HERO World Cup Naturland, Andorra

 Hej!

Sitter i husbilen strax norr om Marseille påväg mot Italien från Andorra, där jag befunnit mig de senaste dagarna. Deltävling 2 i världscupen kördes i Naturland, en skidort strax utanför Andorra La Vella, på 2000 meters höjd. Jag körde inte första världscupen på Elba för ett par veckor sedan, så detta var min första för året. 

Jag och mamma flög ner till Barcelona i onsdags och tog sedan buss upp till Andorra la Vella där pappa hade anlänt med husbilen tidigare under dagen. I torsdags testcyklade jag första delen av banan, dryga 43 kilometer av 60. På fredagen körde jag sista klättringen upp till mål och sedan hem igen. Den höga höjden märktes verkligen av på andningen som blev mer ansträngd, men såg ingen skillnad på puls eller watt när jag körde lugnt. 

Tävlingen startade 08:30 på söndagen och kl 17:00 i lördags var det managers meeting. Klagomål om starten framkom och organisationen ändrade om dels det, men även langningszoner för oss. Mamma och pappa hade ägnat hela lördagen åt att åka runt i Spanien och Andorra på små vägar till små byar för att leta reda på de officiella langningszonerna, men på mötet sades det att det endast var "arrangörernas zoner" så langningsstrategin behövdes ändras om. Starten ändrades också och vi skulle nu köra en drygt 2km lång startloop med 150 extra höjdmeter innan vi vek av ner. En otrolig nackdel för egen del skulle det visa sig och jag var inte nöjd med förändringen alls. 

Banprofilen var väldigt enkel egentligen. Start uppe på 2040 meters höjd, en startloop på ca 2km sedan 7 kilometer utför på grusvägar, en kortare klättring på 3,5 kilometer, mer utför i 8 kilometer innan en dryg timmeslång klättring (13,5 km, 920 höjdmeter). Sedan utför på mer eller mindre ganska rough singletrack i drygt 10 kilometer, innan vi skulle uppåt igen i en knapp timme. Dock tuffare klättring än den första med första halvtimmen på stigar och sedan runt 25 minuter kombinerat asfalt och skidspår. Sista kilometrarna kördes utför på stig tillbaka till start- och målområdet. Totalt strax över 60 kilometer lång och 2100 höjdmeter.

Banprofilen med langningszonerna (sträcken).
Zon 2 och 4 var öppna för alla att langa på, medan 1 + 3 var arrangörernas.

Banprofil inklusive höjdskillnad.
Blå = < 1500 m.ö.h
Grön = 1 500 - 1 700 m.ö.h
Gul/Orange = 1 700 - 2 000 m.ö.h
Röd = > 2 000 m.ö.h

Vi var 70 herrar till start där kl. 08:30 i söndags. Jag hade nummer 37 så jag var någonstans mitt i smeten. Kom iväg bra i starten och kunde plocka några placeringar utan större ansträngning. Det kändes inledningsvis bra även när den nyinlagda backen på startloopen började, men efter en dryg minut sprängdes benen och det kändes som att alla körde förbi mig och att jag inte hade någonting att köra med. Höll nästan på att få panik för vad fan var det som hände egentligen, det gick hårt men inte så hårt. Det var knappt så att jag kände något, jag kom bara inte framåt och blev omkörd både till höger och vänster. Värsta tänkbara scenario. När startloopen äntligen var över och vi vek av nedåt så försökte jag fokusera om. Det var nog bara en chock för kroppen att köra hårt på höjd, något jag aldrig gjort förut. Kom ifatt och plockade placeringar utför på den långa grusvägen ner till första "kortare" klättringen. I botten kom jag ikapp Noah Warren från USA. Vi vände uppför backen och jag tryckte nytt varv på Garmin, men hade bara kartan framme då jag inte ville se något. Det kändes helt okej ändå i drygt 4-5 minuter men sedan kom samma döda känsla tillbaka och jag började medvetet backa av på intensiteten innan det skulle vara för sent. Släppte hjul och blev omkörd av 5-6 killar och dåliga tankar och en uppgivenhet vällde över mig. Vad fan är det för fel på mig. 

Tog mig sakta men säkert vidare uppför backen och vände av ner. Såg ett par killar bakom mig så jag var åtminstone inte sist, även om det upplevdes så. Det var drygt 9 kilometer ner till banans längsta punkt, i byn Bescaran i Spanien på runt 1350 meters höjd. Blev ikappkörd av en kille från Singer-teamet i botten som körde hårt i början på asfalten. Jag sket i honom och lät honom köra på, less som jag var. Jag tryckte återigen varv på Garmin och ställde in mig på att köra 340-350w i backen och se på vilken höjd det skulle börja märkas av. 

Jag tog en mugg vatten av organisationens feedzone ett par hundra meter upp i backen och hällde vattnet över mig. Höll Singer-killen på jämt avstånd fram drygt 10-15 sekunder och såg även att vi båda var påväg ikapp en annan kille från samma team. Jag tror det var Jakob Hartmann som inte alls hade en bra dag och sedan bröt. Det kändes väldigt kontrollerat på 350w fortfarande och efter drygt 10 minuter började jag ta in på Singer-killen igen. Kom ikapp och körde förbi direkt, och fortsatte hålla mitt tempo. Han gick med nån minut, men släppte sedan. Kör förbi Stefano Gerbaz som står vid sidan av och fixar en punktering. Uppe på runt 1600 meters höjd får jag syn på Noah Warren ett 30-tal sekunder framför mig. Effektutvecklingen kändes fortfarande bekväm och jag hade bra flyt. 

Jag hade startat med två 750 ml flaskor sportdryck, med 100 g kolhydrater i varje då första langningszon med "min" langning var efter mer än halva loppet. Jag hade lyckats klämma i mig en flaska och en gel med koffein och var inne på andra flaskan. På runt 1 800 meters höjd, efter drygt halva klättringen bröts den av med en kortare utförssträcka på 20 sekunder. Det var ingen höjdare då flytet jag haft ändrades och det tog ett tag innan jag hittade tillbaka till samma lunk igen. Nu kom jag ikapp Noah och sa att han skulle haka på, men han hade sitt tempo och körde vidare på det. Kom ifatt ytterligare ett par åkare och blev även ikapp- och omkörd av Stefano Gerbaz som hade fixat punkan. 

Satt och räknade ned hur många höjdmeter det var kvar upp till toppen och firade lite för varje 100 meter som klarades av. Snitteffekten på varvet sjönk lite ner mot 340, vilket både berodde på den lilla utförskörningen och att jag kom högre och högre upp. Höll kvar samma intensitet och RPE. Sista 2 kilometrarna upp till toppen vek vi av grusvägen och körde på inledningsvis en traktorväg, och sedan tog den slut och vi körde sista 100 höjdmeterna på öppen gräsmatta vilket var otroligt drygt, med stökigt underlag och varierande lutning där det var omöjligt att hålla jämna watt. Klickade av varvet, 54 minuter från bott till topp vilket var runt 7 minuter långsammare än vad täten hade kört på. 

Toppen, 2250 meter över havet.

Nu var det lite utför innan kilometer 38 och första langningen, där Thereses mamma Britt-Inger stod med en flaska vatten att hälla över mig, och mamma stod med en flaska sportdryck och en strumpa med is att ha i nacken. Tar flaskan med vatten av Britt-Inger och flaskan med sportdryck och is av mamma. Men strumpan fastnade i korken på sportdrycken och när jag drog loss den gick korken sönder och flaskan ramlade ned och all sportdryck rann ut. Hade hunnit passera ut från langningszon och fick inte vända om för att ta en reservflaska, så fick fortsätta med bara en liten flaska vatten. Helvete, men det var inte hela världen då det nu bara var i princip utför på singletrack och sedan några minuter uppför innan sista langningszonen där pappa och Göte skulle stå med ny langning. Det enda positiva med haveriet vid langningszonen var att han som låg framför mig fick ytterligare 10-15 sekunders försprång ned på stigen. 

Jag kände stigen nu, hade kört den två gånger och hade koll på alla farligheter och svårigheter. Men, det hade regnat ordentligt föregående eftermiddag och lämnade efter sig hala rötter och stenar på skrå, blöta pölar och rinnande vatten på stigarna. Hade bara kört dem i snustorra förhållanden, vilket i och försig också var halt, men inte lika oförutsägbart. Men jag tryckte på ordentligt utför, där har jag ordentligt med självförtroende över min förmåga. Efter drygt 4 minuter kommer jag ikapp killen framför, en local boy från Andorra som man kan tycka skulle kunna stigarna här och kunna trycka på lite, men icke. Vi kommer till en bäck som man tvingas hoppa av och springa igenom, kallt, blött och skönt om fötterna. Även om Andorra-killen hade separationsångest med bromshandtagen framför mig så körde vi ändå ikapp en grupp med 4-5 killar i slutet av stigen. Stönade lite för mig själv, men kom sedan på att vi skulle komma ut på en kort asfaltsbit strax därefter. Det gjorde vi, vid langningszon 3 som arrangörerna erbjöd. 

En ordentlig tankevurpa att lägga neutral langning just där, då det var -17% lutning och drygt 70 meter innan en serpentinsväng och omöjligt att ta något i farten där, se bild nedan.

Notera svarta cirkeln, där hade de neutral langningszon.
Även röda cirkeln nedtill där det är -17% lutning.

Ut på asfalten tar jag en gel, häller lite vatten på låren och tar ett par djupa andetag. Andorra-killen ökar och trycker på ordentligt för att köra om gruppen vi kommit ikapp. Jag går med på hjul och tar mig förbi även honom för att vara först in på nästa del av stigen utför. Det är jag. Jag vet att det alldeles strax kommer ett farligt parti, där halva stigen rasat sönder ner i forsen, och vi kommer i hög fart och med fel ingångsvinkel vilket gör att det blir som en överraskning och vi kommer blint in i partiet. Se bild nedan. Även fast jag vet om det så sker nästan det som inte får hända, att framhjulet försvinner ner och jag skulle krascha ner mot vattnet. Men som tur var lyckas jag hålla framhjulet uppe på kanten på stigen, men det leder till att bakhjulet istället glider ned till höger. Det tar tvärstopp och jag dunkar i drevet och bottom bracket i stigen. Klickar ur vänsterfoten och häver mig fram och fortsätter. Det var närmare än jag var bekväm med, och jag hade varit lika nära första gången jag testkörde banan. 

Vi kommer uppifrån och med en fel och blind ingångsvinkel var det ett under att inget värre hände här, för någon (som jag vet)

Pustade ut och fortsatte ner, men lite mer återhållsam inledningsvis innan jag vågade släppa på mer ytterligare. När jag väl är bekväm och inne i flytet igen så händer det ytterligare en gång att jag är nära på att skrota järnet. Stenhällar på skrå, hala av gårdagens regn och lera på däcken gjorde att framhjulet försvann. Jag var dock halvt beredd på det och han klicka ur vänsterfoten och rädda upp situationen med ett par steg och kunde samtidigt lyckas rycka upp framhjulet upp på stigen däcket hade fäste igen. Pustade återigen ut och skakade på huvudet åt min dumma riskfylldhet. Men jag fortsatte att skita i det och pushade på utför fortsatt. Passerade en kille som hade punka, och precis i botten kom jag ikapp italienaren Vincenzo Saitta. Han hade startnummer 18 så jag tog för givet att han skulle köra hårt uppför, men vara sämre utför. 

Fint parti av banan

Jag lade mig på Vincenzos hjul och klickade varv på Garmin igen nu när andra långa backen skulle köras. Han körde i bra fart inledningsvis, men när vi vek av in på första stig-klättringen märkte jag att det gick lite långsammare än vad jag skulle kunna köra. Kunde köra om honom i en innerkurva och kunde sedan köra på i min fart. Han släppte ganska snabbt och jag fortsatte trycka på. Det var brant och gick långsamt. Trots lättaste växeln (36-52) så var kadensen nere under 40 längre perioder. 

I vissa perioder såg jag killarna jag passerat utför och att de var ikapp Vincenzo och även om det hade spruckit även mellan dem så närmade sig ett par av dem. Efter ett tag kom jag ut på asfalten vid Cota 1600, där pappa och Göte stod vid langning tre. Fick ny flaska vatten av Göte och sportdryck och strumpa med is av pappa. Här gick allt smidigt och jag fick både sportdryck och is, vilket var välbehövligt. Vek av in på stig igen vilket var fördel mig jämfört med de som jagade mig bakom. Efter en halvtimmes klättrande var stigarna slut och det var mer lättåkt, först asfalt i 2,5 kilometer, sedan skidspår (hurra!) i 4,5 kilometer upp till 2150 meters höjd. 

Jag kom ikapp en trött kille på asfalten, han försökte inte ens gå med och jag hade bra flyt tycker jag. Efter 2,5 kilometer vek jag av in på skidspåren som inte alls var branta, men var mycket fram och tillbaka i serpentinsvängar. Här såg jag de två jagande bakom mig och märkte att de tog in mer och mer sakta men säkert. Höjdmeterna bockades av oroväckande långsamt, räknade meter för meter. 2000 meters höjd passerades. 150 höjdmeter kvar. 130. 110. 100. Kom igen för helvete. En av de jagande bakom, Remi Groslambert från Frankrike hade kört ifrån den andra, Alexandre Langlais, även han fransos. Remi var riktigt nära nu, det kände jag. Sista 50 höjdmeterna var inte längre skidspår, utan gräsmatta även här. Satan vad jobbigt och sugande underlaget var, gick så jävla långsamt och syret i luften fanns inte där uppe. 

Skidspåren. Marginellt bättre än Lake Placid. Marginellt.

Äntligen uppe. Nu var det avgjort, bara jag skulle hålla mig på hjul och utan mekaniskt strul skulle Remi inte komma ikapp. Vi körde in på delar av den XCO-bana de kört Super Cup Massi på under lördagen, innan jag kom in på de sista några hundra meterna till upploppet. Kom i mål som 37:a, samma som det startnummer jag hade. Körde upp mig från 50:e plats nere vid botten av första backen, så därifrån får jag ändå ta loppet som väl genomfört. Innan dess katastrof, men bra lärdomar med hur min kropp reagerar på hög höjd. Rent statistiskt sett brukar det vara runt dag 5 på hög höjd man känner av det mest, så det kanske var en del av det hela, tillsammans med min icke-befintliga erfarenhet av högintensiv cykling på 2000+ meter. 

Jag är åtminstone nöjd med att jag kunde vända på känslan och utförandet av tävlingen. 

Efter målgång.

Siffror från dagen:

Distans: 60,80 kilometer

Tävlingstid: 03:03:25 timmar

Snitteffekt: 267 watt

Normalized Power (NP): 315 watt

Snittpuls: 152 bpm

Vet inte vad snitteffekten blir om man justerar för hög höjd, men lite mer än så åtminstone, så det är ju inga katastrofsiffror. 

Resultat:

Strava: