Rapport från Bockstensturen!

 Halloj!

I  helgen bjöd Varberg och Bockstensturen in till "motionslopp", på det viset att det inte var placeringar först i mål som gällde, utan bäst tid. Skulle man köra BST100 fick man starta när man ville mellan kl. 10-11 och tiden började när man stack igenom tidsregistreringen vid starten. Alla snabba stod dock redo för start kl. 10, för att slippa ha folk framför sig. Det var en ny start i år, mycket bättre tycker jag. Nu slapp vi masterstart och massa rullande genom stan, utan vi startade direkt ut mot fälten. Den kortare sväng i början kompenserade de upp med mer stigåkning ute i Åkulla och sista milen innan mål, mycket bra tycker jag!

Kallt i starten. Foto: Mamma

I början var det bitvis rätt avvaktande åkning med några små attacker/tempohöjningar. Vi hade för en gångs skull motvind/sida mot ut mot Åkulla, det brukar annars alltid vara rak motvind in mot havet igen. Efter drygt 8km satte Richard Larsén in en attack, jag såg att han var på g och gick in på hjul. Han körde riktigt hårt, kollade bakåt och såg att vi fått en lucka. Lika bra att fortsätta, tänkte jag. Så vi hjälptes åt och körde på in mot de första backarna. Richard körde hårt med med ett överkomligt tempo uppför den första backen. Andra backen gick jag in först och körde mitt tempo, men efter ca halva gick han om och skruvade upp det. Kollade bak och såg att en grupp med Micke, André, Norén, Emil och Samuel närmade sig. Klängde mig ändå fast på Larséns hjul upp och vidare ner. Efter drygt 7km och 15min i utbrytning var vi ikappåkta. Jag var riktigt trött och hade gått hårt. Hade drygt 430w snitt de 15min och med 2:02min på 499w i första backen och 465w i 3:33 i andra backen. 

När de kom ikapp körde Micke på hårt igen i den tredje backen, och jag hade inte riktigt återhämtat mig. Fick släppa de 6 i tät redan efter 16,5 kilometer, hade då 33 minuter med 387w i snitt. 

Trodde nästan jag skulle kunna återansluta innan Åkulla, men det blev hårdkörning där framme och jag var helt rökt där. I den fjärde och sista 2-3min stigningen innan Åkulla drog de ifrån ordentligt. Jag bestämde mig för att köra på i eget tempo, försöka återhämta mig och hoppas på att någon av de 6 framför mig tröttnar och fladdrar av. Efter 44 minuter kommer jag till Åkulla och har då tappat 53 sekunder på de drygt 10min sedan jag släppte. Men det visste jag ju inte då. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och körde vidare. Kände att jag började återhämta mig hyfsat. Tänker att jag sätter farthållaren på runt 370w +-20w på de lättåkta partierna så länge jag orkar. Åkullaloopen är drygt 16 kilometer och brukar passa mig bra med mycket stig i den fina bokskogen. Efter 5-6km med mestadels stig kommer man till backen upp till banans högsta topp. Suger i mig en gel och börjar köra på i mitt tempo. Får syn på Larsén 20 sek framför och tar sikte på honom. Håller jämna steg med honom upp till toppen, och tar därefter in ordentligt när det går utför. 

Kommer ikapp och går om utför direkt, gasar på lite väl mycket utför på lösgruset och är påväg ut i diket. Lyckas dock rädda upp det med ena foten i vädret. Richard tappar mer och mer och jag fortsätter min ensamjakt. 

Foto: Happyride.se

I Åkulla igen för andra gången har jag tagit en placering upp till 6:e men tappat tid på täten, nu 3:11 efter. Känner mig dock fortsatt rätt stark i mitt tempo. Får igen en ny flaska av mamma och kör vidare in på lite nya stigar. Riktigt fina faktiskt, även om det kunde vara svårt att se vart man skulle åka då naturen i bokskogarna ser likadant ut oavsett om det är stig eller ej... Kom snart ut på "vanliga" bansträckningen igen, och visste att en av banans längsta backar var på g. Runt 4 min på grusväg. Körde hårt men behagligt upp, kändes inte värt att gasa onödigt mycket med över halva loppet kvar och utan att se någon varken framför eller bakom mig. Därefter är det relativt lättåkt på grusvägar genom Toppbjärs naturreservat. Det är riktigt fint där ute, och nu när jag var helt ensam hade jag tid att kolla mig omkring lite. 

Rundade Kalvsjön och passerade halvvägs i loppet. Nästa mil gick fort genom skog och grusvägar. Körde förbi ett par som tagit sig ut i skogen och hejade, de rapporterade att jag hade drygt 2:30 upp till de framför. Tack, svarade jag och fortsatte. Det va ju inte så mycket tänkte jag. 

Efter 57 kilometer kom jag ut på en asfaltsväg och fick ny langning av mamma. Var nu riktigt kissnödig, så det tog emot att ta en flaska. Jag tvingade mig att dricka ändå. Emilia och Ebba ropade att jag nu hade 2:09 fram, så om paret några kilometer tidigare sa korrekt tidsavstånd, hade jag tagit 20sek på kort tid. Passerade tidtagningen vid Nackestugan, låg nu 4:41 bakom täten och hade 1:53 upp till André och Samuel som låg i duo framför. Men det visste jag ju inte då. Ut mot Näsnabbens naturreservat och ännu en stigning, nu på stig så hastigheten var lägre. Det tog nästan 6 min upp så den var rätt rejäl. Ingen jag minns på rak arm sedan tidigare lopp, men den har varit med förr. Det var tre lite längre stigningar på kort tid ute i reservatet, en på ca 70hm och två på drygt 40. Efter nästan 2,5h var de rätt jobbiga. 

Up på grusvägarna mot Korndals gård och den näst sista tidtagningen innan målgång. Drygt 73km körda då och jag var påväg tillbaka mot Varberg och havet över åkrarna. Passerade tidtagningen +5:31 efter Emil, Micke och Norén i tät och drygt +1:43 efter Samuel och André. Hade glömt bort att de gjort en väldigt teknisk stig strax därefter, med tighta svängar och smalt mellan träd. Tyckte att jag hade bra flow och bra tryck därigenom, och hoppades på att jag kunde hålla undan bakåt och kanske plocka framåt. Hade inte sett någon bakom mig sedan km 30 när jag passerade Richard. Ingen framåt heller för den delen. 

Efter drygt 74km fick jag min sista flaska sportdryck. Var fortsatt riktigt kissnödig men hade vant mig med det nu. Det tog dock emot att vara i "aero"position. Emilia avslöjade att jag nu bara var 1:30 efter André och Samuel med 21km kvar till mål. Kände mig fortsatt stark och var förvånad att farthållaren fortsatt gick på drygt 350-390w på de lättåkta partierna utan större problem. Passerade grustaget och ett par åkrar innan det blev grus och asfalt igen. Nu kunde jag se två personer framför mig, dock låg de inte längre tillsammans. Kollade klockan vid en lada när personen framför mig passerade den, sedan igen när jag passerade. Drygt 1 minut nu. Tog in rejält på de lättåkta partierna. På raksträckan över E6 såg jag att det var André framför. Närmade mig sekund för sekund, och med drygt 11km kvar till mål gick jag ikapp. Såg att han var riktigt trött så gick om direkt och fortsatte i mitt tempo. Han gick inte med. 

In på nya stigar bakom lasarettet och vid Varbergs MTBs klubbstuga. Riktigt fina och flowiga stigar som var riktigt kul. Passerade klubbstugan och sista mellantiden innan mål +412 efter täten och +1:05 efter Samuel. På ett gärde/gräsparti några minuter efter klubbstugan såg jag honom framför mig. Kollade ner på klockan lite snabbt och sedan igen när jag passerade samma ställe, drygt en minut. Skulle bli svårt med drygt 5km till mål och bara lättåkt kvar. 

Lite grus och lite cykelbanor genom stan senare och vi kom ut vid Apelviken och sista biten in till fästningen och målgång. Det var motvind hela rakan bort längs havet, vilket var jobbigt. Med kilometern kvar visste jag att jag inte skulle komma ikapp, men gasade ändå på. På gräset nedanför fästningen var det riktigt tungt, gräs och motvind. Var en lättnad att vika in på upploppet och gå imål som 5:a, +3:51 efter Emil som var först. Det är jag oerhört nöjd med med tanke på att jag körde helt solo från km 16,5 utan att se någon framför eller bakom bortsett från de två jag passerade. Att jag dessutom tog in nästan 2 minuter på de tre i tät de sista 22 kilometerna skvallrar om att jag avslutade riktigt starkt. Är riktigt nöjd faktiskt. 

Efter målgång. Foto: Mamma

Det känns bra att det inte var något större problem att köra ensam hela loppet, jag kunde motivera mig hela vägen och hade hela tiden kul. Annars hade man nog lätt kunnat ta det som ett nederlag att bli avhängd så tidigt. 

Nedan ser ni siffror från racet och vad som krävdes av mig i backarna:

Första två backarna var i utbrytning med Richard. Backe 3 blev jag avhängd av tätklungan, hann inte återhämta mig riktigt. Backe 4 stack de iväg ordentligt. 

Långlopps-SM/Alliansloppet - 10:a!

 Halloj!

I söndags var det dags för Alliansloppet, ett lopp jag aldrig kört förut nere i Trollhättan och som sent omsider tagit på sig att arrangera XCM-SM, vilket var uppskattat. Dessvärre krockade det med SWE-CUP i Järfälla, där nästa års XCO-SM går, även det en bana jag sett fram emot att köra men aldrig har gjort. Så det var lite kluvna tankar på vad jag skulle köra, men det blev till slut Alliansloppet.

Jag tog Kia Sorento ner från Falun till Trollhättan dagen innan, där jag skulle möta upp resten av teamet som åkte teambussen från Stockholm. Kom dit tidigare än dem och stack ut och körde lite på banan. Dessvärre var första delen, som skulle vara den tekniska och svåra, avstängd dagen innan tävlingen pga. en Västgötacup som gick på de stigarna. Så jag fick hitta reda på den andra halvan av varvet, som var rätt lättåkt på motionsspår, grusvägar och asfalt. Många korta "Power climbs", dvs. korta 10-20sek backar som kräver hög effekt och som bränner kroppens batteri snabbt. Det var även en del igångdrag. Blev inte jätteimponerad av andra halvan av varvet när jag rullade igenom dagen innan. Mycket lättåkt och asfalt för att koppla ihop delar av stig och motionsspår. Vi skulle köra 2 varv på en 40km slinga vilket även det är lite ovanligt.

Tävlingen:

Tävlingen startade kl 12:00. Det började i botten på en backe som tog uppskattningsvis 90sek. Därefter var det rätt lättåkt igenom ett villakvarter, innan det mest kritiska på hela loppet kom. Vi stack tidigt in i skogen på motionsspår och ingången till första stigen skulle vara väldigt kritisk. Jag kände direkt i startbacken att kroppen inte riktigt svarade som jag ville. Planen var att gå med långt fram och vara med som sämst topp 10 in i skogen. Tyvärr hade jag inledningsvis inte benen för att avancera fram innan stigen och kom in alldeles för långt bak. Kunde dock vila upp mig en aning och försöka låta en bättre känsla och positiva tankar i början av skogspartiet. Det funkade fram till "Team Sportia-backen" där det blev stopp framför mig, och jag tvingades stiga av och springa. Lyckades även när jag klev på hojen igen glida omkull och satte ner fot och hand i en bäck. Frustrerad och irriterad såg jag hur luckorna växt framför. 

Fick med mig Hugo Porath och Johan Norén en stund. Norén tog sedan en bättre linje genom ett lerhål där vi andra fick stopp, så han försvann framför upp mot spurtpriset. Lyckades skaka av mig Hugo och gnetade ikapp Johan igen på lite motionsspår. Vi kom sedan ikapp Calle Kagevi som släppt täten. Det gick inte lång tid innan jag hörde en smäll och bakhjulet låste sig. Bakväxeln hade satt sig i hjulet och dragit av en eker. Gav upp en sekund och trodde att det var kört. Erik Mattelin passerade strax därefter. Kollade närmre på växeln och såg att den var intakt, men sne. Lyckades trassla ut den ur hjulet och böja den hyfsat rakt. En grupp med b.la. teammate Anders Solin, Viktor Henrysson, Daniel Wennergren, Mikael Flockhart etc. passerade precis när jag satte mig på hojen igen och kunde gå med dem. Fick lite draghjälp på en asfaltssträcka. Passade på att prova växlarna som inte fungerade kanon. Ibland behövdes dubbelklick, ibland bytte kedjan spår utan att jag gjorde nånting. De tre översta på kassetten gick inte alls att använda. 

Nu kom vi in i den del av banan jag kört dagen innan. Gick upp och höjde tempot en aning när jag fick syn på Mattelin en bit fram. Passerade honom och fortsatte att gasa. Märkte att jag fått en lucka, vilket jag inte brydde mig om. Gasade på och började skymta en vit KIA-tröja en bit fram. Calle. Fokuserade på att ta mig ikapp honom för att kunna samarbeta istället för att ligga en och en. 

Efter ca 19km fick jag en ny flaska sportdryck av mamma. Här var en lång asfaltssträcka i medvind och trodde att gruppen jag kört ifrån skulle komma ikapp. Men jag höll undan in på motionsspåren och var snabbt ifatt Calle. Märkte att jag höll lite högre fart och jag kände mig stark, så gick förbi och fortsatte köra. Efter några minuter får jag syn på Norén igen, och strax därefter går jag och Calle ikapp. Han släpper förbi direkt och lägger sig bakom. Jag ligger först hela delen på motionsspåren, det var enklast så. tänkte att jag kanske var lite mer bekväm med att hålla hög fart genom svängar osv än de två Zwiftkungar jag hade på hjul ;)

Ut på asfalt igen och vi började samköra mer. Det gick hårt men kontrollerat, vi fokuserade framåt. Visste inte riktigt hur långt före de var, men inte heller hur långt efter gruppen med Solin etc var bakom oss. Sista kilometerna inför varvning var rätt spektakulära, vi körde brevid slussen, över ån osv. Stenhårt när man var trött men korta hårda stigningar och igångdrag. 

Passerade ut på varv två tillsammans med en muntlig varning. Låg med överarmarna på styret vilket tydligen även är förbjudet inom MTB och inte bara landsväg. Nu vet man det. Fick en ny flaska sportdryck av Anders Fernkvist. Jag ville vara först in på stigen i vår grupp denna gång, och det var jag. Calle sa dock att han trodde att han inte skulle orka i skogen denna gång, men han svarade bra genom att hänga på stora delar. Norén gick förbi in i sista skogspartiet innan spurtpriset/bergspriset, där han fått luckan varvet innan genom leran. Hängde på bättre nu, men när han gasade upp mot priset orkade jag inte gå med utan tvingades släppa några meter. Snöret hade gått för Calle då, men fick senare veta att han även punkterat ungefär då...

Irriterande nog såg jag Norén framför mig 10-15 sekunder en bra bit. Dock tror jag att han hade bättre tryck på asfaltsdelarna än vad jag hade, för där kände jag mig väldigt trött. Bättre i skogen. När mamma langade igen efter drygt 58km var jag riktigt trött och kollade ner på Garmin. 364w NP i det läget. I slutet av asfalten kikade jag bakåt och såg cyklister där. Visste inte vilka men blev orolig. Men nu var det min del av banan igen, den som jag tyckt var tråkig dagen innan. På tävlingen var det otroligt roligt, konstigt det där. Motionsspåren passade mig bra och jag intalade mig om att jag kunde dra ifrån några sekunder där mot de jagande bakom. Mamma ropade att det var ca 55 sek upp till Jesper Svensson som varit i tätklungan men nu var riktigt trött. 

Mycket riktigt, när jag kom ut på en lång asfaltsbit igen såg jag Skövdekläderna en bra bit framför. Visste dock inte om det var Norén eller Jesper. Sneglade bakåt då och då och såg att jag var närmre Jesper än vad de jagande var mig. Det är alltid positivt. Efter 68km kunde jag passera Jesper och höjde farten direkt, så att han inte skulle orka gå med. Lyckades med det, men det kostade mig också, jag var riktigt trött. Ner över den smala bron ut på "ön" och zicksack mellan tighta metallräcken. Fick en skräckupplevelse när jag såg Mattelin och Flockhart över bron när jag zicksackat klart, drygt 20 sek bakom. Tänkte att jag inte skulle ha en chans de sista 7 kilometerna in till mål, där man skulle tjäna på att jobba tillsammans och var rätt lättåkt men stenhårt över slussen och övriga backar. 

Jag körde så hårt jag kunde och tog en del i taget. Först slussen. Check. Sedan ner och över ån och upp igen. Efter svängen ut på asfalt igen såg jag dem igen, närmre nu. Faaaaan tänkte jag, nu kommer de. Inte mer än 10-12 sekunder uppskattade jag. Nu var det bara lättåkt med asfalt och lite grus kvar, samt en riktigt jobbig backe på drygt 30-35 hm och ett par minuter lång. Både Mattelin och Flockhart är mycket lättare och bättre uppför än mig. Fokuserade på att inte spränga mig i början av backen för att ha lite krafter kvar. Kollade oroligt bakåt men såg dom inte. Måste ha utökat. På toppen av backen såg jag dom fortfarande inte och jag kände att nu kunde de inte komma ikapp. 2 km grus kvar till mål och jag höll undan och in på 10:e-platsen. Drog faktiskt ifrån dom rätt mycket sista 5 km, de var nästan minuten bakom i mål, vilket jag tar som något positivt. 

Är rätt nöjd med loppet ändå, trots den bedrövliga känsla i början och oflytet med materialet. Kunde köra hårt men avslappnat och kunde streta emot bra trots att jag körde helt ensam sista drygt 30km.

Nästa blir Bockstensturen i Varberg nu på söndag.

Innan start. Foto: Alliansloppet/Trollhättan Action Week

Lite siffror och kärntemperatur från racet: Snittpuls stämmer inte då pulsbandet krånglar och inte mätte någonting första varvet.

Kärntemperatur tillsammans med höjdkurvan. Den steg ordentligt till en början, men inte superhögt. Man ser tendenser till ökning av kärntemperaturen när intensiteten går upp vid de mer kuperade delarna. 

Rapport från Cykelvasan!

 Halloj!

Äntligen har jag fått mig tid att skriva en sen tävlingsrapport från Cykelvasan, som gick av stapeln i torsdags. Har haft riktigt fullt upp senaste dagarna.

Vi var ca 100 stycken som fick komma till start till årets Cykelvasa, som i år anordnades en torsdagskväll kl 17:00. De hade flyttat upp starten till Tjänahedens idrottsplats och vi drog iväg 45 minuter efter damerna. Det var kul att vasan blev av, även om det inte var samma känsla som det brukar, mycket mer avslappnat och lattjo. Tycker det gick lätt och kontrollerat uppför backen, och egentligen stora delar av loppet. Fram till Smågan var det ingen vidare tempo utan väldigt samlat. Försökte mig hålla mig långt framme vilket jag är dålig på, tenderar ofta att falla bakåt i klungan så att jag får lägga onödig energi på att ta mig fram igen, så även denna gång. Jag lyckades tappa en flaska sportdryck strax innan Tennäng, men det gjorde inte så mycket då jag körde med två flaskor, samt hade möjlighet för langning på toppen av Tennängen-backen. Valde dock att bara köra vidare med en flaska. 

Egentligen var det rätt händelselöst och tråkigt första milen, bortsett från några mindre krascher på grusvägarna samt en väldigt stor krasch på asfalten i 50+ km/h med b.la. Henrik Blom och Erik Mattelin. Det såg väldigt läskigt ut och trodde att det skulle bli något mer allvarligt, men som tur var klarade de sig båda efter omständigheterna väldigt bra.

I backarna efter Risberg trodde jag att det skulle börja köras en del, farten höjdes lite då och då men inget mer än så. På asfaltssträckan efter de backarna tog jag mig hela vägen fram. Passade på att ligga först i ca 10 minuter, blev längre än jag tänkt pg.a. ingen ville gå fram. Det krävdes nästan en track stand för att få fram några man. I Evertsberg var vi fortsatt väldigt många. Micke Olsson testade att gasa på utför efter kontrollen och fick med sig David Eriksson och norrmannen Kristian Klevgård, men de blev inkörda ganska snart. Kristian och David gav sig dock inte och stack iväg igen, och denna gång fick de den lucka de körde för. Fick en ny langning av Patrik Kagevi i Vasslan, vilket var perfekt. Tänkte att det skulle gå hårt uppför Lundbäcksbacken och efterföljande Oxbergsbacken, och det gjorde det. Ingen av dem är så värst långa, men underlaget i Lundbäcksbacken suger musten ur en, sedan är det endast ett par minuters återhämtning innan Oxbergsbacken. Gick med rätt bra, ca 20e man uppför Lundbäck, försökte sen att återhämta mig någorlunda. Brukar alltid gå hårt därefter, och det gjorde det. David och Kristian hade fortsatt en lucka, hur stor visste jag inte. Låg aningen för långt bak för att kunna ramla bakåt i klungan men fortfarande vara med i svansen på toppen. Tvingades släppa tillsammans med André Eriksson och John Nilsson. Vi var kanske 10 sek efter klungan när vi vek av på gruset ner mot kontrollen i Oxberg, och visste att det skulle kunna va möjligt att återansluta när farten tvingades ner vid kontrollen. 

Jag hade rätt, vi återanslöt till klungan och jag försökte ta mig framåt i fältet så fort som möjligt utan att slösa av den lilla energin jag hade kvar. I Hökberg med 19km kvar fick vi höra att vi hade 55 sek upp till ledaren, som nu var ensam. Strax därefter kom vi ikapp David, så det var norrmannen kvar i tät. Vi i KIA hade tänkt att vid scenariot med klungspurt, vilket skulle vara det mest troliga, skulle vi köra för Calle som har bäst spurt av oss. Så trots att jag blev avhängd innan Oxberg försökte jag göra mitt jobb och hålla mig långt framme, ta nån mindre förning här och där och försökta ta små attacker. Kände när vi närmade oss Eldris att jag inte hade mycket kvar, men försökte ändå vara aktiv. Innan Hemus hade jag fallit tillbaka en aning i gruppen, men det spelade mindre roll. Calle höll sig längre fram vilket var bra. Jag tänkte att om jag orkade och fick möjligheten skulle jag försöka ta mig fram lite igen, men det går så otroligt fort och alla ska försöka ta sig framåt genom Moraparken så det var nästan lönlöst. Igenom den nya passagen över ån med en farlig stolpe i mitten innan vi vet av in på upploppet. Vi hade inte kört ikapp norrmannen Kristian Klevgård som tog en välförtjänt soloseger! min grupp spurtade in om andraplatsen 30 sek bakom norrmannen och den platsen knep Wengelin. Vi fick in Calle som 6:a vilket är riktigt bra, trots att han var missnöjd med spurten och blev lite stängd. Jag själv bidrog som svans i huvudklungan på en 18:e plats, och teamet hade även in Anders Solin strax bakom på 21:a plats vilket var bra.

Överlag är jag nöjd, jag gjorde det jag kunde med det jag hade för dagen och även om en 17:e-plats i en klungspurt kanske inte är något att hänga i julgranen är det ändå den bästa placering jag hittills har från Vasan, även om jag har varit närmare segern än 36 sekunder som jag var nu. 

Med målgång strax före kl. 20:00 blev det sent i säng.

MTB SM 2021 - XCC & XCO

 Halloj!

Åter ett svenskt mästerskap över. Dock inte det sista för året, då Alliansloppet tagit på sig att anordna XCM-SM den 22/8. Kul, men synd att den krockar med SWE-CUP i Järfälla...

Nåja, detta SM var lift i fjol i Skatås i Göteborg, med CK Master som anordnare. XCO-banan var densamma som förra året, med några mindre modifikationer. Dessutom anordnades för första gången XCC, eller Short Track på ett mästerskap vilket var väldigt spännande. Jag skulle tävla Short Track på fredagen och XCO på söndagen, men vi åkte ner redan tisdag för att få ett par dagar där nere för att köra igenom banor, göra oss hemmastadda och ta det lugnt. Körde igenom banan ett par gånger per dag. Tyvärr fick man inte kliva på XCC-banan förrän samma morgon som tävlingsdagen, men det var lugnt för man hann 7-8 varv som uppvärmning innan det var dags att ta i.

XCC - Short Track

Kl. 13:00 på fredagen gick startskottet för Short Track. För den som inte kan konceptet, så är det som ett kortare och mer intensivt XCO-lopp. Vi körde 8 varv på en 1,3 km lång bana som var relativt utslagsgivande, och varje varv tog ca 3:20-3:30min. Först i mål vinner och topp 5 säkrar en förstaledsplacering till söndagens XCO. 

Jag hade startnummer 8, och fick den sista startpositionen på första raden. Starten är väldigt viktig i denna diciplin, då man kör allt vad man har i ca 20 min. Ville verkligen komma iväg bra i starten. Fick i vänsterfoten snabbt och kunde börja trycka, bara för att nästa sekund dra ur högerfoten ur pedalen istället... Fan. Tappade fart och momentum och blev passerad av säkert 15 stycken till. Bitvis var det svårt att passera folk utan att explodera själv, men tycker att jag fick en fin rytm varv efter varv och jobbade mig uppåt i fältet medan fler framför mig tröttnade mer än vad jag gjorde. På sjätte av åtta varv började jag känna av håll i sidan, tyckte att det var lite märkligt då jag sällan får håll vid cykling. På varv 7 började det kännas värre och värre och det kändes som om hela magen värkte. Jag försökte att fokusera på cyklingen men det gick inte riktigt. På toppen av den enda backen på varvet låg jag 10:a och kollade bak, och såg att gruppen som legat med mig hade släppt några sekunder. Jag kunde bara inte låta dem komma tillbaka, så genom varvning och ut på sista varvet gav jag allt, trots att jag bara kunde koncentrera mig på att jag hade sån jävla håll. All kraft försvann kändes det som, och det var en ren pina. Vågade knappt kolla bakåt och se var de andra var. Hade fortsatt några meter när jag gick in i sista stigningen, men både Hugo Eliasson och Oscar Lind var lite piggare då, och orkade trycka sig förbi mig. Jag gled in i mål som 12:a med en sjuk smärta. Låg kvar på marken i flera minuter innan det började släppa en aning. Det var ett stenhårt race, men upplevde det inte lika hårt som Short Tracken i Borlänge Tour. Dock kan jag tycka att det var för långt med 8 varv, och en tävlingstid på 27 minuter. Det hade gott och väl räckt med 7 varv, då det ska vara så nära 20 minuter som möjligt. Dock kanske jag gynnas av att det var längre, men ändå...

Foto: Mountainbike SM

Vill ni se mitt lopp i efterhand kan ni kika på denna länk till Mountainbike SMs YouTube-kanal 3:15 timmar in i klippet.

Nedan är lite siffror från loppet

_______________________________________________

XCO - Olympisk distans

På söndagen var det dags för XCO loppet. Samma bana som förra året, men ett varv till så nu körde vi 8 varv. Det talade för att det skulle bli galet hårt och en tävlingstid på strax över 1:30h baserat på förra årets varv- och vinnartider. Jag hade återigen startnummer 8 och fick stå i första led. Hade till detta lopp spänt åt pedalen så att jag inte skulle dra ur den igen ;)

Vi startade inte förrän 15:30, vilket är väldigt sent för en sån som mig som gillar morgnar och morgonträningar. Det hade hotats med rejält regn hela veckan, men det blev bara ett par rejäla skurar tidigare på dagen, och ingenting när vi körde, vilket uppskattades. Angelägen att komma iväg bättre i starten idag var jag lite mer lugn och metodisk när starttutan gick. Det var knappt bättre, för kom fortsatt iväg rätt långt bak ut på den icke-existerade startloopen. 

Det gick stenhårt från start, och jag var nog lite för ivrig att komma fram i fältet för jag gick på rött väldigt snabbt och aningen för länge. Hela första varvet kändes som en ren jävla plåga. Varvade ut som 10:a men fick sota ordentligt för startvarvet. Varv 2 kände jag mig helt jävla tom, och hade ingenting att ge. Varv tre var kändes om möjligt ännu värre, och jag tänkte att sprängningarna i Hallandsåsen inte var någonting jämfört men hur mycket jag sprängt mina ben. Släppte förbi Isak, André, Jesper och Martin. Isak försvann direkt framåt och jag trodde jag jag skulle behöva släppa de andra också. Jesper stack också efter ett tag. Men helt plötsligt kändes det inte omöjligt att gå med i rygg på André och Martin längre. Åt, drack och försökte köra avslappnat. Var nere på 17 plats ett tag. På tredje varvet trodde jag aldrig att det skulle gå att gå i mål efter ytterligare fem varv och klockan inte skulle ha passerat midnatt. Men något hände på fjärde varvet. Kraften hade kommit tillbaka och jag kunde vila upp mig ordentligt i rygg på Martin och André. Kunde gå fram och öka tempot, André släppte ganska snart och jag kände att Martins livlina var som en fisketråd. Försökte muntra upp honom ett tag och sa åt honom att hålla hjul. Men jag gled iväg meter för meter uppför Brudarebacken istället. 

Fokuserade nu framåt istället, för att klättra i resultatlistan. Ut på femte varvet hade jag Viggo Karlsson, Samuel Öhrnborg och Jesper Svensson 33 sekunder framför mig. Tog in 20 sekunder på dem på femte varvet. Kände mig typ odödlig ett tag. Tog vatten och hällde över mig varje varv för att kyla ner mig, vilket verkade funka. Hade koll på CORE och kärntemperaturen kämpade med att ens stiga över 39 grader, vilket annars inte brukar vara några problem. Mamma langade varannan vatten och varannan sportdryck varje varv exemplariskt. Innan Brudaremossen (slalombacken) varv 6 var jag ikapp Viggo, som släppt Samuel och Jesper ett par meter. Låg på hjul hela vägen upp och in i den värsta motvinden/kantvinden på toppen, sedan attackerade jag om och han orkade inte följa. 

Jesper märkte nog att jag närmade mig snabbt, för han drog ifrån Samuel väldigt lägligt till jag anslöt ;) Passerade varvning tillsammans med Samuel 18 sekunder efter Jesper. Direkt innan SM-droppen släppte Samuel och jag fick snabbt vittring på Jesper som jag gick ikapp redan i botten av Brudarebacken. Gick om på toppen av backen andra gången upp, och hade förhoppningen att det skulle räcka att köra ett högt hårt tempo för att bli av med även Jesper. Men jag började bli riktigt trött och ibland högg det lite krampkänslor i baksida lår. Ut på sista varvet var jag uppe på 7:e plats. Försökte ännu en gång köra på hårt tempo första delen fram till Brudarebacken, där jag tagit in 18 sekunder varvet innan, men det gick inte att bli av med honom. 

Jag tyckte att jag tog det rätt lugnt uppför backen sista varvet, i hopp om att han skulle attackera och att jag skulle ha krafter kvar att svara och gå in på hjul. Han gick om på toppen istället och körde först nerför hoppen utför. Istället ökade han farten i andra backen upp till toppen. Jag kände mig stark och kunde svara. I dryga 12 meter. Sen sa benen stopp och fingrarna växlade automatiskt ner. Hoppades på att ha kraft kvar att kunna ansluta igen senare på varvet, men det klarade jag inte av. Målet var att ta mig imål innan någon anslöt bakifrån, vilket inte kändes som en hel omöjlighet. Jag klarade av det och behöll min 8:e plats in i mål. I efterhand är jag faktiskt väldigt nöjd med det, och att jag lyckades vända min sprängning i början av loppet till att klättra. Tror det skulle blivit en mental motgång om jag inte hade krigat mig igenom första halvan. Resultatlistan skvallrar om ett stenhårt race, där endast 17 stycken av 48 gick i mål alla 8 varv. Många blev varvade och många valde självmant att DNF:a medan andra tvingades till det av olika anledningar. 

I min svacka de första varven tänkte jag på en bild jag såg på twitter ett par dagar tidigare, delar med mig av den här. Tycker att det är en enkel bild som säger väldigt mycket.  

Här är lite siffror från XCO-loppet:

Vill ni se mitt lopp i efterhand kan ni kika på denna länk till Mountainbike SMs YouTube kanal, 7:09 timmar in i loppet.

Här kommer bilder från helgen, tagna av Mountainbike SM (fler bilder!), Jakub Sarota, Staffan Gustafsson (sista bilden)

7:a på Uddevalla MTB Show

Halloj!

Uddevalla MTB Show, vilken spektakulär bana bitvis! Äntligen var det dags för ett långlopp igen, senast var Bergslagsloppet 2019, så det var lite nervöst att veta hur det skulle gå. Dessvärre kommer ni inte få en utförlig analys av prestationen denna gång, då jag efter målgång på något sett råkade radera turen från Garmin innan den sparades... Inte roligt.

Det var min första gång i Uddevalla, en tävling jag aldrig kört förut och har aldrig ens befunnit mig i den delen av Sverige så jag hade ingen aning om hur terräng eller kupering skulle bli. 

Sedan början av veckan har jag dragits med PFSS, patellofemoralt stress-syndrom, en mindre överansträngning i leden som sträcker sig över knäskålen på vänster ben. Det har gjort ont att belasta knäleden och jag har varit lite orolig för det. Dålig tajming då vi hade ett landslagsläger här i Falun i veckan. Jag var med och körde träningstävlingen i tisdags med Ipren, det gick bra men är absolut inte optimalt. Dock kändes det riktigt bra de 6 varven på Lugnet XCO i värmen, vilket frustrerade mig ännu mer att formen var god men knät sätter stopp. Vilade onsdag och torsdag, åkte ändå ner till Uddevalla i fredags för att testa köra. Väckningspasset på fredagskvällen gjorde riktigt ont och jag var fortsatt orolig, men skulle ta en Ipren inför tävlingen. Gick in med inställningen att om det skulle göra för ont skulle jag avbryta, inte värt att riskera kommande tävlingsperiod mer. 

Tävlingen:

Starten för loppet var riktigt coolt, på Uddevalla motorstadion där vi stod 40 stycken i bredd och när starten gick fällde de ned grindarna, som på motocross. Kom iväg bra och adrenalinet var på topp. Underlaget på crossbanan var rätt halt, och i en sväng efter 250 meter fick jag tvåhjulssläpp och la ned cykeln. Klarade mig själv bra och var snabbt uppe igen. Där och då blev jag stressad av det, men kom sedan på att det är en lång tävling, 61 km på en helt ny bana. Att jag inte hade någon aning om bansträckning, höjdmeter, underlag eller kritiska ställen på banan spelade i min nackdel. Istället för att åka och slappna av blev jag orolig för vad som skulle komma näst, och när. 

Jag låg ungefär placering 10-15 och det var stenhårt första milen, dragspelseffekten gjorde sitt. Hade glömt hur otroligt hårt första 45 minuterna brukar vara under långloppen. Nu kändes det som om alla var extra ivriga också, tävlingssugna. Det känns som om det hände små misstag överallt som gjorde att jakten blev otroligt mycket hårdare än vanligt. Eller så kommer jag bara inte ihåg hur hårt det brukar vara. 

Efter 20km var vi typ 11-12 man kvar och vi kom tydligen till första riktiga backen vid Gustavsbergs naturreservat. Misstänkte att detta var första lite längre backen, Micke hade sagt innan att det var 4 långa backar. Erik Mattelin gick upp och höjde tempot, det gick stenhårt från botten. Efter ett par minuter började det spricka av lite och en grupp med Erik, Micke, Vilgot, Axel, André, Samuel och emil fick några meter. Tänkte för en sekund om jag skulle försöka täppa luckan men tänkte att det är bättre att inte spränga sig för att gå med för att sedan tappa mer. Formade en andragrupp med Jesper Svensson och Johan Norén. Kom ikapp Samuel Öhrnborg ganska direkt så vi bildade en grupp. Oscar Lind kom ikapp igen, vilket var bra, då han kunde varenda sväng och sten. Ner mot Sunningebron och det kändes bra. Turades om att trycka på framme i tät och vi passerade badstränder och fina vyer nere vid havet. Efter ett tag kom vi tydligen fram till banans andra backe, "Brandts backe". Solen stekte på på ryggen och det var inledningsvis riktigt brant på löst grus. Tog i så mycket jag orkade för att få de andra att lida. När det flackade av en aning passerade Norén och vred upp farten ytterligare. Oscar tappade mer men jag, Samuel och Jesper klarade av att gå med. Gruset blev till asfalt och mäktiga serpentinsvängar. Såg Oscar, Zälle och Hugo ett par serpentiner längre ner. Norén körde oerhört hårt uppför och backen tog drygt 5 minuter, vilket jag såklart inte visste om då. 

Därefter gick det utför och ner längs kusten igen, förbi ytterligare badstränder och in mot stan. Här blev banan spektakulär när vi tog oss ut på de byggda träbroarna med bergvägg på höger sida och havet på vänster. Riktigt häftigt. Strax därefter kraschade Samuel på något sätt när han tog langning. Då blev det jag, Jesper och Norén kvar. Vi turades om att dra in mot stan vilket var sjukt häftigt att de stängt av så mycket, vi körde till och med upp i ett parkeringshus och sedan ned för någon tillfällig ramp. Strax därefter stod Erika Mattelin med en ny flaska sportdryck till mig, stort tack för langningshjälpen!

När vi kört genom stan hade Oscar, Zälle och Hugo anslutit bakifrån. Strax därefter var det nån form av vägbygge och det blev lite oklart hur banan skulle gå, så det blev en liten felkörning. Blev irriterad där och då, men det gick bra och vi tappade inte många sekunder tror jag. Därefter kom nästa längre backe som tog typ 3-4 minuter. Oscar hade ett lagom tempo upp där, inget rasande men rätt behagligt. Strax därefter släppte han på en stig och vi fick senare veta att han hade haft magproblem samt en pyspunka där. Tråkigt. 

Vi andra körde vidare och efter ett tag med lättåkta partier ser vi Mattelin framför, han hade gått i backen och skrapat upp armbåge och knä, men klarat sig bra annars. Nu var det plötsligt bara 5 stycken framför (trodde det var någon mer där och då). Kändes fortsatt bra trots att jag hade passerat 40-graderssträcket i kärntemperatur vilket jag bara gjort en gång tidigare, på tisdagens träningstävling. Kärntemperaturen steg och stabiliserade sig mellan 40.10-40,25 grader under andra halvan av racet (ser ingen data i efterhand, men hade just den informationen framme på garmin under loppet). Riktigt hårt och varm dag. 

Efter 48km var det ett rätt långt stigparti med mycket fram och tillbaka. Zälle låg i tät på stigen men kände hela tiden att jag hade kunnat åka fortare. Vid ett ställe mötte vi André Eriksson som låg några sekunder bakom täten, jag kollande snabbt ned på Garmin för att se hur lång tid vi hade kvar tills vi passerade det stället. Då var vi ca 1:15min efter, med 12 kilometer kvar till mål. Kände att det kanske inte var omöjligt, om André kroknat och jag kunde öka farten en aning. Vid tillfälle gick jag om Zälle, med ca milen kvar och började trycka på på stigen. Fick några meter som sakta men säkert blev fler. Visste att det var en chansning, hade ingen aning om hur jobbig sista milen skulle bli, om det var lättåkt, backigt, stig, eller nåt. Det var en chansning. 

Alltför snart tog stigen slut, tror jag hade gynnats mer om det var ytterligare några minuter stig för att skapa en ännu större lucka. Kollade bak och hade kanske 7-8 sek, men det fick bära eller brista. Körde på max när det blev lättåkt. Luckan växte sig större och större och jag längtade efter varje kilometersskylt. 6km. 5km. 4km. Med 3,5km kvar var jag helt slut, vi passerade inne på någons trädgård, upp på deras altan där de bjöd på öl för de som ville. Jag ville inte, jag ville in i mål. Vid tillfälle såg jag att Norén ryckt sig loss från de andra och närmade sig, det är inget man vill. Det kändes som om jag stod still när han passerade mig med knappa 3km kvar. Jag var så trött och var säker på att de andra också skulle komma farandes. Tydligen var detta en av de längre backarna på banprofilen, men jag tyckte mest att det var lätt motlut och ingen backe. Men jag kanske hade fel. När det flackade ut igen kunde jag hämta mig något. Det blev stig och jag såg Norén. Tänkte "det kan gå", men det gick inte. In på motorstadion igen och imål ynka 15 sek bakom, och 1:52 bakom vinnaren. Klart godkänt då mitt största fokus legat på XCO senaste tiden. Jag är riktigt nöjd och hade gärna sett siffror från dagen, men ja.... ni vet.

Nu är nästa fokus SM i Skatås, sedan är det fullspäckat med tävlingar i augusti. Ska bli skoj!

Vi hörs. 

Foto: Woasfoto

Kärntemperatur - Varför är det viktigt?

 Hej,

I förra inlägget skrev jag att jag skulle gå djupare in på kärntemperatur, och varför det kan vara viktigt att hålla koll på, både under träning och tävling. När man talar om förhöjd kärntemperatur i normala fall pratar man ofta om feber, och mindre om högintensiv fysisk aktivitet. Under ansträngning höjs kroppens kärntemperatur. Ett sätt att lära känna sin kropp, bli van med förhöjda temperaturer samt även få en ökad prestationsfördel är genom värmeträning. Värmeträning är som det låter, träning i värme. Ofta genom att stänga in sig i varma, lite fuktiga lokaler (likt ett duschrum), eller klä på sig mycket kläder på ett testcykelpass och köra utan fläkt. Man kan även få fördelar bara genom att basta i anslutning till avslutat träningspass.

Fördel med värmeträning:

Det finns ett antal fördelar med värmeträningar, och två saker man från start måste skilja på är: Värmeträning för prestationer i värme och värmeträning för att få prestationsfördelar. Det är det senare av dessa jag kommer fokusera på här, även om värmeträning för prestation i värme kommer att tas upp som exempel. Den mest uppenbara prestationsfördelen med värmeträning är ökad blodvolym. Blodet är en kritisk faktor vid prestation, då det är genom blodet som syremolekyler tar sit till arbetande muskler, och det är genom blodet slaggprodukten koldioxid tar sig från musklerna och ut genom andningen. Desto mer blod, desto mer syre kan tas till musklerna vid högintensivt arbete, tänker ni. Det viktiga här är egentligen de röda blodkropparna, då det är dem som är transporten genom blodet till de arbetande musklerna. 

"Aha, så fler antal röda blodkroppar, desto mer syre blir tillgängligt till de arbetande musklerna!" tänker ni, "det låter lite som att bloddopa sig". Stora skillnaden är att detta är en naturlig del av kroppens process. 

När kärntemperaturen höjs, svettas kroppen mer för att reglera en "normal" temperatur. Kroppen kräver mer blod ut till huden för att få en kylande effekt. För detta krävs energi. Energi som du hellre vill använda på andra saker, t.ex. för att cykla snabbare. För att sedan reglera vätskeförlusten du får genom svettningar skapas mer blod, eller rättare sagt plasman i blodet. 

Man har visat att blodplasman ökar din hjärtminutvolym, d.vs. hur mycket blod som passerar hjärtat varje minut. MEN, säg att (hypotetiskt) i blodet så är 50 % blodplasma, och 50 % är röda blodkroppar. Om vi då får en 4-5 % ökning av blodplasma genom att ha kört värmeträning i ett par veckor innebär ju det att andelen röda blodkroppar, den "viktiga" (för prestation) delen av blodet blir lägre. Då borde väl en ökad blodplasma vara en prestationsnackdel? Vid en ökad blodplasma blir hematokriten lägre. Hematokriten är den mekanism som vill hålla homeostas i blodet (det som håller allting jämt i kroppen). Om blodplasman ökar snedfördelas hematokriten, då andelen röda blodkroppar blir lägre än andelen plasma. 

Men, eftersom att kroppen vill ha homeostas och jämnvikt, svarar den med att öka antalet röda blodkroppar för att matcha blodplasman. Det är här prestationsfördelen kommer (https://corebodytemp.com/pages/heat-training-for-sporting-performance).

Ni kan höra norrmannen och forskaren Carsten Lundby prata om detta minut 1-8 i detta föredrag: (https://www.youtube.com/watch?v=ZlGi79YuRYA). När föredraget hölls (2017) var kritisk till om värmeträning funkar, då forskning visar båda sidor, men han och kollegor i Norge har nyligen publicerat en studie som visar att värmeträning är en prestationsfördel: https://doi.org/10.1113/EP088544.

Kroppen har en mekanism som börjar öka mängden blodplasma när man når ca 38,5 grader (individuellt, då alla har olika starttemperatur). Min vardagliga kärntemperatur ligger exempelvis på 36,7 grader. Ett normalt spann på 36-37,8 grader (1177 vårdguiden). När kroppen når, eller närmare sig ca 41 grader, börjar den stänga av mekanismer i kroppen som kräver energi, som egentligen krävs för att kyla ned kroppen. Så kallat värmeslag. Dit vill vi inte.

Hur mycket stiger kärntemperaturen under tävling? (Min erfarenhet!)

Mitt första exempel är från Lugnet XCO:

Medeltemperaturen (enligt min garmin) var 25,4 grader, med 30,0 grader som varmast och 24,0 grader som minst. Det gröna är höjdmeter, man ser klart och tydligt de sex varv och de sex gånger vi var upp till toppen. Det blåa är min temperatur på skinnet (CORE sitter på pulsbandet). Det gråa i bakgrunden är min kärntemperatur.

På min skinntemperatur syns tydligt hur skinnet blir varmare varje varv i långa uppförsbacken, med små höjningar de andra backarna också. Skinntemperaturen påverkas otroligt mycket av vinden. Uppför = lägre fart = lägre vindmotstånd = högre temperatur. Utför = högre fart = högre vindmotstånd = lägre temperatur.

Det intressanta med kärntemperaturen (som hade ett max på 39,57 grader) är att den inte påverkas av yttre faktorer, bara de inre mekanismerna. Typ. Det som kan påverka utifrån är om man häller kallt vatten över sig, eller kyler ned kroppen på något annat sätt. Det var precis det jag gjorde i botten på långa backen varv 3. Sedan hällde jag vatten över mig själv på samma ställe varje varv. 

Skinntemperaturen reglerades omedelbart, den började sjunka kontinuerligt desto mer jag kylde ned kroppen och fick lägre toppar i långa backen. Kärntemperaturen däremot, är en rullande boll som tar längre tid att stoppa och vända på. Jag började nog kyla ned mig i senaste laget, borde ha börjat tidigare, för kärntemperaturen fortsatte att öka i ytterligare nästan 2 varv innan den började sjunka igen. Kanske hade jag kunnat undgå krampkänningarna på sista varvet om jag börjat kyla ned mig tidigare? Vem vet. Min genomsnittliga kärntemperatur var 38,87 grader.

Nytt race, ny banprofil och nya väderförhållanden, BCA Racet, Borås:

Enligt min garmin (gråa strecket, siffrorna längst till höger) var temperaturen ute runt 15-16 grader. Höjdmeterna som vanligt det gröna. Man ser att det inte var lika långa backar som på Lugnet, men väl kuperat. 
Kärntemperaturen då. Startade med en temperatur strax över 38 grader, vilket var högt. Sedan sjönk den till 37,82 efter ungefär ett varv. Varför vet jag inte. Kanske var starttemperaturen högre från uppvärmningen, och sedan sjönk den som en effekt av att man stod stilla i startfållan innan start. Ingen aning. Oavsett så steg kärntemperaturen stadigt hela tiden, trots att man kan börja urskilja en platå efter femte varvet. Stora skillnaden mellan tävlingarna (Lugnet och Borås) var ca 10 graders skillnad, samt att jag inte hällde kylande vatten över mig i Borås. Detta bevisar att trots att temperaturen är behaglig att tävla i, blir man fortfarande oerhört varm inombords. När jag gick i mål nådde jag ett max på 39,88 grader, uppe mot 40-strecket och hade ett snitt på 38,97 grader. Aningen högre snitt-temperatur i Borås (0,1 grad), men betydligt högre max (0,3 grader).

Avslutar med att visa en graf på prestation vid ett 43 km långt tempolopp i låg temperatur (blått streck), i värme efter 2 veckors värmeadaption (brunt streck), i värme efter en veckas värmeadaption (gult streck) och i värme utan värmeadaption (rosa streck).

Källan till grafen (samt en artikel) hittar ni här: 
https://www.aspetar.com/journal/viewarticle.aspx?id=340#.YNASfJMzY6i

Slutsats av grafen: Man har en försämrad prestation när man presterar i värme, men genom värmeadaption kan man minska förlusten rejält.

Vill ni läsa mer om värmeträning rekommenderar jag följande artiklar:

- Heat training for sporting performance: https://corebodytemp.com/pages/heat-training-for-sporting-performance

- How to get faster with heat training: https://www.trainerroad.com/blog/how-to-get-faster-with-heat-training/

- Getting the best out of your heat ramp test https://corebodytemp.com/blogs/news/training-guide-getting-the-best-out-of-your-heat-ramp-test

- The benefits of heat training, reconsidered: https://www.outsideonline.com/2415257/heat-training-benefits-2020-study

- Practical recommendations for endurance cycling in hot/humid environments: https://www.aspetar.com/journal/viewarticle.aspx?id=340#.YNASfJMzY6i

Forskningsartikeln jag använt:

- Five weeks of heat training increases heamoglobin mass in elite cyclists: https://physoc.onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1113/EP088544

SWE-CUP #3 - BCA Racet Borås

 Halloj!

Ytterligare en tävling avklarad, denna gång den tredje upplagan av SWE-CUP i Borås. Min initiala plan var att inte köra denna tävling, men tänkte en vecka innan, varför inte. Detta bidrog till att det logistiskt lättaste var att åka ner de 40 milen tidigt på morgonen på tävlingsdagen. Inte optimalt, men så fick det bli. Det var ingen tävling jag satsat på heller, utan hoppades mest att farten från Lugnet XCO fortfarande fanns kvar i kroppen.

Klockan ringde kl. 04:00 och vi hämtade upp Fredrik i Västerås strax efter. Lyckades somna en sväng strax efter Örebro (mamma körde, så det var lugnt) och kom ner till Borås runt 09:30. Min start var 11:45 och Fredrik i H30 startade 16:00, så det skulle bli en lång dag med lång bilresa hem efter det också. 

Efter lite snack med några av mina träningsadepter som jag inte träffat på länge fick man köra ett träningsvarv på banan innan start. Det var 9 år sedan jag var här senast men kände igen mycket. Banan var dock mycket brötigare än jag trodde. Det kändes som att det i princip var 75 % rötter och sten, både uppför och utför. Med endast ett uppvärmningsvarv var det svårt att veta hur man skulle köra och hur man skulle lägga upp loppet, men jag hade ju 6 varv på mig att lära mig banan på tävlingen. 

Tävlingen:

Starten gick och jag kom iväg rätt bra. Dock kände jag redan på startloopen att det skulle bli rätt tungt idag, inte alls samma pang som i Falun. Tempot var högt första halva varvet och jag hade svårt att få flyt i skogen, slösade mycket energi på att försöka cykla snabbt istället för att cykla smart. Orkade inte gå med i rygg på Erik Mattelin och Erik Zälle utan fick sällskap av Jesper Svensson och Johan Limpan Lindbom. Fick bättre flyt varv 2 när jag fick köra i eget tempo och egna linjer, kom ifatt Zälle som släppt Mattelin. Efter två varv tog jag första gelen. Vi fyra körde tillsammans ut på varv 3 när Jesper fick för sig att höja farten när vi passerade langningszonen. Han fick en mindre lucka in i den mest rotiga och dryga stigen, men jag lyckades ta dom meterna rätt fort. Låg kvar i rygg några minuter men kände sedan att jag inte hade krafterna för dagen att kunna gå med, utan släppte.

Strax därefter gick Limpan om och försökte gå ikapp Jesper, försökte ett tag att gå med igen men blev snabbt påmind om dagsformen. Fjärde varvet kändes katastrofdåligt, när man gått på rött på tok för länge blir cykelhanteringen som en nybörjare igen. Nu började vi även varva lite juniorer som startat 2 min efter oss. Detta bidrog till känslan av dålig cykelhantering, när man tvingades ut på udda, nya linjer på stigen som man aldrig kört och måste använda tankeverksamheten lite för mycket.

Ut på varv fem av sex körde jag ensam, tog ännu en gel och försökte bara hålla ihop loppet. Ryggen började värka och endast 60 mm slaglängd på min Supercaliber gjorde sig påmind på den konstanta rotmattan. Jag körde så dåligt att jag började säga högt till mig själv "skärp dig nu Erik vafan, koncentrera dig och cykla inte så jävla dåligt". Kom in i någon form av bekvämlighetszon andra halvan av femte varvet, då jag varken såg Limpan framför mig eller Zälle bakom mig. Passerade ytterligare några juniorer och började känna mig nöjd där jag låg.

Vid varvning ut på sjätte och sista varvet hörde jag klockan plinga bara 4-5 sekunder bakom mig, tittade bak en snabbis och såg Zälle vara nära igen. Satan, tänkte jag och började koncentrera mig på ett skogsparti i taget. Tänkte på nuet och inte framåt. "Sätt framhjulet här, växla här, tryck extra hårt här, pumpa här" var tankar jag började tänka på sista varvet. Kände krafter komma tillbaka och koncentrationen spändes ytterligare i nuet. Uppför sandbacken sista varvet såg jag Limpan inte långt framför mig, jag var tvungen att ge det en chans. Började få bättre flyt och nu började jag känna igen mig i min prestation igen. Tog in mycket på Limpan och kollade aldrig bakåt. Skulle jag komma ikapp innan det började gå utför igen skulle jag ha en chans. Tyvärr var luckan lite för stor för att orka täppa igen innan man svängde tillbaka nerför och tillbaka mot målgång. Fortsatte dock att köra på allt jag kunde och gick i mål endast 6 sekunder bakom, med en 25 sek snabbare varvtid än Limpan och 41 sekunder snabbare sista varv än näst sista.

Här ser ni mina varvtider från Sportstiming:

Man ser tydligt att jag körde riktigt dåligt varv 4 och 5 (varje prick är ett varv och längst ut till vänster är varvtiderna). Första varvet (1; 11:50) kan man inte jämföra med resterande då vi körde en startloop och skippade ett par stigar. 

Vad tar jag med mig?

- Lita aldrig på de initiala tankarna efter målgång, då tänker man alltid på vad man skulle gjort annorlunda. Reflektera hellre några timmar eller några dagar och vänd det negativa till lärdomar. Detta gör det svårt att bli besviken på prestationer.
- Man kan vända negativa tankar till positiva och därefter prestera bättre.
- Ger man upp mentalt har man ingen chans att prestera fysiskt.
- Det är kul att tävla även om det är roligare att tävla när man är i kanonform.
- Jag behöver träna mer på rötter och sten.

Analys:

Det var många som uppskattade min analys i förra inlägget om skillnaderna mellan prestation och tävlingsbana i Borlänge och Falun. Karaktären i banan i Borås liknar inte riktigt någon annan jag hittills kört i år, Huskvarna, Lugnet eller Borlänge. Backarna var inte långa i distans, men i tid då de gick långsamt på grund av rötter och sten. De var inte långa nog att komma in i sin rytm men de var inte korta nog så att man kunde stå och ta sig upp på några tramptag, "powerclimbs". 

Garmin connect har ett bra verktyg där man ser var på banan man lägger mycket effektutveckling (lila färg), där man rullar utan att trampa (grå) samt en flytande skala där röd är närmare lila och ljusbå närmare grå. Här ser man att första halvan av varvet (vi körde medsols) krävde mycket effektutveckling på sina ställen, medan det var mer nerför andra halvan, när vi varit borta längst bort och vänt. Detta stämmer såklart överens med banprofilen (nästa bild).

Vid "sträcket" 161 m, 11:35 t:m:s, är varvning varje varv. Majoriteten av höjdmeterna är första 75 % av banan och mycket utför in mot mål (206 m.ö.h högsta punkt till 161 m.ö.h mål). Jämför med effektutvecklingen på den första bilden så ser ni mycket där jag inte trampade in mot mål.

Skillnaden mot Borlänge (nästa bild) syns det att det är mycket färre och kortare tillfällen för "vila" (grå) än i Borås. Det som måste kommas ihåg är dock att bara för att Borås-banan har "mer" gråa partier betyder det inte per definition "mer" vila. Borlänge har slätt och sandigt underlag medan i Borås var det jämt hårt arbete med cykeln mot underlaget. Parera, hoppa, pumpa och arbeta upp fart med cykeln vilket även det bidrar till att pulsen aldrig hinner återhämta sig, benen arbetar hela tiden med små högintensiva knäböj vilket gör att man inte vilar upp dem heller. Trots det skulle jag påstå att Borlänge är mer intensiv än Borås, men att de båda banorna sätter olika kvalitéer hos cyklisterna på prov. 

Tyvärr hade jag ingen effektmätare på Lugnet XCO, men då går Garmin Connect på hastighet istället (nästa bild). Röd är hög hastighet, blå är låg hastighet, grön halvlångsamt och gul halvsnabbt. Nere i vänstra hörnet är varvning på stadion (hög fart och förmodligen halvhög effekt då det var några byggda hinder på asfalten) och loopen längst upp är startloopen där effektutvecklingen var hög (körde endast denna första varvet). Det blåa var låg fart och uppför, vilket kan översättas till hög effektutveckling (lila). Det röda som inte är varvning och startloop är nedför vilket kan översättas till grå. Här ser vi tydliga karaktäristiska skillnader, långa backar med låg fart och hög effektutveckling, långa nedförsbackar med hög fart utan effektutveckling.

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag senaste månaderna kört med en kärntemperaturmätare från CORE Body Temp. Jag planerar att skriva ett blogginlägg om detta också inom en snar framtid och diskutera skillnader mellan både kärntemperatur och skinntemperatur på de tävlingar jag kört. Vi hörs då!

Dock kan jag redan nu avslöja att min kärntemperatur var högre i Borås när det var ca 14-15 grader varmt än i både Lugnet XCO och Borlänge Tour när det var 23-25 grader varmt ;)