Cykelvasan 17

Halloj!

Vasan är återigen körd och en racerapport kommer här.

Tog Dustern upp till Sälen och Lindvallen i fredags och kom upp i hyfsad tid på eftermiddagen. Stack ut en sväng på hojen och körde upp till toppen på fjället, sedan ner den rosa leden, riktigt flowig och fin. Balsam för själen. Helt annan känsla än förra helgen och jag började tro att resan mellan Sälen och Mora skulle gå ganska bra iallafall. Visste att mitt tidigare mål på top 50 och under 2:50 skulle bli svår med den "uppladdning"/kroppsliga och mentala kaos jag haft inför detta. Här kan ni läsa om det om ni missat det.

Uppstigning 04:55 för att packa ihop och äta frukost innan avfärd ner till Berga By och Vasaloppsstarten. Ställde oss i kö för att få lägga in cykeln i fållan ca 06:30. Fållan öppnade 06:45 till fålla 1. Fick höra att de som för tillfället ligger topp 10 i långloppscupen får starta i fålla 0, dvs längre tid att värma upp samt stå längst fram. Jag ligger 11:a i cupen. Lite besviken där, man vad ska man göra. Hade jag varit i min bästa form kanske jag skulle gynnas mer av det. Nu stod jag långt bak i led 1 istället.

Starten gick 08:15 och vi rullade uppför startbacken. Kunde ta en hel del placeringar på vägen upp men det var svårt att passera fler. Såg att det var några som gick i utbrytning i slutet av backen medan klungan körde riktigt långsamt. Ett par hundra cyklister i förstaklungan gissar jag, vilket inte alls var roligt. Omöjligt att ta sig fram och det gick för långsamt. Vägen till Mångsbodarna gick 2 minuter långsammare än ifjol...

Känslan var helt okej, slet rätt mycket bitvis men jämförelsevis med hur det var förra helgen flöt jag på moln nu. Hade som sagt innan start bytt fokus från bra placering/bra tid till att ha kul, och det hade jag. Låg i en bra klunga med b.la. Martin Setterberg som (äntligen) tävlar igen, vilket är roligt. Även Samuel Lord, Erik Bergström Frisk, Emil Hedlund samt ett 10-tal till var med i klungan. Fick langning av Nordins i Tennäng (stort tack!), strax efter det fick jag en kortare svacka i backarna innan Risberg, men lyckades hålla mig kvar i klungan som sprack upp lite.

Kändes fortsatt helt okej vid kontrollen i Risberg, där jag skymtade Isak som kört klart sin hårnålskurva när jag gick in i den, vilket var ett tecken på att det dittills gått ganska bra. Även Anders och Jonathan låg mellan oss, så vi låg ganska tätt ihop.

Längs vägen efter ca 43-44kilometer stod Patric och Filip och hejade och skrek att jag va 30sek efter Isak. In genom kontrollen i Evertsberg som är halvvägs in i loppet fick jag en ny flaska av familjen Wallin (stort tack!). Drack, tog en gel och satte mig på överröret och avancerade utför asfalten. Strax efter det skulle jag göra en fartökning när jag kände att det började krypa lite i höger baksida lår. Vafan liksom. Det var ju 4 mil kvar. Växlade ner och la mig längre bak, och det försvann. När vi ett par kilometer senare gick under Vasaloppsvägen och upp i backen innan Lundbäcksbackarna smällde det till på riktigt. Först höger sedan vänster. Finns inte så mycket man kan göra efter det annat än att dricka, massera, äta GT-tabletter och trampa lätt. Klunga efter klunga passerade och det var jag och Mathias Bohman som båda hade kramp överrallt i benen som åkte tillsammans och pratade, peppade och hatade livet tillsammans de sista 38 kilometerna. Vid Hökberg stod Nordins igen och jag tog tacksamt emot en ny flaska samt en gel som jag tryckte i mig. Då var det endast ca 20 kilometer kvar och jag hade kört med kramp i 18 kilometer. Nu var det dock mer lättrullat genom Eldris och in mot Mora men varken jag eller Mattias kunde köra fortare. Vi växeldrog för att hjälpas åt att komma imål under skamgränsen 3 timmar. Det var inte förrän vi passerade Hemus skidstadion med 3 kilometer kvar jag var säker på att vi skulle klara det. Igenom campingen och över den utlagda bron för att sedan komma ut på det långa upploppet där jag inte ville eller kunde spurta. Några sekunder hit eller dit när det ändå är en dålig tid gör inte så mycket. Klockan stannade på 2:55:51 vilket är typ 10 min efter det jag vet att jag kan klara av, men ändå godkänt med knappt styrfart sista nästan 40 kilometerna. Placering vet jag inte men runt 140-150 skulle jag tro.

Nya tag nästa år. Nu vet jag vad jag ska träna mer på inför detta lopp som är betydligt svårare än vanliga långlopp.

Stort tack till Cykloteket Racing Team, familjen Nordin och familjen Wallin för langning och påhejande, samt alla andra som skrek några peppande ord längs med spåret till mig. Eller till nån annan som heter Erik som kanske låg nära, men jag tog åt mig av orden ändå.

Foto: Happyride.se

Strava:

Nej, Nej, Nej...

Årets stora mål Långlopps-SM i Motala blev ett fiasko. Nej, det blev inte ens det. Det blev resultatet av en totalt utmattad kropp och ett urpumpat psyke. Det märktes redan förra helgen att kropp och knopp var påväg i en nedåtgående spiral utan botten. Efter SM i Värnamo och de överraskande framgångar jag fick där var jag redo att slipa formen ännu mer till det SM som jag faktiskt ville prestera på, två veckor senare. Trots att SM i Värnamo inte var huvudmålet i år kände jag fortfarande stor press på mig själv, inte minst av mig själv. När den pressen sedan gick över efter SM blev jag mentalt utmattad. En tomhet genom kroppen. Jag sköt det åt sidan och tränade på, trots att jag kände mig trött flera dagar efteråt. Åkte ner till Alingsås förra helgen för att försöka tävla mig tillbaka. Men två krascher senare på lördagen var dagen över med en krokig bakväxel. Försökte ladda om till UCI Marathon World Series på söndagen och jag kände mig trött på uppvärmningen. I startbacken sprängde jag mig själv när jag försökte gå med förstaklungan. Blev tröttare och tröttare, och ut på andra loopen tog jag i men jag kom knappt framåt. Jag orkade helt enkelt inte. Rullade igenom resten av loppet i distansfart men mycket besviken och mentalt svagare. Bestämde mig att vila mig igenom veckan inför SM. Men med väldigt mycket jobb de senaste veckorna och aldrig någon riktig vila blev jag bara tröttare. Jag kände mig utmattad efter en jobbdag, orkade ingenting. Åkte ner till Motala på fredagen i hopp om att allt skulle vända när jag bara satte mig på sadeln och gasade. Jag och Pär körde igenom första loopen på fredagskvällen och redan då kände jag att benen var tunga och jag var tvungen att andas med hela överkroppen. Allt sa nej. Kroppen, huvudet, allt. Trots detta ville jag verkligen göra ett bra lopp och på morgonen var tävlingångesten värre än normalt. Ville intala mig att det var pågrund av att klockan ringde tidigt, att det blåste förbaskat mycket, att regnet var hotfullt nära eller att det var 90km långt. Att när jag väl fick på mig tävlingskläderna och trampade iväg mot startområdet skulle allt vända. Det kändes som jag trampade i nygjuten betong. Benen var tunga, kroppen sa varför gör jag detta. Stod på startlinjen och ville så gärna köra bra. Första 5 kilometerna gick egentligen inte så galet fort, men när pulsen gick upp över 150 skrek kroppen i protest. Försökte pressa mig med de framför medan fler och fler passerade mig. Tappade ryggar jag normalt sett inte skulle behöva slita värst mycket för att hänga på. Tog i allt jag hade men de flöt iväg. Efter 8 kilometer hade jag tappat klungan jag egentligen borde ha tappat efter 80 kilometer. Slutade att försöka ta i och rullade med tårarna i halsen vidare för att ta mig tillbaka. Motionärer passerade som ånglok medan fler och fler "jag är värdelös" "varför lyssnar jag inte på min kropp" och  "hur fan kan man bli så jävla dålig på bara två veckor"-tankar formades i huvudet. Tillbaka efter första loopen efter drygt 20 kilometer ser jag mamma och jag hoppar av cykeln och slänger mig på sidan och bryter ihop. Gråter och analyserar varför. För hårt tränande. För mycket tävlande. För mycket resande. För mycket jobb. För lite vaken vila. För lite sömn. För mycket för huvudet som inte orkar. Undrar hur fan jag ska hinna tillbaka till hyfsad form till vasan om en vecka. Struntar i Finnmarksturen för att vara hemma och vila en dag. En endaste liten dags vila. Från cykling, jobb och resande.

Mountainbike SM 2017

Halloj!

Äntligen är årets SM kört och det har gått bra. Det startade redan i torsdags med sprint.

Jag skulle köra mitt kval kl 10:30:30 så kom dit i god tid för att värma upp och hinna med allt. Kändes helt okej i kroppen under uppvärmingen och det skulle bli kul att sprätta lite sprint igen, som man egentligen bara gör på SM nu för tiden.

Banan var en klar förbättring från ifjol och den var roligare och mer utslagsgivande i år.

Kom iväg helt okej i starten och kunde börja gasa på ordentligt. Blev ju trött rätt direkt efter startadrenalinet lagt sig men då var det bara att kämpa på. Bara ett mindre misstag i kvalet men jag var nöjd ändå. Kvalade 11:a och vidare till kvartsfinal. Över 5 timmars väntan till finalerna skulle börja var lite segt, men hanterbart. Finalerna skulle dra igång vid 16:00 men blev ganska snabbt förskjutet rätt länge. O sen lite längre. O lite längre till. Blev jävligt irriterad och frustrerad att allt åter igen drog ut på tiden, exakt som i fjol. Det sket sig ganska fort med när man ätit maten för maximal prestation när energin redan gått ur kroppen när finalerna startade VID 19:30. 9 timmar senare drog de igång, riktigt jävla arg på att det ska vara så svårt att hålla schema.

Kvartsfinalen körde jag mot Wengelin, Jack Kok och David Kangas. En kvart jag själv ansåg var alldeles för tuff att ta mig vidare från. Starten gick och jag var sist direkt. Gav ej upp och hoppades att nån skulle göra nåt misstag. Jack attackerade på vänstersidan om Kangas medan Wengan körde om på högersidan, vilket resulterade i att Kangas fick problem in i skogen och jag kunde smita förbi. Tack grabbar! På Jacks hjul resten av banan tills han går ut för långt i sista svängen och jag kom på innern. Armbåge mot armbåge och jag tog det och tog mig till semifinal, sjukt nog. Semin var om möjligt ännu värre, då jag mötte Wengan igen, samt Johan Widén och Anton Olstam. Tre snabba grabbar från Säter mot mig. Sist i starten igen och höll den positionen resten av vägen, hade inget att ge mot dem. Till B-final med Olstam, Erik Gunnarsson och Adam Gustafsson, alla tre fruktansvärt snabba. Och sen jag då. Sist iväg igen i B-finalen och lyckades hålla den placeringen in i mål. Hehe. Men en åttondeplats på mitt första SM i elitklassen i sprint vilket jag inte satsar alls på är jag mer än nöjd med.

Bild: Jakob Sarota

Bild: Jakub Sarota

Bild: Jakub Sarota

Bild: Jakub Sarota

XCO loppet idag skulle bli riktigt tufft. 6 varv på den tuffa men ack så roliga bana. Klart Sveriges bästa XCO bana, grymt jobb Keith med crew lagt ner. Skoj!

Startade i fjärde startled med startnummer 27 av 40 elitgrabbar. Riktigt oförutsagt hur det skulle gå, en bra dag möjligtvis topp 15 om jag hade tur, en sämre dag runt den placering jag startade ifrån.

Starten gick och det var dammigt. Jättedammigt. Följde horden av snabba grabbar på startloopen och in i första skogspartiet. Gick inte jättefort i skogen och jag låg på runt 25e plats. Inga omkörningsmöjligheter innan liftgatan innan andra loopen av varvet började. Tog mig i min iver om 3 pers i backen och knapade in på Nils Lillpers som var sista man i klungan framför. Kom ifatt efter ett par minuter och låg bekvämt med hela första varvet i klungan med Nils, Adam Gustafsson,Micke Stjernkvist, Micke Flockhart och ett par till.

Ut på andra varvet gick Flockhart upp, men blev passerad av Stjernkvist och Adam in i skogen. Jag fyra i den klungan. I liftgatan kom vi tre om Stjernkvist som såg trött ut. Flockhart gnetade på i hårt tempo och det var bara jag och Adam som orkade följa. Tog i rätt mycket för att orka följa med de två men lyckades. I slätdraget efter ”vertikalen” på andra varvet seglade tyvärr Flockhart iväg från Adam och mig också. Stark kille det där. Efter det sällskapade jag och Adam i ungefär 1,5 varv med honom i spets, jag låg rätt bekvämt bakom och studerade hans ryggtavla noga. Ut på fjärde varvet började jag hjälpa till lite med farten och gick upp. Märkte på första halvan av fjärde varvet att Adam slet lite, vilket jag dock också gjorde, men inte till samma grad då jag höll mitt tempo.

I den långa utförslöpan inför andra langningen på banan fick jag några meters lucka, började öka mer och mer för att dra ifrån lite mer, men det gick långsamt framåt. Adam tappade minimalt och minsta lilla miss från min sida skulle han vara ifatt igen. Jag matade på över min kapacitet ett tag och tog även in på Jack i slutet av fjärde varvet. Förstod att nåt inte stod rätt till med honom, antingen sprängt sig, kramp eller liknande. På toppen av liftgatan på femte varvet gick han av precis framför mig, tråkigt för honom. Men jag fokuserade framåt hela tiden med Adam 10-15 sek bakom mig hela tiden. Fick även rapporter att jag tog in på både excoach Henke Jansson och Dennis Wahlqvist så jag trampade på. Försprånget Henke hade klöv jag rätt fort och var ifatt och om redan ut på sjätte och sista varvet. Teknikslingan på första loopen gick bra och jag drygade ut lite till Henke och Adam som var strax bakom. Ut ur skogen såg jag Dennis inte alltför många sekunder framför, dryga 40 sek skrek mamma.

Uppför liftgatan sista gången och jag fick, inte förvånande, symptom om att krampen snart skulle komma smygandes. Som tur var var det på toppen och det var en snäll utförslöpa som förmodligen räddade mig från det ödet. Det gjorde mig dock försiktig och jag vågade inte riktigt trycka till hårt uppför längre utan satt mest med högre kadens. Slutade jaga Dennis utan försökte endast hålla min position in i mål. Det lyckades jag med och tog mig imål som 13:e man i elitklassen och 3:a av u23 grabbarna! Mycket bättre än förväntat och riktigt roligt, idag var det kul att köra XCO! Tog i och hade kul hela tiden vilket tydligt var ett vinnande koncept!

Bild: Jonathan Dahnberg

Bild: Jonathan Dahnberg

Bild: Jonathan Dahnberg

Imorgon är det dags för Engelbrektsturen i Norberg. Får se hur kropp, ben och knopp svarar då efter dagens slakt.

Strava: 

Racerapport Mörksuggejakten

Halloj!

Denna långhelg startade i torsdags i Orsa för att hälsa på och cykla en hel del med Isak. Stack ut och körde till Hemus skidstadion i Mora för lite åkning i torsdags kväll. Riktigt fint och bra stigar.

I fredags stack vi ut på Siljansleden i Orsa, med start upp mot grönklitt. Ca 40 minuter stigning på stig med rätt möra ben från start innan vi svängde ner på Siljansleden som egentligen är en vandringsled med många kluriga passager på cykeln. Kul dock. Avslutade med en våffla med hjortronsylt uppe i Fryksås, fantastiskt. Ca 3 timmar och 1000 höjdmeter.
Igår blev det endast nån timmes lugnt rull inför mörksuggan som kördes idag. Båda kände sig starka men lite sega.

Imorse var det uppstigning i ottan för färd till Rättvik. Tydligen var det nån sorts cykeltävling där, som fler än vi lyckats hitta till. Skulle tippa på runt tusen cyklister allt som allt även idag. Parkerade, bytte om, och stack ut och värmde upp. Kändes som väntat som rövben, men efter ett par förlorade spurter mot Isak hade jag lyckats skaka lite liv i dem.

In i startfållan tillsammans med andra starkingar och starten gick klockan 10. Masterbil uppför lilla gräsplätten och ut på asfalten. Hann ganska precis 35 sekunder innan det kraschas friskt bredvid mig. Vågade inte kolla åt sidan utan fortsatte. Ringvall kom upp jämsides och sa att det var Isak som kraschat. Helvete också. Som tur var klarade han sig med endast ett par skrapsår, men cykeln, hjälmen och hans 3 träningspass gamla (nya) garmin var skrot.

Mastern fortsatte genom centrum och jag var lätt irriterad på alla runtomkring som måste hetsa trots att de vet att bilen går i 30km/h och att en 180 höjdmeter lång backe alldeles strax skulle köras uppför. När mastern släppte i botten av Vida Blick började eight minutes of hell. Kände mig svag första halva backen, kunde repa mig hyfsat i mittenpartiet för att sedan försöka minimera skadan som skett i första delen av backen den andra delen av backen. Kom upp lite längre bak än vad jag hoppats på men försökte göra det bästa av situationen.

Vi var en stor klunga in på första stigparti där Rättviks local Junell tryckte på och fick lucka och kunde jaga ikapp gruppen framför. Själv fastnade jag bakom en del andra cyklister där det inte gick så fort. På följande grusväg attackerar jag och försöker komma ikapp gruppen framför, men kommer inte ifatt och blir snart infångad av gruppen igen. Ca 20 pers där vi var 5-6 killar som gjorde jobbet där framme var inte optimalt. Bitvis väldigt låg fart också vilket inte skulle hjälpa oss närmare de framför. Ringvall tyckte lika som jag och gav sig upp i spets ett tag för att trigga upp tempot. Efter ca 25km stod pappa med ny flaska som jag fick, och ungefär samtidigt började jag få känningar i höger höft/ljumske igen. Blev lite orolig då smärtan också uppstod på insida knä. Kunde inte trampa ordentligt och började massera lite när jag fick tillfälle. Funderade ett tag på att gå av men bestämde mig för att fortsätta ett tag till. Blev dock lite less på den fortsatt gigantiska klunga som följer på tråd. Plötsligt skymtar ett gäng framför oss som vi kommer ikapp ganska snart, innehållandes Oliver, Junell, Tommy Hammarström och ett antal till. Vår redan stora grupp blev större, men det positiva var att ljumsken började kännas under kontroll igen och jag kunde trycka på lite mer, även när jag satt ner. Lite boostad av det och en ny flaska av mamma och pappa med 25km kvar till mål trodde jag faktiskt att det kunde hålla in i mål.

5-6 kilometer senare kommer en av banans lite längre stigningar, om man bortser från Vida Blick. Gick upp i tät och ville grilla lite ben bakom mig och tog i hela vägen upp. Dock var jag inte så stark som jag hoppats på och en hel del orkade följa. Strax efter det kom vi in på ett stigparti med Junell i spets följt av Henrik Blom och mig. På stigen lyckades vi faktiskt få en mindre lucka bakåt och jag sa åt dom att köra på. Efter ett antal kilometer till hade de inte kommit närmare och vi hade tro det eller ej fått syn på en ny grupp framför oss. Med sikte på dem gasade vi på och hämtade in gruppen som bestod av Öijer, Samuel Oskarsson, teammate Jonathan (som förövrigt körde grymt starkt idag!) ett ett par ansikten till.

Med 12 kilometer kvar gick vi även om samtidigt som vi fick kommentaren "här åker man och tar i, men ändå blir man ikappåkt!" av Öijer. Med milen kvar till mål går vi in i Markusbacken där de satt upp ett King/Queen of the mountain" segment då backen är brant och jobbig. Junell attackerade i foten av backen, jag och Henrik Blom svarade och kunde passera på toppen. Märkte att en lucka skapats och jag sa till Henrik att vi kör nu. Det var många bakom men vi gasade på på stigarna tillbaka mot Jarlstugan. Med ca 6 km kvar kommer vi förbluffande nog ikapp ännu en tremannagrupp bestående av Alexander Vincent Blomkvist, Joakim Jonasson och Martin Nilsson om jag vill minnas rätt. Sa åt dem att öka då en hjord cyklister var på ingång bakifrån. Blev lite skitnödig att de skulle komma ikapp då gruppen körde rätt långsamt. Men som tur var kunde Alexander ganska snart gå upp i spets och öka lite. Samtidigt har Jonathan lyckats slita sig loss där bakom och anslutit. Blir dock en ganska kortvarig visit i vår grupp då han ganska snart råkade köra in med framhjulet i mitt bakhjul och dra i backen, dock i låg fart i en sväng, så det var lugnt med honom.

Alexander, jag och Henrik Blom körde på bra de sista kilometerna inför mål och Henrik lyckades få en mindre lucka sista kilometern innan mål. Han vann av oss medan jag spurtade ner Alexander strax bakom, in på en blygsam 20:e placering i elitfältet. Inte alls där jag vill ligga resultatmässigt eller prestationsmässigt heller för den delen. Speciellt inte när man var uppe och nosade på top 10 på Långa Lugnet... Menmen, tävlingar kommer och går och snart är det min tur att köra så fort jag kan och grilla de andra cyklisterna :) Låg inför suggan 8:a i totala cupen, får se vart jag hamnar nu!

Over and out!

Ränneslättsturen

Halloj.

Nu är även Ränneslättsturen done and dusted.

Det hela började med midsommarveckan där jag var ledig och kunde träna på hårt och mycket, vilket var riktigt kul och motiverande. Bra kändes det också och jag hade höga förväntningar på mig själv inför nästa del av säsongen. Men livet har alltid sina svackor och på måndag morgon vaknade jag med halsont. Inte alls mycket, bara så irriterande lite så jag ändå inte vågade träna. Antog att det skulle släppa efter nån dag, men det bet sig kvar hela veckan. Ingen träning alls var inte var jag behövde och jag började tveka på start i ränneslätt. På fredagen två dagar innan racet började det halsonda sakta övergå till snorighet och massa nysningar, vilket var lättande. Bestämde mig ändå för att åka ner på lördagen och som tur var hade jag inte alls ont i halsen då.

Väl nere i Eksjö tog vi en liten cykeltur för att reka lite stig inför tävlingen och komma igång lite i kroppen. Efter 6 st sjukdagar kändes det exakt som jag trodde, tungt i benen och framtungt i snoken utan nån som helst möjlighet att andas med näsan, som var helt täppt.

Började tänka att jag iallafall skulle starta och sedan bryta, för en DNF är alltid bättre än en DNS. Men om den korta cykelturen skulle göra så jag vaknade med halsont igen skulle jag skita i det. Som tur var vaknade jag med endast en igentäppt näsa och jag bestämde mig för att testa.

Starten gick och jag tog det lugnt och kom oroväckande långt bak rätt fort. Kände mig ändå inte stressad av det eftersom att det var ganska väntat. Efter ungefär 5 kilometer gjorde jag det klantigaste jag kunnat göra. Skulle passera några på yttern i en vänstersväng, var för ouppmärksam och slog i backen. Frustrerad ställde jag mig upp men stressade inte iväg. Tappade ett 20-tal placeringar på det men det sket jag i. Jobbade mig uppåt sakta men säkert, fortfarande trevandes och osäker på vilken nivå kroppen var på. Gjorde ett tappert försök att gå ifrån min grupp och ifatt de framför, men kände att det var lönlöst och föll tillbaka igen. Märkte att jag låg tillsammans med Pär Dalhielm från CRT och började tänka på hur jag skulle kunna hjälpa honom till en bra placering istället för att köra för mig själv. Backade bakåt ännu lite till i klungan och låg väldigt lätt med.

Efter första langning efter ca 21km började jag ta mig framåt lite mer i klunga och började ta förningar igen. Märkte att klungan började spricka upp mer och mer och tänkte att jag kör nu. Började efter ca 30km att gasa lite mer och märkte att det funkade rätt bra ändå. Dock började jag få lite smärtor i höger höftböjarmuskel, vilket kändes lite oroväckande. Det försvann inte men blev inte heller värre, så det fick vara.

Kom snart ikapp klungan med Öijer, Junell och ett antal till, vilket var förvånansvärt, då jag trodde jag var ljusår bakom.

Vid andra langning tog jag en flaska av pappa, och strax efter det med runt 35kilometer till mål, började banans roligaste parti med massa fina stigar, bland annat genom gamla skyttegravar. Såg Oliver ett 20-tal sekunder före och jag som låg på tredje hjul på stigen började bli otålig. Lyckades gå om först den ena sen den andra, för att sedan rycka ifrån och gå ikapp och om Oliver. Fick en rätt stor lucka till både Oliver och klungan jag låg med, så jag bara körde. Körde solo ca 10 kilometer till skidstugan i Eksjö, där mamma stod och langade den sista flaskan med dryga 20 kilometer kvar. Då plötsligt såg jag gänget jag ryckt ifrån endast ett tiotal sekunder bakom. "Vad fan är nu detta" tänkte jag och blev less. Dock hann den splittras upp mer innan de kom ifatt, med Niklas Gustavsson från Team Tre Berg i spets. Då förstod jag hur de kommit ifatt mig så fort, med honom som lok.

Resten av loppet låg jag tillsammans med Emil Backlund, Pär Bäcker och John Andersson. Vi fick till ett bra samarbete trots att jag var ruskigt trött och höftböjaren började krångla mer och mer. Dessutom ett par krampsyndrom på det. Men jag vägrade släppa och med 5 km kvar ökade Emil Backlund farten drastiskt och var en hårsmån från att komma ifrån mig. Men lyckades bita mig kvar och vi kom ifatt ett par trötta killar. Med ett par kilometer kvar började jag tänka på avslutet. På Långa Lugnet ryckte jag med 5km kvar, det kunde jag inte göra nu. Resten av avsluten som resulterat i spurter har jag förlorat förutom Billingen där jag vann spurten. Chansade att spurta ändå och gick om Emil innan sista svängen. Spurten är klurig då den går uppför och känns betydligt längre än vad den är.

Oavsett gick jag förbi och var först genom kurvan med 100 meter kvar, ställde mig upp och fick kramp överallt i hela benen. Har aldrig haft så mycket kramp. Men lyckades ändå på nåt magiskt vis ta mig i mål, först av oss tre som spurtade och på den 17:e plats i elitklassen. Låg på gräset i ett 10-tal minuter innan benen var tillräckligt fungerande att ställa mig upp på.

Allt som allt är jag nöjd med racet, efter en väldigt defensiv start och en katastrof-vecka i bagaget är en 17:e placering inte fy skam, och endast ca 5-6 minuter efter de jag brukar ligga tillsammans med, vilket jag garanterat tappade första timmen.

Höftböjaren fortsätter att krångla och jag har fått en diagnos överansträngning. Stretcha mycket och ta det lugnt ett par dagar så skulle även det lösa sig.

Hörs efter Mörksuggan!

Ps. Finns det bilder nånstans?

strava:

Ett lidande på Lida Loop

Igår kördes Lida Loop utanför Tullinge. Tredje deltävlingen i Långloppscupen och efter en 13:e och en 10:e plats i de två tidigare kände jag mig relativt säker på vart och med vilka jag orkade med att följa. Loppet är 65 kilometer fördelat på tre ungefär lika långa loopar och strax över 800 höjdmeter, men utan någon vidare lång backe, bara korta hårda backar hela tiden.

Var på plats vid 9 tiden för att ställa upp bil och tält samt förbereda mig inför tävlingen. Värmde upp Med Isak, Stefan och Per och Stefan, som har hemmabana visade bra spår i början av andra loopen och slutet på första. Känslan var bra.

Starten gick traditionsenligt hårt uppför Lidas slalombacke. En backe utan dess like i långloppscupen, då den är över på 30 sek och brantar till rejält. Kom upp hyfsat och låg och dinglade i svansen av förstaklungan och det gick helt galet fort första milen. Mila konkurrenter som jag brukar köra med var alla i samma förstaklunga och jag slet som ett djur, det vill säga alldeles för hårt, första milen för att gå med.
Någon tappade kontakten framför mig, så gick om och gasade sakta men säkert ikapp dem, men gick alldeles för mycket på rött. Kom ifatt och strax efter det kraschar Jesper Svensson hårt och får med sig Isak ner. Jag låg precis bakom men klarade mig fram att krascha. Som tur var klarade de båda sig väldigt bra, för det var en otäck krasch. Tappade kontakten med täten igen och orkade inte jaga ikapp igen. Fick sällskap av Jakob Björklund ett tag och vi hjälptes åt att dra, men klungan bakom kom ifatt med bland annat Micke Flockhart, Stefan Carlsson, Daniel Wennergren och Nils Lillpers och några fler. Isak kom ifatt igen efter hans krasch och vi låg i samma klunga in på varvning till andra loopen. Även Stefan Dahl var med, som körde riktigt bra.

Ut på loop 2. Foto: Henrik Öijer 

Hade inte klarat av att återhämta mig efter chocköppningen utan slet ont ens för att hänga med när det gick rätt lugnt. Isak stannade till och gav hans pump till Martin Eriksson som punkterade, sen låg vi på ett CRT led, med Stefan först, sen Isak sen jag. Isak fick tyvärr pyspunka så jag lånade ut min pump till honom. Strax efter det var jag tvungen att släppa klungan, var alldeles för trött. Även Fredrik Lagercrantz körde förbi och gav några peppande ord innan han också försvann framåt. Sista milen på andra loopen låg jag själv utan någon jag såg bakom eller framför.

Med ett par kilometer kvar till varvning ser jag plötsligt Emil Lindgren hoppa upp på cykeln strax före mig. Han hade tydligen punkat, lagat, punkat igen, stannat för att ta av däcket, kört 8km på fälgen samt sprungit 3 km med cykeln och var ändå klar med det innan jag kom. Han är stark.

Efter langning på sista loopen. Foto: Henrik Öijer

Ut på sista loopen fick jag en flaska av mamma och efter ett par kilometer till ser jag ett tåg bakom mig, draget av Isak. Lugnade mig lite för att hinna återhämta mig ett par minuter innan de kom ifatt. La mig i klungan som bestod av Isak, bröderna Hellman, Ringvall, Martin Johansson, Per strömblad och Joakim Jonasson. Känslan var ändå helt okej när jag låg i den gruppen trots att jag inte hade någon energi alls och en dålig dag.

Sista kilometerna ville alla börja vara taktiska och vi var inte många som hjälptes åt att dra då. Med 2 kilometer kvar ställer jag mig upp och ska förbättra positionen lite, men då smäller krampen till i vänster baksida lår. Vevar runt benen så gott det går och masserar samtidigt som de försvinner framför mig. Lyckades ta mig upp för målbacken utan att krampen blev värre på en blygsam 23e plats i elit. Inte alls vad jag ville men ibland går det inte. Man måste prova att gå med någon gång också, för någon gång kommer det funka. Men inte den här gången.

Foto: Happyride.se

Foto: Happyride.se

Foto: Happyride.se

Succé på Långa Lugnet!

Halloj!

Idag har Långa Lugnet i Falun cyklats i sommarvärmen. Helt galet vad varmt det var, men jag gillar värme och klarar av det rätt bra så jag klagade inte. Långa Lugnet är ju lite av en hemmatävling då jag bott i Falun i 3 år och hittar runt rätt bra på stigarna och vägarna.

I fjol hade det spöregnat en hel del veckorna innan så hela banan var täckt i lera och vatten. Idag var det tvärt om, det var dammigt och det enda blöta man körde igenom var en bäck på första loopen. I år hade de även dragit om starten samt lite på första och andra loopen, så det blev lite nytt, vilket bara var positivt. Starten gick nu uppför mördarbacken istället för Skjulsarvsbacken (asfaltsvägen) för att dra ut fältet mer. Tror det funkade rätt bra faktiskt. Kom iväg hyfsat i starten, fick dock en mjölksyrachock direkt så jag passerades av en hel del människor. Höll mig lugn och kom upp och kände mig bara starkare än innan backen, vilket jag var tacksam för. Ut på grusvägarna var det riktigt dammigt och det gick undan, hamnade i en tredjegrupp med många cyklister i, bland annat Johan Lindbom, Stefan Carlsson, Mackan, Emil Hedlund och Ringvall. Nya stigpartiet blev det lite köer i, men inget farligare än så. Betydligt bättre än tidigare år! Matade på långt fram i klungan och drack en hel del och kände mig pigg. Gjorde lite dragjobb då och då och höll mig annars på 3-4 hjul. Efter ca halva första loopen tryckte jag i mig den första gelen, för att få energi uppför "spängbacken" vid Karlsvik, en av de längsta stigningarna i loppet. Var med långt upp och på toppen låg jag på Stefan Carlssons hjul och vi hade en liten lucka. Efter nästkommande stigparti blev vi dock ikappåkta igen samtidigt som vi kom ifatt Martin Eriksson. Vi såg fortfarande gruppen med Isak i framför oss, men vi lyckades inte ta oss ifatt. I stigningen uppför militärområdet/Järlinden/Högbo fick jag en kortare svacka och släppte förbi mig Limpan och Jonas Pettersson. Väl nedför Gamla Mormor gasade jag förbi igen och gick ut på loop 2 i rygg på Carlsson.

Mamma langade en vattenflaska vilket var riktigt gött, då jag kunde både dricka samt hälla vatten över mig vilket förmodligen var ett vinnande koncept idag. Höll både benen och huvudet svalt. Var med bra i klungan efter några kilometer in på Jungfruberget, men fick slita ont och släppa Jonas, Daniel Wennergren, Stefan och Limpan på toppen vid Garves Bod på toppen av Jungfruberget. Lyckades dock ansluta igen utför och på stigen tillsammans med Ringvall. När vi korsade Skuggarvsvägen lyckades jag passera Jonas som drack, vilket var tur då han släppte lucka sedan attackerade ifatt så b.la Ringvall inte orkade följa. Låg "bekvämt" med de tre starka killarna på stigarna.

Efter ca halva andra loopen kör vi om ett gäng damer samtidigt som vi möter två tjejer på hästar. På stigen. Stefan, Limpan och Daniel hann förbi innan den stora hästen blev rädd och började sparka osv. Blev själv skiträdd och lyckades ta mig förbi och sa till dem "inte så jävla smart att rida här just nu" vilket jag fick till svar "ni kanske skulle förmedla om att det var cykeltävlingar här". Tycker de kunde ha vänt tidigare då vi inte var de första cyklisterna de mötte där.

Fortsatte in på nästa långa singletrack där Jonas går omkull framför mig. De får en lucka framåt som jag sliter ont för att försöka täppa till, vilket jag lyckades med. Nu var det bara Stefan, Limpan, Daniel och jag kvar av den tidigare väldigt stora tredjeklungan. Kunde stigarna så låg med bra i svansen utan att göra av med för mycket energi. Ut för varvning till tredje loopen och jag fick en ny flaska sportdryck av mamma, samt en flaska vatten av Jocke Nordin att hälla över mig, riktigt svalkande och skönt. Slet ont på gruset för att hänga med dem men höll mig kvar och lyckades komma förbi Limpan och Daniel innan Every time She Smiles. Låg och lekte bakom Stefan och kände mig starkare och starkare. Nu orkade jag följa utan större svårigheter även på skidspåren i motlut. Låg på Stefans rulle i princip hela vägen upp till toppen av Lugnet, där jag attackerade utför på en stig och fick en oförklarligt stor lucka. Med 6km kvar tänkte jag att nu får det bära eller brista och gasade på. Kollade nervöst över axeln då och då men de verkade inte komma närmare. med 3km kvar började jag skymta Landström ensam framför mig, och tänkte att det var ett rimligt mål att ta ikapp. Kom ikapp i sista backen innan Second Chance och bara utför till mål. Låg på rulle nån minut men märkte att Stefan tog in. Attackerade och fick lucka direkt. Körde på bra utför utan att ta några onödiga risker. Visste att det skulle hålla när jag rullade igenom hagarna med kilometern kvar. Sista biten in på arenan igen och några 180 graders-svängar innan man körde upp på hästskon. Väl uppe såg jag Isak gå imål, körde ner och vände och gick i mål som 10:a vilket jag är helt galet nöjd med!! Mitt bästa resultat nånsin i långloppscupen med ett av de förmodligen starkaste startfälten någonsin. Isak kom 8:a och emellan oss hade vi Fredrik Berg. Är riktigt nöjd med min taktik under loppet och hur jag och cykeln höll hela vägen in i mål i värmen.