En femteplats på Bockstensturen!

 Halloj!

Då var 2022 års Långloppscup redan över. Tråkigt, men cupen har bidragit med både toppar och dalar. 

Bockstensturen i Varberg är lite av en favorittävling, då det är ett långt och hårt lopp med ungefär en timme längre tävlingstid än andra tävlingar. Det bidrar ofta till att folk blir trötta i slutet och resultat kan kastas om. 

Jag och min mor åkte tidigt ner till Espevikens naturreservat strax utanför Varberg, där vi bodde hemma hos Jessica Clarén och Jaime. Jessica och jag tog ett väckningspass på eftermiddagen vilket kändes bra. Varmt och fuktigt i luften, trots att det skulle regna hela tävlingsdagen därefter.

På lördagen vaknade vi upp vid halv 7, gick och badade i havet innan vi åt frukost och rullade bort mot Varberg. Regnet började falla men temperaturen var fortfarande ganska hög.

Starten gick även i år ute vid Holmagärde industriområde i utkanten av Varberg, så starten ut mot Åkulla gick fortare då vi slapp trassla oss igenom stan. 

Inledningsvis var det en relativt lugn resa längs åkrarna. Redan efter några hundra meter var man blötare nedifrån än av regnet, och man fick ställa in sig på att skit i ögonen bara var sånt man var tvungen att acceptera. Regnet gjorde så att glasögon inte var något alternativ. Det var inte optimalt för mig som har linser, men det var bara att acceptera läget. Det var otroligt avvaktande första kilometerna och jag låg rätt långt bak, kanske runt 20-e plats. Det var några utbrytningsförsök och till sist kom Richard Larsén iväg tillsammans med Casper Johansson, ungefär på liknande sätt som jag och Richard kom iväg i fjol. Ingen panik i klungan dock, men det var dags att börja ta sig framåt. Jag positionerade mig riktigt bra inför första backarna där Mattelin, Emil och Carl Jarnhagen var före. Jag kände mig fräsch på Emils hjul och Mattelin gjorde grovjobbet medan Emil körde avvaktande när Richard var framför. Jag gick lätt med första backarna, och när Emil tryckte på över toppen av den andra svarade det bra. Tänkte att det skulle bli en grym dag om det fortsatte likadant. Det blev bitvis lite luckor bakåt men fältet samlades ihop.

Igenom en gårdsplan och över Åkullavägen hade Mattelin fått en defekt på cykeln och var tvungen att kliva av, tråkigt. Hemmaåkaren Samuel Öhrnborg klämde sig in mellan mig och Emil innan den sista backen innan langning vid Åkulla efter drygt 21km. Det var ett hårt men kontrollerat tempo uppför backen, men Emil fick en liten lucka utför och sedan på banvallen in mot Åkulla. Han gick ikapp Richard som nu var ensam framför, Casper hade släppt tidigare. Jesper Svensson och jag tog upp jakten på Allebike-duon framför genom langningen och Jesper anslöt, och ett par hundra meter senare kom även jag ikapp. Vi hade fått en lucka bakåt men inom ett par kilometer anslöt Isak Nordin tillsammans med Samuel, Viktor Henrysson och Henrik Sparr. 

Jag försökte återhämta mig så mycket som möjligt på de hala stigarna. Tog min andra gel och drack sportdryck, men märkte att jag började få håll. Brukar inte vara något problem mer än obehag och lite extra djupandning ett tag, men tajmingen var dålig då vi precis gick in i en av de tuffaste backarna på banan, till banans högsta punkt. Det började köras på en del i backen och jag fick se dem tuffa iväg, men jag hade sällskap med Viktor. Utför och på efterföljande stigar lyckades hållet försvinna och vi hjälptes åt bra och täppte igen luckan på 10-15sek som de fått. 

In på banvallen tillbaka mot Åkulla igen låg jag mest långt bak i gruppen och återhämtade mig, försökte blinka ut grus från ögonen i snabbare takt än det kom in vilket inte var en lätt uppgift. Jag började känna mig återhämtad igen på de sista stigarna runt Stora Asjön innan andra langning. Tog en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Michele, som jag sprutade i ansiktet för att få bort det mesta av smutsen och gruset i ögonen. Det kändes bra. 

Därefter visste jag vad som skulle komma, banans brantaste och kanske tuffaste backe. Förberedde mig med en ny gel, men den satte jag i halsen så jag höll på att storkna. Flämtade och hostade mig bättre, och försökte skölja ned gelen med sportdryck. Känslan av något strävt och persiko-smakande i halsen satt dock kvar väldigt länge. Tog mig fram där det var lättåkt och lade mig bakom Samuel och Emil utför på stig. Kändes kontrollerat och bra men Richard och Emil tryckte på ordentligt på gruset innan backen. Halva loppet var nu kört och jag hade inte riktigt samma fina, sprättiga känsla som tidigare i loppet. 

Vi kom fram till botten av backen, men passerade bara ingången. Jaha, tänkte jag. Ny bansträckning. Det visste jag inte, men misstänkte att det ändå skulle bli en backe snart. Jag hade tänkt rätt, backen kom och jag kände återigen att det gick lite för fort för att kunna gå med. Fick släppa tillsammans med träningskonsulten-duon Jesper och Viktor. Emil, Richard, Isak och Samuel låg ett tiotal sekunder framför som sedan växte till en halv minut. Vi fick ett bra samarbete och körde på runt Kalvsjön och in i Skärbäcks naturreservat. Körde in på en av banans absolut lerigaste stigar, fick ett litet problem och tvingades av cykeln. Hoppade på snabbt igen och tog ikapp de meter som Jesper och Viktor fått vid mitt misstag. 

Ett par kilometer senare passerade vi damernas tättrio med Jennie Stenerhag, Therese Andersson och Nellie Larsson. Hejade på dem och körde vidare. Strax därefter fick jag en ordentlig klump grus i höger öga och det tog ett tag innan jag kunde blinka bort det värsta av skiten. Tyvärr försvann även min lins i kampen mot lerat i ögat och synen/sikten blev då ännu sämre. Som tur var ser jag bättre med höger än vänster öga, så hade det varit andra ögat hade det varit värre ;-)

Efter ganska precis 60km kom vi ut på en bit asfalt i Dagsås, där stod mamma med en flaska sportdryck och Michele med en flaska vatten att spruta i ansiktet. Gav vattnet till Viktor som också gjorde rent ögonen så gott det gick. Fick syn på Isak och Samuel drygt 30-35sek framför oss, de hade släppt Allebike-duon. Kände på mig att vi skulle kunna köra ikapp dem in mot Varberg igen, utan att behöva stressa oss ikapp. 

In mot Näsnäbbens naturreservat skrek Viktor till och hade fått problem. Verkade som om batteriet till växlarna lagt av. Inte optimalt, varken för honom eller oss som skulle velat ha hans draghjälp in mot Varberg. Viktor bet ändå i bra och var inte långt efter oss vid nästa kontroll efter 74 kilometer, där Jespers pappa skulle ha ett extra batteri till Viktors växlar. Jag och Jesper hade dock kört jämt med Isak och Samuel framför och hade inte tagit någonting på dem. 

Efter drygt 75km stod langarteamet redo med nya flaskor. Precis då kände jag att det började dra i insida lår. Kramp. Insida brukar dock vara helt okej, för man kan köra hyfsat bra ändå, även om det inte försvinner helt. Vi var fortsatt dryga halvminuten efter Isak och Samuel, men bara ett par kilometer senare fick vi syn på Samuel ensam, som vi svepte om. Jesper ökade drastiskt så att han inte skulle gå in på hjul, vilket han heller inte klarade av. Jag själv höll också på att stryka med, då krampen nu istället kom smygande i vänster baksida lår. Det är ännu värre än insida, då det gör mycket ondare och näst intill är omöjligt att fortsätta med i samma takt. Klarade dock av att sträcka ut och växla ned så att det inte riktigt hann bryta ut vilket var skönt. Längre fram såg vi Isak som såg ut att ha lugnat ned sig en aning för att vänta in oss. Tog ändå några kilometer till innan vi kom ikapp honom med drygt 13-14km kvar till mål. Kände mig riktigt krispig där och räknade ned kilometerna. Desto senare jag tvingades släppa desto bättre, tänkte jag. 

Nu väntade drygt 5 kilometer ihållande stig på Varbergs fina XCO-slingor bakom sjukhuset. Regnet hade gjort det riktigt halt, och det var som ett lager med ett par centimeter tjock lera uppepå stigen, som en hal hinna. Vi tre gled i sidled medan vi försökte ta oss framåt på bästa sätt. Det kändes dock helt okej och det var ingen hysterisk fart av Isak i täten vilket var skönt. Bakåt hade vi fritt fram och framåt var det omöjligt att veta hur långt före Emil och Richard var. 

Sista kilometerna var avvaktande och jag drog avvaktande på väg längs vattnet mot fästningen och målgång, i väntan på en fartökning av Jesper eller Isak. Den kom väldigt sent av Jesper, precis innan vi skulle gå av promenadstråket och in på gräset mot muren till fästningen. Isak kontrade dock och fick täten de sista svängarna längs muren. Jag, som inte riktigt hade samma klipp som de två andra herrarna fick släppa några meter för att sedan ansluta igen och var med som trea över provisoriska bron över ån och in på upploppet. Isak drog tidigt igång spurten och Jesper svarade bra och lyckades passera honom med några meter kvar. Själv hade jag inte samma stuns i pedaltrycken och rullade in som femma en sekund bakom. Det är jag dock nöjd med, då det inte blivit någon pallplats tidigare i år. Surt dock att jag var så nära tredjeplatsen, men ändå så långt borta. 

I totala cupen slutade jag på en medioker 8:e plats, vet att jag har mer än så. Men med Engelbrektsturen som jag stod över och sedan en kass insats på Finnmarksturen så blir det inte bättre än så.

Dock var det svinkul att köra i Varberg som vanligt, och även om distansen 100km kanske skrämmer bort folk från att delta tycker jag ändå att man bör utmana sig att köra. Man klarar mer än vad man tror och man tänker inte på att det är så långt när man får uppleva en så vacker natur. 

Foto: Mats Svensson

Foto: Erika Mattelin

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Sofia Åkesson

Sista deltävlingen - redan?!

 Halloj!

Hur är det möjligt att det redan är sista deltävlingen av Långloppscupen 2022? Känns som det var nyss Billingeracet drog igång. Nu är det dags för cupens längsta tävling, Bockstensturen i Varberg, lite av en favorit för mig. Långt lopp med längre tävlingstid än de andra deltävlingarna vilket gör att detta lopp brukar kunna utspela sig annorlunda "än vanligt". 

För egen del ligger jag för tillfället bara 9:a i totala cupen, men då missade jag Engelbrektsturen då det krockade med XCO-SM, samt gjorde ett dåligt resultat senast på Finnmarksturen. Nu är jag dock optimistisk att avsluta cupen på topp!

Banan i Varberg bjuder på det mesta, en lätt inledning där vi utgår från Varbergs fästning, sedan in i landet bort till bokskogarna i Åkulla, där vi snurrar runt i skog och grusvägar, innan vi sista ca 20-25 kilometerna tar oss tillbaka ut mot kusten och tillbaka till fästningen där målgång är. Ska bli spännande att se hur årets tävling utspelar sig! Vill ni läsa hur jag kört tidigare år kan ni läsa det här:

2021: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2021/08/rapport-fran-bockstensturen.html

2019: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2019/09/bockstensturen-och-punkt-for-arets.html

2018: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2018/09/bockstensturen-8a.html

2017: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2017/09/bockstensturen-100km.html

2016: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2016/09/rapport-fran-bockstensturen-vinst.html

Vi ses i Varberg!

Rapport från Finnmarksturen - Vad hände?

 Halloj!

Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? 

Ungefär så inleddes majoriteten av alla frågande blickar efter målgång i Ludvika på Finnmarksturen/XCM-SM. Att komma i mål som 42 man över 20 minuter efter herrsegraren var inte mitt mål för dagen och inget bevis för min kapacitet. Men jag är nöjd. Inte över resultatet, tiden eller prestationen som helhet, det ska gudarna veta. Hade det varit år 2018 eller 2019 hade jag dragit skämskudden över mig och cyklat sista 40 kilometerna och funderat ut vilka de bästa bortförklaringarna och undanflykterna kunde vara. Förmodligen hade jag inte heller skrivit en rättvis tävlingsrapport nu. 

Innan start kändes det bra. Jag var avslappnad, kunde banan och visste kritiska punkter första milen och min strategi där. Masterstarten rullade iväg genom Ludvika och släppte oss in i backen upp mot Ickorbotten som vanligt. Där brukar det gå hårt, men nu gick det ruskigt hårt. Ungefär 20 sekunder fortare uppför den knappt 4 minuter långa backen-hårt. Jag gick med utan att slita onödigt mycket och kunde återhämta mig bra utför på sprängstenen innan vi passerade det gamla bruket, och den första kritiska delen av banan. Första korta stigpartiet och efterföljande grusvägsbacke. Där spricker det ofta av även om grupper kommer ihop igen senare. Tryckte mig framåt i klungan strax innan stigen och kom in bra med, och som jag trodde gick det riktigt hårt och det blev sprickor. Jag klängde mig med på Jakob Söderqvists och Johan Noréns hjul i det som då var förstagruppen. Men sedan anslöts det bakifrån igen in på elljusspåren vid Källbotten. Även där är det kritiska delar av banan då nästa stigparti kommer strax därefter. 

Jag var riktigt trött på det relativt tunga elljusspåren och in på stigen lyckades jag i sista sekund passera både Calle Kagevi och Richard Larsén. Använde stigen lätt utför för att återhämta mig en aning men kände att jag gjort ett misstag med lufttrycket i däcken. Hade pumpat i en aning för mycket, då det studsade runt och inte var så behagligt och följsamt som jag ville. 

Nästa stig, strax före Gräsberg slet jag ont och låg på Larséns hjul med Martin, Norén och Isak närmast bakom mig. Larsén passerade smidigt en trött Mattelin medan det tog lite längre för oss andra att passera. Jag, som nu var galet trött efter alla hårda forceringar och en hård inledning orkar inte täppa luckan till Larsén. Martin, Norén och Isak kör om mig och jag sliter för att gå med. Kommer ut på nästa grusväg drygt 5 sek bakom men lyckas trycka mig ikapp. Nu hade vi även kört ikapp Viktor Lindkvist, Erik Zälle och Edvin Lindh. Men jag som hade gått över gränsen på tok för mycket utan tillräcklig återhämtning orkade inte gå med i sprängstensbackarna. Släppte gruppen samtidigt som Larsén fick dubbelpunka, men körde på ett 10-tal sekunder bakom. 

Kommande stig hade jag hela tiden Martin ca 10 sek framför och jag var otroligt frustrerad av att jag körde så tekniskt dåligt på den kanske brötigaste stigen på hela banan. Benen var trötta och däcken för hårda och huvudet sa bara att jag borde inte ha släppt den gruppen. Väl ute på grusvägarna igen hade jag dem i syne, nu var det endast Martin, Zälle, Viktor och Edvin. Isak och Norén hade seglat framför. Martin tittade ofta bak mot mig och gick upp och sänkte farten i gruppen så att jag skulle komma ikapp, men de övriga tre såg duon framför och blev sparrade av det. Hela tiden tog jag tider vid olika märken vid sidan av banan. 10 sek. 8 sek. 14 sek. 12 sek. Fan i helvete, tänkte jag och tryckte på. Dom är inte starkare än vad jag är. Bakom mig hade jag nog en grupp på 8-10 cyklister ett 20-tal sekunder bakom, men det tänkte jag inte ens på. I mitt huvud var det för många framför då jag tyckte att det var många framför när jag släppt. I efterhand visade det sig att det var 14st inklusive de båda norrmännen. Vilket egentligen var helt rimligt. Men så tänkte jag inte då. 

Det smarta hade nog varit att vänta in gruppen bakom men otroligt många starka åkare istället för att jaga och tappa sekund för sekund på gruppen framför istället och demoralisera mitt huvud. Vid första langning vid Brunnsvik efter dryga timmen hade avståndet fram ökat till 29 sekunder och jag hade jagat solo i nästan en halvtimme (11,5km). Det var även 25 sekunder till gruppen bakom. Det sket jag i, jag skulle fram. 

Efter Brunnsvik är det ett par kilometer platt cykelbana längs sjön Väsman, och det var rak motvind. Gladde mig något otroligt när man vek av cykelbanan en sväng för några kilometer i skogen. Kände dock att så fort jag gick över 330-350w gick det inte längre än ett tiotal sekunder i taget. På nästa del av cykelbanan in mot ABB och Ludvika igen tog jag sent omsider mitt förnuft till fånga och väntade in gruppen där Hugo Lennartsson var det största loket på de lättåkta partierna. Då hade min solokörning varat i 44 minuter och ganska precis 20 kilometer. Förutom Hugo var även Viktor Henrysson, Joel Karlsson, Johan Limpan Lindbom, Joel Burman, Dennis Wahlqvist, Albin Andersson och Hugo Porath med. 

Låg med och vilade upp mig så mycket jag kunde innan Högberget och loop 2 skulle tas ann. Tar täten nerför trapporna och uppför densamma bakom ABB, sedan sätter Mattelin upp farten i backen upp mot bergspriset. Faller bakåt i gruppen men lyckas gå med upp och efterföljande elljusspår ned mot nästa langning. Får en flaska sportdryck och vatten att hälla över mig där. Vi passerar Edvin Lindh som hade dragit av kedjan. Visste sen att det skulle vara omöjligt att gå med i första backen på andra loopen. Gick upp i tät för att kunna falla bakåt, men föll bara som en sten samtidigt som Mattelin attackerade och det såg ut som om gruppen sprack upp en aning framför mig. Jag kunde inte köra mer än typ 300w i backarna där jag normalt sett skulle ligga 100w högre än så i. Men jag var sprängd efter den hårda starten och min långa solojakt. Jag ångrar inget dock. 

Efter backen passeras jag av Adam Engström och Johannes Sikström. Passar även på att stanna och pysa ur luft ur däcken för att göra de sista 30km till en behagligare resa. Njuter av den fina terrängen även om jag bitvis försöker köra fortare igen så går det inte. Några minuter senare passeras jag av en grupp bestående av Jesper Svensson, Henrik Sparr, Daniel Wennergren, några juniorer, Henrik Öijer. Körde med dom någon kilometer innan det inte gick längre. 

Fick se mig passerad av grupp efter grupp. Låg strax under 300w uppför och hade otroligt roligt utför. Ner mot Hagge och langningen där var det knappt 250w och 150 i puls. Hög puls för de låga watten. Mer gick inte. Fick en flaska sportdryck av mamma som inte ens var beredd på att jag skulle komma, så långt efter var jag. Passerades av John Midelf och Joakim Jensen och Jonathan Kindahl på asfalten innan näst sista "långa" stigning. I botten av den kommer Martin Söderström ikapp och frågar "är det en sån dag idag Åkesson?" "Japp" sa jag och la mig bakom honom och William Högberg. Där kunde jag ändå gå med, så när vi närmade oss toppen så ställde jag in farthållarn på dryga 300w (haha) och gick nästan ikapp Joakim och John. Kom ikapp utför och låg på hjul bort mot "Leos backe" som är den sista riktiga. 

Jag tror nästan att vi körde fortare uppför den i torsdags när vi rullade igenom banan än vad jag gjorde igår. När vi närmade oss toppen hade sjukt nog både John och Joakim släppt min rulle, så jag fick gå ensam efter det. Det var i princip bara utför med korta platta partier därefter så där visste jag att jag kunde dra ifrån lite. Det som talade emot mig var sista biten på asfalt innan vi skulle vika av den och ta oss ann sista 1,5km. Lätt uppför, lite motvind och sjuka 250w var inte till min fördel men höll undan ändå, bortsett från en kille från Kolmården som körde förbi. 

In på Hillängens IP, glad över att jag inte skulle komma på undanflykter. Jag sprängde mig, svårare än så var det inte. 

På tal om sprängning så sprängde norrmännen resten av fältet och vann med 6 respektive 3 minuter före Emil (som vann SM) och en otrolig prestation av Jakob Söderqvist som fick se sig spurtslagen och bli 2:a. Det var nog dagens glädjeämne! David Risberg tog tredjeplatsen strax bakom vilket också var glädjande!

Nya tag om knappt 2 veckor på Cykelvasan! Nu har jag lärt mig denna läxa, låt mig inte upprepa samma sak igen någon mer gång :)

Vi Hörs!

Foton tagna av Cykelkanalen.se, Happyride.se och MTBfoto.se

Finnmarksturen nästa!!

Halloj! 

Hur kan det redan vara slutet på juli och traditionsenliga Finnmarksturen i Ludvika?? Helt galet vad fort tiden går. Finnmarksturen ligger mig varmt om hjärtat då det var min första cykeltävling och introduktion till cykelsporten vid 4 års ålder 2002, hela 20 år sedan min första start nu (på tal om hur snabbt tiden går!). Jag cyklade 2002 runt vid Hillängens IP på en liten 16" cykel på Lilla Finnmarksturen, dagen innan Finnmarksturen. Sedan dess har jag återvänt årligen, bortsett från 2012 när jag hade ett brutet nyckelben, och 2020/2021 vid Covid-19. Ska bli otroligt spännande att komma tillbaka och tävla där igen på det bästa långloppet i kalendern. 

Banan är den perfekta avvägningen av tuff banprofil höjdmetersmässigt, grusvägar, relativt svåra och många stigar och lättåkt terräng. Det är bra längd på loppet med 81km vilket gör det till strax under 3 timmars tävlingstid. 

På tal om banan, jag var där tillsammans med mina vänner i Dala Sports Academy Elit igår torsdag och körde igenom banan. Det är densamma som 2019. Lättåkt inledningsvis med lite höjdmeter. Mellan de lättåkta partierna kommer kritiska stigpartier som kommer sålla fältet lite. Efter ett par mil börjar det kunna spricka av ordentligt och loppet sätter sig mer. Platt cykelbana in mot Ludvika igen halvvägs in i loppet, innan andra halvan börjar med mer höjdmeter och mer stigar. Där avgörs loppet på riktigt.

I år, likt 2019, är Finnmarksturen även SM i XCM (Långlopp). Det är ett stort och tufft startfält med över 60 anmälda i herrar elit. Riktigt kul! Jag ser fram emot loppet.

Vi hörs igen efter söndagens lopp!

Mörksuggejakten 2022

Halloj!

Ett par dagar har gått sedan Mörksuggejakten i Rättvik kördes, och med det den fjärde deltävlingen i Långloppscupen.

För egen del var formen riktigt bra förra helgen på Ränneslättsturen och jag visste att jag fortsatt skulle vara i bra form. Men Suggan är annorlunda, en riktigt svår tävling. Inte svår som tekniskt svår, utan svår för att den är så lätt. Historiskt har loppet ofta avgjorts redan i backen uppför Vida Blick efter 4-5 kilometer där fältet spruckit upp och en tätklunga bildats som sedan hållit undan resterande 65-70 kilometer. Jag vet att jag inte har tillräckligt högt tryck i 5-7 minuter för att kunna vara med och köra i tätgruppen om de väljer att köra på ordentligt. Men är man inom 30 sekunder på toppen finns fortfarande chansen att återansluta, beroende på hur det körs där framme och om man är i en grupp bakom. Så var fallet senast, 2019.

I år då.

Med största respekt för backen uppför Vida Blick satte jag upp en plan. Det var medvind uppför vilket åtminstone mentalt kändes skönt. Min plan var att köra relativt återhållsamt första dryga 4 minuterna som det tar till skarpa vänstersvängen och sedan därefter trycka på mer till toppen, som tar knappa 3 minuter till. Nöjd med min ingång i backen satt jag med lugnt kanske 20-25 hjul ner, planen var att ligga där och sedan passera folk senare i backen. Efter någon minut började jag ta mig framåt och sicksackade mellan folk som började tröttna. När det plattade av i mitten fick jag ställa mig och trycka ikapp en mindre lucka som skapats. Från bron i botten av backen fram till vänstersvängen kändes mycket lättare än tidigare år och det hade tagit 4:15min och jag låg på stabila 468w i snitt upp dit. Efter svängen kördes det ordentligt hårt och jag kunde inte riktigt ha samma tryck. Tappade gruppen framför som i sin tur tappade det som skulle bli tätgruppen. En minut senare kände jag mig åter stark och kunde täppa luckan framåt och passerade även dem, och gick ikapp Erik Zälle som var den sista att släppa tätgruppen som bildats. 

Från vänstersvängen och upp till grusvägen tog det 2:55min med 505w i snitt. Perfekt så kallad negativ split av backen med en hårdare andra halva. För mig tog backen 7:07min och 478w i snitt, vilket innebar 23 sekunder efter täten på toppen. 

Fick en flaska sportdryck på toppen av Lars Bleckur och vi blev en andragrupp på grusvägarna efter backen med mig, Erik Zälle, Jesper Svensson, en grymt stark Anton Unger, Hugo Porath sen en till jag inte vet vem det var. Vi hjälptes åt på grusvägarna bort till Bysjön och jag gick först in på efterföljande stig, i hopp om att kunna närma oss de framför. Men det verkar som att de hade ett bra samarbete där framme, för när vi kom ned mot Furudalsvägen efter 11-12km var vi plötsligt 50sek efter täten. Vi såg dem dock i efterföljande backe upp mot återvinningscentralen, där såg vi att två släpade efter täten lite. Visade sig senare var Richard Larsén och Isak Nordin. 

Vi gasade på tillsammans på grusvägarna och stigarna ner mot Nedre Gärdsjö, där mamma skulle stå med en ny flaska sportdryck efter ca 25km. Tyvärr anslöt ett helt tåg med åkare bakifrån, anfört av Dennis Wahlqvist, Viktor Henrysson, Joel Karlsson, Calle Friberg med kanske ett 20-tal på deras rulle. Kollade bak, såg dem och blev skapligt less. 

Efter bron över vattnet vid Gärdsjö ökade jag takten i hopp om att göra livet surt för de längst bak i livremmen. Vet inte om det gjorde något för vi var fortsatt ett stort tåg. Jag, Zälle och Hugo höll oss långt fram och fick sällskap av Calle Friberg och Joel Karlsson som började hjälpa till. Precis bakom oss lurade Henrik Öijer, Viktor Henrysson och Henrik Sparr. Sedan tåget. 

Jag var less att vi var så många men jag kände mig stark, så jag tog rätt mycket förningar och när jag inte drog såg jag till att inte ligga längre bak än 3-4 i gruppen. Försökte köra på ordentligt på de stigar som fanns i hopp om att snöret skulle brista för några och sakta men säkert kändes det som att fler och fler droppade av. Men det kom med ett pris, jag började också bli trött och vi hade inte ens kört 40km. 

In i backen vid Västanå efter ca 40km låg jag på tredje rulle bakom Joel Karlsson som anförde och Friberg efter honom. Joel drog hårt, och Calle fick släppa lite. Passerade honom och la mig bakom Joel. Det gick hårt och jag hade nog en liten svacka där också, för när Joel ville ha hjälp orkade jag inte gå fram. Kunde dock återhämta mig snabbt därefter och vi fick sällskap längst fram av Joel Burman också. 

Strax innan langning vid Östbjörka kraschade Jesper Svensson bakom oss vilket jag inte märkte. Det kan vara så att det sprack upp mer i gruppen då, tror vi var 9 stycken som passerade mellantiden i Östbjörka tillsammans. Vi hade också ögonkontakt med Isak Nordin som släppt Larsén och väntade in vår grupp. Joel och Joel och jag körde på på grusvägarna nor Dalhalla och sedan Västberg. Jag kände mig återhämtad och hade energi, så jag tänkte att jag skulle sätta in en attack i asfaltsbacken i Västberg, när vi svängt höger och sedan hålla en hög fart på efterföljande stigar. Farten ökade dock av sig själv efter svängen och attacken uteblev, det var Zälle och Burman som höll farten. Dock satte jag in en liten fartökning in på stigen för att vara först och hålla ett högt tempo i hopp om att bli av med någon. Kändes dock inte som att något hände bakom och jag släppte förbi Zälle igen på "Nittsjö-loopen" som är ett kort elljusspår med massa sågspån man kör i. Inte direkt så att man ropar hurra när man kommer dit. 

Tänkte sedan öka farten igen i backen upp från Nittsjö bort mot Västberg igen, men Joel Karlsson hann före, och fick med sig Sparr. Jag trea in på stigen och slet hårt inledningsvis. När det flackade av lite gick jag om först Sparr och sedan Joel för att fortsatt hålla högt tempo. Inget hände. Möjligtvis att Friberg släppte här någonstans, ser så ut på Strava. 

Vid nästa backe "Markusbacken" i Backa var det rätt avvaktande åkning. Vi kom ikapp täten hos damerna där Tilda Hylén, Jennie Stenerhag och Nellie Larsson låg i en grupp tillsammans. Började nu tänka på hur jag skulle göra för att inte få med mig alla in mot mål. Planen var att med 6-7km kvar, när stigarna började, vara först och sedan gasa så hårt jag bara kunde. Dock hade Joel Karlsson samma plan, och han tog täten in på stigarna med Zälle på hjul och jag därefter. Joel körde hårt och jag tror att Öijer tappade här nånstans. Kunde köra förbi Zälle, ville vara som sämst 2:a på stigarna. Joel körde på bra men jag kände mig också riktigt bra. 

Med 2km kvar åker man upp vid start- och målområdet och gör en till loop därefter. Låg med fint på Joels hjul och tänkte inte släppa upp någon. Skulle vara perfekt att vara 2:a in på upploppet och sedan spurta. I de sista små branterna släppte ytterligare någon eller några. Med 800 meter kvar är det en skarp vänstersväng och en liten, kort knick man skulle uppför. Ingen var beredd på det och Joel råkade glida omkull. Jag fick stopp bakom honom och fick trycka mig upp med en fot i backen. Lyckades sjukt nog komma därifrån med en mindre lucka bak till Isak. Satsade allt på ett kort och gick hårt därifrån in mot mål. Upploppet var långt och segt på gräs och ett tag trodde jag att jag skulle hinna fram till mållinjen men Isak kom förbi med 3-4 meter kvar och var ett hjul framför. Kom in som 9.a och är trots det mediokra resultaten nöjd med loppet. Kände mig stark, var aktiv och kunde utmana i spurten på ett sätt jag inte gjort tidigare. det bådar gott till XCC- och XCO-SM om drygt 10 dagar, och sedan Finnmarksturen och XCM-SM helgen efter det!

Gick nu också upp på en 5:e plats i totalen i cupen. Kommer dock inte behålla den länge då jag inte kör Engelbrektsturen eftersom att XCO-SM går samma dag. 

På återhörande!

Samtliga bilder står Cykelkanalen.se för.

6:a på Ränneslättsturen!

 Halloj!

Ett par dagar har gått sedan målgång i Ränneslättsturen och Eksjös upplaga av Långloppscupen. Ett riktigt roligt lopp med mycket stigar, inte lika mycket höjdmeter men ett bra arrangemang. Det är snarare regel än undantag att det är soligt och varmt på Ränneslättsturen och i år var det inget undantag, även om det varit regnskurar till och från och kom en liten skvätt regn ett par timmar innan start. 

En något justerad bana jämfört med tidigare år, samma snabba och lättåkta förstaloop, men med en ca 40 höjdmeter lång stigning efter 13km som kunde sålla fältet en aning. Sedan hade de p.ga. logistiska skäl ändrat ordning på ränneslättsspåret (7km kontinuerlig stig) och det som tidigare varit loop 2. De hade även lagt till mer stig sista 20km där man bland annat köra en sväng på Högefälle XCO-bana och lite nygjorda stigar. Riktigt bra!

Starten gick kl. 11:00 och genom Eksjö bort mot Ränneslätt. Masterbil genom stan sedan fri fart. Höll mig skapligt långt fram de första grusvägarna och fick en bra resa. Plötsligt dök första stigsnutten upp och jag var inte helt beredd på att den skulle komma ännu, men fick en bra innerkurva och kunde plocka ett par placeringar. Sedan var det hårdkörning hela stigen, och jag var tvungen att passera Daniel Brengdahl som släppte lucka framåt. Lyckades inte gå ikapp de första 7-8 cyklisterna på stigen utan fick jobba hårt på efterföljande grusvägar för att ansluta igen. Anslöt ensam men en kort tid senare kom ytterligare cyklister ikapp. Visste att efter ca 13km skulle den nya stigningen börja men även den kom som en liten chock efter en ganska skarp högersväng. Det gasades på ordentligt uppför och jag låg med bra på en 7-8e plats. Backen var som i två etapper med lite flackt i mitten, och jag blev ordentligt trött med 15-20sek kvar upp till toppen. Isak Nordin körde förbi som ett spjut och tog luckan som jag tvingades släppa. Som tur var fick jag sällskap med Jesper Svensson och Jesper Dahlström och Jesper kunde köra ikapp täten igen på vägarna nerför med oss andra i släptåg. 

Luckor hade skapats och vi var 9 stycken i en förstaklunga när vi närmade oss Ränneslätt igen och första spurtpris. Jag kände att jag hade bra ben och kunde återhämta mig bra trots att jag sotade ur benen ordentligt uppför backen tidigare. Men jag ville inte slösa krafter på att förlora spurtpriset så jag gled med långt bak. Missade vår första langning innan vi vek in på Ränneslättsspåret där jag var in på en åttondeplats på stigen. Ingen större panik att inte få min flaska sportdryck, då vår backup-langning var direkt efter den 7km långa stigen. Något större panik blev det dock när jag märkte att Axel Lindh, Emil Lindgren och Matthias Wengelin började glida ifrån oss andra i tätgruppen. Richard Larsén lyckades inte hålla hjul och Jesper Svensson lyckades passera Richard och ansluta till de tre i tät. Jesper Dahlström, jag, Johan Norén och Isak låg kvar bakom Richard och kunde passera först när Richard gled omkull. Strax efter kunde jag även passera Jesper och höjde farten och vi blev av med Jesper och Richard.

Fick en ny flaska sportdryck strax därefter vilket var välbehövligt, och jag, Isak och Johan försökte samarbeta för att köra ikapp tätkvartetten. Vi körde på bra och jag fick ännu en flaska sportdryck som var planerat, men då min förra fortfarande var relativt full så tog jag denna och stoppade i ryggfickan. 

Vid mellantiden i Vantarp efter 38km hade vi börjat komma ifatt damer som startat en halvtimme före oss, och vi skymtade även ryggarna av två som körde fort där framme. Jesper Dahlström och Richard Larsén. Vi tre tittade frågande på varandra och undrade hur de kunde vara före oss igen, de var ju avhängda för över en mil sedan. Mycket märkligt, då vi var rätt säkra på att vi kört rätt. Men vi körde ikapp dem i "Saxiska Schweiz", kom ut på efterföljande grusväg. De fattade inte heller något och blev överraskade av att vi kom bakifrån. I efterhand visade det sig att de kört vänster ut på en grusväg där banan gått rakt över och in på en stig och därmed hade de råkat kapa en minut på oss.

Jag gick om och fortsatte att köra på genom efterföljande stigparti, och de två släppte igen. Vi tre samarbetade bra och jag kände mig fortsatt stark på stigarna och märkte att Johan fick släppa några meter här och där. Därefter följde ett ganska långt parti in mot stan och sedan ut mot skidstugan igen med asfalt och grusvägar. Där måste Larsén och Dahlström kört järnet för att närma sig oss trots att vi samarbetade bra. Väl vid skidstugan var det ett till spurtpris, sedan en kortare loop på stig, för att sedan komma tillbaka till skidstugan och langning. Fick påhejningar och hörde sedan "det är bra, bara ca 10sek upp!" Jag blev förvånad och kollade bakåt, och där var Larsén och Dahlström några sekunder bakom oss. Helvete, tänkte jag och försökte höja farten en aning. Sista langningen ca 22km kvar till mål. Tyvärr missade jag även den och jag blev lite frustrerad ett tag, men lugnade mig sedan då det inte fanns något att göra åt saken just då. Vi körde på Högefälle XCO-bana och hoppade lite hopp vilket var en bra sak för de lagt till för att mätta oss lekfulla cyklister lite. Provade att gasa och märkte att duon bakom oss inte närmade sig utan snarare tappade, vilket var bra. Med 13km kvar till mål stod hjältarna Adam och Magnus Gustafsson med vatten, som jag hällde både i och på mig. Några sekunder senare vek vi in på en ny stig och såg en ensam Wengelin på åsen någon minut framför oss. Kul att se att vi inte var långt efter och jag fick mersmak. Fortsatte gasa med Johan och Isak i rygg. Kollade sedan bak, och såg att Isak var 40-50 meter bakom. Gött, han är trött tänkte jag och fortsatte köra. Visade sig att han hade pyspunka fram och framdäcket började kränga. Men, det visste vi inte då och jag fortsatte köra i rätt hög fart på stigarna, i hopp om att Johan skulle tröttna och att Wengan skulle vara ännu tröttare framför. 

Det visade sig dock att Johan inte tröttnade, utan stötte ut på en grusväg uppför en backe. Jag tyckte att jag svarade bra och kunde gå in på hjul. Men, väl över krönet fortsätter Johan sin attack och dunkar i ett par växlar ytterligare, vilket jag inte orkade. Han seglar iväg långsamt meter för meter och jag kunde inte göra något åt saken. Efter ett par minuter gav jag upp jakten och fokuserade på att inte bli jagad av Isak, Larsén och Dahlström bakifrån. Kilometerna tickade långsamt på och jag hade inte långt fram till Johan som jag såg ryggen på titt som tätt men kunde inte närma mig. Ut på de tunga, sugande löparspåren där korta, branta backar avlöste varandra. Äntligen kom jag igenom den smala lilla tunnel som tog oss under en grusväg och in på de sista 2,5 kilometerna av loppet. Riktigt tunga kilometer som var upp och ned, upp och ned. Över vägen vid campingen och ut på gräset som tog mig mot parken och runda vattentornet och målgång. 

Kom imål som 6:a, riktigt nöjd med känsla och kropp, endast 2:40min fram till Axel som lyckades dra det längsta strået före Emil och 35 sekunder bakom Johan. Efter mig kom Larsén in ca 3 minuter efter. Isak punkade ju tyvärr. Sista 10 kilometerna körde jag i princip solo endast 14 sekunder långsammare än Axel och drygt 22sek snabbare än Wengan, vilket jag är riktigt nöjd med!

Foto: Mats Svensson

Nästa helg blir det Mörksuggejakten i Rättvik! Vi ses och hörs då!

Snart dags för Ränneslättsturen!

 Halloj!

Juni månad har snart passerat, utan något lopp i Långloppscupen! Det har känts konstigt, men det är riktigt roligt att Ränneslättsturen äntligen är på gång igen, ska bli kul att få komma ned till Eksjö och köra detta fina lopp. Jag har läst att de strukturerat om banan en aning jämfört med föregående år, och jag har en känsla av att det kommer vara till det bättre! Den långa, grymt fina singletracken som tidigare år kommit efter dryga 40km kör vi nu redan efter 22km. Jag tror att det blir till det bättre. Det återstår att se! :)

Trots att juni inte inneburit lopp i cupen har det definitivt innehållit tävlingar för min del. Första helgen i juni åkte jag och min mor ned till Jelenía Góra i Polen för att köra världscup i långlopp, eller Marathon World Series som det heter. Det var en tuff och varm historia, men otroligt rolig upplevelse. Jag tog mig i mål på en 35:e plats av 122 startande vilket jag är riktigt nöjd med. 

Helgen efter var det tävling mer på hemmaplan, i grannkommunen Borlänge med klassiska Borlänge Tour, en deltävling i SWE-CUP. Där kördes tre tävlingar på lika många dagar, som började med ett XCC (Short Track) och sedan kördes två XCO'n. Det är alltid hårda tävlingar i Borlänge.

Helgen efter det var det dags för ännu en världscup, denna gång i långloppens motsats, nämligen sprint eller XCE som det heter. Världscupen arrangerades på Lugnet här i Falun för första gången och det var ett grymt arrangemang! Jag tog mig vidare från kvalet men åkte ut i åttondelsfinalen, vilket var väntat för min del då längre lopp passar mig bättre. 

Ett par dagar senare var det dags för Lugnet XCO, en av mina höjdpunkter på året. Hemmabana på Sveriges kanske tuffaste och mest krävande bana. Jag punkterade tidigt i loppet och tvingades byta hjul, men lyckades köra upp mig bra och gick i mål med en bra känsla och ett kvitto på att formen börjar bli bättre.

På midsommarafton arrangeras Orsabajk'n, ett kort, intensivt och riktigt roligt litet lopp mellan Skattungbyn och Orsa. Endast 25 kilometer långt och ofta stenhård från start till mål. Det brukar vara många av Sveriges bästa cyklister som kör, då många är bosatta i Dalarna eller spenderar midsommar här. Så även i år. Det blev bitvis stenhård körning och bitvis riktigt lugnt, men med 6-7km kvar till mål lyckades jag tillsammans med David Risberg och Isak Nordin gå iväg. Ett par kilometer senare anslöt Anton Unger till oss, men tyvärr knäckte han kedjan kort därefter. Det blev lite avvaktande körning sista 2-3 kilometerna och gruppen bakom närmade sig, till slut var det jag som inte vågade avvakta mer och satte fart med 7-800 meter kvar. Därför orkade jag heller inte svara när David satte fart sista 3-400 meterna. Isak utmanade David men lyckades inte passera. Jag rullade i mål som trea några sekunder bakom. 

Vi ses i Eksjö i helgen!

OBS! Kom ihåg att anmäla er till Mörksuggejakten i Rättvik den 9/7! Anmälan till ordinarie pris går ut idag 28/6 vid midnatt! Sedan höjs anmälningsavgiften ett par hundralappar!