 |
| Foto: Sportograf.com |
Hej!
Sitter för tillfället vid en frukostbuffé på ett hotell strax utanför München, i väntan på att flyga hem till Sverige senare i eftermiddag.
Igår kördes vad som kallas "Europas tuffaste MTB-lopp", HERO Dolomites i Val Gardena, Italien. Då HERO-organisationen till i år tagit över världscup-cirkusen från Discovery/Warner Bros, var detta den tredje deltävlingen i världscupen efter HERO Capiliveri (Sicilien) och HERO Naturland, Andorra som jag körde för två helger sedan. Jag, mamma och pappa anlände till grannbyn Canazei på måndag kväll. Canazei ligger på 1500 meters höjd vilket var ungefär 500 meter högre än vi bodde i Andorra. Ovant för en falu-bo på 150 meters höjd.
Tisdagen spenderades genom att köra igenom första dryga 60 kilometerna av banan. Bara det tog 5 timmar och det var fler gånger än inte jag funderade på vad fan det var jag gett mig in på. Jag visste att tävlingen, med 86 kilometer och 4500 höjdmeter skulle vara otroligt tufft, men att backarna skulle vara så jäkla branta och hårda var lite av en chock.
 |
| Banprofilen. 5 toppar över 2000 meter och högsta punkten 2400 meter. |
 |
| Riktigt fin natur och ett av UNESCO:s världsarv |
För att göra det lite förståeligt hur sjukt brant det var i långa perioder visar jag ett Strava-segment som är över den brantaste delen av längsta klättringen (segmentet: https://www.strava.com/segments/12324139)
Kommer fram någon timme innan start, runt kl. 06. Byter om, packar ur cykeln ur husbilen och tar en Red Bull en dryg timme innan start. Möter sedan Therese, Richard och Amanda och värmer upp lite med dem. Det är tidigt på morgonen och solen har inte hunnit värma upp dalen ännu så det är småkyligt att sticka ut och värma. Langningsteamet behövde åka drygt 20 minuter innan start för att hinna över en vägpassage innan de skulle stänga av den, för tävlingens skull, för att de skulle hinna till första langningen.
 |
| Innan start. Jag, Richard och Noah Warren. Foto: Sportograf.com |
Damerna startade 10 minuter före oss. De skulle köra en kortare bansträckning, 60 kilometer, och vika av från våran bana efter runt 17-18 kilometer. Sedan kom deras bana in på vår igen ett tag efter runt 50 kilometer innan de vek av igen och körde sista kilometerna in mot mål samma som oss.
 |
| Start 07:20. Foto: Sportograf.com |
Starten gick kl. 07:20 från Selva Val Gardena som ligger på runt 1500 meters höjd och vi startade direkt uppför. Första kilometern var på asfalt innan vi vek av in på grusväg och körde sicksack uppför en slalombacke upp till 2300 meters höjd. Jag öppnade väldigt återhållsamt och ställde in mig på att pacea mig upp på mellan 320-340 watt i snitt. Jag fokuserade på att köra min egen tävling och strunta i andra och i resultat. Jag klarade av min plan bra, och det kändes okej uppför. Backen var 5,5 kilometer lång och 722 höjdmeter, vilket gav 13 % i snittlutning. Det tog 38 minuter upp till toppen och jag kände mig nöjd med det, 334w i snitt vilket var inom mitt mål. Intog en gel och drack upp det mesta av sportdrycken redan i backen, då det i princip bara var utför nu i 6-7 kilometer ner till byn Corvara där första langning skulle vara.
 |
| Nära toppen av första backen. Foto: Sportograf.com |
 |
| Otroliga vyer och scener! Foto: Sportograf.com |
 |
| Toppen av första backen. Foto: Sportograf.com |
Bitvis fastnar vi bakom damåkare som tar ett tag att ta sig förbi på stigarna utför, men min grupp med killar håller ihop hela vägen ner till Corvara och langning 1 efter 13 kilometer / 53 minuter. Får där en ny stor flaska sportdryck och en stor flaska vatten att sätta i ställen i ramen, och en strumpa med is till nacken. Direkt efter langningen bär det uppför igen, först på gräs rakt upp i en liftgata för knappliftar, sedan vek vi av till en grusväg som även den skulle ta oss uppför en ny skidbacke och nästa topp på 2100 meters höjd.
Denna backe gick mer i etapper, med flackare partier vissa bitar och ordentligt branta andra. Totalt var backen 7,3 kilometer och runt 600 höjdmeter, så det var den ”lättaste” av de fem längre backarna. Jag kom ifatt Therese i backen och en stund senare även Amanda, i den brantaste delen av denna backe där många fick stopp och tvingades av och gå med cykeln upp, då gruset på grusvägen hade en så lös yta. Jag lyckades dock hålla mig på hjulen hela vägen upp, även om det gick marginellt snabbare att cykla än att släpa cykeln upp så var det ändå mentalt skönt att bara trampa. Sista tre kilometerna av backen flackade av mycket, med vissa kortare utförspartier men vi tog oss längs bergkammen mellan tre olika liftsystem.
Efter det tredje och sista körde jag ihop tillsammans med startnummer 170 och några till som jag kört lite jojo med i uppförsbacken.
Även här var det väldigt lösa, hala grusvägar utför inledningsvis, innan vi vek av in på en kortare stig och skogsväg. Jag hade fått i mig det mesta av sportdrycken och två gels till. Vi kom ifatt ett par åkare till, samtidigt som ett par anslöt bakifrån. Här var det rätt rough stig utför, väldigt brant och stora lösa stenar som gjorde att framhjulet slog lite fram och tillbaka titt som tätt. Men det var bara att slappna av och hålla i styret och inte försöka parera upp varje litet kast i sidled så var det lugnt.
 |
| Utför första backen, strax efter jag kraschat. Foto: Sportograf.com |
 |
| Lite längre ner på första stigen. Otroligt fin natur! Foto: Sportograf.com |
Vi kom ner till byn Arabba, där langning två var. Även här fick jag en ny stor flaska sportdryck och is till nacken, en flaska vatten och ett par gels. Härifrån skulle det vara väldigt länge till nästa langning och banans absolut tuffaste backe, som jag skrev om i inledningen. Men innan dess körde vi en liten sväng på stig/skogsväg ovanför Arabba, innan vi kom ner till banans lägsta punkt på 1370 meters höjd. I botten tryckte jag lap på Garmin och ställde in mig mentalt på att klättra länge, brant, varmt och löst i 1000 höjdmeter i ett svep på 8,5 kilometer, där de första 650 höjdmeterna togs redan första 4 kilometerna vilket gjorde att det skulle flacka av lite sista halvan.
Början av backen, igenom och förbi byn Ornella var på asfalt. Där drog jag nytta av nummer 170 som hade ett behagligt tempo. När vi efter någon kilometer vek av in på skogsväg igen och när det började branta på ordentligt så gick jag förbi och körde mitt eget tempo. Kom ganska snart ikapp två åkare som förmodligen öppnat lite väl optimistiskt. Min taktik var att ta det ett tramptag i taget, hålla mig lugn och fokusera framåt, inte på hur jävla misär det egentligen var. De korta partier där det flackade av något passade jag på att dricka både sportdryck och någon mun vatten, och hälla vatten över mig. Trots is i nacken så var solen nu uppe högt och värmde på ordentligt. Det var solsida och ingen vind att tala om, speciellt ingen fartvind då hastigheten var häpnadsväckande 5 kilometer i timmen i långa perioder. Garmin visade 31-32 grader i skuggan och det var ingen skugga att tala om alls.
Jag kom runt en kurva och såg upp framför mig, och såg en rad med åkare med 20-30 meters mellanrum traska med cykeln bredvid sig. Jag visste att det partiet var det absolut brantaste och lösaste på hela banan. När jag väl kom dit kom jag ikapp finske mästaren Toni Tähti som hade det tufft i promenaden. Jag bestämde mig för att försöka cykla så bra det gick, och det gick bättre och längre än väntat, men till slut tvingades jag av och gå. Traskade kanske 50-60 meter innan jag såg en möjlighet att kunna hoppa på cykeln igen och cykla när det flackat ut någon meter och jag kunde starta bredvid vägen, på ett ställe med mer grepp. Kom igång igen och lyckades därifrån att ta mig upp på hjulen hela vägen. Trots utväxling med 32T fram och 52 bak på kassetten låg jag och tryckte låga 50 i kadens.
När de brantaste kilometerna var över (segmentet ovan, 2,4 kilometer på 27 minuter) andades jag ut och försökte få i mig energi och växla om mot att gasa på igen. Jag märkte dock att det ibland lät som om det pös luft ur framdäcket, men det var bara väldigt korta läten och trodde att det var när min sko ibland gick emot vevarmen som lät. Försökte dock se i farten om det läckte stans-vätska någonstans men såg inget, och det verkade som om luften fortsatt var kvar i däcken. Tänkte inte så mycket mer på det.
Jag hade ett par killar framför mig som jag jagade, och det kändes som om jag tog in på dem när det var lite långsammare och brantare partier, men att de drog ifrån när det var flackare och högre fart. Passerar liftsystemet vid Forcella vid 2100 meters höjd och hade nu toppen i sikte. Jag kom aldrig ikapp killarna framför påväg upp, vi var jämnstarka där, men tänkte att det kanske var lika bra att jag inte gjorde det, då jag förmodligen enklare skulle göra det utför. När det bara var 6-700 meter kvar till toppen bytte jag skärm på Garmin, från att bara sett karta, 30 sekunders watt och aktuell höjd så kollade jag snabbt varvtid, distans, total tid mm. Såg att varvtider passerade 56 minuter och jag gjorde ett snabbt mål att ta mig upp sista några hundra meterna och varva av innan det slog över på en timme. Lyckades med det och varvade på 59:12. Mental check på den. 8,7 kilometer I timmen i snitt och 290 snittwatt. Uppe på banans högsta punkt, nästan 2400 meter över havet.
 |
| Foto: Sportograf.com |
Även här var de första minuterna utför på hal och lös grusväg. Jag fick upp farten och satte in siktet på grabbarna framför. Men nu började det hört tidigare, det började pysa ur ett hål mitt på däcket och började spruta stansvätska. Fick tillslut stopp på cykeln och när däcket slutat snurra så täppte vätskan hålet och det slutade pysa. Det hade inte förlorats så mycket luft, men bestämde mig för att plugga hålet. I min iver så råkade jag dock trycka igenom första pluggen helt och var tvungen att ta en ny. Andra gick bättre och jag struntade i att pumpa, det var ändå rätt bra lufttryck ändå. Förlorade inte mer än 30-40 sekunder på stoppet så det var ändå okej. Ingen hade kommit ikapp. En bit längre ner i backen vek vi av in på en stig/vandringsled längs med bergskammen. Den hade jag inte kört tidigare, då den var avstängd för träning. Bitvis väldigt klurig med tekniska passager, svängar med stup på sidan som var anpassade för vandrare i gånghastighet och inte cyklister i ”tävlingsfart”. På ett ställe skulle man ner och upp genom en mindre ravin och där man tvingades av cykeln för att komma upp. Kom tillslut ut från stigen och nu var det bara 1,5 kilometer uppför igen, denna gång på trafikerad asfaltsväg upp över passet Pardoi på 2250 meters höjd.
Tog mig över passet och började resan utför. Var tom på sportdryck och vatten men hade tre gels kvar i fickan. Tog en gel strax innan krönet men det var lugnt att vätskan var slut, nu var det bara utför ner till Canazei och langning 3, en dryg mil och 800 fallhöjdsmeter utför. Här kom damernas bana in på våran igen och jag kom ifatt och körde förbi en damåkare. Hade rätt bra flyt utför nu, var inte lika stel och återhållsam längre trots skadan på knät. Den hindrade inte cyklingen någonting mer än att jag inte ville krascha på det igen. Detta var det roligaste partiet på banan, utför ner mot Canazei. Partivis stig, partivis grusväg och skogsväg vilket var en bra mix. Partivis lättåkt och ibland rätt brant och tekniskt. Här hade jag nog kul för första och enda gången under tävlingen haha.
 |
| Foto: Sportograf.com |
I Canazei tog jag mig igenom byn och förberedde mig för den tredje och sista langningen, 29 kilometer och drygt 1:53h efter langning 2. Samma upplägg här med 750ml sportdryck, 500ml vatten, 2 gels och is till nacken. När jag kom till där jag trodde att langningszonen skulle vara var det tomt på folk. Fan också, har vi tänkt fel? Hade inte en droppe vätska kvar och endast två gels med drygt 1:45 timme kvar till mål. Körde vidare någon kilometer till längs floden innan jag vek höger och där var langningszonen. Fan va bra. Tog flaskan med sportdryck med de båda gelen på med gummisnodd och strumpan med is, och sedan flaskan med vatten av pappa. Men jag gjorde bort mig och satte ner sportdrycken i flaskstället innan jag tagit av gelen, så de ramlade av. Märkte inte av det förrän lite senare när jag skulle ta dem och de var borta. Fan. Med facit i hand borde jag kanske ha stannat till och vänt för dem, men det gjorde jag inte. Tänkte naivt att två gels och 80g sportdryckspulver borde räcka sista biten. Det var ”bara” en och en halv lång backe kvar, sedan nästan bara utför sista milen till mål.
 |
| Foto: Sportograf.com |
 |
| Foto: Sportograf.com |
När ”dalen” var slut var det dags att ta sig ann de sista 200 höjdmeterna upp till toppen på backen, 2200 meter. Det var ibland decimeterdjupt grus där jag fick stopp och tvingades av cykeln och gå en bit. Åååååh vad frustrerande. Hade nästan druckit upp sportdrycken och vattnet var slut sedan länge. Hade en gel kvar som jag tog, med vetskapen om att det var ytterligare en ”halv” backe kvar, dryga 300 höjdmeter. Men det fick bära eller brista. Kom upp på toppen av sista långa backen, skrek lite ”halleluljah” inom mig själv, nu var det ju bara lätt kvar sista 18 kilometerna.
Började ösa på utför och det gick riktigt fort. Var uppe i 55-56 kilometer i timmen på raksträckorna på grusvägarna, som fortfarande var riktigt lösa och hala. Men det sket jag lite i. Jag ville i mål. Kom ner till 1750 meter på några minuter, där var neutral service. Fick en flaska vatten som jag klunkade i mig halva av och hällde över andra halvan. Hade kommit ikapp en kille precis i botten som jag körde förbi när vi vek av uppför igen, motiverad av att haft lite fart utför och snart i mål. Ställde av killen med drygt 50 meter ganska snabbt, sedan började jag bli rätt trött. Avståndet stabiliserade sig och jag låg drygt 50 meter framför ett bra tag. Efter ungefär halva backen började effekten gå ner från redan låga nivåer till strax under distanswatt och killen körde ikapp och om mig. Vad fan händer tänkte jag. Höll på att koka och kände mig lite yr. Växlade datasida på Garmin igen och kärntemperaturen och heat strain index visade ändå okej (38,3° kärntemperatur och 1,2 HSI, så jag var inte överkokt inifrån. Dock sa hastighetsmätaren 8 kilometer i timmen och 36°C, med ingen vind eller skugga i sikte. Skinntemperaturen var uppe på 33° vilket är väldigt högt vid cykling utomhus.
 |
| Kärntemperatur (grå), skinntemperatur (blå) och höjdkurvan (grön). All temperaturdata från min CORE Body Temp sensor. Skinntemperaturen skiftar snabbare i förhållande till banprofilen (pga hastigheter och fartvind) medan kärntemperaturen är lite mer dröjande i sin skiftning. Men man ser verkligen sambandet. |
På toppen av sista backen i Seiser Alm var det 11,5 kilometer kvar till mål. Jag var helt tom på både energi och vätska och hade killen framför mig att jaga. Det var nästan bara utför till mål, ca 500 fallhöjdsmeter men det var ett par tre kortare krön man skulle ta sig över. Jag kom ifatt killen framför ganska fort och passerade honom. hade rätt bra flyt utför och numera ganska bra känsla igen utför. Underlaget var varierande men det var inga extremt svåra tekniska moment eller ens väldigt lösa grusvägar, vilket gjorde att jag kunde hålla uppe farten bra.
Utförsbacken bröts efter några kilometer av med en 1 kilometer, 50 höjdmeter lång backe som var en otrolig mood killer. Såg ytterligare att jag var påväg ikapp en kille så det var en motivation att ta sig upp. Kom ikapp honom på toppen och hamnade bakom på nästföljande stigparti. Efter ett par hundra meter kom vi in på samma bana som 60km och 71km-banan också körde. Kom ut samtidigt på stigen som en motionär som kört kortare så vi låg sida vid sida på en smal stig. Jag tog dock kommandot och körde in framför. Strax senare kom ytterligare en kortare och brantare uppförsbacke. Hade bra fart med mig in i backen och ställde mig upp och tryckte på i en spurt, men tanken att jag skulle ta mig upp hela vägen med den accelerationen. Det gjorde jag inte, det var längre och brantare än jag kom ihåg så det enda jag fick var ett otroligt laktatpåslag. Oh helvete, tänkte jag och satte mig ner och försökte överleva sista minuten upp.
Nu var vi mer blandade med motionärer som kört kortare distanserna så jag passerade en hel del cyklister sista kilometerna. När jag väl kom ner till Selva Val Gardena igen och såg sista kilometers-skylten var jag riktigt lättad. Körde på sista stig/gångstigen, sista hårnålskurvan på stigen och in i byn, och sista 100 meterna in över mållinjen. I mål på som 51:a i världscuploppet på tiden 05:23:38.
 | ||
Sista kilometern innan mål. Foto: Sportograf.com
|
 |
| Sista 500 meterna innan mål. Foto: Sportograf.com |
 |
| Målgång. Foto: Sportograf.com |
Loppet var 85,7 kilometer och 4119 höjdmeter vilket ger ett snitt på 48 höjdmeter per kilometer. Det är väldigt mycket. I jämförelse med Lugnet XCO för herrelit som hade 1154 höjdmeter på sina 25 kilometer ger det 46 höjdmeter per kilometer. För lite perspektiv.
Strax över 45 kilometer var uppför och nästan 41 kilometer utför. Tar man bort distansen utför och dividerar antalet höjdmeter på antalet uppförs kilometer (4119 / 45,3 = 90,9 höjdmeter per kilometer). Det är rätt hårt.
Kollade upp knät hos sjukvårdarna och de gjorde rent och lade på bandage. Nu r jag rätt stel i knät...
Länk till Strava längst ner:
Fler bilder av Sportograf.com:
 |
| Grusvägen utför första backen. Ni ser hur löst och halt underlaget är. Detta är nog ett par svängar innan jag råkade lägga mig. Foto: Sportograf.com |
 |
| Foto: Sportograf.com |
 |
| Foto: Sportograf.com |
 |
| Foto: Sportograf.com |
 |
| Foto: Sportograf.com |
 |
| Foto: Sportograf.com |
 |
| Foto: Sportograf.com |
Grymt kört! Det var en redig rapport ;)
SvaraRadera