Race Rapport: Mörksuggejakten

 Halloj!

Ursäktar om jag är lite sen med tävlingsrapporten från Mörksuggejakten. Jag hade nästan skrivit klart hela texten när utkastet tyvärr försvann innan jag hann spara. Så nu fick jag skriva om alltihop...

Då har årets fjärde deltävling i Långloppscupen genomförts. Men min andra, då jag missat både Lida Loop och Ränneslättsturen.

Veckan innan tävlingen kände jag mig väldigt matt och trött, både fysiskt och mentalt. Är övertygad om att förra helgens världscup slet mer än vad jag trott, i samband med långa bilresor till och från franska alperna. Men här kan ni läsa tävlingsrapporten från Frankrike.

Väderprognoserna utlovade molnigt och regn under söndagens tävling i Rättvik. Jag stod länge och velade mellan att köra lite mer lättrullade Thunder Burt däck, eller Maxxis Aspen, som jag nästan alltid kör. Valde till slut att köra Thunder Burt och det fungerade bra, trots regn och bitvis hala partier.

Inför start var jag inte övertygad om att jag skulle orka med intensiteten. Det var en månad sedan jag körde hårt senast (helt annan intensitet i långloppsvärldscupen då både längd, höjdmeter och tid var betydligt mer). Sedan har man alltid lite småångest inför Vida Blick. Den längden på intensitet är min största svaghet.

Starten. Foto: Cykelkanalen.se

Men vi startade 10:05, 20 minuter efter damernas start. Vi han kanske en minut bakom masterbilen innan det började duggregna. Masterbilen tog oss lugnt igenom Rättvik, men alla visste vad som väntade så fort den släppte oss. Vida Blick. Drygt 2,5 kilometer lång backe med 175 höjdmeter. Det brukar gå stenhårt uppför och spränga fältet. 

Vi kom till botten av Vida Blick och det började köras. Jag låg med långt fram, runt 10 placering ungefär. Backen går i tre branta sektioner, med lite platt mellan. Jag kände min riktigt bra halvvägs upp i backen, mycket bättre än vad jag väntat mig. Avancerade fram lite i fältet och tog mig upp längre fram till vänstersvängen med drygt 2:45 minut kvar. Därifrån brukar det gå riktigt hårt upp till backpriset. Farten trissades upp och med en och en halv minut kvar till toppen såg jag att jag hade Jakob Söderqvist på hjul. Släppte lucka fram och fortsatte i samma intensitet när de framför ökade på inför backpriset. Det sprack upp till mindre grupper framför, med Larsén, Wengelin och norske Östen drygt 5 sekunder framför en grupp med Norén, Olars, Lindh, som sin del var drygt 5 sekunder framför Oliver Vesterlund, Forsell, Tjulander, Mård och Hylén som var drygt 5 sekunder framför mig, Porath och Söderqvist. Kände mig dock för första gången lugn på toppen, hade fortsatt en bra känsla och hade absolut inte gått för hårt. 

Jakob körde om och hade siktet inställt på täten. Jag lade mig på hans hjul och fick en fin resa fram på efterföljande grusvägar. Den rullen ville jag inte släppa resten av loppet. Såhär bra har det aldrig känts i den här delen av Mörksuggejakten. Grusvägarna längs fäbodarna började ta slut och folk började positionera sig för det kritiska efterföljande stigpartiet. Jag tog mig fram lite, men det var fortfarande många framför. Det blev luckor framför i gruppen, och jag började bli lite orolig. Fan, ska man behöva ansluta igen. Men jag glömde bort att jag låg på Jakobs rulle, och när vi kom ut på grusvägarna ner mot Furudalsvägen började han gasa igen. Låg på ordentligt för att ligga med på hjul, samtidigt som vatten och lera sprutade upp i ögon och ansikte så jag inte såg någonting. Hade tagit av mig glasögonen tidigare, då de immade igen men det var knappt bättre sikt utan.

Foto: Cykelkanalen.se

Jakob gasade ikapp gruppen framför med Larsén, Norén och någon till, men vi svepte förbi dem och fortsatte. Väl nere vid Furudalsvägen var det som vanligt en chikan för att dämpa farten, innan vi gick in på en grässtig längsmed asfaltsvägen. Jakob körde otroligt hårt samtidigt som jag började få lite håll på vänster sida. Det gick dock snabbt över. Kom ut på Österängsvägen och vi försökte gå ikapp täten. Jakob drog hårt inledningsvis och lämnade sedan över till mig. Vi knapade in lite, jag växlade och fick fram Hugo. När vi hade några sekunder kvar fram så var det ingen som riktigt ville gå in för att ta sista meterna, så det blev lite stiltje. Då attackerade Jakob hårt in på grusvägen och bombade sedan ikapp hela gruppen. Jag var med på hans attack och slet hårt för att gå med. Efter drygt 3 minuter kom vi ikapp täten igen. Tänkte att nu skulle man kunna återhämta sig lite. Slappnade av i två sekunder innan Jakob satte in en ny attack. Jag såg den tidigt och kunde gå med på hjul in på nästa stig. 

Hade inte kunnat slappna av ens en sekund sedan masterbilen släppte, och upptäckte också att jag glömt få i mig energi. Tog en gel och en sip sportdryck. Längs grusvägarna bort mot Övre Gärdsjö fick vi till ett bra samarbete och jag tror alla var nöjda att hinna återhämta sig lite. Vid Gärdsjö fick vi langning och jag tog en ny flaska sportdryck, trots att jag knappt hade rört den jag hade sedan tidigare. Körde på och vidare genom byn och över träbron över sjön Gärdsjön. 

Vi var fortfarande en stor grupp men jag såg till att hålla mig långt fram. Hade Oliver från teamet med i gruppen vilket var riktigt bra. Jag låg som sämst på fjärde rulle bakom Jakob, Axel och Wengan. 

Foto: Cykelkanalen.se

Jakob höll högt tempo och det började sållas lite bakom. Fler och fler tvingades ge sig. Vi började komma ikapp grupper med damer som startat 20 minuter före, och det kunde vara lite problematiskt att ta sig förbi när det var grupper med damer och en stor grupp med herrar. På grusvägar var det inga problem, på stigarna kunde det bli lite rörigt och stressigt tyvärr. 

Foto: Cykelkanalen.se

Efter drygt 36 kilometer ökas farten ytterligare när Jakob kör, och han och Wengan får en liten lucka till Axel. Norrmannen Östen klipper luckan och de tre kommer iväg lite. Axel är trött och växlar fram mig när vi kommer ut på grusväg. Jag täpper luckan med Axel och Oliver på hjul, men det har kostat mycket. Nu är vi en tätgrupp med Jakob, Wengan, Östen, jag, Axel och Oliver och bakåt ser vi ingen. Men jag var riktigt trött nu efter drygt 1:20h. Hade fått i mig för lite energi och kroppen började säga ifrån och påminna sig att det bara var en vecka sedan världscupen i Frankrike. Axels kropp svarade exakt likadant som min, samtidigt. 

Strax innan banans andra längsta backe i Västanå efter 41 kilometer tvingas jag ge mig. Axel och Oliver täpper luckan fram, men Axel släpper snart han också. Jakob kör otroligt hårt i backen med Wengan, Östen och Oliver med sig, medan jag kommer ikapp Axel i mitt tempo. Båda lika uppgivna. Går upp och drar och Axel släpper några meter, och så ligger vi ett bra tag. Jag ensam, Axel ensam 7-8 sekunder bakom. Jag försöker ändå i några kilometer att gneta mig ikapp, men de släpper aldrig upp farten där framme. Inser att det är lönlöst när jag kommer ut mot Östbjörka och langningen där. Det blåser ordentlig motvind. Ser Axel ensam bakom mig, men strax där bakom en grupp med Larsén, Norén, Olars, Filip Mård och Micke Tjulander. 

Det är lönlöst att jaga ensam så jag släpper upp och väntar in den gruppen. Intog en gel och sportdryck med hopp om att få tillbaka lite energi. Det gick betydligt mer sansat i denna grupp och jag försökte återhämta mig. Det kändes ändå rätt bra men kroppen sa kraftigt emot så fort det gick hårdare än tröskeleffekt.

Vi kom bort mot Nittsjö och den lilla loop på motionsspår som körs där. Larsén började köra hårdare uppför där och jag fick slita för att gå med. Det samlades dock ihop igen bort mot grusvägen och Nittsjöbacken. Där gasade Norén och Larsén på ordentligt och fick med sig Micke och Olars, medan jag och Axel fick släppa även denna grupp. Mård körde förbi och anslöt fram och jag började köra ifrån Axel mer och mer. Allt över tröskelintensitet sa kroppen nej till. Nåväl, kom upp till Västberg och hade väl drygt 15 sekunder fram till gruppen, men Mård hade släppt dem och låg mellan oss. På asfalten utför från Västberg kommer jag ikapp Mård och kör förbi i jakt på gruppen framför. Filip går inte med i den fart jag tog med mig från utförsbacken, men jag lyckas heller inte komma ikapp de andra. 

Nu går vi in mot Markusbacken och det backpris som finns där. Det trycks på ordentligt framför och jag ser att de kör ifrån mer och mer, men jag fortsätter att trycka på så mycket som kroppen tillåter. Kommer bort till Backa, med en dryg mil kvar till mål. Där står de med sista langningen, men jag tog bara vatten och kastade sedan flaskan. Tänkte att jag skulle kunna köra in de dryga trettio sekunderna jag hade fram på stigarna de sista 8-9 kilometerna. Höll en jämn fart och såg dem framför mig med ungefär samma avstånd som tidigare. Jag tog inte in, och de utökade inte. Till slut insåg jag att jag inte skulle komma ikapp dem, och gav upp jakten. Körde de roliga stigarna längs med Enån bort mot IK Jarl igen. Kom ut närmare området och fick syn på Jakob som låg ensam, och med gruppen med Larsén, Olars, Norén och Tjulander mitt emellan mig och Jakob. Det skulle dock krävas något alldeles extra om jag skulle köra ikapp en dryg minut de sista två kilometerna, och inte med den känsla jag hade för tillfället. Körde de sista två kilometerna och gick imål som 9:a, drygt 2:40 efter Wengan som vann. 

Det jag tar med mig från loppet var att det kändes oväntat bra första timmen, med tanke på att jag inte kört något högintensivt på en månad, samt att jag hade världscupen  och bilresor i kroppen. Mentalt trött. Men känslan första timmen tar jag ändå med mig framåt. 

Foto: Cykelkanalen.se

Resultat: https://results.neptron.se/#/morksuggejakten2024/results?pageSize=25&raceId=99

Strava:

Highlights från Megève:

 Hej!

Om det inte räckte med att läsa min tävlingsrapport från världscupen i helgen har nu även UCI MTB World Series släppt en 16 minuter lång highlights-video från tävlingen. 

Där får ni verkligen se vad vi har att göra med :)

https://www.youtube.com/watch?v=6wtFOGULi4Q

Race Rapport: UCI MTB XCM World Series, Megève

 Hej på er!

Kl. 05:52, lördag 28 juni 2024 Megève, Frankrike

Dags för tävlingsrapport från deltävling två av XCM-världscupen. Första deltävlingen i Nove Mesto kan ni läsa om här.

I förra inlägget gick jag igenom lite tankar och hur banan såg ut, så här tänker jag bara fokusera på själva tävlingen.

Starten skulle gå kl. 06:00 i lördags, vilket innebar uppstigning 04:00 för lite frukost. Vi bodde bara en minut från tävlingsstarten, vilket var otroligt skönt att bara kunna rulla ut från lägenheten och ner till start. Det behövdes inte mycket till uppvärmning, då banan startade på asfalt lätt uppför i ett par minuter, sedan utför ytterligare någon minut innan själva backen kom.

Höjdkurvan för tävlingen

När starten gick så kändes det tungt i kroppen. Ingen riktigt pang överhuvudtaget. Övertygade mig själv att det var en bra grej, då jag ändå behövde hålla mig lugn. Fältet var samlat in mot första backen men väl där började det tryckas på ordentligt. Själv höll jag mig lugn enligt plan och körde in i min lunk. Första par kilometerna gick på asfalt. Kände mig fortfarande lite sliten på något sätt och hade svårt att hålla uppe drivet. Men jag hamnade snabbt med några andra som körde ungefär lika fort. Efter ett par kilometer kom vi in på en grusväg, och det planade ut någon minut. Sedan kom det riktigt branta partiet som snittar 14% över ett par kilometer, men som går lite böljande med 25-30% bitvis och flackt bitvis. Riktigt drygt, som ni kan se nedan.

Väl uppe för den brantaste delen och det började flacka ur, kom amerikanen Noah Warren ikapp mig och de tre jag körde lite jojo med. Han hade bra flyt uppför och jag drogs inte med i hans tempo. Har för mig att det var nummer 99 (Pierre Beaurepere), nummer 53 (Pascal Kiser) och nummer 56 (Manuel Joachimstaler) med också. 

Min plan var att dricka upp två flaskor med 500 ml sportdryck innan första langning, efter 24 kilometer, nere i byn La Giettaz. Det gick bra inledningsvis, men ganska snart blev jag kissnödig. Brukar aldrig bli det på tävlingar, men nu var intensiteten lägre än vanligt. Var i valet och kvalet om jag skulle stanna och kissa. Jag hade ju ändå över 5,5 timme kvar, samt rätt många liter dryck som skulle drickas upp. Men jag stannade inte där utan fortsatte. 

Sista krönen innan toppen på
första backen.

Efter 12 kilometer kom vi förbi den första neutrala service-punkten där de serverade dryck och socker i olika former. Jag tog inte någonting utan fortsatte bara förbi. Vid denna tidpunkt hade backen flackat ur lite och gick lite mer böljande upp och ned. Det var bara 4 kilometer kvar till högsta toppen på första stigningen, på 1930 meters höjd och ett par partier med lite utförsåkning. Jag kände att jag hade bra kraft kvar och när sista drygt 500 meterna upp till toppen kom, var det dags att trycka på. Men det var för att komma upp. Det var otroligt brant, såg killarna framför mig som fick hoppa av och springa uppför sista 100 meterna då grusvägen var så brant. Själv tog jag mig precis upp med min 32t-klinga och i en hastighet där den publik som tagit sig upp dit i princip gick fortare. 

Precis över krönet kom en kille upp på mitt hjul och ville gå om, men jag ville inte ligga bakom honom utför. Så jag tog kommandot och redan innan 180° kurvan ned på stigen hade han släppt rätt mycket. Inledningsvis var det stig någon
minut, innan det gick utför rakt nedför en slalombacke och vidare ned på en grusväg. Efter drygt 200 fallhöjdmeter gick det uppför en sväng till, men hade bra flyt och kom ikapp ytterligare cyklister. Nu var det stig igen och banans lerigaste parti.

När stigen vände utför ytterligare, för att ta oss i princip hela vägen ned till La Giettaz, kom jag ikapp rätt många som körde långsamt utför. Jag pushade på en hel del, men gick aldrig över gränsen. Kom ned till byn, slurpade i mig det sista ur flaskorna och efter drygt 1:15h fick jag en flaska sportdryck med en gel på, samt en flaska med vatten. Brukar alltid bli så törstig på vatten när jag annars bara tar i mig söt sportdryck. 

Banan fortsatte rätt platt längs en flod. Kom ikapp Noah Warren igen och körde förbi honom som verkade ha lite sämre teknik och hade lite problem när det inte bar uppför. Växlade några ord med honom innan jag körde förbi och han försvann bakåt. 

Väldigt lerigt.

Denna stig som gick längs floden var väldigt lerig och bitvis gick det inte att cykla, och man fick hoppa av och gå med cykeln i decimeterdjup lera. Vid ett tillfälle hade det varit något form av ras, som hade förstört stigen, men det hade de byggt upp igen genom att skyffla bort lite lera och skapa en liten platå på skrå, där vi fick promenera över med cykeln innan vi kunde hoppa på igen. 

Det började luta uppför igen, först asfalt några hundra meter innan det blev grusväg som tog oss upp ca 350 höjdmeter. Hade rätt bra känsla även här och drack och tog en gel. Var fortfarande kissnödig dock och funderade fortfarande på om jag skulle kissa, men gjorde det inte. Såg en kille framför mig (Danny Van Wagoner), och en bakom som hade tagit sig ikapp och om Noah (Benjamin Inauen). Han bakom körde fortare än jag, och kom ikapp efter en dryg kvart och drygade ut mot mig. Han körde ikapp Danny framför precis när vi var klara med grusvägen, och skulle ta oss upp det sista på stig. Här var ytterligare ett parti som inte alls gick att cykla, man skulle uppför någon blöt och lerig bergshäll på skrå. Hoppade av och började gå uppför. Sedan var det sista biten upp på toppen av denna kortare backe. Såg de två killarna framför mig, men de hade fått drygt 30-40 sekunders lucka. Tur för mig att det var riktigt lerig utförskörning, med många hårnålskurvor, men fortfarande på… väg, om man kan kalla det för väg. Det skulle gå att ta sig upp med något form av motorfordon med fyra hjul, men knappt en bil. Men det var heller inte något som kan kallas stig. 

Nåja, i botten av backen var jag ikapp dem och kunde återhämta mig, dricka och ta ytterligare en gel. Nu hade vi kört drygt 2:10 timmar och runt 37 kilometer. Vi var i byn Flumet på drygt 850 meters höjd. 

Därefter väntade ytterligare en drygt 20-minutersbacke, ca 350 höjdmeter, från byn. Backen inleddes med en trappa vi fick springa uppför, sedan pekade det bara rakt upp och rakt fram. Släppte iväg killarna igen och körde mitt tempo. De fick aldrig någon stor lucka, utan att det verkar som om de körde hårdare inledningsvis i backarna medan jag håller igen, sedan kör vi nästan lika fort fast de är 100 meter framför mig. Nummer 41, Danny Van Wagoner släpper Benjamin och jag och Danny ligger jämnt med varandra medan Benjamin försvinner mer.

Väl uppe för denna kortare backe svängde vi höger nedför en stig. En lerig sådan där de hade byggt som trappsteg utför, innan vi kom ned och skulle korsa en grund flod och med efterföljande flodbank. När jag tränat på banan klarade jag inte av att ta mig uppför flodbanken och det gjorde heller inte Danny framför mig Men jag tog med mig fart genom floden och kunde precis ta mig upp. 

Floden vi skulle över. Vi kom från andra sidan och skulle upp där jag står.

Var nästan ikapp honom och tog mig ikapp när vi körde utför mot byn Praz Sur Arly och mot langning nummer 2, efter 44 kilometer. Vid langning fick jag en flaska sportdryck med en gel på, en flaska fylld med avslagen Fanta, en strumpa med is för nacken, samt en flaska vatten att hälla över mig samt att dricka lite ur. Fick besked att jag var runt 4 - 4:30 minut efter Axel, vilket jag var nöjd med. Både Richard och Axel hade distanserat mig bara ett par hundra meter in i första backen.

Jag och Danny körde på genom byn, och vände sedan höger och in på en stig som inledde den andra, längsta klättringen för dagen. Här hade han, som vanligt, mer bråttom än jag inledningsvis och drog ifrån några meter och låg sedan där, runt 10-15 sekunder framför mig. Sjukt onödigt tyckte jag. Men stigen tog slut och vi kom ut på asfalt ett par kilometer. Här hade jag kört två gånger dagarna innan, så visste hur det såg ut. Ganska jämnbrant asfaltsbacke, som sedan övergick till grusväg. När vi gick över på grusvägen var en kille påväg ikapp, samtidigt som jag kom ikapp Danny igen, som kört ifrån mig några minuter tidigare. Tror aldrig han bakom kom ikapp ordentligt dock. När vi hade klättrat i drygt 20 minuter, och närmade oss 1500 m.ö.h kollade jag över axeln igen och såg att Axel var runt 15-20 sekunder bakom. Förstod inte hur, då han en halvtimme tidigare varit fyra minuter före. Men han och en annan hade kört fel, insett efter några minuter, och vänt igen. Där hade jag tydligen passerat honom. De hade tappat fem minuter på misstaget.

Axel gnetade nästan ikapp mig och min kompanjon, men var aldrig riktigt in på hjul och kunde ”vila”. Han låg runt 10-15 meter bakom ett bra tag. Men när vi kom till neutral service, tog jag ett par muggar med vatten och hällde över mig. Där började Axel sacka efter mer och mer också, medan jag hade en rätt bra period och kunde öka lite. Vi tog oss ikapp ytterligare en åkare.

Vi kom till en lång raksträcka (bild, till höger), som var ganska exponerad mot vind, och det blåste ordentligt med motvind där uppe på runt 1800 meters höjd. Här kom vi till en alpgård med kor och kohagar, och jag tog kommandot nu när det bara var drygt 200 höjdmeter kvar till toppen. Killen vi kommit ikapp släppte oss direkt och ganska snart även mitt tidigare sällskap jag kört med hela backen. Axel hade tappat ytterligare och jag såg honom rätt långt bakom. Jag ökade intensiteten lite. Effekten var nog ganska lika, men vi var högt uppe också. Sista branterna upp mot 2045 meter över havet var riktigt dryga, men jag kunde utöka luckan till min kompanjon. 

Det gick inledningsvis utför på grusväg, sedan en kortare backe igen, innan vi skulle ta oss på skrå längs en bergskam på en stig. Skulle över ett dike där bron rasat, men där en stock låg rakt över diket. Tog sikte på den och kunde ta mig cyklande över och fortsatte längs stigen. Började se en framför mig och kunde räkna ut att han var drygt 40 sekunder framför. Det var ytterligare lite uppför, innan det bar utför och sedan nästan 180° ner på en stig som skulle ta oss sicksack nedför en brant slalompist. Jag struntade dock i sicksack och körde bara rätt ned. Det kom en ganska skarp vänster direkt efter vilket jag med nöd och näppe lyckades ta, med den fart jag hade fått med mig. 

Någon minut senare var jag ikapp killen och körde om honom direkt. Jag förstår inte hur folk som kan cykla så fort uppför, och som bor i områden likt dessa, kan vara så jävla dåliga på att cykla utför. Spelar ingen roll om det är väg, stig eller grusväg. De måste ha separationsångest med bromshandtagen. Nåja, jag körde förbi och fortsatte ned. Innan jag visste ordet av det var jag nere i Megève igen och tog mig igenom byn bort mot tävlingsområdet och langning 3, efter 71 kilometer. 

Två nya flaskor sportdryck med gel på, en strumpa med is nedför nacken och en flaska vatten att dricka och hälla över mig. När vi kom ut på huvudleden genom Megève gasade jag ikapp killen framför, och framför oss hade vi ytterligare en kille som vi körde ikapp någon kilometer senare. Sedan svängde vi upp höger, och en asfalterad vägg väntade oss. Herre-jävlar vad brant den var. Asså det är helt galet. Om jag säger att det tog över 9 minuter att cykla 1,2 kilometer kanske det ger lite perspektiv. Som ni kan se på höjdkurvan längst upp i inlägget så är sista backen uppdelad i två. Första 300 höjdmeterna i ett svep, sedan en lite längre platå när vi skulle runt berget på drygt 7 kilometer så vi kom till sidan med Mont Blanc rakt framför oss. 

Efter 80 kilometer var sista allmänna langningszonen, där stod pappa, Malin med fler. Jag hade knappt hunnit konsumera någon dryck de drygt åtta kilometer som varit sedan förra langningen, så jag tog ingenting. Fick rapporter att Richard nu var drygt 4:30 framför. Oj, tänkte jag, då är han rätt trött samtidigt som jag kände mig bra, fortsatt. Några kilometer senare kommer jag till sista neutrala servicen, där står Richard med mekaniska problem. Frågar vad problemet var, och det var en kedjelänk som hade gått av. Vi har inte samma märke, så jag kunde inte hjälpa till. Frågade hur långt det var fram till nästa killar, och det var runt 2 minuter. 

Sista delen upp till sista toppen, 1940 m.ö.h

Startade andra delen av klättringen nu, 5 kilometer och 500 höjdmeter upp till 1950 m.ö.h. Kände ganska snart att jag inte var så pigg som jag hade känt mig bara några kilometer tidigare. Tvingades köra lägre watt och mer anamma inställningen att ta mig upp. Samtidigt hade jag klättrat upp till 38:e plats i och med att jag körde om Richard och topp 40 skulle jag vara riktigt nöjd med. Men ju längre upp jag kom desto långsammare körde jag. Vet inte om det var en fysisk eller mental spärr som satte stopp. Plötsligt kom tysken Dominik Schwaiger och blåste förbi, otroligt fort. Hade inte en chans att ens försöka gå med. Kollar bak och ser ytterligare cyklister närma sig bakifrån. Närmast bakom var två cyklister, som kommer ikapp mig strax innan toppen. Simone Ferrero och Domenico Lamastra. Försöker kriga mig med, men klarar inte av det och släpper. Tiden flyger iväg och över toppen är de kanske 20-30 sekunder framför mig.

Nu väntade några minuter utför, innan den absolut sista backen på drygt 150 höjdmeter väntade. Jag ville ikapp killarna, och gärna förbi med lucka, innan sista backen. Öste på lite för hårt, för i en vänstersväng efter någon minut bara kommer jag ikapp dem. Tyvärr hade jag lite för mycket fart in i svängen och glider ut åt höger och ned i en urgröpt ränna, där vatten brukar rinna. Samtidigt hör jag "brrrrap" från bakdäcket, och jag inser att i kompressionen ner i rännan har jag råkat kränga däcket. Åkte och studsade lite i sadeln för att se om luft försvunnit, vilket det hade och det började vobbla rätt rejält när jag började förhoppa vissa skåror och knölar.

Helvetes jävla skit tänkte jag. Det skulle inte gå att fortsätta hela vägen till mål, de sista 9,9 kilometerna in i mål. Stannade till och började snabbt pumpa. Pumpade på ett bra tag, men hör då att det pyser. Luft hade inte bara försvunnit när däcket krängde, utan jag hade också fått ett minihål i däcket, precis nära fälgen. Helvete, tänkte jag igen då jag slösat någon minut på att pumpa. Letade reda på hålet, vilket tog ett tag, då det var väldigt lite och precis intill fälgen. Tog tag och pluggade hålet, och började pumpa upp igen. Domenico och Simone hade försvunnit för längesedan, och när jag stod där passerade även Benjamin Inauen och Jeremy Conversey. Sedan Danny Van Wagoner och Roman Schindler. Fan, nu var topp 40 definitivt borta. Pumpar på och Axel kommer förbi. Blir ivrig att gå med honom, så jag slutar pumpa, kastar in pumpen i fickan och kör ikapp honom. Det var nog dumt gjort, för jag hade fortfarande på tok för lite luft. Men, vafan. Vi körde på tillsammans, snackade lite inför sista 10-12 minutersbacken och går in i den tillsammans. Vi är peppade av varandra och kör ikapp och om både Danny och Roman. 

Jag och Axel kör ihop i en dryg kilometer uppför, av de 1700 meterna som backen var lång. Sedan tvingas jag släppa, meter för meter. Tror Axel fick lite bränsle av att jag tappade, och gasade lite extra. Kom upp på toppen 24 sekunder efter honom (se grafen nedan. Där syns att vi körde lika snabbt i en kilometer och att jag sedan tappade tid.) 

Axels tid är svarta linjen. Min tid är rosa. Backen/höjdmeterna grå bakgrunden.

 

Jag kom upp på toppen och körde på inledningsvis utför. Men hade lite för lite luft bak som sagt, och när jag svängde för skarpt eller i för hög hastighet började det kränga. Synd bara att sista utförsbacken, 4,5 kilometer lång och -700 fallhöjdsmeter på teknisk och rotig stig, var det sista vi skulle göra. Körde på, men pressade inte så mycket som jag hade velat. Kom ned till Megève igen, och nu var det bara två kilometer asfalt kvar till mål. Såg Axel en bit framför mig, men kunde inte ta mig ikapp. 

Kom imål som 45:a på tiden 6:16:15 (aktiv tid 6:12:50 - så mitt stillastående vid punkan tog 3 min 25 sek). Tittar man så, så hade jag varit i mål som 40:a.

HÄR FINNS RESULTAT

Tankar efteråt:

Jag tror jag är nöjd med loppet. Det är svårt att säga. Jag kände mig mycket bättre i mål än vad jag trodde, och tankarna växlar mellan att jag gjorde allt jag kunde och att jag egentligen hade kunnat köra 10-15 watt hårdare uppför. Men det vet jag ju inte. Det jag vet är åtminstone att näst gång behöver jag inte ha lika mycket respekt för banan. Jag kan köra hårdare från start, jag kan ta i mig mer kolhydrater, jag kanske inte kan cykla fortare utför, men jag behöver inte göra dumma saker. Jag var kissnödig hela tävlingen vilket jag tror påverkade mitt vätskeintag en hel del. Det var irriterande. 

Jag fick i mig 5,5 flaskor sportdryck, med 100g kolhydrater i varje, samt 500ml fanta, en flaska vatten och 5 gels, varav 2 koffeingels. Det ger, om jag räknar rätt, ca 650 g kolhydrater, vilket är något över 100g/h. Hade tre flaskor sportdryck kvar orörda, samt en gel. Jag kan definitivt få i mig mer energi.

Strava:

Inför UCI MTB XCM World Series i Megève, Frankrike

 Halloj!

Det är onsdag och jag sitter i vårt AirBnB i Megève, Frankrike. På lördag är det dags för andra deltävlingen i UCI MTB XCM World Series efter första deltävlingen för en månad sedan i Nove Mesto. Här kan ni läsa den tävlingsrapporten. 

Sedan det kom ut att världscupen skulle gå här i Megéve, och att den skulle köras i samband med MB race, som enligt egen utsago är världens tuffaste MTB-lopp (sett till höjdmeter per kilometer) har jag nästan haft skräckblandad förtjusning inför loppet. 

Tävlingen är 100 kilometer lång och har, enligt dem själva över 5000 höjdmeter (egentligen gissar jag på närmare 4500 höjdmeter) vilket blir i snitt 500 hm/10km. Väldigt tufft alltså. Går man in och kikar lite tider och så från MB race i fjol var det en vinnartid på 6:41h. Det var dock ingen större konkurrens här då, och enligt arrangörerna i år räknar de med en vinnartid på snarare 5:40h. Det ställer jag mig dock lite tveksam till. 6 timmar är nog mer rimligt.

Banprofil

Bansträckning

Vi har varit här ett par dagar nu och det har tagit mig två pass att köra igenom hela banan. I måndags körde jag mellan kilometer 37 - 71 och igår tog jag sällskap med Lejla kilometer 71 - 102 och sedan skarvade jag på själv och körde första 37 kilometerna också. Så lite uppdelat har jag tagit mig igenom hela banan.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna kring banan. I måndags hade jag min 36t klinga på, men låg på lättaste växeln rätt ofta och runt 50 i kadens. Funkade då, men bytte till 32t inför gårdagens runda vilket var ett vinnande drag. Första och sista delen var betydligt brantare både uppför och utför än mittenpartiet, och hade många lerigare partier där man tvingades att gå. Vissa partier av backarna var mellan 25-30% lutning och när man kommer dit efter 5-6 timmar och 4000 höjdmeter är 32t ett måste, åtminstone för mig. 

Banan:

Starten går i centrala Megève och tar oss på asfalt bort mot grannbyn Combloux. Därifrån fortsätter första långa klättringen, först på asfalt 2,3 kilometer (7,1%) till, sedan övergår den till grusvägar som periodvis går rätt uppför slalombackar, med större, lösa stenar. Jobbigt att ta sig upp bara i lugnt tempo. Grusvägarna/slalombackarna är drygt 3,5 km och snittar 11,3 % och maxlutning på 27,8%. Från start av första backen upp till toppen räknar jag med runt 60-65 minuter. 12,8 kilometer lång med 845 höjdmeter som ger ett snitt på 6,5%. Det säger inte hela historian då det flackar av en sväng några kilometer och går lite upp och ned och de första 600 höjdmeterna körs de första 6 kilometerna. 

Toppen av första backen är 1930 m.öh och heter Tete du Torraz, La Giettaz (Bild nedan). Sista kilometerna upp regnade det nu när jag testkörde, och det var riktigt brant sista par hundra meterna, och med den lera som blev av regnet tvingades jag gå upp sista biten.

Tete du Torraz, La Giettaz, 1930 m.ö.h

Sista par hundra meterna upp till toppen.

Väl uppe så bar det utför, blandat stig och vägar. Lite synd att de inte använder fallhöjdsmeterna mer till stigar, utan mycket tid körs på vägar. Men där det var stig var det vanlig, inte så speciell naturlig stig utan större svårigheter. Det kluriga var såklart leran. Nu ser det ut som om det ska vara riktigt varmt och soligt dagarna inför, så den värsta leran kanske hinner torka. Halt var det iallafall.

Man tar sig ned till byn La Giettaz relativt fort, och där kommer första langning/techzone vara efter ca 24 kilometer. Gissar att man kommer vara där på drygt 1:20h. Därefter kör vi längs en liten flod där det var otroligt lerigt. Fick hoppa av och gå bitvis då det inte gick att cykla. Men det var bara en kortare sträcka innan nästa kortare backe på runt 20 minuter, 3,5 kilometer och 350 höjdmeter innan en lerig utförslöpa ned till banans lägsta punkt, byn Flumet på 850 m.ö.h. Där börjar nästa, kortare backe på 250 höjdmeter innan en kortre utförsbacke till langning i byn Praz Sur Arly, där vi efter 44 kilometer ska köra banans längsta stigning. Strax över 1000 höjdmeter på 11 kilometer. Första kilometer är riktigt jobbig och brant, innan det kommer ett asfaltsparti och sedan grusväg resten av vägen upp. Relativt snäll backe med jämn lutning. Otroligt fina vyer upp mot banans högsta punkt, 2045 m.ö.h. Såg ett murmeldjur påväg upp vilket var första gången i livet. Trodde det var en konstig bäver först. 

Från Prax sur Arly upp till toppen är det 11 kilometer konstant uppför, snittlutningen är strax under 10%, men med vissa brantare partier i början på 22-25%. Räknar med att denna backe också tar dryga timmen upp. Tror inte höjden när vi kommer över 1500 meter kommer påverka nämnvärt, då vi i sammanhanget kör relativt lågintensivt. Men vi får se.

På toppen var det otroligt fint.

Hade höga förväntningar på nedförslöporna men blev väldigt besviken faktiskt. Först körde vi bort en bit, på runt 1900-2000 meters höjd, innan vi börjar vända nedåt. Men här var det nästan bara grus/alpvägar utför. Ett väldigt kort parti vi kör lite switchbacks i en pist, men i övrigt känns det bara som om de vill få ned oss hela och utan bekymmer. Nåja. 

Nu är vi nere i Megève igen, inför nästa langning efter 71 kilometer och ut på tredje och sista loopen. Här fick jag sällskap av Lejla hela loopen vilket var väldigt trevligt att åka och snacka lite skit och njuta av utsikterna. 

Denna backe var lite annorlunda än de tidigare två. Vi kör väldigt många höjdmeter på kort tid, leriga stigar och vägar uppför med riktigt branta delar. Sedan flackar det ut en del och vi kör ganska, i sammanhanget, platta partier. Mest på grusvägar. Sedan kommer vi bort till liftsystemet vid St Gervais och Plateau de la Croix, där backen fortsätter med, även här, humana % upp till toppen av Col du Christ på 1940 m.ö.h. Här är banans garanterat vackraste vyer och det är nog man kommer gråta av lycka när man kommer upp hit på lördag. 

Därefter bar det utför ett par hundra höjdmeter (på grusväg, såklart) innan sista drygt 200 höjdmeter långa backen väntade, som gick rakt uppför en slalombacke. Fördelen är att den åtminstone inte var så lång...

Nu väntar banans svåraste parti. De hade avvaktat med det mest tekniska till sista stigen utför, som, med leriga däck och torra rötter gav en liten falsk bild av säkerhet. Det var otroligt halt på rötterna med leriga däck. Men från toppen och ner till byn tar det nog inte mer än 10-12 minuter. Sedan är det bara någon kilometer asfalt kvar till mål.

Starten

Strategi:

- Pacing:

Jag måste närma mig denna tävling med ett helt annorlunda mindset än vad jag gjort tidigare tror jag. Istället för att gå in med mindset att "nu jävlar är det tävling" måste jag fokusera på mig själv och begränsa mitt utförande. Jag kommer hellre till sista backen och känner att jag kan öka på lite, än att behöva sänka intensiteten och farten ytterligare. Har satt en begränsning på effektutveckling som jag inte får överstiga över längre perioder. Jag ska strunta i övriga runt omkring mig. Jag vill vara här och ta in så mycket lärdomar jag kan, genom att göra den bästa prestationen jag kan för dagen. Jag ska hålla mig mellan 320-340w uppför, men kommer förmodligen behöva sänka ner mot 300w ju högre upp vi kommer. Kör jag mer än så tror jag att jag kommer få betala för det andra halvan av racet.

- Energi:

Jag kommer att köra med två flaskor på cykeln med 100g pulver i varje flaska. Kommer sikta på att göra slut på flaskorna mellan varje langning. Kommer även ta 1 gel/timme inledningsvis, kanske öka till 2 efter drygt 3 timmar. Som det ser ut nu kommer det vara riktigt varmt (upp mot 30°C, men inte förrän på eftermiddagen). Men så som banan går är vi exponerade mot solen i princip hela tiden. Kanske klarar oss första backen då vi startar kl. 06:00. 

Jag kommer ta strumpor med is och lägga i nacken i varje langning, även flaska med isvatten att hälla över mig och dricka. Jag känner även mig själv och blir otroligt törstig på vatten efter 3-4 timmar med bara sportdryck, så jag kommer försöka blanda drickandet av sportdryck med vatten. Finns några ställen man kan fylla på vatten, samt doppa huvudet om det känns bra. Kommer givetvis ha koll på kärntemperaturen och HSI för att begränsa mig ytterligare.

Om planen går som den ska så kommer jag ligga på över 100g/h.

- Däck:

Har funderat lite på däckval, då det är otroligt halt i den lera som kommer fram när det regnat. Klurat lite på om jag ska sätta på bättre däck för lera än vad Maxxis Aspen är, men har bestämt mig för att köra Aspen 2,4 fram och bak. Det jag eventuellt skulle vinna på att ha ett bättre lerdäck skulle jag utan tvivel förlora uppför, då 75-80% av tiden kommer spenderas uppför. Dessutom anser jag att mina tekniska färdigheter är tillräckligt bra för att inte dividera mer över däckval. Det är inte det som kommer vara avgörande för min del. 

Sista frågan:

Har länge funderat på att göra dessa typer av inlägg, samt tävlingsrapporter som YouTube-film/Podcastformat. Skulle ni tycka det var intressant? Känns som jag kan gå in ännu mer och djupare än i skrift som Podcast, och tidsåtgången för min del skulle nog vara ungefär lika. Alternativet är att göra både skriftligt och muntligt. Ska nog testa efter tävlingen.

Strava dag 1:

Strava dag 2: