i första backen kunde jag gå ut i lösgruset och köra om 5-6 stycken. Nu var det endast ett par eliter mellan mig och några andra juniorer så jag kände mig lite lugnare, men visste ju att kampen om vinsten var borta redan. Ut i Huskvarnas egna slalombacke, Strutsabacken och jag kunde komma om tre juniorer och 4-5 elitåkare. Låg nu fyra bakom Carl Jarnhagen, Linus Persson och Axel Höglund. Axel hade jag bara ett par placeringar framför mig så jag la mig bakom han och en till ett tag på första varvet för att återhämta mig lite. Gick sedan upp och om och drog ifrån Axel direkt men fick med mig elitåkarn. Vi hjälptes åt ett tag ut på andra varvet, och där stod pappa och skrek att jag hade 40 sekunder upp till Linus och Carl. Jag jagade vidare och kände mig fortsatt stark och lyckades skaka av mig elitåkarn samtidigt som jag tog in på en ny. Kom ifatt och gick om direkt och han hängde på ett tag ut på tredje varvet där pappa sa att jag tog in på Carl och Linus o var 33 sek efter nu.

När jag kommit uppför Strutsabacken en tredje gång såg jag att Carl hade ryckt från Linus lite, och hade ett par sekunder. Det motiverade mig lite att försöka gå ikapp Linus. Blev även ikappkörd av Henke som kraschat på första varvet. Släppte förbi honom och hängde på ett tag, men insåg snabbt att det gick lite för fort.
Ut på fjärde varvet och pappa sa att jag var 15 sekunder efter Linus. Jag hörde dock "50 sek till Linus", och tänkte alla möjliga svordomar eftersom att jag körde så hårt jag kunde och inte kunde tappa så mycket på ett varv. Insåg dock i första stigningen att det inte alls var 50, utan närmare 15. Pustade ut lite och körde på uppför serpentinerna. Där uppe var jag bara 7 sekunder efter och hade Linus i sikte och jag visste att jag skulle gå ikapp.

Kom ikapp Linus i Strutsabacken och märkte att han såg riktigt sliten och trött ut, och jag kände att jag hade en chans att ta hem andraplatsen. O det var så galet varmt där i slalombacken, där det var vindstilla och solen stekte på. Låg bakom Linus ett tag innan han ville att jag skulle gå upp. Gick upp och märkte att han tappade meter för meter. Ökade lite mer för att försäkra mig om att han inte skulle gå med. Ut på sista varvet och jag skulle bara behöva attackera de tre grymma klättringarna en gång till. Bara det var motiverande i sig. Körde på som tidigare och kunde utöka luckan bak till Linus.

Gick i mål som 2:a i junior, 1:54min efter Carl som körde riktigt starkt och 1:13min före Linus. Kul att ha en sån bra känsla och prestera så bra på en bana som aldrig tidigare passat mig, och det var väldigt kul att känna att jag var stark och kunde skaka av mig både elit och juniorer uppför. Hard work pays off.

Körde även lite tävling idag, i Västerås. Eftersom att crossäsongen närmar sig för de cross-cyklade cyklisterna i Västerås anordnar de träningstävlingsserien Helgmys som startade idag. Jag åkte dig för tränings skull och körde på min MTB. Var rätt seg i benen på rakorna och jag hade inte så bra pang uppför som igår. Så jag skulle ta det som träning. Planen var att ligga på nåns rulle första varvet så jag skulle hitta banan ordentligt, men jag tog starten och fick med mig en till. Han gick upp och drog ett tag när jag inte riktigt visste vart vi skulle, men vi fick snart en lucka till de andra. När vi kom fram till banans längsta backe och springbacke med massa sand fick jag en liten lucka då jag kunde cykla uppför. Luckan höll i sig och jag utökade väl ledningen varv för varv och kom imål som 1:a lite mer än 1 minut före tvåan. Riktigt kul arrangemang och kul att köra mot såna man inte vet så mycket om hur bra de är. Kan erkänna att det kanske var lite hjälp med MTB på denna bana som i princip är full av sand överrallt, men men. Kul var det och trött blev jag. Hade galet jämna varvtider också, med 7:32min
7:31min
7:40min
7:37min
7:42min.

Det var en fotograf på plats också så hoppas hitta några snygga bilder att publicera inom kort :)

Test av Marathon-SM banan + OS-Guld i MTB till Sverige!

Hallå där!

Denna helg är den enda helgen mellan den 10 juli och 2 oktober som det inte är någon tävling på, så jag och pappa tog ändå en roadtrip över dagen till Ånnaboda, för att få ett hum om hur Långlopps SM banan kommer se ut om tre veckor.

Vi anlände till Ånnaboda strax efter 9 och pappa konstaterade snabbt att han glömt cykelbyxor, så han fick ta en extrasväng till XXL på Marieberg i Örebro och köpa ett par. Under den knappa timmen han var borta passade jag på att åka ner och prova startbacken samt startloopen. Starten går uppför från meter 1 till meter 2100, alltså 2,1 kilometer lång med knappt 100 höjdmeter. Men de 50 första höjdmeterna sker inom de första 400 meterna, så det är ruggigt brant innan det planar ut och mest bara blir en jobbig mjölksyrafylld backe där man lätt kan köra sig stum (provade idag).

Väl uppe så är det en startloop som inte var med förra året, så jag försökte hitta runt den med hjälp av en papperskarta (vem använder ens en sån år 2016!?) samt Matthias Wengelins Strava-aktivitet från när han körde igenom banan för ett par veckor sedan.

Första halvan av startloopen är samma sträckning som första delen av andra loopen, innan startloopen viker av på ett ställe. Som tur var missade jag det och fortsatte på andraloopen några hundra meter men stannade och såg att det var ett militärområde med pågående militärövningar där andraloopen gick. Jag upptäckte då också att jag kört för långt på startloopen och vände tillbaka. Andra delen av startloopen går på samma sträcka som slutet på andraloopen, så jag fick iallafall se startloopen samt lite av andraloopen.

Startloopen hade vackra vyer!

Kom tillbaka till Ånnaboda efter lite fler felkörningar och många stopp för att kolla karta, och bestämde mig för att köra startbacken igen. När man väl är någonstans där backar existerar är det väl dumt att inte utnyttja det?

Pappa kom tillbaka och vi stack ut på första loopen. Körde fel nästan direkt, men hittade tillbaka till det riktiga spåret. Det var väldigt lite backar i början på första loopen, iallafall uppförsbackar. Nerför fanns det gott om. Det var i princip inte alls mycket uppför till man kommer till Klockhammar för första gången, där det kommer vara en vätskedepå. Från Klockhammar gick det en loop för att sedan komma tillbaka till Klockhammar och ta sig ann en av banans längsta och jobbigaste stigningar på ca 180 höjdmeter på ca 4,5 kilometer. Därifrån var det mycket grusväg och en del skidspår och en till av banans brantaste och jobbigaste stigningar, som jag vet att pappa instämmer på ;).

Därifrån och tillbaka till Ånnaboda gick det i princip endast på skidspår lite upp och ner, men inga farligt jobbiga stigningar.

Hoppas de hinner ta bort denna till 10 september!

Då vi sket i andraloopen pga. militärövningar körde vi ur det sista ur kropparna genom att maxa uppför startbacken. Eller, jag maxade iallafall, pappa körde så hårt han kunde. Gick ut stenhårt i första branten och enligt garmin låg jag ca 3-4 sekunder efter KOM:et efter första 400 meterna, och jag vred ur trasan ordentligt för att försöka köra in det på de plattare partierna och låg ett tag på +1 sekunder före KOM:et, men tröttnade framåt slutet och var 9 sekunder efter KOM:et upp... Men vad jag kunde konstatera efteråt efter lite research var allas tider som låg före mig från SM:et förra hösten, alltså en stor klunga upp + pigga ben. Jag var ensam och provade efter 70 km och 1000 höjdmeter i benen... Men jag är inte bitter!


Efter körningen duschade åt vi lunchbuffé på restaurangen där uppe, riktigt fint och gott. Sedan körde vi in till Örebro för att jag skulle träna lite stadskörning innan vi rattade hemåt. Åkte direkt till Ekströms för att kolla damernas Triathlon och Mountainbike OS. Lisa Nordén kunde inte riktigt följa upp sin silvermedalj från London men gjorde en bra insats och slutade 16:e.

I mountainbike var det bara Jenny som ställde upp från Sverige, och gjorde det med stil! Var länge i en ledartrio men efter 4 varv tappade Jolanda och på sista varvet ryckte Jenny och fick en lucka som höll in i mål! OS GULD TILL SVERIGE!!! Jenny som skulle vara där för att se och lära då det var hennes första OS som 22-åring men det var alla andra som fick se och lära av Jenny!!

Stort Grattis Jenny!

Cykelvasan 2016!

Hallå!

Idag var det dags för årets kanske mäktigaste och största cykelfest i form av Cykelvasan. Självklart körde jag de 94,8 kilometerna mellan Sälen (Berga By) och Mora. Ankom till startområdet strax efter 7 på morgonen, och det var redan fyllt med cyklar och folk i fållorna. La in min cykel i fålla 2, väldigt långt bak då många redan lagt in hojen. Lite tråkigt för min skull att jag och Ludvig i princip var de enda juniorerna som inte fick starta i första startled, varför vet jag inte... Men jag hade säkert ett hundratal cyklister mellan mig och alla andra juniorer som stod i första startledet.

Starten gick uppför backen ut ur Berga By, och som tur för mig var det masterstart uppför backen, så täten fick inte köra hur fort som helst. Jag köttade på allt jag hade uppför backen för att komma om så många som möjligt och förhoppningsvis även närma mig några junoirer. Tog rygg på David Eriksson som också stod i andra startled, och vi gick på max upp.

När asfalten övergick till grus var vi i tätklungan, långt bak, men vi var med. Klungan bestod nog fortfarande av runt 100 personer, men nu gick det fortare. Försökte fortsätta avancera framåt i klungan så gott det gick, men bara efter någon kilometer till skedde en stor krasch framme i täten, där det var många inblandade och alla var tvungna att tvärnita. Många, inklusive jag, drog sig ner i diket för att undvika att köra på folk. Kom rätt snabbt därifrån iallafall, och vad jag har sett och hört var det ingen som skadades allvarligt, skönt det!

Kilometerna fram till Smågan gick allt annat än långsamt då vi vid många tillfällen var uppe i över 50km/h. Skönt med 38" drevet alltså... Kände mig fortsatt stark men hade slösat grymt mycket energi i första backen. Vägen bort till Mångsbodarna gick också fint utan större incidenter, men tempot var galet högt. Hade inte hunnit äta något och endast tagit ett par klunkar sportdryck där tempot var relativt lågt och det inte var så tätt mellan cyklisterna.

Efter Mångsbodarna fick jag en liten svacka, på samma ställe som förra året. Orkade inte gå med när b.la. Jack Kok och Erik Bergström Frisk ökade och det kändes som om det var riktigt tungcyklat.(vilket det var, men det kändes ännu tyngre). Innan Risberg stod pappa och langade en flaska sportdryck till mig. Strax därefter tog jag dagens första gel också och hoppades på att svackan skulle släppa snart. Var ca 1:30 min efter täten där pappa stod och det kände jag mig nöjd med. Gelen började verka och svackan försvann strax efter kontrollen vid Risberg. Började dricka mer och mer för att få i mig vätska och salter och försöka undvika kramp denna gång. Med 50 kilometer kvar kom en lång utförsbacke på asfalt där jag klämde i mig ungefär halva flaskan. Kanske inte riktigt var det smartaste jag kunde göra, men jag tog vara på situationen.

När vi kom fram till Evertsberg och i princip halva loppet gått kände jag mig stark och låg med bra. Dock började den där halva flaskan sportdryck klämma på blåsan och jag blev kissnödig för första gången nånsin på ett lopp. Men det var ju bara 45 kilometer kvar så jag fick stå ut.
Låg i en ganska stor klunga med b.la. Andreas Ringvall som lång framme och drev upp farten ordentligt, han gjorde ett hästjobb där framme i några mil. Även Linus Persson låg med i samma klunga o jag låg och hade koll på honom hela tiden.

Efter man kört under asfaltsvägen mellan Evertsberg och Oxberg stod pappa igen och langade en flaska sportdryck. Jag, som var jättekissnödig, tog emot den och tog några klunkar och även en gel till för att hålla energin uppe, och när Lundbergsbackarna samt Hökbergsbacken närmade sig. I första delen av Lundbergsbackarna låg jag lite för långt bak, så jag fick jaga och täppa till en lucka som uppstått. Detta resulterade då i att jg var jättetrött andra delen av backen, men jag hängde mig kvar som siste man. De bakom kom dock ifatt ganska snart. Hann vila upp mig lite innan Hökbergsbacken kom och uppför den hade jag bra känsla och tog många placeringar i klungan så jag la mig i rygg på Linus. Andreas låg fortfarande där framme och drog som ett lok.

Innan Hökberg låg jag kanske på 8-9 rullen i klungan och såg att Andreas hade det kämpigt där framme och han som låg tvåa vägrade gå upp och dra. (Hör och häpna när jag såg att det var samma kille från IKHP som gjort samma sak med mig på Engelbrektsturen). Blev förstås lack på honom igen inombords när jag gick ut från min rulle på 8-9  plats och gick upp förbi Andreas som sa att inte en jävel vill göra jobbet. Hatar såna som på långlopp bara glider med i princip hela loppet och ligger långt framme men på något sett aldrig gör något grovjobb förrän sista milen då de får en jävla fart på benen.

Fick med mig Linus på hjul när jag gick upp och jag drog några hundra meter sen gick åt sidan så Linus kunde dra lite, som han mer än gärna gjorde. Därefter var vi nog 5-6 stycken som turades om att dra och farten hölls uppe. Vid kontrollen vid Hökberg bestämde jag mig för att ta en flaska att hälla på benen för att kyla ner dem, så jag tog inte nån flaska som hade gulaktigt innehåll (sportdryck) utan jag tog en med genomskinligt innehåll och hällde på en del. Märkte dock att det inte kylde ner något då det var värmt av solen, så jag tog ett par klunkar av det. Visade sig att det inte var vatten utan också sportdryck... Kladdiga ben, cykelbyxor och händer, najs...

Någonstans mellan Hökberg och Eldris kom vi även ifatt Ted som såg lite trött ut, samt Jeppman som gärna ville visa att han hade krafter kvar och var dragvillig. Vi som turades om att dra märkte att det var fler och fler som smög sig fram i klungan ju närmare Eldris och mål vi kom... Återigen såna som bara glider med på en räkmacka för att sedan spurta till sig en bra placering. För att försöka undvika något sådant ökade jag farten med 6 kilometer kvar, och fick en lucka. Blev dock inhämtad ganska snart, men det hade splittrat klungan lite iallafall.

In på campingen och sista två kilometerna försökte jag ligga i tät hela tiden för att ha koll på vilka som låg bakom och vilka som skulle försöka spurta. Strax innan sista "knölen" och broarna över vattnet innan spurten gick Linus om med Jeppman och en till på hjul. De fick en liten lucka inpå upploppet som jag inte orkade spurta ifatt och blev omspurtade av en stark kille från Norbergs CK, annars hade jag resten av klungan bakom mig.

Kom imål på tiden 2:51:24 på en 73 placering i herrklassen, vilket jag är nöjd med! Enligt mellantiderna från Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg och Hökberg tog jag placeringar hela tiden!

HÄR hittar ni mina tider, mellantider, hastigheter mm på Vasaloppets hemsida.

Har inte hittat några bilder från dagen än, men bjuder på en bild på Henrik Öijer när han inte bara nöjer sig med att ta hem spurtpriset i Smågan samt en 40 plats, utan väljer att cykla hem från Mora till Falun efteråt! Mäktigt.

Dålig bild, jag vet, men min mobilkamera har sett sina bästa dagar...

Här är även dagens snabbaste tider (av de som laddat upp på strava) från de första 10 kilometerna: 

David och jag körde fort alltså, och det kändes...

Sedan kan ni även se min stravafil från loppet här:

Årets bästa känsla, årets värsta otur? Finnmarksturen 2016

Hallå. Idag var det som tidigare skrivet dags för Finnmarksturen i Ludvika. En jobbig bana med strax över 1000 höjdmeter på de 68 kilometerna. Värmde som vanligt upp runt 45 minuter, gillar att vara bra uppvärmd, oavsett hur starten ser ut. Vi var 9 stycken anmälda i juniorklassen och jag visste att det skulle bli hårt från start. Olstam hade fördelen med hemmabana, Linus är alltid stark, oavsett diciplin, Ted körde starkt på Mörksuggan och Jack har inte kört mycket långlopp men skulle absolut vara ett stort hot. Starten gick och vi var relativt samlade allihop uppför första backen ökades farten men jag hade inga svårigheter att hänga med, och jag gick inte heller mycket över tröskeln, till skillnad från förra året. Jag, Linus, Jack och Anton låg hela tiden nära varandra första milen ända bort till Källbotten, där gick jag upp i tät och ökade lite. Fick bra rulle på Stefan Carlsson in på stigarna och det var där de andra tappade. Hade bra känsla och kunde gå med utan större svårigheter första 25 - 30 kilometerna. Visste inte hur stor lyckan bakåt var men jag hann prata lite med David Eriksson som låg i samma klunga på cykelbanan in mot industriområdet och han sa att det var en stor lucka bakåt.

När vi svängde in under vägen och uppför trapporna stod mamma och pappa och langade åt mig och sa att min klunga var 1:30 min efter Lindgren och Wengelin och de i täten. Visste att jag låg långt fram av alla då jag låg med starka killar som Jakob Björklund, Stefan Carlsson, Stefan Persson mm som brukar ligga top 15 på långloppen. I backen upp till Högberget i nästan centrala Ludvika släppte jag min klunga och började ta det lugnare, då jag dels började bli trött och dels att jag inte ville få kramp framåt slutet som jag fått tidigare lopp. Fick sällskap bakom klungan av en till kille och vi hade bra samarbete. Vid bergspriset vid Högberget hade jag tydligen en 2 minuters lucka bak till Anton, Linus och Jack.

 Efter vi passerat Knutsbo efter ca 42 kilometer kommer helt plötsligt Jeppman och en till kille ifatt oss och jag la mig på rulle in i skogen. Vi blev av med min gamla hjälpreda på stigen, men i grusbacken som följde var jag tvungen att släppa och han kom ifatt och om igen. Kände att det började rycka lite i låren som jag tidigare lopp tagit som en förvarning för kramp, så jag började trampa ännu lättare, struntade i att stå upp och cykla och fokuserade på bra rundtramp med hyfsat tryck i pedalerna. Vid första lagningsstation i Hagge tog jag en flaska vatten av en funktionär för att hälla över låren. Det hade blivit riktigt varmt ute och jag tror att kyla ner låren var ett smart val då de där känningarna försvann. Pappa langade även en gel till mig som jag tryckte i mig som jag bra energi. Ut på asfaltsvägen efter Hagge där det lutar svagt uppför åker jag förbi Alexander Vincent Blomkvist som olyckligtvis fått punktering, och skymtar även tidigare nämnda David framför mig. Med David som delmål svänger vi in på en grusväg och loppets andra sista långa stigning. Fick flashbacks från den backen från förra året då jag i princip gått in i väggen där och fick en gel av Rasmus Flink som körde om. I år kände jag mig dock starkare men började bli väldigt orolig att de andra junisarna skulle komma ifatt. Precis när jag tänkte det kollade jag bakåt och skymtar Jack komma mot mig som ett skott. Han gick ifatt och jag låg kvar på mitt tempo med hyfsat tryck och sittandes för att inte få känningar av kramp. Efter ett par sekunder går han ut, langar i ett par växlar till, ställer sig och gasar iväg. Jahapp, tänkte jag. Kollade bakåt ytterliggare en gång och ser Linus komma mot mig, på hjul på en från Dalsland Activity. Hann som tur var uppför backen innan de kom ifatt mig, och jag la mig på deras hjul. Dalslänningen hade bra tryck och stor klinga på grusvägarna efteråt och jag och Linus i princip bara gled med.

Ut på en kort asfaltssträcka innan vi gick in på ytterligare en grusväg med ca milen kvar till mål. Där står pappa och langar ännu en gel, skönt med extra energi inför det som skulle komma. Vi kom ifatt Jack och hans kompanjon innan vi kom fram till "Leo´s backe". En 1200 meter lång backe, det sista som skulle ske innan de återstående relativt lätta 7 kilometerna kvar till mål. Hade dåliga minnen härifrån från i fjol då jag fick kramp så jag ramlade av cykeln och började gråta för det gjorde så ont. Men inför backen den här gången kändes det bättre. Antog att Jack skulle försöka sprätta ifrån oss i backen, och sagt som gjort försökte han dra iväg. Han fick en lucka direkt men när han såg andra delen av backen fick han krampkänningar på exakt samma ställe som jag fick förra året så vi var ifatt och om igen. Jag trampade på lätt och metodiskt sittandes för att undvika krampen i år. Förstod att Jack befann sig i en jävligt jobbig situation så när vi var uppe så gasade jag lite extra och han tappade lite. Men det var inte mycket så han hade hela tiden kontakt.

Sista lilla stigen innan man gick under vägen och upp på vägen gjorde Linus ett ryck som han fick ett femtiotal meter på. Men jag kände att jag hade bra driv och att jag orkade trycka ifatt honom på asfalten. När det var en kilometer kvar till mål kom jag ifatt honom igen och samtidigt kände jag att jag var starkast av oss tre. Men plötsligt börjar det pysa ur framdäcket. Körde förmodligen på en glasbit eller nåt på vägen, som skar hål på däcket. Skämtar livet med mig tänkte jag och hoppades att luften i däcket skulle hålla in i mål iallafall. Men när vi svängde av asfalten och in på gräset krängde det och därefter gick det mesta av luften ur. Både Linus och Jack gick om och jag blev förbannad samtidigt som jag cyklade vidare med tomt däck sista 800meterna runt dagiset. Tänkte att jag iallafall skulle få åka hem med bronspengen, men i sista svängen innan målrakan kommer Olstam från ingenstans och kör om mig med 50 meter kvar till mål. Blev arg och ledsen då jag känt att jag var i årets bästa form och att det skulle vara brutalt skönt att vinna med detta motstånd. Målrakan cyklades på bakhjulet in i mål på en fjärdeplats, ca minuten efter Linus som vann och Jack tvåan och Anton trea. Såg även att gruppen jag länge låg med slogs om 12 platsen i elit...


Var otroligt besviken efter mål, men måste även säga att jag är grymt nöjd med hur kroppen svarade och hur bra jag körde. Men men, nya chanser på lördag då det är dags att köra mellan Sälen och Mora, cykelvasan! Alltid ett roligt arrangemang och en utmaning.

 (Hoppas hitta några fina bilder de kommande dagarna)


 STRAVA:

Förberedelser inför Finnmarksturen!

Hej!

Bild från SM i Värnamo. Foto: Lukas Kitzberger

Idag håller jag på att förbereda mig inför morgondagens Finnmarkstur. Förra året blev ju en misär för min del, då jag förberett med ett par veckors sjukdom, samt satt på en 38t klinga kvällen innan, så kedjan och klingan ville inte helt samarbeta. 38t tycker jag även var för tungt för Finnmarksturens bana, så i år stannar jag på 32t. Stor skillnad, jag vet, men det är de enda två jag har. Och 32t har ju fungerat bra på både Långa lugnet och Alingsås MTB Challenge i år, som båda har liknande höjdkurva. 

Åter till dagen. Är klar med alla förutom tre
av mina förberedelser.

1. Sova ut. Vaknade 8:45 i morse utan klocka och det var välbehövligt då jag sovit sjukt dåligt senaste dagarna.

2. 45 minuter helkroppsmassage. Eftersom min syster numera är utbildad massör får jag en gång i veckan helkroppsmassage, vilket är grymt skönt och välbehövligt.

3. Äta pastasallad med tonfisk till lunch. Kolhydrater och protein..

4. Rulla benen inför imorgon. Cyklade en knapp timme tillsammans med pappa för att få igång benen inför imorgon, hade bra ben jämfört med gårdagens bedrövliga ben under 30 sekundersintervallerna.

5. Tvätta och göra rent cykeln.

Det jag har kvar att göra är:

1. Äta mer pasta.

2. Raka benen.

3. Ligga en halvtimme på spikmatta & foamroller. Riktigt sköna avslappningsmetoder.

Hörs imorgon med tävlingsrapport!

Alingsås MTB Challenge, Marathon

Halloj!

Blev inget skrivet igår, var alldeles för trött efter tävlingen. Gårdagens långlopp ska enligt många vara ett av de tuffaste i år, banan skulle vara väldigt kuperad och det skulle vara mycket stig. Kul!

För första gången startade juniorer och veteraner 5 minuter efter dam- och herreliten. Varför vet jag inte, men det fungerade jättebra ändå. Masterstarten ut ur Alingsås var ca 2 kilometer innan vi kom till startbacken som var ungefär 100hm.Alla juniorer låg långt fram uppför backen och det var mycket lättare att hålla koll på varandra när vi startade efter eliten. In på första långa stigpartiet gjorde de båda norrmännen i juniorklassen ett litet ryck, och jag låg bakom Emil Hedlund som låg bakom en h40 eller h30. Ingen som var jätteduktig teknisk iallafall. Efter halva stigen lyckades Emil komma om honom iallafall medan jag fortfarande satt fast bakom. Emil kom ifatt en av norrmännen och två äldre herrar, och när jag väl kom om så jagade jag ifatt dem med Linus på hjul. Slösade onödig energi på detta och jag blev rätt arg. Visste ju att andra loopen skulle innehålla runt 900 höjdmeter och med brutalt branta backar, så jag ville ha mycket energi kvar då.

Vi var ett samlat gäng med alla juniorer och en del äldre efter 15 kilometer där jag fick min första langning. Det var en norrman som låg ensam framför, men det var bara ca 15 sekunder och det kändes kontrollerat. Jag och Emil turades om att ligga främst. Snart kom vi till en ganska lång och väldigt jobbig backe, där var vi ifatt norrmannen och vi fick hjälp att dra av ett par äldre H30 eller H40 killar, skönt det. I backen splittrades vi juniorer och har för mig att en av norrmännen och Olstam tappat lite och nu är vi bara fyra junisar kvar i täten. Efter ett tag kommer 1:an i p15-16 ifatt också, då de endast skulle köra första loopen på 30km. Får lite draghjälp av honom. Efter 21 kilometer går vi ut på en asfaltsväg som vi kör på i nästan 3km. Går relativt lugnt första delen och då kommer norrmannen och Anton ikapp igen. Vi hade även kommit ifatt täten av dameliten och hjälpte dem att dra ett tag. Nu var vi en rätt stor klunga med 6 - 7 st juniorer, 3-4 damer och 3-4 äldre. Höll mig långt framme, precis som på Engelbrektsturen, så ifall något skulle hända och klungan splittras skulle jag iallafall vara i den främre klungan. Låg ofta och länge på Emils hjul, kändes lugnt då jag vet att han är stark både på grusvägar och i skogen och kan lita på hans cykling. Nu var det lite skog, lite åkrar och lite cykelbana in i centrala Alingsås och Nolhagaparken igen för varvning och målgång för de som körde det kortare loppet. Vid varvning hade även Micke Olsson som kör elit kommit ifatt oss efter en punktering och drog som ett lok ut ur stan igen. Emil låg på hans rulle och jag på Emils rulle, men i en backe släppte Emil Micke, vilket var tur då jag var väldigt trött och beredd att släppa Emil. Vi junisar hade splittrats igen och både en norrman och Anton tappade under Mickes lokkörning, tillsammans med alla äldre och damerna. Så nu var vi 4 junisar i tät, tre svenskar och en norrman som skulle göra upp om tre medaljer. Jag gick upp och drog en del i början av loopen, låg på behagligt tempo på stigarna och gick aldrig på rött. Försökte att hålla mitt tempo och inte bry mig om de tre som låg på mitt hjul. Men efter ett tag gick norrmannen upp och då han hade kört som en tok första halvan av loppet antog vi att han var ganska mycket tröttare än vad vi andra var. Vi lät honom dra ett bra tag, gick i behaglig fart uppför, utför och på platten. När vi kom till loppets längsta stigning upp till masten gick Emil förbi och ökade farten, funderade ett tag på att hänga på, men insåg snabbt att jag skulle bli trött och kanske till och med vägga om jag skulle åka med honom, så både jag och Linus stannade på norskens hjul ett tag till. Vi såg länge Emil framför oss, och samtidigt passerade vi Micke Olsson som antingen tröttnat eller fått problem.

På en grusväg tryckte jag i mig en gel, och plötsligt kom en vägg (läs: brant backe) närmare och närmare. Hann precis få ner skräpet i fickan igen när vi körde in i den. Hann inte växla innan så det fick bli panikväxling efter ett par meter in i backen, vilket är det sämsta man kan göra, då man inte bara tappar fart utan också lätt kan köra av kedjan. Men som tur var gick det bra. Norsken som låg först sprätte lite när han hörde att jag hade lite problem, men det var ingen fara att köra med han igen.  När jag trodde jag såg toppen på stigningen så gick jag ut och ökade farten, då norrmannen var riktigt trött och trampade i princip luft. Fick med mig Linus och norsken tappade direkt. När jag kom upp till det jag trodde var toppen insåg jag att det inte alls var toppen utan bara en kurva för att sedan komma en ännu brantare backe. Var lite osäker på om jag skulle klara den då den var riktigt brant och jag redan gick på rött. Men som tur var var det massa människor där som hejjade på så man fick lite extra energi. Märkte även att Linus tappade först ett par meter sen ett par meter till. Väl uppe (äntligen) var det lite utför innan ännu lite mer uppför.. "Men för i hela helvete, ska det aldrig sluta" tänkte jag, samtidigt som jag körde in i backen. Som tur var var den inte så lång utan jag var uppe rätt fort. Väntade in Linus så vi kunde köra tillsammans ifrån norsken och försöka ta in på Emil.

Efter 45 kilometer stod mamma och pappa och langade och då passade jag på att fråga hur långt det var upp till Emil. "20 sekunder" ropade pappa. Bara, tänkte jag och sa till Linus att vi skulle köra ikapp. Körde hårt ett par kilometer och kom sedan till en backe som man såg hela vägen upp på. backen var jobbig och tog ca en minut, och när vi var i botten såg vi inte ens Emil. 20 sekunder i helvete heller tänkte jag och blev sur på pappa som hade ljugit. I grusvägen nerför efter backen började det spöregna, jag som inte hade några glasögon såg lika mycket som en blind man och det var rullgrus och kurvor. Tog en kurva helt fel och Linus kom om och ifrån på innern. Han försökte rycka men det kom en 180 graders sväng direkt efter där jag kom ifatt igen. Vi låg tillsammans resten och när det var ca 6 kilometer kvar var det samma avslutning som första loopen, så där hade vi kört och hittade. Linus, som låg först, sänkte farten rejält och bara väntade på att jag skulle rycka, som jag aldrig gjorde. Vi låg och fiskörde jättelångsamt hela vägen in i Nolhagaparken igen där vi skulle köra en liten slinga på XCO banan innan målgång. Hade en plan att gå om i början av skogen för att sedan ligga först och va först in i spurten. Men precis innan jag skulle rycka började det dra i baksida lår. Men faaaan, inte igen. Andra långloppet i rad krampen kom med nån kilometer kvar till mål. Så istället för att rycka växlade jag ner, trampade lätt och såg Linus sakta men säkert försvinna framför mig... För att inte få kramp på riktigt utan bara fortsätta med känningar var jag tvungen att hoppa av och gå på ett ställe, sista lilla backen på hela dagen. Sen var det bara nerför på stigar in på upploppet. I mål var jag 3:32 efter Emil och strax över 30 sekunder efter Linus. Surt, då jag känt mig start hela vägen ända in i skogen och kände mig säker på att kunna ta andraplatsen... Men får man kramp är det svårt att göra nånting förutom att lugna sig tills det blir bättre.

Frågan är bara varför jag får kramp, i Mörksuggan och Engelbrektsturen var jag övertygad om att det var värmen (upp mot 30 grader) som spelade mig ett spratt, men nu var det knappa 20 grader och gråa moln. Och att det de två senaste gångerna varit sista kilometern är väldigt frustrerande då det ofta, som i det här fallet, avgörs där. I Engelbrekts hade jag tur att Linus redan släppt, och idag hade jag otur. Jag äter magnesiumtabletter varje dag och även en banan för att motverka kramp, har ni några andra bra förslag för att motverka kramp?


Har tyvärr inte hittat någon bra bild från långloppet, så här kommer ett par från mamma, samt ett från XCO:n i lördags taget av Jesper "jeppman" Andersson:

Foto: Jeppman

Starten XCM

Pallen XCM