Race Rapport: Billingeracet 2025

 Hej på er!

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev en tävlingsrapport och det kliar lite i fingrarna att sätta igång.

Säsongen är redan igång igen och Billingeracet kördes nu i söndags. Arrangören Skövde CK utlovade en ny, uppdaterad och bättre bansträckning än tidigare och var riktigt nöjda med hur dragningen blev. Själv blev jag väldigt glad och nyfiken att köra en ny bana, det är inte ofta jag får göra det i Sverige nu när jag har hållit på några år. Jag tycker annars att det Billingeracet erbjudit tävlingsmässigt och banmässigt har hållit hög klass många år så jag hade höga förväntningar. 

Som uppladdning körde jag SWE-CUP i Säter i lördags. Det gick helt okej men jag hade en otrolig problem med håll genom hela tävlingen, vilket begränsade mina möjligheter att ta i mig ens någon energi under loppet, eller ens få ut det tryck i pedalerna jag vet att jag har. Det är första gången jag fått sådan håll på tävling och som aldrig släppte. Kunde ändå köra in på en sjundeplats vilket för ses som bra med den prestation som jag kunde genomföra för dagen. 

Efteråt åkte vi ned mot Skövde och blev varmt mottagna hos familjen Zälle som bjöd på mat och husrum, stort tack för det!

Tävlingsdagen

Vi åkte upp mot Billingen i Skövde ett par timmar innan start. Där uppe blåste det och var svinkallt vilket inte alls var någon rolig upplevelse. Den nya bansträckningen började likadant, med samma start första dryga kilometern, innan vi kom tillbaka till Billingen och ut mot Ryd. Där var några nya stigar inledningsvis innan man kommer ned på "gamla" bansträckningen i Rydskogarna. Det som tidigare år varit sista loopen var nu första, så den skulle ändå vara bekant för det mesta. Därefter väntade två kortare loopar närmare Billingen innan fjärde och sista drygt 4 kilometer långa loopen skulle ta oss från Caterpillarbacken, uppför Strupen och sedan i mål. 
Banan var som tidigare drygt 73 kilometer lång, så inga förändringar där. 

Jag var riktigt taggad på revansch från gårdagens tävling i Säter, och jag visste att med den form jag visat på träningarna senaste veckorna skulle jag ha en god chans till segern. Så det var det jag var inställd på och varit inställd på senaste veckorna.

Foto: Cykelkanalen.se

Starten gick och jag lugnades ned direkt. Efter ett par hundra meter hör jag smällar bakom och hör hur det kraschas. Kollar inte bakåt och vet inte hur det ser ut eller vilka som var inblandade. Jag håller mig hyfsat långt fram och när tiden var inne så gick jag ut till vänster och passerade samtliga, för att vara först in på första stigen. Tar mig in först och kan hålla min linje och fart där. Därefter lugnar jag ned mig lite och tillbaka mot Billingen igen så kommer det upp folk som passerar till höger och vänster. Det var motvind så det gjorde inte mig någonting. När vi kom in på löparspåren igen och det inte var lika öppet tog jag mig fram och lade mig bland de första. Visste att det skulle vara viktigt att vara bra placerad vid den nya stigen efter runt 6-7 kilometer, ned mot Ulverket.

Väl vid stigen var jag trots det ganska långt bak, runt 10-11 man, men det visade sig inte vara några större bekymmer. Farten var ganska bra men behaglig. Dock känner jag här att den håll jag hade under gårdagen i Säter börjar komma smygandes igen. Fan också, tänkte jag. Men intensiteten var inte lika hög idag som igår, så det blev inte mycket mer än ett orosmoment och en irritation. Dock blev jag väldigt osäker på energiintag och vågade inte riktigt ta gel eller mer en en liten mun sportdryck då och då, med risk att det skulle bli värre.

Vi kom ut ned mot klassiska vitsippestigen innan villaområdet som var lika fin som vanligt. Det samlade ihop sig igen på asfalten strax därefter och vi var en stor klunga. Inget konstigt egentligen då vi inte hade kört så länge eller speciellt hårt dittills. Tog en liten sipp sportdryck på grusvägen innan vi körde ut på den nyplöjda åkerskanten, längs med Mariestadsvägen. Där var det någon som tyckte det var en bra idé att försöka dive-bomba klungan på insidan och orsakade nästan ytterligare en onödig krasch. Vi klarade oss dock och körningen längs åkerskanten var nog den sämsta de senaste åren. Mjukt och dammigt och liknade mer en sandlåda. Det gick dock bra tillslut och vi var fortsatt en stor och samlad klunga in mot stigarna i Ryd. 

Där var första langning efter drygt 14 kilometer, men då jag knappt fått i mig något ännu och hållen fortsatt var irriterande närvarande så tog jag ingen ny flaska sportdryck av pappa, då jag fortfarande hade en hel del kvar av den jag startat med. In på stigarna i Ryd låg jag nästan oroväckande långt bak, runt 8-10 plats men kände mig ändå lugn med situationen. Det var Casper Johansson som var längst fram och höll tempot. Jag var nöjd men lite oroad att Axel Lindh eller Matthias Wengelin skulle få för sig att passera Casper och höja farten, då hade jag nog varit körd med min position. 

Foto: Cykelkanalen.se

Jag kunde ta mig framåt så småningom och förbättra min position. I den lite mer kontrollerade fart som dittills hade varit hade min håll näst intill försvunnit, så det var väldigt skönt. Började trycka i mig lite större mängder energi efter en dryg timme. 

Efter 26,5 kilometer fick jag äntligen möjlighet att ta mig fram i tät, och började öka på ordentligt på stigpartierna. Rydslingan är nog den del av hela långloppscupen som passar mig bäst, så till nästa år rekommenderar hag till Skövde CK och Mats Svensson att vi kör tre varv i Ryd istället ;)

Jag börjar ösa på lite på stigarna och tänker nog att det är några som är på gränsen när farten ökas. Efter ett tag ropar Axel att det är lite luckor bakåt och jag fortsätter att köra på. Vi kom ut mot nästa langning efter runt 31 kilometer. Där tar jag en ny flaska sportdryck av pappa. Strax därefter låter jag Axel gå upp och fullfölja hårdkörandet resten av delarna på stigarna innan vi kommer in mot Skövde och asfaltspartiet förbi Karstorp och bort mot backen vid Ulverket upp mot Billingen igen. Vi kör lite avvaktande genom stan bort mot backen. Här tror jag att vi är jag, Wengelin, Axel, Viktor Lindqvist, Hugo Porath, Casper Johansson, Anton Olars, Hugo Sandin och Johan Norén. Möjligtvis någon mer. 

När vi närmade oss backen så tog Viktor täten före Wengelin och sedan jag på Wengans hjul. Jag bestämde mig för att scrolla bort all info på Garmin framför mig och bara ha kartan framme, för att slippa se svart på vitt hur mycket jag skulle lida uppför backen. Sitter med kontrollerat och tar inte ögonen från Wengans bakhjul. Halvvägs upp ungefär, när vi passerat över asfaltsvägen och gått in i grusbacken går Wengan förbi Viktor och höjer farten. Här tror jag att Olars, Casper och Hugo Sandin får problem och släpper. Jag fortsätter att stirra på bakhjulet framför och veva runt pedalerna och inväntar laktatet. Laktatet kommer dock inte och det känns lätt och kontrollerat hela vägen upp. Skönt. Vi i tätsextetten har en ledning på runt 25 sekunder ned till Sandin och ytterligare ca 10 sekunder till Casper och Olars vid varvning ut på loop 2 efter drygt 40 kilometer. 

Foto: Cykelkanalen.se

Loop 2 var till stora delar samma som förra året, men åt andra hållet. Det inleddes med en hel del stigar där farten hölls uppe för att vi skulle dryga ut luckan bakåt. Efter någon kilometer övergår stigarna till lite mer lättåkta elljusspår/motionsspår. Ingen av oss var speciellt sugen på att hålla en stenhård fart utan det är fortsatt avvaktande och vi hjälps åt med dragjobbet. Det blåste en hel del och i denna del av banan var vi väldigt exponerade på de lättåkta partierna. Samarbetet flöt på bra och jag började kunna inta mer och mer energi. 

Efter runt 47-48 kilometer blev det återigen lite mer stigar, och ner mot banvallen som går mot Skara. Riktigt roliga stigar utför där jag ligger först. Kommer ut på ett välbekant hygge där vi kört många gånger förr, dock åt andra hållet. Nu var det lite mer flowigt ohc lätt utför, vilket är att föredra för egen del. Men det som kommer ner behöver även återvända upp, för strax därefter tar vi oss upp mot Billingeområdet igen. Ingen ville dock öka farten så mycket, så vi alla körde på utan att någon fick problem att gå med. Loop 2 avslutas med några kilometer på stigar, och där gick Viktor fram och körde ganska hårt. Jag fick bitvis slita för att gå med på hjul men kände aldrig att jag inte hade kontroll. Här någonstans började Norén att släppa taget och ett par kilometer senare, när vi kom in mot varvning/langning ut på loop 3 hade han släppt ett tiotal sekunder. Då var vi bara 5 kvar. 

Foto: Happyride.se

Viktor och Matthias fortsatte att köra på rätt hårt på stigarna ut på loop 3 också. Norén var borta. Efter ganska exakt 60 kilometer råkar Viktor köra fel och avvika från stigen och in på ett skogsmaskinspår. Vi inser efter 100 meter att det där inte kan vara rätt och vänder om alla fem. När vi väl kommer ut på rätt stig igen har vi tappat 35-40 sekunder och Norén ansluter lägligt till svansen av oss igen. Osis. Därefter var bansträckningen densamma som i början av loop 1 förra året, så där kände man igen sig och hade koll på stenar, rötter och linjer att köra. Vi kom bort mot det stora stenbrottet vid Våmb och körde ut på gamla banvallen mot Skara igen. Norén sladdade lite fortsatt men anslöt när det var mer lättåkt och ingen av oss där framme ville vara framme och köra hårt i vinden. Upp längs Nya Brandtorpsvägen och över den mot Caterpillarbacken. I botten av Caterpillar viker Axel åt sidan och ger sig, och jag får täppa de meterna framför honom till Matthias och Viktor.

Jag känner redan här att jag inte riktigt har tillräckligt med energi för att kunna gå med, men gör ett försök. Viktor vrider dock långsamt på mer och mer gas och både jag och Norén tvingas ge oss. Hugo passerar och går ikapp Länna killarna, starkt. Norén går även han om mig och ansluter till dem där det är som brantast. Jag själv har inget extra pulver kvar i benen, ingen glykogen över. Sett till de siffror de framför körde uppför de brantaste 90 sekunderna så ska jag vanligtvis kunna slita mig med.

De var inte mer än runt 15 sekunder framför uppe på toppen av Billingen och det skulle snart bli utför på stig igen ner mot Skövde. Jag öste på ordentligt och kom snart ikapp Norén på stigarna utför. Strax därefter anslöt vi båda fram till Wengan, Viktor och Hugo. Det var inte mer en drygt 3 kilometer kvar till mål, och Strupen var väl det som talade emot mig då energin var kaputt. Kunde gå med på stigarna upp och över Billingebacken men väl ute i Strupen började det köras på igen och jag gav mig. Jag manade på och försökte peppa Hugo så mycket jag kunde, säga att han har segern i sig och att han var starkast. När jag väl släpper i Strupen kör de på ordentligt och Norén släpper även han några meter. På toppen är det en kilometer kvar till mål och jag närmade mig inte Norén och Norén närmade sig inte täten nämnvärt. De tog det dock rätt avvaktande på slutet så vi kom faktiskt närmare, men när de vek upp på upploppet som är runt 300 meter långt och vindexponerat såg jag att Hugo var först med Viktor och Wengan bakom sig. Insåg att det skulle vara svårt för honom att vinna från det utgångsläget men det var riktigt nära dem emellan. Wengan lyckades smita förbi med ett hjul och vinna, strax före Viktor och Hugo. 10 sekunder senare kommer Norén in som fyra och några sekunder efter det jag som lite besviken femma. Jag vet att jag har mer i mig än vad resultatet visade. Med ett ordentligt energiintag från start och kontroll över håll så är det min tur snart. 

Foto: Sofia Åkesson

Jag får ändå säga att det var en godkänd första deltävling i årets Långloppscup, och ser redan nu fram emot nästa deltävling i Lida Loop. Jag körde inte den förra året så det ska bli riktigt roligt att återvända dit!

Ses vi där?

Strava:

Inför Långloppscupen 2025

Hej på er!

Det är drygt två månader kvar tills vi står på startlinjen på Billingens idrottsanläggning i Skövde för starten av Billingeracet 2025. Det känns som att det var igår vi stod där inför start 2024... Tiden går fort och jag ser fram emot vad årets långloppscup har att erbjuda!

Här i Falun har våren börjat titta fram och snön börjat smälta bort. Första turen på asfalt utan dubbdäck är avklarad vilken kan vara någon av de skönaste känslorna man kan uppleva på en cykel. Det dröjer nog dock några veckor till innan stigcykling går att köra helt obehindrat och snöfritt, men det finns vissa delar i skogarna i söderläge som är snö- och isfria. Det blir stigpremiär inom kort! Lämpligt nog har även årets tävlingscykel (Cannondale Scalpel) landat hemma, så det är två flugor i en smäll med både barmark och ny cykel.

Nåväl, vad har hänt sedan sist då?

Höst och vinter har kommit och gått och så har även några hundra timmars träning. Överlag har träningen gått framåt under vintern utan uppehåll vilket jag är nöjd med. Den stora skillnaden är att jag haft en högre arbetsbelastning i "riktiga livet" vilket gjort att jag behövt tänka om lite i träningsupplägget. Jag har i många år haft fokus på mycket mängdträning och ganska minimalt med intensitet, men nu med större tidspress har volymen dragits ned lite och intensiteten ökat. Det var ovant för mig att känna mig riktigt sliten och ta fler vilodagar men jag känner nu att jag kommit in i en bra rytm och känner mig starkare än nånsin redan i februari/mars. Det ska bli spännande att känna hur det påverkas på tävlingsbanan!

Hur ser vinterträningen ut för mig i Falun?

Det blir en hel del cykling, men kombinerat på olika grenar. Distanspassen körs utomhus oavsett väder eller temperatur medan de intensiva passen körs inne i velodromen och på wattbike. Just den kombinationen är grym, då velodromen erbjuder en riktig cykelkänsla och man har inget val att begränsa effektutvecklingen, man måste köra fort för att gå med medan wattbiken erbjuder kontrollerade intervaller.

Värmeträning och unipedalling är också en stor del av innehållet i träningen fortsatt och resten av timmarna fylls ut med längdskidor, långfärdsskridskor, gym och andra aktiviteter. Mycket alternativ träning vilket jag gillar.

Mina planer för året inkluderar att kombinera Långloppscupen med en del internationella tävlingar och även lite XCO-tävlingar.

Jag skickar med lite bilder från höst- och vintern som varit.

Från SM i 4000 meter individuell förföljelse. Lyckades vinna SM-guld vilket jag är glad över. Foto: Niclas Brus (@cykelbrus)

Efter målgång. High-five med Martin Altemark (@crossfituppsala) efter att han hjälpt mig med farthållningen.

Mycket teknikträning läggs på en lite mer lekfull cykel. Cannondale Habit 3

En hel del tid på längdskidor också. Här kyrkspåret i Åsarna.

Och även långfärdsskridskor på Runn.

En vecka på Gran Canaria i januari.

Från Dalarnas Idrottsgala 2025. Vilka på bilden känner ni igen?

• 
  
• 
  
• Här i slutet av inlägget tänkte jag besvara ett par frågor om just långloppscupen, och dess betydelse för svensk MTB-cykling.
• - Vad betyder och har Långloppscupen betytt för svensk MTB-sport sedan starten år 2000?

Långloppscupen är och har varit en väldigt viktig del av både tävlingsdelen av svensk mountainbike, men kanske ännu viktigare för mountainbikesporten som helhet i landet. Utan Långloppscupen är jag övertygad att cykling som motionsform inte alls skulle vara lika utbredd, och även andra arrangemang som Cykelvasan och andra långlopp som inte ingår i cupen ser att intresset finns, och att det går att köra på med en stor och bred bas av cyklister. 

• 
  
• - Vad är det som är så speciellt med Långloppscupen?
• Det speciella med långloppscupen enligt mig är den samhörighet det tillför till hela sporten. Allt från oss elitcyklister, till motionärer, åldersklasser och ungdomsklasser kör samtidigt och på samma ställe, och rör sig i samma område tillsammans. Detta gör att man träffar nya människor vid varje deltävling som kommer fram och pratar, ber om tips och råd och ger lyckönskningar. Alla har olika mål men genomför samma sak.
• 
  
• Varför cyklar just du Långloppscupen?
• Jag cyklar långloppscupen då jag ser att det är en stor och viktig del av svensk cykel. Att komma till Skövde, Tullinge, Eksjö, Rättvik, Norberg, Varberg och Boxholm varje år och cykla i fin och varierande natur med olika utmaningar gör att jag varje år återkommer till deltävlingarna. Att jag dessutom jagar första segern på någon deltävling bidrar såklart också ;-)

Jag är anmäld till Billingeracet redan nu. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Billingen och tävla igen. Utan oss deltagare blir det inga tävlingar, så se till att gå in och anmäl dig även du, så snart som möjligt, så att arrangörerna får ett lättare arbete inför tävlingarna istället för att vänta med anmälan in i det sista! Det är min sista uppmaning till er!

Hoppas vi ses i Skövde den 4 maj!

/Erik Åkesson
Team Vostroblock Evolite Cycling

@erik_akessson (tre st s)
@vostroblockevolite 

Critical Power - Detta innebär det

Detta är en äldre, återanvänd artikel publicerad 2023-10-11

Critical Power

Jag kommer inleda detta inlägg med lite information kring vad Critical Power är, sedan komma in lite på hur jag använt det för att begränsa min träning.

Någonstans mellan din LT (Laktattröskel) och VO2max ligger den kanske mest relevanta tröskeln, vilken kallas critical power (CP) (för cyklister) eller critical speed (CS) (för löpare). CP ligger vanligtvis någonstans runt 80-85 % av VO2max och den representerar en skiljaktig linje mellan träning du kan utföra en längre tid, och träning som är så jobbig att du måste sluta mycket tidigare. 

Tröskeln för CP är mycket tydligare än de andra två trösklarna, laktattröskeln och VO2max. Tänk dig att tröskeln för CP är när du öppnar dörren och går in i en bastu som är 80°C. Utanför bastun (under tröskeln) kan du befinna dig hela tiden, hur länge som helst. Där är miljön bekväm. Men går du in i bastun (över tröskeln), är det skönt i början. Efter 15-20 minuter börjar det bli jobbigt men du känner dig hård som sitter kvar. Efter en halvtimme kan du inte vara kvar längre, du måste ut. 
Är du i bastun men sitter nära bastudörren, kanske på golvet där det drar lite kall luft utifrån från dörrkarmen, kan du sitta rätt länge men det är obekvämt. Sitter du istället högst upp i bastun och kontinuerligt matar aggregatet med vatten kommer du behöva gå ut mycket tidigare. 
Samma sak gäller din CP. Du märker direkt när du går över tröskeln in i värmen. 

Säg att vi beräknat ut att din CP är 350W. Skillnaden på 345W och 355W är att du tagit steget in i bastun. På 355W sitter du på golvet nära dörren. Vrider du på motståndet till 400W sätter du dig nära aggregatet på nedre steget. Vrider du på ännu mer till 450W sitter du högst upp i bastun. Där kan du inte sitta länge. Ökar du motståndet ännu lite till börjar du hälla på vatten på aggregatet. Till slut måste du ut. 

Hoppas min bastu-liknelse känns rimlig och förståelig.

I kontext, i motsats till laktattröskeln och VO2max som du måste mäta fysiologiskt för att se var de befinner sig (blodlaktatmätning och syreupptagsmask) kan du, om du känner din kropp, känna var CP inbefinner sig. Under CP kommer ditt syreupptag och blodlaktat vara stabilt, likaså andningsfrekvensen och pulsen. Kör du ett par watt över din CP, kommer din fysiologi gå bananas och sakta men säkert tvinga dig till att sluta ta i. Tiden det tar tills du tvingas stanna beror på hur långt över CP du tränar. 

Anledningarna för förändringarna är många. Både strukturella förändringar och biokemiska. 

Det fina med Critical Power är att det kan kalkyleras genom att använda test eller tävlingsresultat. Med andra ord, det är en "tröskel" som kan definieras utan några blodtest, eller dyra besök till labbet. Man tar sina bästa prestationer över 2-4 olika kraftprov mellan 2-20 minuter och sedan beräknar man med en matematisk modell för att räkna ut det. Rent krasst är CP väldigt nära den bästa effektutvecklingen du kan hålla i mellan 20-40 minuter. 

När man tränar över CP kan man nästan sätta klockan efter vid vilken tid du kommer tvingas avsluta. Det kan kalkyleras inom bara några sekunder. Det är därför det är ett bra sätt att bestämma träningens intensitet utefter CP. Istället för att tänka på det svåra kring procent av VO2max använder vi CP. Vi vill använda hur länge vi kan göra någonting innan utmattning. Man kan tänka på det såhär: VO2max berättar för dig när din motor EXPLODERAR. Critical Power berättar för dig när din motor BÖRJAR BLI ÖVERHETTAD.

Figur från "Scientific Training for Endurance Athletes" skriven av Philip Friere Skiba

Som jag skrev tidigare, skillnaden för exempelpersonen mellan 345W och 355W var steget in i bastun. Men det betyder ju självklart inte att personen kan ligga på 345W i en hel evighet. Nej, man blir trött även där. När man blir trött så kan CP inträffa vid en lägre effektutveckling, samtidigt som mängden arbete du kan utföra över CP blir mindre. I slutet av en hård tävling, där du tävlat i 3 timmar och gjort av med 2500kJ energi kanske CP inträffar på 320W istället för 350W. Mängden arbete du kan göra över 320W blir också mindre. Det är dock möjligt att förhindra ett alltför stort dropp i CP genom att inta tillräckligt med kolhydrater under aktiviteten. Genom ett tillräckligt intag av kolhydrater har du fortfarande gjort av med 2500kJ energi, men du har intagit 270g kolhydrater på tre timmar och kan begränsa droppet i CP till 340W. Nu är alla dessa siffror tagna ur luften och inte behöver vara helt korrekt, men jag hoppas ni förstår principen iallafall.  

Ett exempel nedan hur de matematiska uträkningarna kan se ut. 

Här är Bradley Wiggins siffror från olika tillfällen och baserat på dessa skulle Wiggins CP vara 449W. Allt ovanför 449W sliter rejält och han kan bara vara ovanför det en begränsad tid. Men vi ser t.ex. hans tempo-VM 2011 var 459W i nästan 54 minuter. Vanliga, vältränade personer som du och jag skulle kunna ligga 10W över sin CP i 20-40 minuter men extremt bra och välmotiverade individer som Wiggins klarar som ni ser att stretcha ut den gränsen vilket inte är ovanligt hos vissa, väldigt motiverande och väldigt vältränade individer. 

Vad har det här med mig att göra?

Som den här inläggsserien skvallrar om handlar det om saker jag ändrat inför eller under säsongen 2023. Där är träning efter Critical Power en sak som jag tror har påverkat mig mycket. Dels förståelsen kring själva begreppet och användandet av det. 

Jag har tränat majoriteten av mina strukturerade intervallpass efter min Critical Power snarare än en bestämd effektutveckling eller tid eller liknande. Då CP är över laktattröskeln men under VO2max är det en väldigt intensiv struktur på intervallträning men som inte sliter så mycket rent metabolt, biokemiskt eller strukturellt på kroppen. Jag begränsar hur jobbigt och hur slitsamt intervallpassen är genom att hålla mig på eller strax under CP och anpassar antalet tid och intervaller jag kör på CP snarare än att höja eller sänka effektutvecklingen. 

Ett exempel:

2 personer har 350W i CP och ska utföra en träning med 10x2min /2min vila. Totalt 20 minuter intervalltid på 350W.

Person 1:
Begränsar sig till sin CP och kör varje intervall på 350w. Då person 1 inte går över sin CP hinner personen återhämta sig väl på 2 minuter mellan intervallerna för att utföra samma intervall igen med samma kvalité. Efter ett avklarat pass har personen då kört totalt 20 minuter på sin CP och är nöjd och glad och kan upprepa samma pass imorgon.

Person 2:
Begränsar sig inte till sin CP och inleder varje intervall på 400w och avslutar intervallen på 300w. Om person 2 skulle orka ta sig igenom alla 10 intervaller (vilket jag skulle säga är tveksamt) med 2 minuter vila mellan skulle snitteffekten på intervallerna fortfarande vara 350W, om vi säger att lika mycket tid spenderas över 350W som under. Efter avklarat pass är personen spyfärdig och man kan inte genomföra ett bra träningspass imorgon. 

Skillnaden mellan intervallpassen är att person 2 tömmer sitt batteri (W´) som är över CP vilket person 1 inte gör. (Kommer inte gå in djupare på vad W´ (W Prime) är just nu). 

Exempel avslutat.

Genom att veta min CP kan jag även använda den kunskapen under icke-strukturerade träningar, tävlingar eller annat. Jag vet att jag tömmer en väldigt långsamt uppladdningsbart batteri så fort jag går över CP, och det batteriet töms fortare ju längre över CP jag går. Man kan säga att jag tar hänsyn till mina begränsningar på ett helt annat sätt än tidigare. När är det värt att ta energi av batteriet ovanför CP och när ska man undvika det? Hur ofta och hur länge? 

Det är omöjligt att tävla de grenar jag gör (XCM och XCO främst) och aldrig gå över CP. Så ser inte kravprofilen för de tävlingarna ut. Men genom att strategiskt bestämma hur och när jag går över gränsen och när det inte är värt det påverkar mig mycket. 

Race rapport: UCI XCM World Series Lake Placid, NY

 Halloj!

Påbörjar detta inlägg på tåget mellan Arlanda och Falun, påväg hem från USA. Visa lite hänsyn till eventuella stavfel eller osammanhängande text, då det blev en natt på flyget med endast en dryg halvtimmes sömn.

Har även varit lite kluven på hur fan det ska gå att skriva en sammanhängande tävlingsrapport från den banan som Lake Placid bjöd på. Inga spektakulära vyer, svåra eller roliga partier, variation i terräng eller något annat. Allt liksom flyter samman med varann. Se bilden på banan så ser ni vad jag menar. Fan, en labyrint är lättare att hålla koll på var man är någonstans. Ser snarare ut som en tunntarm än en banprofil. 

Bitterheten glödde något otroligt när jag körde igenom banan i torsdags. Psykbryten avlöste varandra. Det spöregnade, var lerigt och endast på längdskidspår, med några få undantag av korta partier stig med hala rötter. Det kan nog ha varit topp tre sämsta cykelturer jag någonsin haft. Banan mäter endast 33 kilometer, men tog mig 2:20 att cykla igenom. Gräsligt, tungcyklat och så fruktansvärt tråkigt. Besviken som fan.

Det slutade åtminstone att regna och det var fint väder resten av helgen, vilket gjorde att banan torkade upp och blev något bättre och mer lättrullat. Åkte in och kikade på när Jenny blev 2:a i XCC-loppet, vilket var roligt. Hade ett något motiverande samtal med Jakob vilket höjde moralen från bottenskrap till bara botten. 

Söndag och tävlingsdag:

Ångesten var nästan gränslös när klockan ringde på morgonen. Vi skulle starta 08:55, 70 minuter efter damerna. De räknade med att damerna skulle ha såpass långt försprång på varvet så att vi startade när de var ute på sina sista kilometer, vilket gjorde att vi herrar inte skulle komma ikapp damtäten och alla fick sina egna race. Det lyckades bra tycker jag.

Med tanke på att det var så få européer som åkt över för att köra denna sista världscup, var startfältet lite mindre än vanligt och jag fick startnummer 17. Fick då stå i tredje startled, vilket var väldigt roligt. Starten gick och jag kom iväg bra på innern, var nog uppe och nosade runt placering 10 när vi vek av uppåt in på skidspåren. Inledningsvis tyckte jag inte att det gick så hårt, men gasen vreds på ordentligt. Gick med bra uppför första backen och nerför igen, men kände inte riktigt att jag hann återhämta mig något. Tokspurtade ut ur varje kurva för att gå med men efter en mil så gick repet. Ordentligt. Hade sprängt mig ordentligt för att försöka gå med tätklungan. Ögonen gick i kors, cykeln kors och tvärs över skidspåren och laktat ur öronen. Låg ensam någon minut innan Richard och en till kille kom ikapp. Försökte gå med på hjul ett par minuter men tvingades ge mig även där. Fick en sur uppstötning över ett krön och fick öppna munnen och släppa ut det. Är inte riktigt i form för att kunna köra XCO-liknande efforts nu. 

Bevis på banans karaktärsbrytande underlag.

När jag släppt iväg Richard och andra killen försökte jag att komma in i mitt tempo så fort som möjligt. Åkte förbi första langning efter 13 kilometer och fick en flaska vatten av Terese´s föräldrar, att hälla över mig. Började sakta men säkert hitta ett bra tempo och bra flyt, men hade ingen aning om hur långt det var varken framåt eller bakåt. För- eller nackdelen med den banan, beroende på hur man vill se det. Man kan vara 15-20 sekunder bakom någon och typ aldrig veta om det, då man alltid hinner runt en sväng eller över ett krön. 

Åkte över bron över vägen som delade in banan i två, första delen var mycket mer kuperad medan andra delen passade mig bättre. Kom snart fram till langning 2 där mamma stod med sportdryck, som jag inte behövde. Tog dock is-strumpa och vatten av pappa för att kyla ned mig något. Kärntemperaturen hade stigit snabbt trots den kyliga morgonen. Denna halva av varvet bestod mer av kortare, branta backar, mycket mer svängar och lite kortare stigpartier. Det var sjukt svårt att orientera sig och veta vart man var första varvet, speciellt när underlaget var så annorlunda från när jag testat banan. Det var några stället jag var lite osäker på hur man skulle köra, men det var ganska bra markerat så det var bara att vara uppmärksam. 

När man körde ett parti de döpt till "sand snake", då banan slingrade sig fram och tillbaka lite med sandunderlag, gjorde man sedan en 180° sväng ut på en grusväg uppför. Där fick jag en skymt på Richard och en till kille, som inte alls var så långt framför. Gjorde en liten mental notering och fick det till runt 35-40 sekunder. Inte långt därefter kom vi till langning 3 efter 30,5 kilometer. Då tog jag sportdryck och mer vatten att hälla över mig. Då meddelade mamma att Richard var 32 sekunder framför, och han hade kört ifrån vad som visade sig vara schweizaren Marin Fanger. Jag kom ikapp Fanger strax innan varvning, och han såg trött ut så jag bara svepte förbi honom. När vi går in för varvning hade dam elit startat sitt XCO, och hade kört ett varv. Vi passerade där samtidigt som de passerade för första varvet. Kollade lite extra men såg inte att Jenny låg med i tätklungan just då. Martin Fanger la sig dock på hjul och jag blev inte av med honom uppför första backen. Inte långt senare såg jag att vi var påväg ikapp Richard och några minuter senare kom jag ikapp, på den längsta korta stigen på hela banan. Frågade lite hur det var med honom, och det var bra. 

Vi hjälptes åt där jag låg först på stigarna och lite mer, medan Richard tog taktpinnen uppför. Hade svårt att bita mig med bitvis men lyckligtvis för mig var det ingen backe som var längre än drygt 6-7 minuter och det gick bra. Vi kom fram till langningen med Terese föräldrar igen, och det gick klockrent att få vatten båda två samtidigt. Dock råkade vi stänga ute Martin Fanger, så han fick ingen energi där. Taktisk miss av honom. Vi fortsatte över bron över till den mindre tråkiga delen av banan. Strax därefter gick Fanger upp för första gången och ökade farten. Han verkade dock bara göra det för att vara först in i andra langningszonen, för att vara säker på att få något, för strax därefter vinkade han fram oss igen.

Man ser tydligt på CORE-temperaturen (grön) när jag kyler ned mig. Man ser också hur CORE-temperaturen trots nedkylningsstrategi med is-strumpa i nacken stigen i samma takt som utomhustemperaturen stiger från 11 C° till 22 C° (grå).

Vi turades om att hålla uppe farten, mest jag och Richard. Vi pratade lite om att det var svårt att veta hur bra Fanger var, vi hade då ingen aning om vem det var och han verkade slita för att gå med ibland. Efter ett tag kör han upp först och är först in på en stig med mig på hjul. Där gasar han på lite och vi får en lucka bak till Richard när vi kommer ut från stigen. Han fortsätter köra på skidspåren nån minut till innan han vill ha fram mig. Vi hade kört ungefär 54 kilometer. Jag kollar bak och ser att Richard är kanske 10 sekunder bakom och skakar på huvudet, han får fortsätta köra på. Han gör det och jag går med honom. När jag märker att Richard inte orkar täppa luckan fram till oss går jag upp och hjälper till med farthållningen. 

Vi märker att luckan bak till Richard växer något, och som jag skrev tidigare är det antingen väldigt gynnsamt eller väldigt knäckande att inte veta hur stor lucka det är, då man nästan aldrig ser mer än 10-20 sekunder framför sig. När vi kom till "sand snake" detta varv så märkte jag att luckan vi hade nu bak till Richard var större än vad jag hade upp till honom varvet innan. När vi strax därefter kom till langningszon skrek pappa att vi hade drygt 45 sekunder upp till nästa kille, och att Richard var en dryg minut bakom. De på sidan av hade full koll på hur racet utspelade sig, då det fanns mellantider varje kilometer, vilket arrangörerna ska ha kudos för. Det enda...

Ut på tredje och sista varvet frågade jag Fanger vad han hette, och fick då veta att det var han. Han gick fram och körde hårt i första backen på sista varvet och jag gick med nöd och näppe med i hans fartökning. Vi fortsatte ned och märkte efter ett tag att vi närmat oss killen framför, Lorenzo Samparisi. Nu var vi bara drygt 30 sekunder bakom. Fanger fortsatte att köra hårt i nästa backe, och jag tvingades ge mig där för att inte spränga mig en andra gång under samma race. Han körde ifrån med runt 20 sekunder som jag tog in åtminstone hälften av på nästkommande stig. Det var dock inte tillräckligt, och han försvann sedan i den längsta stigningen. Här var jag riktigt trött. Begränsade effektutvecklingen där det fanns möjlighet till det, ibland behövde man gå över gränsen bara för att ta sig upp. Fokuserade istället på att fortsätta ha någorlunda högt tryck på de plattare partierna, och utför. Även om jag förmodligen inte skulle ta så mycket tid där så skulle jag åtminstone inte förlora något. 

Passerade langningen hos Terese föräldrar och tog vatten för att dricka och hälla över mig. Därifrån var det bara lättåkt terräng utan några vidare höjdmeter innan jag passerade bron som tog mig över till "andra" sidan, den jag ogillade minst. Fortsatte ensam bort mot andra langning, där hade jag över minuten fram till Fanger och Samparisi som hade börjat gasa ordentligt igen. Om jag bara fortsatte köra som jag gjort skulle det gå bra. Fick uppgifter att jag låg på 19:e plats, och det ville jag inte förlora. Sista delen har jag nästan inget minne av, förutom att jag börjat passera ensamma damer då och då. Det var smidiga omkörningar överallt, då det var brett och fint. Försökte hela tiden tänka framåt, vad jag hade kvar framför mig och räknade ned backarna och stigpartierna en efter en. Där det gick att hålla koll på personer framför/bakom försökte jag göra det, t.ex. vid korsningar där banan möttes. Men det var inga ställen jag mötte någon och fick en uppfattning om hur de låg till. På gott och ont. 

När jag äntligen kom till "sand snake" partiet kunde jag börja pusta ut. Jag såg ingen varesig framför eller bakom och visste att det nu bara var platt och ett par kilometer kvar till mål. Passerade langningszon för sista gången och såg bara fram emot att få gå i mål. 

Foto: Sarah Van Wagoner

Kom i mål på 19:e plats, vilket jag är väldigt nöjd över!! Endast drygt 15 minuter bakom segraren, vilket är det närmsta jag varit på en världscup. Sanningen svider, men det verkar som om dessa avgrundsdjupa, demoraliserande tråkiga banor passar min åkstig. Undra vad det säger om min personlighet...

Skämt åsido var det väldigt skönt att få gå imål, och avsluta säsongen på en high note. Med 19:e-platsen klättrade jag dessutom upp till en 21:a plats i totala världscupen, och hoppade upp 58 placeringar på världsrankingen till en 74:e-plats. Riktigt skönt att ta lite efterlängtad vila med dessa uppgifter att bygga vidare mot nästa säsong med!

Resultat från tävlingen:

Strava: