Halloj!
Imorgon är det dags för Engelbrektsturen i Norberg, en 70 km lång och väldigt snabb bana. Jag har en positiv känsla inför loppet och det ska bli kul att sätta på en nummerlapp igen.
Jag skippade XCO SM i år som gick av stapeln 15:00 idag uppe i Östersund, för att kunna ladda inför denna tävling lite bättre. Jag dubblerade förra året och kom till Norberg vid 01:30 på natten efter en stentuff tävling och en lång resa i husbilen med minimal återhämtning. Engelbrektsturen förra året gick inte som jag ville pga det och jag ville inte vara med om samma sak i år, nu när jag redan sumpat bort två tävlingar med DNS på Lida Loop och punka på Ränneslättsturen. Dessutom tycker jag SM-banan i Östersund är riktigt tråkig så det kändes inte värt mödan.
Sedan Mörksuggan har det jobbats mycket och tränats på en hel del, känslan känns bättre än innan Suggan. Jag fick äntligen tillbaka min egen bakdämpare i torsdags efter att ha varit på service i 1,5 månad vilket gett min begränsade möjligheter att träna i skogen sedan dess. Har hunnit med ett par pass på MTBn sedan dess och det är riktigt roligt att kunna köra i skog igen.
Idag körde jag ett väckningspass inför tävlingen imorgon på min bana hemma i Ransta. Efter ett uppvärmningsvarv konstaterade jag att den bitvis var ganska igenväxt av gräs och sly vilket gjorde det lite svårt att veta exakt vart rötter och sten fanns. Körde igång och det kändes bra, körde en lite annan sträcka på första stigen än vanligt som tar ca 10 sek längre än vanligt. Ett litet misstag och nära en flygtur över styret gjorde att jag var 16-17sek efter mitt eget rekord redan efter ett par minuter.
Efter det fick jag in ett bra flyt i åkningen och det kändes bra. Stängde av varvet på 11:34, 24 sek efter mitt eget rekord trots missen och annan stig på ett ställe. Det är jag nöjd med.
Nöjd med känslan och det att många körde SM idag och har en lång resa till Norberg imorgon gör att jag är taggad på tävlingen! Nu ska den nedåtgående trenden de senaste tävlingarna vändas uppåt igen.
lördag 20 juli 2019
måndag 8 juli 2019
Tung dag på Mörksuggan...
Halloj.
Åter en deltävling är till ändå, helt sjukt vad fort det går. 5/8 är nu avklarade och jag kan konstatera toppar och dalar under dessa tävlingar. Trenden på de senaste två loppen har dessvärre varit nedåtgående, dock främst pga materialstrul och klantighet på Ränneslättsturen.
Måste även nämna att jag haft en hel del materialproblem. Min bakdämpare pajade helgen innan Långa Lugnet och lämnades där in på en butik i Falun som skulle skicka den till Fox i Danmark men det dröjde veckor innan Fox fick dämparen och väl där hade de inte reservdelen på lager.
Så sedan den 25 maj har jag stått utan egen bakdämpare och fått låna olika fram och tillbaka från olika personer med samma typ av cykel som jag. En jäkla strul då ingen kunnat låna ut längre tider utan har mest lånat ihop en dämpare lagom till tävling och sedan lämnat tillbaka den, vilket gjort att min träning på MTBn varit väldigt begränsat. Fast personerna som lånat ut grejer har varit guld värda och jag är jättetacksam över det. Men jag står fortfarande utan dämpare och måste anpassa min träning till min cykelcross i veckorna...
Till Mörksuggan...
Kvällen innan tävlingen monterade jag på en lånad bakdämpare, justerade den och provkörde uppe i Mora. Cykeln kändes bra första skogsturen sedan Ränneslätt. Men jag själv kände mig trött och tung. Höll hoppet uppe och tänkte att när det känns segt på väckningspasset blir det kanon på tävlingen.
På morgonen styrde jag till Rättvik i duggregn. Även på uppvärmningen kändes det segt och jag kände mig inte riktigt taggad. Masterstarten gick genom stan och jag hamnade otroligt långt bak. Ogillar starkt denna start. Massa hets bakom bilen när folk ändå stumnar efter 60 sekunder uppför Vida Blick. Att folk aldrig lär sig. Fastnade bakom folk här och där och det var långt fram. När det flackade ur på mitten var det redan lucka till täten. 90 graders sväng sedan sista halvan av backen, tog följe med Limpan och Dennis Wahlqvist upp till toppen.
Uppför backen kändes det helt okej och jag kunde köra utan att gå på alltför mycket rött. Men därefter hade jag svårt att återhämta mig och på första stigen kändes det som om jag stod still och Martin Eriksson och David Risberg fick lucka framåt. Vi (jag, Limpan, Axel Lindh, Viktor Lindqvist och Nils Lillpers) kom dock ikapp ganska snabbt och fick till ett bra och hårt samarbete, vi tog in på tätklungan (förutom Wengelin och Lindgren som seglat iväg redan på första stigen). Det tog dock hårt på krafterna och jag kände mig riktigt svag och kunde inte återhämta mig ordentligt. Trots att vi samarbetade bra och körde fort kom gruppen bakom oss ikapp med Viktor Junell i spets. Det blev en riktigt stor klunga in mot första langning vid Nedre Gärdsjö efter 24 kilometer.
Fick en ny flaska sportdryck fylld med Enervit av mamma. Efter ytterliggare några kilometers hårdkörning närmade vi oss klungan som körde om tredjeplatsen snabbt, och var ifatt på de sandiga stigarna efter drygt 30 kilometer. Tempot var väldigt lågt kändes det som och klungan måste varit nästan 30 man stor. Låg på Axels hjul när vi kom ikapp men han nöjde sig inte med det utan passerade fler. själv nöjde jag mig med att ligga kvar och försöka återhämta mig bäst det gick. Det kunde ju fortfarande utspela sig till att bli en bra tävling, måste bara ta mig fram i klunga. Lättare sagt än gjort, och jag tittade orkeslöst ned på Garmin och såg att inte ens halva loppet var kört. Detta skulle bli tufft, tänkte jag.
Strax därefter kom vi till Solberga, gjorde en 90graders sväng och sedan den näst längsta stigningen på hela banan, på drygt 80 höjdmeter. Såg redan innan jag gjort svängen att de i täten på klungan ställde sig upp och tryckte på och då var det tack och godnatt för min del. Jag kände mig orkeslös på grusvägarna och orkade inte trycka på alls. Fick även slita ont uppför. Vi bildade en klunga med mig, Martin Eriksson, David Risberg, Tommy Hammarström och Nils Lillpers. Passerade langningen vid Östbjörka och jag tog en ny flaska Enervit av mamma, var nära på att tappa flaskan för första gången nånsin, men lyckades på nåt sätt rädda upp det och fångade.
Vi fångade in Albin Pettersson och Henrik Blom. Passerade Dalhalla och sedan kom vi ifatt Henrik Sparr som tydligen kraschat hårt, men klarade sig som tur var utan större skador. Han satt på cykeln och trampade iallafall, när jag frågade hur det gick.
Kom till Nittsjö och uppför sista backarna till spurtpriset, gick med nöd och näppe med. Blom hade släppt och jag tror även David släppte här någonstans. Nu gav jag mig fan i att jag skulle bli ifrånåkt sista milen som till stora delar går på fina sandiga stigar. Det blev några småluckor, Martin attackerade men jag körde in luckan. Därefter körde han på på stigarna och jag kände att jag med lätthet kunde följa, en känsla jag inte haft tidigare under dagen. När vi kom till den sista egentliga backen där cykelklubben Brudpiga varje år står och hejar och spelar musik höll Martin en hög fart och jag tittade bak och märkte att det var en lucka bak till Albin och Nils. Peppade på Martin lite och märkte att de inte närmade sig.
Kilometerskyltarna tickade långsamt ned, 4km... 3km... Upp vid Jarlstugan och ut på sista korta 2km slingan. Kände mig stark nu och visste att jag kunde ta Martin. Funderade om jag skulle gå om tidigt och försöka attackera ifrån eller om jag skulle vänta till spurten. Fick bli det senare. Gick med lätthet med trots att pulsen tickade en bit över 90-94%. Kom ut på gräset 300 meter innan mål, väntade ett par sekunder innan jag vek vänster och spurtade förbi. Märkte att jag fick många meter och kunde rulla över mållinjen på en missnöjd och dålig 16:e plats i elitklassen.
Nu har jag 3 veckor på mig att vända på formen och bli snabb igen innan Långlopps-SM och Finnsmarksturen! men innan dess blir det en Engelbrektstur i Norberg! Hoppas även att jag hinner få tillbaka min dämpare innan dess....
Strava:
Åter en deltävling är till ändå, helt sjukt vad fort det går. 5/8 är nu avklarade och jag kan konstatera toppar och dalar under dessa tävlingar. Trenden på de senaste två loppen har dessvärre varit nedåtgående, dock främst pga materialstrul och klantighet på Ränneslättsturen.
Måste även nämna att jag haft en hel del materialproblem. Min bakdämpare pajade helgen innan Långa Lugnet och lämnades där in på en butik i Falun som skulle skicka den till Fox i Danmark men det dröjde veckor innan Fox fick dämparen och väl där hade de inte reservdelen på lager.
Så sedan den 25 maj har jag stått utan egen bakdämpare och fått låna olika fram och tillbaka från olika personer med samma typ av cykel som jag. En jäkla strul då ingen kunnat låna ut längre tider utan har mest lånat ihop en dämpare lagom till tävling och sedan lämnat tillbaka den, vilket gjort att min träning på MTBn varit väldigt begränsat. Fast personerna som lånat ut grejer har varit guld värda och jag är jättetacksam över det. Men jag står fortfarande utan dämpare och måste anpassa min träning till min cykelcross i veckorna...
Till Mörksuggan...
Kvällen innan tävlingen monterade jag på en lånad bakdämpare, justerade den och provkörde uppe i Mora. Cykeln kändes bra första skogsturen sedan Ränneslätt. Men jag själv kände mig trött och tung. Höll hoppet uppe och tänkte att när det känns segt på väckningspasset blir det kanon på tävlingen.
På morgonen styrde jag till Rättvik i duggregn. Även på uppvärmningen kändes det segt och jag kände mig inte riktigt taggad. Masterstarten gick genom stan och jag hamnade otroligt långt bak. Ogillar starkt denna start. Massa hets bakom bilen när folk ändå stumnar efter 60 sekunder uppför Vida Blick. Att folk aldrig lär sig. Fastnade bakom folk här och där och det var långt fram. När det flackade ur på mitten var det redan lucka till täten. 90 graders sväng sedan sista halvan av backen, tog följe med Limpan och Dennis Wahlqvist upp till toppen.
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Uppför backen kändes det helt okej och jag kunde köra utan att gå på alltför mycket rött. Men därefter hade jag svårt att återhämta mig och på första stigen kändes det som om jag stod still och Martin Eriksson och David Risberg fick lucka framåt. Vi (jag, Limpan, Axel Lindh, Viktor Lindqvist och Nils Lillpers) kom dock ikapp ganska snabbt och fick till ett bra och hårt samarbete, vi tog in på tätklungan (förutom Wengelin och Lindgren som seglat iväg redan på första stigen). Det tog dock hårt på krafterna och jag kände mig riktigt svag och kunde inte återhämta mig ordentligt. Trots att vi samarbetade bra och körde fort kom gruppen bakom oss ikapp med Viktor Junell i spets. Det blev en riktigt stor klunga in mot första langning vid Nedre Gärdsjö efter 24 kilometer.
 |
| Foto: MTBfoto.se |
Fick en ny flaska sportdryck fylld med Enervit av mamma. Efter ytterliggare några kilometers hårdkörning närmade vi oss klungan som körde om tredjeplatsen snabbt, och var ifatt på de sandiga stigarna efter drygt 30 kilometer. Tempot var väldigt lågt kändes det som och klungan måste varit nästan 30 man stor. Låg på Axels hjul när vi kom ikapp men han nöjde sig inte med det utan passerade fler. själv nöjde jag mig med att ligga kvar och försöka återhämta mig bäst det gick. Det kunde ju fortfarande utspela sig till att bli en bra tävling, måste bara ta mig fram i klunga. Lättare sagt än gjort, och jag tittade orkeslöst ned på Garmin och såg att inte ens halva loppet var kört. Detta skulle bli tufft, tänkte jag.
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Strax därefter kom vi till Solberga, gjorde en 90graders sväng och sedan den näst längsta stigningen på hela banan, på drygt 80 höjdmeter. Såg redan innan jag gjort svängen att de i täten på klungan ställde sig upp och tryckte på och då var det tack och godnatt för min del. Jag kände mig orkeslös på grusvägarna och orkade inte trycka på alls. Fick även slita ont uppför. Vi bildade en klunga med mig, Martin Eriksson, David Risberg, Tommy Hammarström och Nils Lillpers. Passerade langningen vid Östbjörka och jag tog en ny flaska Enervit av mamma, var nära på att tappa flaskan för första gången nånsin, men lyckades på nåt sätt rädda upp det och fångade.
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
Vi fångade in Albin Pettersson och Henrik Blom. Passerade Dalhalla och sedan kom vi ifatt Henrik Sparr som tydligen kraschat hårt, men klarade sig som tur var utan större skador. Han satt på cykeln och trampade iallafall, när jag frågade hur det gick.
Kom till Nittsjö och uppför sista backarna till spurtpriset, gick med nöd och näppe med. Blom hade släppt och jag tror även David släppte här någonstans. Nu gav jag mig fan i att jag skulle bli ifrånåkt sista milen som till stora delar går på fina sandiga stigar. Det blev några småluckor, Martin attackerade men jag körde in luckan. Därefter körde han på på stigarna och jag kände att jag med lätthet kunde följa, en känsla jag inte haft tidigare under dagen. När vi kom till den sista egentliga backen där cykelklubben Brudpiga varje år står och hejar och spelar musik höll Martin en hög fart och jag tittade bak och märkte att det var en lucka bak till Albin och Nils. Peppade på Martin lite och märkte att de inte närmade sig.
Kilometerskyltarna tickade långsamt ned, 4km... 3km... Upp vid Jarlstugan och ut på sista korta 2km slingan. Kände mig stark nu och visste att jag kunde ta Martin. Funderade om jag skulle gå om tidigt och försöka attackera ifrån eller om jag skulle vänta till spurten. Fick bli det senare. Gick med lätthet med trots att pulsen tickade en bit över 90-94%. Kom ut på gräset 300 meter innan mål, väntade ett par sekunder innan jag vek vänster och spurtade förbi. Märkte att jag fick många meter och kunde rulla över mållinjen på en missnöjd och dålig 16:e plats i elitklassen.
Nu har jag 3 veckor på mig att vända på formen och bli snabb igen innan Långlopps-SM och Finnsmarksturen! men innan dess blir det en Engelbrektstur i Norberg! Hoppas även att jag hinner få tillbaka min dämpare innan dess....
Strava:
lördag 6 juli 2019
Inför Mörksuggejakten!
Halloj!
Imorgon är det dags för Mörksuggejakten i Rättvik. En tävling som jag kom 5:a på förra året, väldigt överraskande för mig själv då jag anser att banan inte passar mig som cyklist. Den har alldeles för många lättåkta partier och för lätta stigar för att jag skulle ha fördelar för det. Men det gick ju bra i fjol så jag hoppas på att det går minst lika bra imorgon. Banan är åtminstone den finaste banan i cupen så ur den synvinkeln blir det en väldigt fin dag. Att det dessutom ska bli drygt 17 grader varmt och uppehåll gör det hela till en ännu bättre upplevelse.
Jag har vilat väldigt mycket sedan Ränneslättsturen och har endast cyklat två gånger samt väckningspasset idag. En ny form av uppladdning men jag tror det kan bli bra. Efter Suggan blir det mer och hårdare träning inför Finnmarksturen SM samt Vasan.
Idag var jag ute i Mora och körde ett väckningspass på de fina stigarna i Östnor. Kroppen kändes seg men det brukar vara ett bra tecken.
Ses imorgon i Rättvik!
Imorgon är det dags för Mörksuggejakten i Rättvik. En tävling som jag kom 5:a på förra året, väldigt överraskande för mig själv då jag anser att banan inte passar mig som cyklist. Den har alldeles för många lättåkta partier och för lätta stigar för att jag skulle ha fördelar för det. Men det gick ju bra i fjol så jag hoppas på att det går minst lika bra imorgon. Banan är åtminstone den finaste banan i cupen så ur den synvinkeln blir det en väldigt fin dag. Att det dessutom ska bli drygt 17 grader varmt och uppehåll gör det hela till en ännu bättre upplevelse.
Jag har vilat väldigt mycket sedan Ränneslättsturen och har endast cyklat två gånger samt väckningspasset idag. En ny form av uppladdning men jag tror det kan bli bra. Efter Suggan blir det mer och hårdare träning inför Finnmarksturen SM samt Vasan.
Idag var jag ute i Mora och körde ett väckningspass på de fina stigarna i Östnor. Kroppen kändes seg men det brukar vara ett bra tecken.
Ses imorgon i Rättvik!
måndag 1 juli 2019
Ränneslättsturen 2019!
Halloj!
Åter en helg fylld av långlopp är till ända och denna helg var det Eksjö och Ränneslättsturen som stod på agendan. Vi åkte ned till Eksjö camping med husbilen redan på fredagen för att få en eftermiddag och en heldag i Eksjö innan tävlingen på söndagen. Det levererades fint väder och en varm cykeltur på första loopen tillsammans med Adam Gustafsson i lördags. Det var riktigt hett och dammigt så man kunde bara tänka sig hur det skulle bli i högre hastigheter och fler människor.
Vi bodde på campingen 500 meter från tävlingsområdet så det var bara att rulla dit någon timme före start för att värma upp. Det var galet varmt men jag brukar inte påverkas jättemycket av värme så jag var bara positivt inställd till det. Starten på Ränneslättsturen är annorlunda jämfört med de andra loppen då det är riktigt platt och lättåkt första milen, vilket gör att fältet är mycket samlat och man måste verkligen kunna placera sig högt upp för att inte glida bak för mycket när det börjar spricka upp. Jag låg med hyfsat långt fram första kilometrarna men kunde avancera och ligga ännu längre fram efter 4-5 km. Det kom några småattacker som hämtades in ganska snabbt och efter drygt 15 kilometer fick Johan Norén en lucka. Jag kände mig ganska pigg efter den snabba starten och tog en förning för att försöka hämta in honom. Närmade oss lite men jag ville inte spränga mig så skickade fram andra. In mot varvning och första spurtpriset efter 21 kilometer blev det hård körning och det började spricka upp både framför och bakom. Slet hårt för att gå med i det som då var andraklungan, ca 15 sek bakom de i täten som fått en mindre lucka. Ut på andra loopen var vi Viktor Ludvigsson, Jesper Svensson, jag, Johan Limpan Lindbom och Oscar Lind som körde hårt för att komma ikapp tätklungan. Passerade Michael Stjernqvist som kroknat efter drygt 25 kilometer och en stund senare kunde vi ansluta till täten igen. Dock hade det tagit mycket kraft och jag fick fokusera hårt för att hålla mig kvar på hjul. På stigarna var det lugnt men fick slita ordentligt på grusvägarna för att inte släppa.
Jag kände ganska snabbt att det skulle gå åt pipsvängen om jag skulle försöka hänga på mycket längre och fick se täten sakta men säkert glida ifrån mig. Limpan och Oscar hade redan släppt och Viktor Ludvigsson släppte strax efter mig, körde ikapp honom och nån kilometer senare fick vi även sällskap av Jesper Svensson och Eric Herlitz som också kroknat lite. Det var endast Emil Lindgren, Johan Norén, Henrik Sparr, Anders Solin, Dennis Wahlqvist och Erik Mattelin före oss så vi körde för topp 10 placeringarna. Jag och Viktor gjorde ett hårt och bra jobb och jag kände att jag blev starkare igen, efter den tuffa första loopen. Fick syn på Dennis en bit framför oss på stigen och vi kom ifatt och förbi, plötsligt var jag på 6:e plats, inte omöjligt att komma på pallen om nån där framme skulle krokna. Försökte att inte förivra mig utan körde på i jämn och hårt tempo, som jag visste att jag skulle klara av om jag fick i mig energi, vätska och vatten över mig. Tyvärr tog det slut ett par kilometer senare. Först kände jag att det gick ganska tungt på motionsspåret, sedan att det krängde lite i en sväng. Tittade ned och såg bakdäcket utan luft. Helvete tänkte jag och stannade till och skrek att jag hade punka. Detta var typ 3:e gången nånsin jag fått punka på tävling och jag kör alltid med slang. Får väldigt sällan punka överlag heller, kanske 3-4 gånger per år. Jaja, nån gång skulle det ju hända tänkte jag, otur att det var just nu.
Tog ut grejerna ur sadelväskan medan fler och fler passerade, samtidigt som mygg och bromsar hälsade på mig som in i helvete. Har aldrig varit så populär kändes det som. Slogs med bromsar samtidigt som jag skulle försöka fixa punka. Svettig som fan om händerna, 30 grader i luften och svett som droppade. Skulle skruva av ventillåset för att få ur slangen, men den satt fast. Den satt fast som in i helvete. Började få panik på alla jävla insekter och humöret började tryta ordentligt. Fick inte loss ringen. Den satt stenhårt och mina händer var svettiga. Några försök till mellan alla vredesutbrott. Fan. Satt fast. Fuck it, tänkte jag, Nu skiter jag i detta och går tillbaka och bryter. Hur j*vla dum får man vara som inte kollar sånt innan. Men det tänkte jag ju inte på. Så det var bara att ta cykeln på axeln och hjulet i andra handen och promenera tillbaka längs banan. Fick stanna flera gånger för att släppa förbi åkare på stigen.
Kom tillbaka till varvningsområdet och gick lugnt in till teknisk zon där pappa stod. Han lyckades få loss låsringen så vi satte i en ny slang och jag bestämde mig för att fullfölja loppet ändå, för att få en genomkörare och träning. Finns inget värre än att bryta tävlingar. Stack ut ur teknisk zon på plats 312 25 minuter efter täten. Början på loop 3 startar med en mil bara flowig stig, vilket inte var en höjdare när man skulle passera folk. Hetskörde inte förbi folk utan väntade på bra tillfällen, hade ju ändå varken placering eller poäng att köra för. När stigen var slut och vi kom ut på grus- och asfaltsvägar kunde jag börja passera folk lättare och lättare.
Efter 54 kilometer kom man till skidstugan och den sista tidsspliten och langningen. Hade plockat drygt 45 placeringar men tappat drygt 10 minuter till på täten, till stor del på teknikspåret. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Emilia att hälla över mig. Sista delen kände jag att värmen började komma åt mig ordentligt och vätskebristen kändes, då huvudet började dunka. Drack så mycket jag kunde ur sportdrycken och hamnade i en fas med låg fart, hög puls och trött kropp. Nu var det bara att fokusera på att passera så många som möjligt, för att se hur många man skulle hinna om. Kroppen skrek i protest varje liten uppförsbacke. Räknade ned varje kilometer. Har nog aldrig skrikit "kommer höger" så många gånger på en dag förut. Sista milen kändes som en evighet och var mycket jobbigare nu än när man har adrenalin och ligger för att köra om placering och poäng. Kilometrarna gick långsamt men tillslut körde man förbi Eksjö camping och målet var inom räckhåll. Rullade imål besviken över vad som hände men en punktering är inget man kan göra åt. Förutom att se till att låsringen inte sitter hårt som in i helvete. Nästa gång kör jag utan.
Nästa stopp är Rättvik och Mörksuggejakten. Det ska bli skoj att få komma och tävla i Dalarna igen, har saknat det!
Strava: (Hade autopaus på cykeldatorn, tävlingstiden blev 3:28:21)
Bilder:
Åter en helg fylld av långlopp är till ända och denna helg var det Eksjö och Ränneslättsturen som stod på agendan. Vi åkte ned till Eksjö camping med husbilen redan på fredagen för att få en eftermiddag och en heldag i Eksjö innan tävlingen på söndagen. Det levererades fint väder och en varm cykeltur på första loopen tillsammans med Adam Gustafsson i lördags. Det var riktigt hett och dammigt så man kunde bara tänka sig hur det skulle bli i högre hastigheter och fler människor.
Vi bodde på campingen 500 meter från tävlingsområdet så det var bara att rulla dit någon timme före start för att värma upp. Det var galet varmt men jag brukar inte påverkas jättemycket av värme så jag var bara positivt inställd till det. Starten på Ränneslättsturen är annorlunda jämfört med de andra loppen då det är riktigt platt och lättåkt första milen, vilket gör att fältet är mycket samlat och man måste verkligen kunna placera sig högt upp för att inte glida bak för mycket när det börjar spricka upp. Jag låg med hyfsat långt fram första kilometrarna men kunde avancera och ligga ännu längre fram efter 4-5 km. Det kom några småattacker som hämtades in ganska snabbt och efter drygt 15 kilometer fick Johan Norén en lucka. Jag kände mig ganska pigg efter den snabba starten och tog en förning för att försöka hämta in honom. Närmade oss lite men jag ville inte spränga mig så skickade fram andra. In mot varvning och första spurtpriset efter 21 kilometer blev det hård körning och det började spricka upp både framför och bakom. Slet hårt för att gå med i det som då var andraklungan, ca 15 sek bakom de i täten som fått en mindre lucka. Ut på andra loopen var vi Viktor Ludvigsson, Jesper Svensson, jag, Johan Limpan Lindbom och Oscar Lind som körde hårt för att komma ikapp tätklungan. Passerade Michael Stjernqvist som kroknat efter drygt 25 kilometer och en stund senare kunde vi ansluta till täten igen. Dock hade det tagit mycket kraft och jag fick fokusera hårt för att hålla mig kvar på hjul. På stigarna var det lugnt men fick slita ordentligt på grusvägarna för att inte släppa.
Jag kände ganska snabbt att det skulle gå åt pipsvängen om jag skulle försöka hänga på mycket längre och fick se täten sakta men säkert glida ifrån mig. Limpan och Oscar hade redan släppt och Viktor Ludvigsson släppte strax efter mig, körde ikapp honom och nån kilometer senare fick vi även sällskap av Jesper Svensson och Eric Herlitz som också kroknat lite. Det var endast Emil Lindgren, Johan Norén, Henrik Sparr, Anders Solin, Dennis Wahlqvist och Erik Mattelin före oss så vi körde för topp 10 placeringarna. Jag och Viktor gjorde ett hårt och bra jobb och jag kände att jag blev starkare igen, efter den tuffa första loopen. Fick syn på Dennis en bit framför oss på stigen och vi kom ifatt och förbi, plötsligt var jag på 6:e plats, inte omöjligt att komma på pallen om nån där framme skulle krokna. Försökte att inte förivra mig utan körde på i jämn och hårt tempo, som jag visste att jag skulle klara av om jag fick i mig energi, vätska och vatten över mig. Tyvärr tog det slut ett par kilometer senare. Först kände jag att det gick ganska tungt på motionsspåret, sedan att det krängde lite i en sväng. Tittade ned och såg bakdäcket utan luft. Helvete tänkte jag och stannade till och skrek att jag hade punka. Detta var typ 3:e gången nånsin jag fått punka på tävling och jag kör alltid med slang. Får väldigt sällan punka överlag heller, kanske 3-4 gånger per år. Jaja, nån gång skulle det ju hända tänkte jag, otur att det var just nu.
Tog ut grejerna ur sadelväskan medan fler och fler passerade, samtidigt som mygg och bromsar hälsade på mig som in i helvete. Har aldrig varit så populär kändes det som. Slogs med bromsar samtidigt som jag skulle försöka fixa punka. Svettig som fan om händerna, 30 grader i luften och svett som droppade. Skulle skruva av ventillåset för att få ur slangen, men den satt fast. Den satt fast som in i helvete. Började få panik på alla jävla insekter och humöret började tryta ordentligt. Fick inte loss ringen. Den satt stenhårt och mina händer var svettiga. Några försök till mellan alla vredesutbrott. Fan. Satt fast. Fuck it, tänkte jag, Nu skiter jag i detta och går tillbaka och bryter. Hur j*vla dum får man vara som inte kollar sånt innan. Men det tänkte jag ju inte på. Så det var bara att ta cykeln på axeln och hjulet i andra handen och promenera tillbaka längs banan. Fick stanna flera gånger för att släppa förbi åkare på stigen.
Kom tillbaka till varvningsområdet och gick lugnt in till teknisk zon där pappa stod. Han lyckades få loss låsringen så vi satte i en ny slang och jag bestämde mig för att fullfölja loppet ändå, för att få en genomkörare och träning. Finns inget värre än att bryta tävlingar. Stack ut ur teknisk zon på plats 312 25 minuter efter täten. Början på loop 3 startar med en mil bara flowig stig, vilket inte var en höjdare när man skulle passera folk. Hetskörde inte förbi folk utan väntade på bra tillfällen, hade ju ändå varken placering eller poäng att köra för. När stigen var slut och vi kom ut på grus- och asfaltsvägar kunde jag börja passera folk lättare och lättare.
Efter 54 kilometer kom man till skidstugan och den sista tidsspliten och langningen. Hade plockat drygt 45 placeringar men tappat drygt 10 minuter till på täten, till stor del på teknikspåret. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Emilia att hälla över mig. Sista delen kände jag att värmen började komma åt mig ordentligt och vätskebristen kändes, då huvudet började dunka. Drack så mycket jag kunde ur sportdrycken och hamnade i en fas med låg fart, hög puls och trött kropp. Nu var det bara att fokusera på att passera så många som möjligt, för att se hur många man skulle hinna om. Kroppen skrek i protest varje liten uppförsbacke. Räknade ned varje kilometer. Har nog aldrig skrikit "kommer höger" så många gånger på en dag förut. Sista milen kändes som en evighet och var mycket jobbigare nu än när man har adrenalin och ligger för att köra om placering och poäng. Kilometrarna gick långsamt men tillslut körde man förbi Eksjö camping och målet var inom räckhåll. Rullade imål besviken över vad som hände men en punktering är inget man kan göra åt. Förutom att se till att låsringen inte sitter hårt som in i helvete. Nästa gång kör jag utan.
Nästa stopp är Rättvik och Mörksuggejakten. Det ska bli skoj att få komma och tävla i Dalarna igen, har saknat det!
Strava: (Hade autopaus på cykeldatorn, tävlingstiden blev 3:28:21)
Bilder:
 |
| Målgång. Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Målgång. Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Målgång. Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Happyride.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
måndag 24 juni 2019
Orsabajk´n och Gesunda MTB Challenge!
Halloj!
Glad midsommar i efterhand. Min midsommar har spenderats i Mora med omnejd och vad passade då bättre än att tävla de närliggande tävlingarna under midsommarhelgen, Orsabajk´n och Gesunda MTB Challenge. Båda dessa lopp var nya för mig vilket skulle bli väldigt spännande. Orsabajk´n går av stapeln på midsommarafton och är endast 25 kilometer lång, så tävlingstiden var endast ca 50 minuter, som en sprint.
Orsabajk´n
Åkte upp till Skattungbyn där starten gick och började värma upp. Hade inte kollat någon startlista men det dök titt som tätt upp flera snabba killar. Inte minst vi fyra från CRT, jag, Isak Nordin som gjorde tävlingscomeback efter ett år inom försvarsmakten, Anders Solin och Anders Eriksson, men även Art-V dök upp med Henke, David och Martin. Sedan var Wengelin där, Joel Burman, Nils Lillpers, och Albin Johansson. Tufft startfält på den korta och tekniskt lätta banan med få omkörningsmöjligheter.
Starten gick rent utsagt åt helvete, hamnade långt bak och hade inga som helst möjligheter att ta mig förbi på smidigt sätt. Farten var heller inte jättehög i motvinden vilket gjorde att många hängde på rätt länge. Men på första stigen efter nån mil sprack det av och jag låg kanske 12-14 placering. Det sprack upp framför och jag var tvungen att vänta till stigen var slut och nästa grusväg kom innan jag kunde försöka gå ifatt, vilket jag gjorde med stor kraftansträngning, då framförallt Wengelin höjt farten ordentligt. Kunde vila upp mig lite längst bak i den tätklunga vi bildat. Kilometrarna gick fort. Vi var 9 stycken i tätklungan när vi med 9 kilometer kvar kom till den första av två järnvägsövergångar där vi skulle över spåret. Wengan, som låg först, hoppade över rälsen på cykeln medan Martin och Albin som låg direkt bakom hoppade av cykeln och sprang. Jag såg att det gick bra för Wengan att cykla, så jag gjorde detsamma. Men Wengelin fick en lucka när de skulle hoppa på cyklarna igen, och vi lyckades inte täppa den. Med 5 kilometer kvar till mål körde vi över ett kraftverk och sedan in på den svåraste stigen på banan. Henke, som låg först kroknade lite och Albin och jag körde förbi. Albin tryckte på ordentligt och i nästa backe var vi fyra stycken med lucka bakåt, Albin, jag, Solin och David. Men ingen ville riktigt ta tag i det och gruppen bakom kom ifatt igen. In i Orsa och jag visste att detta skulle bli övermäktigt då avslutningen inte alls talade till min fördel. Sista 700 meterna på gräs och det var många bättre spurtare med, dessutom var jag riktigt krokig efter den korta men hårda tävlingen. Körde in som 8:a, något besviken men ändå nöjd med det utförda loppet.
Gesunda MTB Challenge
Detta lopp talade mer till min fördel då det var ett långlopp på 73 kilometer och drygt 1000 höjdmeter. Banan var helt ny för mig och jag kom dit med en förväntansfull känsla. Hade ingen aning om vilka som skulle köra då det inte funnits några startlistor ute utan det blev en överraskning. Märkte snabbt att det egentligen bara var Solin som var jämn med mig. Solin som även är uppväxt där och bor i Mora som kunde varenda sten och grusväg på banan, vilket var perfekt.
Starten gick lugnt efter masterbil nedför en bit av den asfalterade SM-backen innan vi svängde in vänster för en kortare startloop på 1,5 kilometer innan vi drog ut på nästa startloop på dryga 9 kilometer. Jag och Solin tog taktpinnen direkt och han körde på riktigt hårt. Redan efter 3-4 kilometer hade vi en mindre lucka bakåt och efter det såg vi ingen mer. Det gick fort utför och det låg en sten gömd i gräset efter drygt 4 kilometer som jag dunkade i både fram och bak så hårt att jag trodde att jag skulle dubbelpunka och knäcka fälgarna... Men jag rullade vidare och var nojjig över hjulen. Men när jag märkte att jag inte fått punka varken fram eller bak och att båda fälgarna såg raka och fina ut körde jag vidare.
När vi närmade oss varvning ut på loop 2 såg vi att motorcykeln som åkte före oss stod stilla och att en gubbe stod framför honom. Undrade var det var som pågick och ju närmare vi kom desto mer började gubben skrika och motorcykelåkaren gestikulera åt honom att flytta på sig. Gubben hade även med sig vad jag tror var hans son och barnbarn. Anders Solin och jag kunde passera dem trots att gubben fortfarande stod framför och skrek åt motorcykelföraren. Men han kom strax därefter loss och kunde köra förbi oss igen.
Hörde senare att gubben och personerna runt omkring hade varit kvar och viftat och stått ivägen för personerna som kom efter oss. Tråkigt, men idioter finns överallt och vi cyklister drabbas tyvärr ofta av dem.
Åter till racet:
Solin drog hårt första loopen och när vi varvade ut på loop 2 efter dryga milen såg vi ingen bakom oss. Loop 2 började likadant som första men denna gång var jag beredd på stenen under grästuvan och hoppade över den.
När vi kom ut på grusvägarna och skogsvägarna bort mot Mångberg började jag hjälpa åt mer med att dra. Vi tog långa, fina förningar och hjälptes åt bra. Nådde Mångberg efter 17-18 kilometer och därifrån var det ca 12 kilometer grusväg, nästan konstant uppför tills vi nådde banans högsta punkt vid Malibambo. Efter drygt 22 kilometer stod pappa med en ny flaska sportdryck. Stigningen fortsatte och vi var uppe på toppen strax över 26 minuter efter att vi påbörjat den. Den brantade även till på slutet vilket var härligt. Sedan var det utför på grusväg innan vi svängde in på en grusad stig som övergick till en riktigt fin och rolig naturlig singeltrack. Sedan kom även en lite mer teknisk stig som hade varit med på Enduro Sweden Series någon gång. Den var riktigt fin.
Vi närmade oss Mångberg igen och gick ut på samma del av banan vi kört på de sista kilometrarna på loopen tidigare. Frågade Solin om även sista loopen skulle avsluta där, vilket den skulle. Körde på och hade riktigt roligt och försökte lägga upp en plan för hur jag skulle kunna ta hem bergspriset som skulle finnas efter 43 kilometer vid varvning. Låg på Solins hjul och märkte att de dragit om slutet på loopen. En smart lösning då vi inte skulle passera idioten och hans gemenskap. Istället körde vi rätt uppför SM-backen och in vänster in på originalbanan in i slalombacken där vi sicksackade upp för att sedan spurta för bergspris eller målgång. Kunde spurta förbi Solin och kammade hem mitt första bergspris, vilket var en weekend vid Gesunda Bikepark. Tredje och sista loopen startade på samma sätt som de två föregående, och även nu var jag beredd på stenen under gräset och hoppade över. Benen kändes bra och jag började fundera på hur det skulle utspela sig framöver. Hittills hade vi hjälpts åt hela vägen. Kändes som om det skulle vara svårt att gneta ifrån honom, och även lite dumt då banan var blind för mig medan han kunde allt.
Snäll som han är berättade han i förväg vad som skulle vänta och när vi kom till Mångberg igen skulle det komma en backe på en dryg kilometer som var rätt brant och jobbig. Försökte trycka på och grilla honom ordentligt i backen och sedan fortsätta på stigen som även den gick uppför. Blev inte av med honom men jag hoppades att han skulle plågas lite. Från Mångberg var det en loop på en dryg mil innan vi kom tillbaka till Mångberg igen. Sista gången i Mångberg var det endast 8 kilometer kvar till mål och Anders sa att bäste man må vinna. Han körde på rätt hårt på stigarna och det var en sjukt stenig och teknisk stig där han tryckte på ordentligt men jag lyckades bita mig fast på hans hjul, som jag inte lämnade. Mindre än 5 kilometer kvar. Hade gjort upp en plan i huvudet hur jag skulle avsluta. Anders försökte igen på nästa stig och fick ett par meter men jag lyckades täppa till. Nu återstod endast ett par kilometer och jag vägrade släppa hans hjul.
Min plan var att ligga på hjul på asfalten upp i SM-backen och sedan attackera om in till serpentinerna uppför slalombacken och förhoppningsvis få några meter i svängarna för att sedan mata på sista 100 meterna in i mål. Men Solin förstörde den planen genom att dra en långspurt direkt på asfalten och stod upp och matade över 1200 watt. Släppte nån meter men gav fan i att det skulle bli fler. Syran sprutade ur öronen och såg att han kollade bak. Jag var kvar så han saktade in ca 50 meter innan vi skulle svänga vänster in i slalombacken. Var tvungen att tänka snabbt hur fan jag skulle göra nu, var inte kapabel till att attackera direkt efter den där urblåsningen. Solin tog täten in i backen men jag gick förbi, ville var först i svängarna. De första två tog jag hyfsat lugnt för att sedan öka successivt och innan sista serpentinen maxa ur och börja blåsa på ordentligt. Märkte att jag fick några meter innan jag kom ut de sista 100 meterna på asfalten och drog i sista växeln och stod och spurtade. Kollade bak igen och såg att jag skulle ta hem det. Fasen vad skönt, första vinsten i elitklassen!
Det var en riktigt fin bana, dock lite mycket grusväg men det är inget som gör mig något. Noterade även årets högsta puls (191bpm) i spurten. Kommer sällan över 185 trots att maxpulsen är uppmätt till 195.
Strava Orsabajk´n:
Strava Gesunda MTB Challenge:
Bilder:
Glad midsommar i efterhand. Min midsommar har spenderats i Mora med omnejd och vad passade då bättre än att tävla de närliggande tävlingarna under midsommarhelgen, Orsabajk´n och Gesunda MTB Challenge. Båda dessa lopp var nya för mig vilket skulle bli väldigt spännande. Orsabajk´n går av stapeln på midsommarafton och är endast 25 kilometer lång, så tävlingstiden var endast ca 50 minuter, som en sprint.
Orsabajk´n
Åkte upp till Skattungbyn där starten gick och började värma upp. Hade inte kollat någon startlista men det dök titt som tätt upp flera snabba killar. Inte minst vi fyra från CRT, jag, Isak Nordin som gjorde tävlingscomeback efter ett år inom försvarsmakten, Anders Solin och Anders Eriksson, men även Art-V dök upp med Henke, David och Martin. Sedan var Wengelin där, Joel Burman, Nils Lillpers, och Albin Johansson. Tufft startfält på den korta och tekniskt lätta banan med få omkörningsmöjligheter.
Starten gick rent utsagt åt helvete, hamnade långt bak och hade inga som helst möjligheter att ta mig förbi på smidigt sätt. Farten var heller inte jättehög i motvinden vilket gjorde att många hängde på rätt länge. Men på första stigen efter nån mil sprack det av och jag låg kanske 12-14 placering. Det sprack upp framför och jag var tvungen att vänta till stigen var slut och nästa grusväg kom innan jag kunde försöka gå ifatt, vilket jag gjorde med stor kraftansträngning, då framförallt Wengelin höjt farten ordentligt. Kunde vila upp mig lite längst bak i den tätklunga vi bildat. Kilometrarna gick fort. Vi var 9 stycken i tätklungan när vi med 9 kilometer kvar kom till den första av två järnvägsövergångar där vi skulle över spåret. Wengan, som låg först, hoppade över rälsen på cykeln medan Martin och Albin som låg direkt bakom hoppade av cykeln och sprang. Jag såg att det gick bra för Wengan att cykla, så jag gjorde detsamma. Men Wengelin fick en lucka när de skulle hoppa på cyklarna igen, och vi lyckades inte täppa den. Med 5 kilometer kvar till mål körde vi över ett kraftverk och sedan in på den svåraste stigen på banan. Henke, som låg först kroknade lite och Albin och jag körde förbi. Albin tryckte på ordentligt och i nästa backe var vi fyra stycken med lucka bakåt, Albin, jag, Solin och David. Men ingen ville riktigt ta tag i det och gruppen bakom kom ifatt igen. In i Orsa och jag visste att detta skulle bli övermäktigt då avslutningen inte alls talade till min fördel. Sista 700 meterna på gräs och det var många bättre spurtare med, dessutom var jag riktigt krokig efter den korta men hårda tävlingen. Körde in som 8:a, något besviken men ändå nöjd med det utförda loppet.
Gesunda MTB Challenge
Detta lopp talade mer till min fördel då det var ett långlopp på 73 kilometer och drygt 1000 höjdmeter. Banan var helt ny för mig och jag kom dit med en förväntansfull känsla. Hade ingen aning om vilka som skulle köra då det inte funnits några startlistor ute utan det blev en överraskning. Märkte snabbt att det egentligen bara var Solin som var jämn med mig. Solin som även är uppväxt där och bor i Mora som kunde varenda sten och grusväg på banan, vilket var perfekt.
Starten gick lugnt efter masterbil nedför en bit av den asfalterade SM-backen innan vi svängde in vänster för en kortare startloop på 1,5 kilometer innan vi drog ut på nästa startloop på dryga 9 kilometer. Jag och Solin tog taktpinnen direkt och han körde på riktigt hårt. Redan efter 3-4 kilometer hade vi en mindre lucka bakåt och efter det såg vi ingen mer. Det gick fort utför och det låg en sten gömd i gräset efter drygt 4 kilometer som jag dunkade i både fram och bak så hårt att jag trodde att jag skulle dubbelpunka och knäcka fälgarna... Men jag rullade vidare och var nojjig över hjulen. Men när jag märkte att jag inte fått punka varken fram eller bak och att båda fälgarna såg raka och fina ut körde jag vidare.
När vi närmade oss varvning ut på loop 2 såg vi att motorcykeln som åkte före oss stod stilla och att en gubbe stod framför honom. Undrade var det var som pågick och ju närmare vi kom desto mer började gubben skrika och motorcykelåkaren gestikulera åt honom att flytta på sig. Gubben hade även med sig vad jag tror var hans son och barnbarn. Anders Solin och jag kunde passera dem trots att gubben fortfarande stod framför och skrek åt motorcykelföraren. Men han kom strax därefter loss och kunde köra förbi oss igen.
Hörde senare att gubben och personerna runt omkring hade varit kvar och viftat och stått ivägen för personerna som kom efter oss. Tråkigt, men idioter finns överallt och vi cyklister drabbas tyvärr ofta av dem.
Åter till racet:
Solin drog hårt första loopen och när vi varvade ut på loop 2 efter dryga milen såg vi ingen bakom oss. Loop 2 började likadant som första men denna gång var jag beredd på stenen under grästuvan och hoppade över den.
När vi kom ut på grusvägarna och skogsvägarna bort mot Mångberg började jag hjälpa åt mer med att dra. Vi tog långa, fina förningar och hjälptes åt bra. Nådde Mångberg efter 17-18 kilometer och därifrån var det ca 12 kilometer grusväg, nästan konstant uppför tills vi nådde banans högsta punkt vid Malibambo. Efter drygt 22 kilometer stod pappa med en ny flaska sportdryck. Stigningen fortsatte och vi var uppe på toppen strax över 26 minuter efter att vi påbörjat den. Den brantade även till på slutet vilket var härligt. Sedan var det utför på grusväg innan vi svängde in på en grusad stig som övergick till en riktigt fin och rolig naturlig singeltrack. Sedan kom även en lite mer teknisk stig som hade varit med på Enduro Sweden Series någon gång. Den var riktigt fin.
Vi närmade oss Mångberg igen och gick ut på samma del av banan vi kört på de sista kilometrarna på loopen tidigare. Frågade Solin om även sista loopen skulle avsluta där, vilket den skulle. Körde på och hade riktigt roligt och försökte lägga upp en plan för hur jag skulle kunna ta hem bergspriset som skulle finnas efter 43 kilometer vid varvning. Låg på Solins hjul och märkte att de dragit om slutet på loopen. En smart lösning då vi inte skulle passera idioten och hans gemenskap. Istället körde vi rätt uppför SM-backen och in vänster in på originalbanan in i slalombacken där vi sicksackade upp för att sedan spurta för bergspris eller målgång. Kunde spurta förbi Solin och kammade hem mitt första bergspris, vilket var en weekend vid Gesunda Bikepark. Tredje och sista loopen startade på samma sätt som de två föregående, och även nu var jag beredd på stenen under gräset och hoppade över. Benen kändes bra och jag började fundera på hur det skulle utspela sig framöver. Hittills hade vi hjälpts åt hela vägen. Kändes som om det skulle vara svårt att gneta ifrån honom, och även lite dumt då banan var blind för mig medan han kunde allt.
Snäll som han är berättade han i förväg vad som skulle vänta och när vi kom till Mångberg igen skulle det komma en backe på en dryg kilometer som var rätt brant och jobbig. Försökte trycka på och grilla honom ordentligt i backen och sedan fortsätta på stigen som även den gick uppför. Blev inte av med honom men jag hoppades att han skulle plågas lite. Från Mångberg var det en loop på en dryg mil innan vi kom tillbaka till Mångberg igen. Sista gången i Mångberg var det endast 8 kilometer kvar till mål och Anders sa att bäste man må vinna. Han körde på rätt hårt på stigarna och det var en sjukt stenig och teknisk stig där han tryckte på ordentligt men jag lyckades bita mig fast på hans hjul, som jag inte lämnade. Mindre än 5 kilometer kvar. Hade gjort upp en plan i huvudet hur jag skulle avsluta. Anders försökte igen på nästa stig och fick ett par meter men jag lyckades täppa till. Nu återstod endast ett par kilometer och jag vägrade släppa hans hjul.
Min plan var att ligga på hjul på asfalten upp i SM-backen och sedan attackera om in till serpentinerna uppför slalombacken och förhoppningsvis få några meter i svängarna för att sedan mata på sista 100 meterna in i mål. Men Solin förstörde den planen genom att dra en långspurt direkt på asfalten och stod upp och matade över 1200 watt. Släppte nån meter men gav fan i att det skulle bli fler. Syran sprutade ur öronen och såg att han kollade bak. Jag var kvar så han saktade in ca 50 meter innan vi skulle svänga vänster in i slalombacken. Var tvungen att tänka snabbt hur fan jag skulle göra nu, var inte kapabel till att attackera direkt efter den där urblåsningen. Solin tog täten in i backen men jag gick förbi, ville var först i svängarna. De första två tog jag hyfsat lugnt för att sedan öka successivt och innan sista serpentinen maxa ur och börja blåsa på ordentligt. Märkte att jag fick några meter innan jag kom ut de sista 100 meterna på asfalten och drog i sista växeln och stod och spurtade. Kollade bak igen och såg att jag skulle ta hem det. Fasen vad skönt, första vinsten i elitklassen!
Det var en riktigt fin bana, dock lite mycket grusväg men det är inget som gör mig något. Noterade även årets högsta puls (191bpm) i spurten. Kommer sällan över 185 trots att maxpulsen är uppmätt till 195.
Strava Orsabajk´n:
Strava Gesunda MTB Challenge:
Bilder:
 |
| Foto: Sofia Åkesson |
 |
| Foto: Sofia Åkesson |
 |
| Foto: Sofia Åkesson |
 |
| Foto: Sofia Åkesson |
 |
| Foto: Sofia Åkesson |
måndag 3 juni 2019
5:a på Långa Lugnet!
Halloj!
Här kommer en tävlingsrapport från deltävling 3 av Långloppscupen, nämligen hemmatävlingen Långa Lugnet. Med sina 62 kilometer är den inte jättelång, men man måste verkligen kämpa för varje kilometer då banprofilen skvallrar om något helt annat än lätt.
Starten skulle gå kl 10:30, en halvtimme efter att damerna hade startat. Värmde upp och kände mig rätt seg och var allmänt bitter, att jag lyckats spräcka skärmen på mobilen på morgonen kan ha varit en bidragande faktor (till bitterheten, inte den sega känslan).
Nåväl, det var fint väder och en fantastiskt fin bana att vänta så det var bara att tänka på det. Starten går nere på skidstadion och sedan går startbacken upp för den legendariska mördarbacken, känd från vinterstudion och världscupen i längdskidor.
Starten gick och jag kom iväg bra, försökte att inte stressa utan körde på i min takt. Blev lite förvånad när jag kände att det gick lätt att gå med täten uppför backen, på en puls som inte var mycket över tröskeln. Tänkte att det kunde nog bli en rätt bra dag om känslan höll i sig. Gick med bra på grusvägarna över skjutfälten och var med ganska långt fram in på första stigen, precis bakom Micke Flockhart och Micke Olsson. Efter stigen gick det fort på grusvägarna då det bildats luckor som folk ville täppa igen. Kom ifatt igen och det fylldes på bakifrån. Kom in ganska långt bak på nästkommande stigparti men det gick fint. Avancerade lite på grusvägen jämte skjutvallen för att vara bland de första in på nästa stig. Kom in fint bakom Martin Eriksson.
Efter lördagens regn var leran halare än normalt och efter ett par hundra meter får Martin släpp och går omkull, vilket även jag gör. Folk passerar och vi frågar varann om vi är okej vilket båda var. Trasslade ut cyklarna och Martin kom iväg fort. Jag tog upp flaskan som åkt ur och skulle stoppa tillbaka den men flaskstället hade gått sönder. Tryckte ned flaskan i ryggfickan och vred styret rakt. Åkte iväg ett tiotal meter innan jag märkte att fästet till min Garmin också gått sönder och att cykeldatorn måste ha ramlat av. Fan, tänkte jag och började gå tillbaka de få metrarna medan fler och fler passerade. Letade runt som en yr kyckling i det höga gräset efter datorn och hittade efter ett tag fästet och datorn som låg bredvid. Stoppade ned dem i en annan ryggficka och tänkte nästan skita i att fullfölja. Men jag började köra på och körde ikapp en klunga med b.la. teamkompisarna Lukas och Elias.
Passerade klungan och fortsatte köra på fort men utan att köra för hårt. Såg snart nästa klunga framför mig och jag närmade mig på "punkastigen". Men det var inte förrän efter vi kört över Svärdsjövägen och vid Rottneby jag kunde ansluta till klungan som bestod av b.la. Viktor Ludvigsson, Henrik Öijer, Jonas Pettersson. Låg på hjul ett par hundra meter innan jag gick upp och körde på uppför "Sprängbacken". Såg en duo bestående av Albin Pettersson och Henrik Sparr en bit upp i backen samt även Martin Eriksson. Martin kunde jag passera efter nästkommande stig och tog sikte på Albon och Sparr.
Fick hjälp av Viktor att gå ikapp och om, så nu var vi en grupp på jag, Viktor, Jonas Pettersson, Sparr, Albin och Nils Lillpers när vi skulle ta oss ann stigningen upp till toppen på Lugnet igen. Jonas drog hårt och fint i början av backen men sedan gick jag upp och körde på hårt i behagligt tempo och fick några meter på övriga. Fick även syn på gruppen framför som bestod av b.la teamkompis Solin samt även Edvin Lindh och Johan Norén. Kom ifatt på toppen och kunde vila utför Gamla Mormor. Kom ifatt en hel del motionärsdamer på Gamla Mormor som startat en halvtimme tidigare.
Varvade ut på loop 2 och fick en ny flaska av mamma som jag la ned i ryggfickan. Hade Johan limpan Lindbom och Emil Thyrén inte långt framför oss och vi var ikapp i första backen upp mot Jungfruberget. Jag gick förbi dem också, när känslan fortsatt vara bra så ville jag köra mitt eget race. På löparspåren över Jungfruberget kom vi ikapp Martin Setterberg och när vi skulle uppför Jungfrubergets toppklättring stod det en legend på sidan av vid Garfves Bod och spelade trumpet, vilket var höjdpunkten på dagen.
Fortsatte att dra i mitt tempo kommande stig och över Skuggarvsvägen där Jonatan Östlund och hans far sa att jag var 8:a. Det kunde inte stämma tänkte jag då det var många med i förstagruppen när jag kraschade som jag inte passerat. Men kom snart ifatt Jesper Svensson och körde förbi. Hade ingen aning om vilka som var kvar i gruppen och jag brydde mig inte om att kolla bakåt. In på banans längsta och roligaste stig och passerade ett par damer till. I slutet av stigen gjorde jag en felbedömning av ett lerhål och det var navdjupt. Landade långt bak på sadeln och den vreds och pekade upp i himlen. Stannade till, bankade ned den men för långt så den istället var nedåt. Körde klart stigen på det innan vi passerade Skuggarvsvägen igen och jag kunde ordna upp sadeln hyfsat.
Nu var det bara Kompisleden i några kilometer utför tillbaka till skidstadion och varvning. Kom ifatt Eric Herlitz som är junior och körde ett starkt lopp. Ut på loop 3 släppte jag upp Limpan och Emil Thyrén och kollade mig lite om vilka som var med. Det var jag, Limpan, Emil, Sparr, Herlitz, Nils Lillpers, Martin Setterberg och Jesper Svensson. Det gick riktigt lugnt på skidspåren innan "Every time she smiles". Därefter tog jag över taktpinnen igen och körde på i behaglig men hög fart. Loop 3 är inte nådig med backar, främst på skidspår så försökte skaka av mig någon genom att köra hårt i de lite längre backarna. Men alla hängde på så då fick jag gå på plan B.
Upp till toppstugan och 6 kilometer kvar. Vi var fortfarande ett samlat gäng och en bit därefter släppte jag fram Limpan igen. Efter ett tag gjorde Sparr en fartökning men jag kunde gå med rätt lätt. Han körde på hårt i den sista stigningen innan Skjulsarvsstugan men det var här min plan B skulle ske. Attackerade med några hundra meter kvar av backen och fick med mig Eric Herlitz närmast bakom. Trodde först det var Emil Thyrén som låg på hjul då båda hade svarta kläder och jag hann inte se närmare. Upp till stugan sedan ner sista 3 kilometerna med start på Second Chance. Tryckte på utför för att skapa luckor, men utan att gå över min förmåga. Efter Second Chance och in på Halloween Knights såg jag att vi var två som hade lucka. Körde på ordentligt efter stigen på löparspåren och genom fårhagen. Vände mig om och såg till min lättnad att det inte var Emil utan Eric som hade följt mig utför. Eric är junior så då spelade det ingen större roll om han var före i mål. Han körde förbi strax före hästskon och jag gjorde inget försök att spurta utan var nöjd och glad att gå i mål på en sån bra placering trots kraschen och allt jobb jag gjort. Trodde jag var 7:a i elit men jag var tydligen 7:a totalt med två junisar före, så jag tangerade mitt personbästa från Mörksuggan förra året med en 5:e-plats! Riktigt nöjd över det och jag kunde knappt tro det var sant.
Nu är det uppehåll från Långloppscupen i en månad till Ränneslättsturen i Eksjö. Ser fram emot det!
Strava:
Här kommer en tävlingsrapport från deltävling 3 av Långloppscupen, nämligen hemmatävlingen Långa Lugnet. Med sina 62 kilometer är den inte jättelång, men man måste verkligen kämpa för varje kilometer då banprofilen skvallrar om något helt annat än lätt.
Starten skulle gå kl 10:30, en halvtimme efter att damerna hade startat. Värmde upp och kände mig rätt seg och var allmänt bitter, att jag lyckats spräcka skärmen på mobilen på morgonen kan ha varit en bidragande faktor (till bitterheten, inte den sega känslan).
Nåväl, det var fint väder och en fantastiskt fin bana att vänta så det var bara att tänka på det. Starten går nere på skidstadion och sedan går startbacken upp för den legendariska mördarbacken, känd från vinterstudion och världscupen i längdskidor.
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Starten gick och jag kom iväg bra, försökte att inte stressa utan körde på i min takt. Blev lite förvånad när jag kände att det gick lätt att gå med täten uppför backen, på en puls som inte var mycket över tröskeln. Tänkte att det kunde nog bli en rätt bra dag om känslan höll i sig. Gick med bra på grusvägarna över skjutfälten och var med ganska långt fram in på första stigen, precis bakom Micke Flockhart och Micke Olsson. Efter stigen gick det fort på grusvägarna då det bildats luckor som folk ville täppa igen. Kom ifatt igen och det fylldes på bakifrån. Kom in ganska långt bak på nästkommande stigparti men det gick fint. Avancerade lite på grusvägen jämte skjutvallen för att vara bland de första in på nästa stig. Kom in fint bakom Martin Eriksson.
Efter lördagens regn var leran halare än normalt och efter ett par hundra meter får Martin släpp och går omkull, vilket även jag gör. Folk passerar och vi frågar varann om vi är okej vilket båda var. Trasslade ut cyklarna och Martin kom iväg fort. Jag tog upp flaskan som åkt ur och skulle stoppa tillbaka den men flaskstället hade gått sönder. Tryckte ned flaskan i ryggfickan och vred styret rakt. Åkte iväg ett tiotal meter innan jag märkte att fästet till min Garmin också gått sönder och att cykeldatorn måste ha ramlat av. Fan, tänkte jag och började gå tillbaka de få metrarna medan fler och fler passerade. Letade runt som en yr kyckling i det höga gräset efter datorn och hittade efter ett tag fästet och datorn som låg bredvid. Stoppade ned dem i en annan ryggficka och tänkte nästan skita i att fullfölja. Men jag började köra på och körde ikapp en klunga med b.la. teamkompisarna Lukas och Elias.
Passerade klungan och fortsatte köra på fort men utan att köra för hårt. Såg snart nästa klunga framför mig och jag närmade mig på "punkastigen". Men det var inte förrän efter vi kört över Svärdsjövägen och vid Rottneby jag kunde ansluta till klungan som bestod av b.la. Viktor Ludvigsson, Henrik Öijer, Jonas Pettersson. Låg på hjul ett par hundra meter innan jag gick upp och körde på uppför "Sprängbacken". Såg en duo bestående av Albin Pettersson och Henrik Sparr en bit upp i backen samt även Martin Eriksson. Martin kunde jag passera efter nästkommande stig och tog sikte på Albon och Sparr.
Fick hjälp av Viktor att gå ikapp och om, så nu var vi en grupp på jag, Viktor, Jonas Pettersson, Sparr, Albin och Nils Lillpers när vi skulle ta oss ann stigningen upp till toppen på Lugnet igen. Jonas drog hårt och fint i början av backen men sedan gick jag upp och körde på hårt i behagligt tempo och fick några meter på övriga. Fick även syn på gruppen framför som bestod av b.la teamkompis Solin samt även Edvin Lindh och Johan Norén. Kom ifatt på toppen och kunde vila utför Gamla Mormor. Kom ifatt en hel del motionärsdamer på Gamla Mormor som startat en halvtimme tidigare.
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Varvade ut på loop 2 och fick en ny flaska av mamma som jag la ned i ryggfickan. Hade Johan limpan Lindbom och Emil Thyrén inte långt framför oss och vi var ikapp i första backen upp mot Jungfruberget. Jag gick förbi dem också, när känslan fortsatt vara bra så ville jag köra mitt eget race. På löparspåren över Jungfruberget kom vi ikapp Martin Setterberg och när vi skulle uppför Jungfrubergets toppklättring stod det en legend på sidan av vid Garfves Bod och spelade trumpet, vilket var höjdpunkten på dagen.
Fortsatte att dra i mitt tempo kommande stig och över Skuggarvsvägen där Jonatan Östlund och hans far sa att jag var 8:a. Det kunde inte stämma tänkte jag då det var många med i förstagruppen när jag kraschade som jag inte passerat. Men kom snart ifatt Jesper Svensson och körde förbi. Hade ingen aning om vilka som var kvar i gruppen och jag brydde mig inte om att kolla bakåt. In på banans längsta och roligaste stig och passerade ett par damer till. I slutet av stigen gjorde jag en felbedömning av ett lerhål och det var navdjupt. Landade långt bak på sadeln och den vreds och pekade upp i himlen. Stannade till, bankade ned den men för långt så den istället var nedåt. Körde klart stigen på det innan vi passerade Skuggarvsvägen igen och jag kunde ordna upp sadeln hyfsat.
 |
| Foto: Emilia Allringer |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
Nu var det bara Kompisleden i några kilometer utför tillbaka till skidstadion och varvning. Kom ifatt Eric Herlitz som är junior och körde ett starkt lopp. Ut på loop 3 släppte jag upp Limpan och Emil Thyrén och kollade mig lite om vilka som var med. Det var jag, Limpan, Emil, Sparr, Herlitz, Nils Lillpers, Martin Setterberg och Jesper Svensson. Det gick riktigt lugnt på skidspåren innan "Every time she smiles". Därefter tog jag över taktpinnen igen och körde på i behaglig men hög fart. Loop 3 är inte nådig med backar, främst på skidspår så försökte skaka av mig någon genom att köra hårt i de lite längre backarna. Men alla hängde på så då fick jag gå på plan B.
Upp till toppstugan och 6 kilometer kvar. Vi var fortfarande ett samlat gäng och en bit därefter släppte jag fram Limpan igen. Efter ett tag gjorde Sparr en fartökning men jag kunde gå med rätt lätt. Han körde på hårt i den sista stigningen innan Skjulsarvsstugan men det var här min plan B skulle ske. Attackerade med några hundra meter kvar av backen och fick med mig Eric Herlitz närmast bakom. Trodde först det var Emil Thyrén som låg på hjul då båda hade svarta kläder och jag hann inte se närmare. Upp till stugan sedan ner sista 3 kilometerna med start på Second Chance. Tryckte på utför för att skapa luckor, men utan att gå över min förmåga. Efter Second Chance och in på Halloween Knights såg jag att vi var två som hade lucka. Körde på ordentligt efter stigen på löparspåren och genom fårhagen. Vände mig om och såg till min lättnad att det inte var Emil utan Eric som hade följt mig utför. Eric är junior så då spelade det ingen större roll om han var före i mål. Han körde förbi strax före hästskon och jag gjorde inget försök att spurta utan var nöjd och glad att gå i mål på en sån bra placering trots kraschen och allt jobb jag gjort. Trodde jag var 7:a i elit men jag var tydligen 7:a totalt med två junisar före, så jag tangerade mitt personbästa från Mörksuggan förra året med en 5:e-plats! Riktigt nöjd över det och jag kunde knappt tro det var sant.
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Nu är det uppehåll från Långloppscupen i en månad till Ränneslättsturen i Eksjö. Ser fram emot det!
Strava:
fredag 31 maj 2019
2:a på Ottarsloppet och inför Långa Lugnet
Halloj!
Äntligen är jag tillbaka från penicillinkuren och på tävlingsbanan. Penicillinkuren tog slut kl 14 i onsdags och 25 timmar senare var det dags för start på Ottarsloppet.
Ottarsloppet är en jättefin tävling med ett bra arrangemang och fin bana, ganska lättåkt men väldigt mycket fina stigar. Det var tredje året jag startade där och efter att ha varit 5:a 2017 och 3:a 2018 ville jag väldigt gärna vinna.
Kom dit i god tid och jag hann reka första kilometerna av banan samt sista kilometrarna. De var liknande tidigare år förutom att de dragit om starten till det bättre. Jag gjorde upp en plan i huvudet om hur jag skulle avsluta och vart jag skulle attackera om det skulle sluta i spurt i år igen.
Starten gick kl 15:00 och det var start bakom en fyrhjuling i ca 100 meter innan de släppte loss oss. Henrik Sparr tog genast tag i taktpinnen innan jag tog över efter ett tag och körde på rätt hårt i motvinden och in på första stigen. Det hade splittrats upp så vi var ett mindre gäng där framme. Jag och Sparr hjälptes åt och i nästa stigning efter ca 4-5km tryckte Sparr på lite och jag kunde lätt gå med medan vi två fick en lucka bakåt. Efter det turades vi om att ta långa, hårda förningar och snart såg vi ingen bakom oss. Det var lite som jag trott innan att det skulle stå mellan oss två. Jag ville gärna ligga först på stigarna och låg väl och drog lite mer av oss två första varvet. Banan går upp och ned för en ås med fina tallhedsstigar och en del rullsten. Inga stora eller långa stigningar utan de gick ganska fort allihop. Känslan i kroppen var inte helt 100 och jag hade svårt att bli av med mjölksyran efter backarna, svårt att få ned pulsen. Misstänker att det kan vara pga penicillinet då jag känt mig seg och trött under de träningspass jag kört under kuren.
Första varvet a la 25km (vi skulle köra två varv) samarbetade vi bra och varvade in på 54 minuter, då förstår ni att det gick fort då största delen av banan ändå går på stigar om än inte så tekniska. Redan vid varvning hade vi en lucka på dryga 2 minuter till gruppen som slogs om tredje platsen. Vi fortsatte kämpa på där framme men ingen av oss ville trycka på stenhårt så det blev ett lite lugnare varv. Efter drygt halva andra varvet vinkade jag fram Sparr så han fick ta en förning, vad jag inte var beredd på då var att han attackerade uppför banans längsta stigning. Han fick direkt 5-6 meter. Fick gräva djupt för att hålla kvar de få meterna och på toppen kollade han bak och såg att han inte blivit av med mig, så då kördes det lugnare igen. Det var en rejäl urblåsning och det tog längre tid än normalt att komma tillbaka från den.
Efter den attacken gick det lugnare än vanligt och jag tror att vi båda var inställda på att det skulle bli spurt. Jag kände mig väldigt självsäker och kände på mig att jag kunde ta hem den. Visste exakt vart jag skulle attackera. Vi hjälptes fortsatt åt att dra och in på stigen med 5 kilometer kvar tog jag täten och la mig i behagligt tempo så jag ändå kunde återhämta mig lite. Med 3-4 kilometer kvar kör man nästan enbart på elljusspår och därifrån var det katt och råtta-lek som jag aldrig varit med om förut. Bitvis stod vi stilla för att ingen ville ligga först. Det var säkert 4-5 gånger som vi stannade upp och väntade på att den andra skulle gå upp. Till slut när vi nästan var framme där jag hade tänkt attackera bakifrån, i den sista lilla knäppan stannar Sparr till och jag tvingas fram. Tänker att det får bära eller brista och trycker på från stillastående ca 70 meter innan jag egentligen tänkt attackera. Dessvärre var Sparr med på det och kom med och i sista stund kom han om innan vi skulle in på de sista 200 meterna stig innan upploppet. Fick en urkass sväng på stigen och han fick 2-3 meter direkt som jag inte kunde ta ikapp in på det korta upploppet och därmed förlorade jag. Var ruskigt besviken då jag var inställd på att vinna. Vi hade en stor lucka på ca 2:30 innan trean trots vår körning sista biten.
Det var åtminstone skönt att få en tävling i benen efter penicillinkuren och innan Långa Lugnet nu på söndag hemma i Falun. Jag ser väldigt mycket fram emot Långa Lugnet då det är min favorittävling i Långloppscupen (OBS: är förmodligen partisk).
Ottarsloppet var ett perfekt tömningspass inför Långa Lugnet. Jag brukar alltid få till ett så kallat "tömningspass" tre dagar innan tävling där jag kör hårt och långt för att tömma kroppen på energi. Sedan brukar jag vila eller rulla lugnt en timme två dagar innan loppet. Dagen innan brukar jag också då rulla en timme men en hårdkörning på ca 10-15 minuter för att få kroppen och känna hur det känns inför tävlingen. Det brukar vara ett bra koncept för mig :)
Hur förbereder ni er dagarna innan ni kör ett lopp?
Äntligen är jag tillbaka från penicillinkuren och på tävlingsbanan. Penicillinkuren tog slut kl 14 i onsdags och 25 timmar senare var det dags för start på Ottarsloppet.
Ottarsloppet är en jättefin tävling med ett bra arrangemang och fin bana, ganska lättåkt men väldigt mycket fina stigar. Det var tredje året jag startade där och efter att ha varit 5:a 2017 och 3:a 2018 ville jag väldigt gärna vinna.
Kom dit i god tid och jag hann reka första kilometerna av banan samt sista kilometrarna. De var liknande tidigare år förutom att de dragit om starten till det bättre. Jag gjorde upp en plan i huvudet om hur jag skulle avsluta och vart jag skulle attackera om det skulle sluta i spurt i år igen.
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
Starten gick kl 15:00 och det var start bakom en fyrhjuling i ca 100 meter innan de släppte loss oss. Henrik Sparr tog genast tag i taktpinnen innan jag tog över efter ett tag och körde på rätt hårt i motvinden och in på första stigen. Det hade splittrats upp så vi var ett mindre gäng där framme. Jag och Sparr hjälptes åt och i nästa stigning efter ca 4-5km tryckte Sparr på lite och jag kunde lätt gå med medan vi två fick en lucka bakåt. Efter det turades vi om att ta långa, hårda förningar och snart såg vi ingen bakom oss. Det var lite som jag trott innan att det skulle stå mellan oss två. Jag ville gärna ligga först på stigarna och låg väl och drog lite mer av oss två första varvet. Banan går upp och ned för en ås med fina tallhedsstigar och en del rullsten. Inga stora eller långa stigningar utan de gick ganska fort allihop. Känslan i kroppen var inte helt 100 och jag hade svårt att bli av med mjölksyran efter backarna, svårt att få ned pulsen. Misstänker att det kan vara pga penicillinet då jag känt mig seg och trött under de träningspass jag kört under kuren.
Första varvet a la 25km (vi skulle köra två varv) samarbetade vi bra och varvade in på 54 minuter, då förstår ni att det gick fort då största delen av banan ändå går på stigar om än inte så tekniska. Redan vid varvning hade vi en lucka på dryga 2 minuter till gruppen som slogs om tredje platsen. Vi fortsatte kämpa på där framme men ingen av oss ville trycka på stenhårt så det blev ett lite lugnare varv. Efter drygt halva andra varvet vinkade jag fram Sparr så han fick ta en förning, vad jag inte var beredd på då var att han attackerade uppför banans längsta stigning. Han fick direkt 5-6 meter. Fick gräva djupt för att hålla kvar de få meterna och på toppen kollade han bak och såg att han inte blivit av med mig, så då kördes det lugnare igen. Det var en rejäl urblåsning och det tog längre tid än normalt att komma tillbaka från den.
Efter den attacken gick det lugnare än vanligt och jag tror att vi båda var inställda på att det skulle bli spurt. Jag kände mig väldigt självsäker och kände på mig att jag kunde ta hem den. Visste exakt vart jag skulle attackera. Vi hjälptes fortsatt åt att dra och in på stigen med 5 kilometer kvar tog jag täten och la mig i behagligt tempo så jag ändå kunde återhämta mig lite. Med 3-4 kilometer kvar kör man nästan enbart på elljusspår och därifrån var det katt och råtta-lek som jag aldrig varit med om förut. Bitvis stod vi stilla för att ingen ville ligga först. Det var säkert 4-5 gånger som vi stannade upp och väntade på att den andra skulle gå upp. Till slut när vi nästan var framme där jag hade tänkt attackera bakifrån, i den sista lilla knäppan stannar Sparr till och jag tvingas fram. Tänker att det får bära eller brista och trycker på från stillastående ca 70 meter innan jag egentligen tänkt attackera. Dessvärre var Sparr med på det och kom med och i sista stund kom han om innan vi skulle in på de sista 200 meterna stig innan upploppet. Fick en urkass sväng på stigen och han fick 2-3 meter direkt som jag inte kunde ta ikapp in på det korta upploppet och därmed förlorade jag. Var ruskigt besviken då jag var inställd på att vinna. Vi hade en stor lucka på ca 2:30 innan trean trots vår körning sista biten.
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
Det var åtminstone skönt att få en tävling i benen efter penicillinkuren och innan Långa Lugnet nu på söndag hemma i Falun. Jag ser väldigt mycket fram emot Långa Lugnet då det är min favorittävling i Långloppscupen (OBS: är förmodligen partisk).
Ottarsloppet var ett perfekt tömningspass inför Långa Lugnet. Jag brukar alltid få till ett så kallat "tömningspass" tre dagar innan tävling där jag kör hårt och långt för att tömma kroppen på energi. Sedan brukar jag vila eller rulla lugnt en timme två dagar innan loppet. Dagen innan brukar jag också då rulla en timme men en hårdkörning på ca 10-15 minuter för att få kroppen och känna hur det känns inför tävlingen. Det brukar vara ett bra koncept för mig :)
Hur förbereder ni er dagarna innan ni kör ett lopp?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)