torsdag 31 augusti 2023

Inför Bockstensturen

 Hej!

Bara ett par dagar kvar till årets sista deltävling i Långloppscupen, tillika XCM-SM nere i Varberg, Bockstensturen. De har i år lagt om banan helt, kortat ned från 98 till 90 kilometer, lagt på mer stig och ett par hundra höjdmeter till. Det låter riktigt lovande!

I år startar vi och går i mål ute i Åkulla, och inte inne vid Varbergs fästning. Jag tror det kan bli bra. 

Efter att ha haft en väldigt bra säsong med en genomgående hög nivå var mina förhoppningar och förväntningar höga på detta lopp. Ett hårt och långt lopp med mycket stig passar min karaktär som handen i handsken med chans att vinna.

Efter VM i Skottland i början av augusti, som jag är otroligt nöjd med, kom jag hem dragandes med en bakterieinfektion i magtarm-kanalen. Allt jag åt första dagarna rann rakt igenom mig, och när på onsdagen mellan VM och Cykelvasan cyklade igenom Vasan kände jag mig otroligt trött och orkeslös, speciellt efter ett par timmar. Kom till Mora och på natten till torsdagen hade jag feber och frossa. Var uppe på toaletten flera gånger och växelvis frös och svettades. 

Jag fick kasta in handduken för Cykelvasasprinten under fredagen tyvärr. Istället åkte jag in till Mora Lasarett där de tog blodprover, blodtryck, avföringsprov, kissprov, scannade kissblåsan och gav mig vätskedropp. De konstaterade feber, infektion i magtarm-kanalen samt dehydrerad. Var kvar ett par timmar innan jag kunde åka hem. Fick uppmaningen att endast inta flytande föda ett par dagar framöver. Missade dessvärre även Cykelvasan och fick se på festen live på SVT istället.


På tisdagen 15/8 kände jag mig tillräckligt återhämtad för att dra igång träningen igen. Hade kunnat äta ett par dagar då och mådde betydligt bättre. Jag satte direkt igång med värmeträning för att ta nacksving och försöka boosta upp formen igen. Var dock återhållsam inledningsvis då jag varit lite dehydrerad. Kändes dock ganska bra ganska snabbt så jag ökade på värmebelastningen och träningsbelastningen.

I söndags 27/8 körde jag SWE-CUP i Sigtuna. Hade överlag en bra känsla med bra fart och kunde lite överraskande ta hem andraplatsen efter Axel Lindh. Min första pallplats i SWE-CUP XCO vilket var väldigt kul. Något mindre roligt var dock att jag under varv 3/6 la mig på backen, i låg fart. Tog emot mig med handen och knät men var snabbt uppe. Inledningsvis gjorde det riktigt ont i knät och såg, trots leran, att det blödde. Jag kunde dock fortsätta andra halvan av racet och göra det bra. Efter målgång gjorde tävlingsläkaren rent ordentligt med natriumklorid och limmade sedan ihop jacket, som var rätt djupt. Plåstrades om men inte så mycket mer med det. Körde hem, men väl hemma skrev jag med en kompis som är läkare. Han tyckte att jag skulle åka in till akuten för att få det sytt. 


Åkte in till akuten vid 23 på söndagkvällen och blev mottagen väldigt bra. Sjuksköterskan sa att det var fint limmat och att det var lång kö, så skulle bli kvar hela natten. Han föreslog att jag skulle hem och sedan ringa VC på morgonen. 

I måndags kunde jag gå, men inte mycket mer med det. Cykla gick absolut inte, gjorde på tok för ont i knät och ville inte att limmet i såret skulle släppa. Samma sak på tisdagen. Jacket är dessvärre precis över patellasenan så det är väldigt svårt att böja på benet. Men jag kunde ju inte vara hemma och rulla tummarna, så jag gick ner till velodromen och ställde mig och körde lite intervaller i stakmaskin istället. Bastade även. Onsdagen var det aningen bättre och jag gick ner till velodromen igen för att testa om jag ens kunde trampa runt benet inne på trainern. Det var på håret att jag kunde trampa ordentligt och det tog nog 10-15 minuter på bara 50w innan det var relativt bekvämt. Kunde öka belastningen en aning till runt 120w och hoppet för att kunna starta nere i Varberg på lördag steg, från att tro att det skulle vara helt omöjligt ett dygn tidigare. 

Idag, torsdag, har det cyklats lite till. Det är fortfarande inte helt lätt med att trampa normalt och det stramar runt såret. Men jag ska ner till Varberg och starta och göra mitt allra bästa, trots senaste månadens återkommande käftsmällar. Mitt mål för helgen är att behålla min pallplats i totala långloppscupen. Ett eventuellt resultat på SM får bli en bonus.

2023-08-29













onsdag 30 augusti 2023

Poddlista - Sport Science

 Hej!

I januari publicerade jag ett inlägg om en poddlista på Spotify där jag samlar många bra och intressanta Podcasts inom området Sport Science. Spellistan blev snabbt väldigt uppskattad och flertalet började prenumerera på den. Jag vill bara säga att jag uppdaterar spellistan kontinuerligt och om du är intresserad av Sport Science rekommenderar jag verkligen att följa den på Spotify.

I spellistan adderar jag informativa poddavsnitt med samma röda tråd - Sport Science. Vissa avsnitt är ren forskning medan andra är intressanta diskussionsavsnitt.

Podcasts som återkommande tar plats i listan är:

- The Real Science of Sport Podcasts med Ross Tucker och Mike Finch

Magness and Marcus On Coaching med Steve Magness och John Marcus

- Science of Getting Faster Podcast med TrainerRoad

- TrainingPeaks CoachCast med TrainingPeaks/Dirk Friel

Fast Talk med Fast Talk Labs


_______________________________________

För den ännu mer nördiga inom träningslära har jag ytterligare en spellista som jag kallar "Sport Science Preview". Där adderar jag podcast-avsnitt som jag kanske lyssnat på sporadiskt, alternativt sådana jag inte lyssnat på ännu men som enligt rubriken och/eller avsnittsbeskrivningen har potential att hamna i "Sport Science"-listan. även denna lista är öppen på Spotify och går att hitta HÄR:


Har ni tips eller ideér på poddavsnitt (eller Podcasts) ni anser hör hemma i någon av spellistorna får ni gärna länka till avsnittet i kommentarerna nedan, så ska jag lyssna på dem!

måndag 14 augusti 2023

Tävlingsrapport från VM!

 Hej!

VM alltså, vilken grej!



I söndags, 6 augusti gick XCM-VM av stapeln i Glentress Forest i Skottland. Jag, mamma och pappa åkte dit torsdagen innan och mötte upp förbundskapten Petter och även Richard Larsén och Terese Andersson med familj som vi bodde tillsammans med en dryg halvtimme ifrån tävlingsplatsen. 

Tävlingsbanan mätte 96 kilometer och skulle innehålla drygt 3200 höjdmeter fördelat på sex längre backar och några lite kortare.


Banprofilen


Bansträckningen.

Under fredagen åkte vi bort till målområdet i Glentress för att köra igenom den sista dryga 22 kilometer långa loopen (som ni ser uppe i vänstra hörnet).
Den var otroligt fin och stenhård med i princip bara stigar. Naturen påminde lite om Nove Mesto i Tjeckien, med byggda flowleder lite överallt. Men de flowlederna fick inte vi köra på, utan vi körde lite mer brutal terräng. Jag blev nästan euforisk över hur rolig banan var men var tvungen att påminna mig om att vi redan kommer ha kört 80 kilometer och över 2500 höjdmeter när man kommer hit under tävlingsdagen. Det var skönt att ha avslutningen rekad och klar.

Starten.
Lördagen åkte jag ensam till starten för att köra igenom första 25 kilometerna. Det var en lång startbacke men väl uppe var det otroligt fint. Bra vyer, fina stigar igenom massa fårhagar hela vägen bort till punkten längst bort på banan. Där var det grymma utförslöpor i skogarna utför. Lite varierande upp och ner bort till kilometer 25 där första langningen skulle vara. Bestämde mig för att fortsätta 25 kilometer till till langning två. Det började regna ett tag men det påverkade inte den redan leriga banan. Efter 50 kilometer var det langning 2 och där blev jag upphämtad.

Tävlingen:

Starten skulle gå kl 09:00 lokal tid, kl. 10:00 svensk tid. 108 startande i herrklassen som startade en halvtimme innan damerna. Starten gick på en oklippt gräsmatta lätt uppför i ett par hundra meter innan vi vek av ut på asfalt en bit. Kom iväg rätt bra i starten från mitt startnummer 55. Det var asfalt en kilometer ungefär innan vi vek av in på en grusväg som var fylld av vatten och lera. Fältet drogs ut lite men ett par kilometer senare packades det ihop lite igen, när vi gick in på den första stigen och där första backen började. Höll mig lugn
och följde min strategi att inte gå för hårt i backen. Det kändes dock bra och kunde gå med i gruppen jag låg med och det splittrades upp mer och mer här. Backen var drygt 3 kilometer lång och ungefär 300 höjdmeter så en snittlutning på runt 10% men med vissa partier över 20%. Fick ett bra flyt uppför och nära toppen kommer min schweiziske vän Loic Blanc ikapp och ökar farten lite. Jag går med när det börjar gå utför ner mot alla fårhagar. Vi kommer ikapp ett par fransmän som vi slår följe med ett tag. När vi ska vika av ner mot skogen går jag fram i tät och ökade farten utför och fick lucka till fransmännen och Loic och kom ikapp och körde om ett par åkare till innan jag kom ifatt britten James Swadling. Swadling hade bra fart och vi samarbetade bra ner mot första langning efter 25 kilometer. Där nere på de platta, lättåkta partierna kom vi ikapp en liten colombian som hakade på oss. 
Startbacken i höjd och procent.

Vid langning 1 fick jag en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av pappa att dricka och att hälla på bakväxlarna för att ta bort lera. Snart skulle vi komma fram till den andra av sex långa klättringar. Där var jag 100 % säker på att den 55 kilo lätta colombianen skulle köra ifrån både mig och britten James, som är 20 kilo tyngre. Inledningsvis var backen grusväg och inte jättebrant, så där höll vi ihop alla tre. Sedan vek vi in på stig och det brantade till lite. Därfick colombianen en lucka inledningsvis som vi sedan höll stadigt. När vi hade några minuters klättring kvar passerade jag James och körde ikapp colombianen. På toppen av backen såg jag att klungan bakom inte var mer än 20-25 sek bakom. Där var det 5-6 personer till. Jag fortsatte köra tillsammans med colombianen någon kilometer innan vi vek av ner på en teknisk stig, där fick jag en stor lucka till honom. Höll undan i 10-12 minuter men i botten på backe tre närmade de sig och jag slog av lite för att få hjälp med dragjobbet. Nu var vi en grupp med mig, två britter (James Swadling & Grant Ferguson), colombianen (Sebastian Canaveral), en fransman (Quentin Gardet), en holländare (Wim de Bruin) samt schweizaren (Loic Blanc). Det var mest Wim som höll ett hårt tempo uppför backen och jag kände mig oerhört stark och kunde gå med lätt. Det var skönt att ha kört denna del dagen innan så jag visste vad som skulle komma. På toppen av backen var det lite böljande grusvägar. Ganska snart blev det positionskrig uppför en grusväg för att ha en bra position in på en av Enduro World Series gamla utförslöpor. Wim de Bruin tog täten utför med mig på hjul. Han är en riktigt duktig utförscyklist och jag hade bra flyt bakom honom och vi fick ett tiotal sekunder på den utförslöpan.

Snart kom vi in till Walkerbum och langning 2 efter dryga 50 kilometer och mer än halva loppet. Där stod Petter med en ny flaska sportdryck. Nu kom vi till den del av banan jag inte hade rekat, men jag hade koll på att det skulle vara en av banans absolut längsta klättringar följt av en brutalt brant utförskörning som man tidigare också använt på Enduro World Series. Loic fick stanna vid langningen/tekniska zonen för att byta punktering medan vi andra fortsatte igenom samhället och påbörjade klättringen. Först satte colombianen upp ett hårt tempo men orkade inte så länge utan Wim de Bruin satte upp ett hårt tempo. Vi körde om en annan holländare som stod vid sidan av med punktering. Jag låg klistrad på Wims hjul. Kollade bakåt och såg lite förvånat att både britterna hade det svårt att gå med. Det höjde min moral. Kollade ned på cykeldatorn och såg att jag låg. runt 370-380w på hans hjul och det kändes hyfsat lätt. Fransmannen släpade också lite, tillsammans med colombianen men än då länge hängde de båda med. 

När vi närmade oss toppen av berget övergick det från grusväg till stig fick vi syn på en cyklist framför oss. Vi närmade oss och i en kortare utförslöpa innan sista biten upp kom vi ikapp. Han slog också följe resten av vägen upp, men Wim och jag ville förbi innan utförslöpan. Vid det här tillfället hade fransmannen Gardet och colombianen släppt ett tiotal sekunder. Det kändes bra att vara på andra hjul utför här, då jag inte kört denna del. 

Utförsåkningen började riktigt bra uppe på den kala delen av berget. När vi passerade oss trädgränsen blev det helt plötsligt en vägg utför, ordentligt brant samtidigt som de täta träden tillförde ett ordentligt mörker. Det var galet mörkt inne i skogen, fick av rena säkerhetsskäl inte ladda på och följa Wims  hjul utför. Det var ordentligt halt, brant, lerigt och mycket svängar där vi då och då överraskades med trekvartshjul-höga dropp mitt i hårnålskurvor och lite hala rötter på skrå. Var ordentligt nära en krasch när framhjulet försvann och vänsterfoten direkt åkte ur för att stötta upp i leran och kunde rädda upp det. Tog ett par djupa andetag och fortsatte ner.

Väl nere kom vi ut i ljuset igen och jag hade väl tappat en 10-11 sekunder på Wim när vi kom ut på asfalten igen, där langning tre var och jag fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av pappa. Nu var det asfalt i en öppen dal, lätt motvind och lätt uppför. Tittade bak men såg ingen bakom och jobbade mig ikapp Wim. Vi växlade några ord innan vi började jobba tillsammans. Någon kilometer senare får vi syn på Richard Larsén som står vid sidan om och fixar en punktering. När vi passerar frågar jag om han behöver något, "pump" ropade han och jag kastade dit min. Ganska snart ångrade jag mig, då jag skulle vara körd om jag punkterade nu... Men det hade jag inga planer på att göra. Asfalten övergick till grusväg men det fortsatte att gå någon % uppför. Kollade bak och såg att Richard var på cykeln igen och jobbade sig ikapp oss. Jag fick tillbaka pumpen som tur var, sedan satte han upp farten i botten av nästa långa backe. 

Wim och jag brydde oss inte ens om att försöka gå med utan han fick köra medan Wim satte upp ett hårt tempo. Jag slet bakom första minuterna innan jag kom in i tempot. Det gick ändå otroligt hårt och jag satte upp delmål. Klarar jag att gå med bakom i 5 minuter. Check. 7 minuter. Check. 10 minuter. Check. Efter lite mer än 11 minuter var jag dock tvungen att sänka effektutvecklingen lite och se honom glida iväg meter för meter. Det var ganska precis halvvägs uppför backen och vi var i ett parti av banan där vi liksom körde på kanten av en öppen kulle och kunde se ett par kilometer framför oss. Såg en hel del cyklister framför men de kunde vara flera minuter framför men fortfarande inom synhåll. När man äntligen vek av den öppna delen av backen återfanns moralen lite och jag ökade lite sista minuterna upp till toppen, och den mast som stod där. 

Nu väntade en grym utförslöpa hela vägen ner till tävlingsområdet vid Glentress, bortsett från en kortare backe på dryga 5 minuter. Hade riktigt kul på stigarna som var varierande med både maskinbyggda leder och naturliga stigar. Otroligt fina leder. Efter dryga kvarten kom jag ner till tävlingsområdet och den fjärde och sista langningen med 21 kilometer kvar. Jag hade ögonkontakt med Wim de Bruin igen. Mamma ropade att jag hade en dryg minut upp till Richard också, och att jag låg på en 50:e plats. 

Här hade jag koll på sista 20 kilometerna in i mål och jag visste att det var väldigt tuffa, både höjdprofilmässigt och tekniskt. Det skulle vara drygt 700 höjdmeter på detta varv, och de första 550 höjdmeterna är de första 12 kilometerna av dem, med de sista 8 kilometerna nästan bara utför med lite avbrott av korta backar.

Inledningsvis gick det uppför på en fin, maskinbyggd stig varierande brant och lätt. Jag såg aldrig varesig Richard eller någon annan trots att det bara var någon minut mellan oss. Snart kom en kort men svår utförslöpa där jag var grymt nära på att skrota. Under rekogniceringsrundan någon dag tidigare hade jag kört en insideline i en högersväng, kom dit nu på tävlingen och skulle göra samma sak, Det visade sig inte alls vara lika bra nu när man hade betydligt högre ingångsfart och framhjulet gled ut åt vänster. Jag hann precis klicka ur foten och rädda upp. Hade inte varit roligt att lägga sig där bland stenar och annat skit. Fortsatte ned mot ett mer lättåkt parti och tog extra andetag och förberedde mig inför den sista långa klättringen. Den var ganska teknisk och brant, sedan gick man in i en skog och vi körde en stig som gick in serpentiner upp. Det var mentalt väldigt skönt att det var serpentinsvängar. Nästa sväng. Nästa sväng. Nästa sväng. Även om jag inte kom ihåg hur många svängar det var totalt, kunde man ändå bocka av (visade sig nu efteråt att det var 11 stycken). När jag kom ut från skogen ut i det mer öppna landskapet igen såg jag en cyklist framför mig, en sydafrikan. Han såg parkerad ut, väldigt trött. Jag kom ifatt honom ett par minuter senare och fick genast en lucka. 49:e plats. Skönt.

 Nu närmade jag mig masten och toppen igen vilket var mentalt väldigt, väldigt skönt. Nu var det i princip bara utför tillbaka ner till mål. Körde på hårt utför med fokus att njuta och ha jäkligt roligt. Det lyckades jag med. Det var mestadels handbyggda stigar utför vilket var otroligt roligt. Med bara en dryg kilometer kvar får jag syn på ännu en sydafrikan som ser trött ut. Tog sikte på honom och kunde gasa förbi i den absolut sista backen som var strax över minuten lång. Därefter körde vi över en byggd bro, när vi körde över tävlingsbanan vi körde på tidigare på varvet. Sedan var det bara att ha ned droppern och ha svinkul på hopplinjen och de doserade kurvorna ner mot målområdet. 

Det var en otroligt skön känsla att passera mållinjen. 48:a. Resultatmålet var uppnått och jag överträffade nog mina prestationsmål också. Hela tävlingen körde jag egentligen bättre än jag vågat tro. Riktigt nöjd hoppade jag in i duschbåset i en trailer på området för att duscha, för att bara märka att vattnet var avstängt. Smög ut i handduken och testade vattnet i en annan trailer, det var på. Gick och hämtade mina grejer och flyttade över till nya trailern. Hoppade in och inväntade varmvattnet. Efter några minuter insåg jag att det nog inte kommer något varmvatten. Det var bara att tvätta av en kroppsdel i taget i kylan, för att sedan gå ut i spöregnet. 



Richard, Loic Blanc och jag

Jag och Richard efter målgång

Jag och Wim de Bruin



OBS! MER TEXT UNDER STRAVA-AKTIVITETEN!

Strava:

 
 
Komplikationer efter VM-loppet.

Redan efter tävlingen, jag minns inte om det redan var kvällen på söndagen eller måndagen började jag få diarré. Inledningsvis tänkte jag inte något på det, då jag i övrigt mådde bra. Jag trodde att det var min frukost på Edinburgh flygplats med äggröra och vita bönor i tomatsås som spökade. Jag var fortsatt lös i magen under tisdagen och onsdag morgon. Inget jag funderade på, utan åkte upp till Sälen i onsdags för att köra igenom Cykelvasan. Rullade iväg och körde på som vanligt. Runt Evertsberg började jag bli trött, ha svårt att trycka över 250-300w men det trodde jag var för att kroppen var sliten från söndagens tävling och resande. Tog mig till Mora iallafall, tog en varm dusch och fick i mig mer mat. Jag kände mig dock sänkt. Gick på toa ett par gånger på kort tid och mådde inte alls särskilt bra. Väldigt, väldigt trött och jag somnade nog en bra bit innan 10. Jag vaknade dock ett par timmar senare och fick springa på toa. Frös ordentligt också under täcket men lyckades somna om ett tag innan jag fick springa på toa igen. Frös och svettades växelvis och hade väldigt, väldigt ont i magen och feber. Vaknade vid 04 och kunde inte ligga ner raklång för magen gjorde så ont. Fick sätta mig upp i sängen och kunde därefter inte somna om. På morgonen tog jag tempen, 38,2 grader. Feber och ont i magen. 

Vid 10-tiden gick jag ändå ner och försökte få i mig lite yoghurt, men det kom upp igen i två omgångar. Vid 14-tiden åkte vi in till Mora Lasarett. Där tog de blodprover, scannade urinblåsan och gav mig ett dropp med vätska och ett med alvedonblandning. Det konstaterades att jag hade vätskebrist, om än inte kraftig (därav droppet). Blodproverna visade en infektion i mag-tarmkanalen orsakad av virus eller en bakterie. Min gissning är att jag på något sätt fått i mig avföring av får, när vi körde igenom alla fårhagar i Skottland. Antingen att det, blandat med lera skvätt upp direkt i munnen eller att det fastnat på vattenflaskan som jag sedan drack ur. Det visade sig att fler än jag visat liknande symptom. Hade kontakt med en britt som också legat inne på sjukhus efter loppet med liknande symptom. Richard hade inte heller mått bra efter VM och det kan också vara samma sak. 

Det jag skulle göra var iallafall att jag skulle äta flytande föda ett par dagar, som var lättsmält för magen. Så jag har levt på hallonsaft, aprikoskräm och filmjölk senaste dagarna.

Nu mår jag dock bra och kan äta som vanligt igen. Magen spökar dock fortfarande lite men det är också påväg att gå över tror jag.




onsdag 2 augusti 2023

Engelbrektsturen 2023! Spurtstrid

 Hej!

Ytterligare en deltävling i Långloppscupen är avklarad, när Engelbrektsturen i Norberg kördes. Det var några år sedan jag körde denna tävling senast, då det först var pandemi, sedan har den krockat med XCO-SM ett par gånger också. Det var kul att vara tillbaka i Norberg igen.

Banan är kort, snabb och väldigt intensiv. Den mäter "endast" 67 kilometer och tog för oss 2 timmar och 11 minuter. Det är mycket grusvägar och lättåkt stig första ca 50 kilometerna, men sedan blir det lite mer tekniska partier sista 15 kilometerna. En riktigt bra bana tycker jag, om än lite kort.

Jag, Hugo Porath och André Czarnecki körde igenom banan onsdagen innan och den var sig lik. När man kör den kan den uppfattas som rätt lätt och platt, men i tävlingsintensitet så blir den utslagsgivande på sina ställen.

Tävlingsdagen:

Vi åkte mot Norberg från Falun vid 08-tiden för att komma i god tid innan damernas start kl. 10:30 medan vi herrar startade 11:00.

Jag värmde upp tillsammans med Micke Tjulander (fd Olsson) och snackade massa skit, det var trevligt. Åkte till startfållan ca 10 minuter innan och inväntade starten. Det var asfaltsstart i ett par hundra meter innan vi svängde in på en smalare grusstig. Det gick att avancera rätt bra om man ville och höll sig lugn på banvallen bort mot Klackberg. Jag tog mig fram bra medan det inte gick stenhårt längst fram. Väl i Klackberg efter 3-4 kilometer blev det lite mer positionskrig då det kom ett par kritiska svängar och sedan två hårda backar direkt. Kom in i en bra position, ca 7-8 plats in i första backen. Viktor Lindqvist satte upp ett riktigt hårt tempo direkt och det blev fort väldigt jobbigt. Lyckades dock ta mig förbi Carl Jarnhagen och Calle Friberg och avancera upp lite till. På toppen tog jag och Edvin Lindh oss förbi Anton Olars också, innan stigen utför som var en dryg minut lång innan backe två skulle köras. Det gick inte lika hårt i andra backen som vanligtvis är lite drygare, någon minut längre och ett rätt sugande underlag bitvis. Men jag kände mig stark och återhämtad från första backen. Kollade bak lite för att se var Jakob och David var, och de var lite längre bak men båda var med. 

Inför första backen. Foto: Cykelkanalen.se

Det blev lite avvaktande åkning efter backarna och de små luckor som blivit blev till en större grupp igen. Jag såg hela tiden till att hålla mig långt fram för att bibehålla min positionering. På en grusväg efter en dryg mil satte Richard Larsén in en attack och gick ifrån oss övriga. Det kändes kontrollerat i gruppen bakom och det gjorde inte riktigt något att han var en dryg halvminut före. 

Efter 12 kilometer visste jag att det skulle kunna bli trångt in på en stig från en snabb grusväg som var lätt utför. Gick upp och ökade lite på grusvägen men var lite tidig, Viktor Henrysson ökade mer och ville vara först in på stigen. Emil Lindgren gick också förbi innan stigen. Det var en snabb stig, lätt utför men med vissa långa partier där det var en urgröpt skåra som man körde i, som var ett par decimeter bred. Lite klurigt om man råkade köra in med framhjulet i kanten på skåran. Men det gick bra. Viktor höll ett fint tempo ett tag fram till vi skulle runda Vasstjärnen. Där fick vi syn på Larsén som vi hade tagit in tid på. 

Jag och Jakob körde sida vid sida i kommande backe, rätt hårt. Jag kände mig fortfarande otroligt fräsch vilket var väldigt glädjande. Väl uppe blev det återigen lite avvaktande och det var skönt att bara gå med lätt. Passade på att inta energi. När vi närmade oss "Trollstigen" fick jag en uppenbarelse att det lika gärna hade kunnat vara 2017 igen. Framför mig hade jag Emil Lindgren, Matthias Wengelin, Micke Tjulander (Olsson), Dennis Wahlqvist och Calle Friberg som låg bredvid mig. Det var lite roligt. Det var ungefär så tätgrupperna brukade se ut på långloppen då. 

In på "trollstigen" var Wengan först, före Emil, Calle och mig. Jag märkte att Wengan ville köra på hårt och skapa nånting och jag hoppades att Calle skulle kunna gå med. Det blev några meters lucka fram ett tag, men Wengan och Emil missbedömde en rätt skarp vänstersväng och kom ut väldigt långt, så Calle tog dom meterna där. Wengan fortsatte köra på hårt och bakom mig blev det en lucka. Ut från stigen hade vi nog 7-8 sekunder bak. Vi låg fortfarande drygt 20 sek bakom Larsén som malde på i tät. 

Övriga kom ikapp igen vid Fragg, där vi hade langning efter 23 kilometer. Efter langningen gick jag upp och körde lite. Någon kilometer senare, när vi kom in på skidspåren, passerade Jakob mig och direkt var Wengan upp jämsides och också skulle om. Samma sak med Emil som skulle ha Wengans hjul. Jakob körde på och vi kom till "Saxbacken". En riktigt brant och hård backe som tar en minut ungefär. Det gick väldigt hårt och det sprack av lite bakom mig. Framför hade jag Jakob, Wengan, Emil, Edvin Lindh och sen jag. Jakob fortsatte att köra hårt på efterföljande parti där de hade lagt ut massa sprängsten där det förr varit en riktigt fin stig. Otroligt jobbigt underlag, och Jakob körde så hårt så man ville kasta in handduken flera gånger. Kollade bak och såg Micke och David ha en lucka fram till oss, och en lucka bak till övriga. Bet i ordentligt på sprängstenen för att gå med trots att det gick utför majoriteten av tiden. 

Jakobs körning hade gjort så att vi närmat oss Larsén ordentligt, och när vi passerat Fragg-vägen igen kom vi ikapp. Det går lätt uppför ett bra tag där och det blev en hel del attackåkning av b.la. Emil och Edvin Elofsson. Isak Fjordell-Nordin körde hårt en gång också. Kollar man på effektkurvan från den drygt 3 kilometer långa "false flat" grusvägen var det 7 attacker. In vänster på en stig igen och det fortsatte att bära uppåt. Jakob var främst och körde på, med Wengan, Edvin Lindh, Emil och jag. Edvin hade det jobbigt att gå med där, så Emil passerade och ett tag senare orkade även jag göra det och täppa de meter fram med Edvin på hjul. Vi hade fått en lite lucka bakåt igen. Detta utspelade sig precis framför Cykelkanalens fotograf som ni kan se nedan.

Jakob kör hårt. Foto: Cykelkanalen.se

Liten lucka bak till jagande David Risberg, Filip Mård och Edvin Elofsson. Foto: Cykelkanalen.se


Vi kom tillbaka till kontrollen vid Klackberg efter drygt 35 kilometer återhämtade vi oss lite ut på loop 2 och gruppen bakom kom ikapp. Med oss hade vi jag, Jakob och David från Vostroblock Evolite, Emil, Johan Norén och Edvin Elofsson från Serneke Allebike, Wengelin från Länna Sport, Isak Nordin från CK Uven, Edvin Lindh från Team Norra, Filip Mård från Motala AIF, Viktor Henrysson från Träningskonsulten och Carl Jarnhagen från Sportson. Frågade lite hur både Jakob och David kände sig och de var bra. 

Vi närmade oss "Dansarbacken" efter 38 kilometer. Jakob körde hårt efter svängen in i backen men det lugnade ned sig snart och gick hyfsat lugnt uppför. Alla förberedde sig nog för Håberget, en drygt 2 minuter lång backe som inledningsvis är rätt brant och lös, flackar ur lite i mitten och blir sen brantare igen upp till bergspriset.

Det blev lite positioneringskrig in mot backen och en som tog sig fram och körde hårt från botten var Johan Norén. Johan och Wengan körde på riktigt hårt i branten och jag kämpade för att fortsatt hålla kontakten. Släppte några meter och kom ikapp lite igen när det flackade av, men sedan började det köras igen och jag var rökt. Även Edvin Lindh, Edvin Elofsson, Isak Fjordell-Nordin och Carl Jarnhagen släppte kontakten med dryga minuten upp till bergspriset. Över krönet krigade jag mig fram och tog fart utför backen för att försöka ta ikapp de 6-7 sekunderna de fått. Jag drog så hårt jag orkade utför men tog inte in något, men tappade inte heller. Efter ett tag vinkade jag fram Edvin Lindh och han hjälpte till lite. 

Vi svängde vänster in på "grusstig" och där lyckades vi ansluta till gruppen igen efter en riktigt hård backe och efterföljande jakt. Blev avvaktade åkning på grusvägarna och sedan positionskrig in på stigarna igen. Hade återhämtat mig rätt bra ändå tycker jag och hade inga större problem att gå med på stigarna mot Nordansjö. 

I Nordansjö fick vi langning igen efter 52 kilometer. Därefter gick jag upp i tät och körde på, på stigen längs "ån". Ville kunna köra i min fart och mina linjer då den mest tekniska stigen var därefter. Det kändes helt okej men var inte nå vidare bra flyt över rötterna. Wengan körde hårt i en blöt och teknisk stig som var någon minut lång. Även där fick vi som släppte i Håberget ge oss. Jag fick även kramp på höger insida lår. Insida brukar vara lugnt, då det snabbt går över men det var lite oroväckande. Men jag vet varför. Efter backen gasades det dock inte, så vi kom ikapp igen. Det var nästan som om alla bestämt sig för att det blir spurt, folk ville inte ta över efter andras förningar och det blev avvaktande åkning bitvis. Vi kom tillbaka till Nordansjö och hade nu bara drygt 5 kilometer kvar till mål, varav banvallen som vi tidigare hade startat på. 

Stigen längs ån. Foto: Andreas Olsson (@xylisten)


Isak tog förning på banvallen med mig på hjul och gjorde några fartökningar. Jag ville inte hjälpa till att dra i det läget, inte heller någon annan som sparade på krafterna till spurten. Med någon kilometer kvar till mål gick Jakob upp jämsides med Isak och de båda höjde farten lite. Vi ville dra upp spurten åt David som hade bäst chans om det blev spurt. Det gick väldigt fort in i Norberg igen och runt kyrkan. Alla ville positionera sig bra inför sista vänstersvängen och sedan det relativt korta upploppet. Bäst lyckades Edvin Elofsson som spurtade ner oss alla i elit-gänget och tog hem segern före Matthias Wengelin och Isak Fjordell-Nordin. Därefter var vi Edvin Lindh, David Risberg, Johan Norén, Jakob Söderqvist, Erik Åkesson, Emil Lindgren och Filip Mård. 
Ett kul och hårt lopp, jag vet inte om det någonsin varit en deltävling med 10 stycken som spurtar om segern någongång.

Positionering inför spurt. I bild: David Risberg, Jakob Söderqvist, Emil Lindgren, Johan Norén. Foto: Andreas Olsson (@xylisten)

Spurten. Foto: Cykelkanalen.se


Edvin Elofsson var väl värd segern, men tyvärr säger regelboken att en junior inte kan vinna i elitklassen vilket är lite dumt kan man tycka. Är man först över mållinjen så är man. Edvin räknades bort från resultatlistan i Elit och då stod Wengan som segrare, följt av Isak och Edvin Lindh. Förhoppningsvis kanske del regeln ändras i framtiden. 

Strava: