In the latest episode of the D-VELO-P cycling training podcast, hosts Fredrik Eriksson and Erik Åkesson sat down with Olympic champion Jenny Rissveds to discuss her decade-long career, her evolution as an athlete, and a surprising recent shift in her training philosophy.
Jenny has worked with Fredrik as her coach for over 12 years, a relationship that began when she was just a teenager. Reflecting on her early career, Jenny admitted that she wasn’t always the most compliant athlete. “I was just all over the place,” she recalled, noting that she often did more training than prescribed and didn’t always communicate well with her coach.
Over time, that relationship matured into one built on deep trust and open communication. For Jenny, the connection with her coach was often more vital than the training plan itself.
From “Result-Driven” to “Process-Focused” (and Back Again)
One of the most profound shifts in Jenny’s career was moving away from being purely result-driven. In her early years, winning was the only thing that defined her as a person—a path she now describes as “dangerous”.
However, after a period of focusing entirely on the “process” to protect her mental health, she realized she had gone to the other extreme. “Why do I race if I don’t care about the result?” she eventually asked herself. Today, she strives for a balance: enjoying the process of movement and nature while still allowing herself to be inspired by the “shiny metal” at the finish line.
The Power Meter: A Tool for Safety
Perhaps the most surprising revelation was Jenny’s recent embrace of technology. Despite her elite status, she only started using a power meter in 2021 and only recently learned what “FTP” stands for (hers is a staggering 310-319 watts).
For Jenny, the power meter isn’t about judgment; it’s about safety:
Trusting the Data: In the past, Jenny often felt insecure during races, wondering if she belonged at the front.
Validation: Now, she uses her power numbers to validate her training. “I know what I’m capable of in training... I know what I did last week at home where I was comfortable and safe”.
Eliminating Noise: Bringing that data into a race allows her to block out the “noise” of other competitors and rely on her own proven capacity.
Looking Ahead
At 31, Jenny finds herself as one of the “veterans” in a sport where athletes are becoming professional at increasingly younger ages. While she doesn’t see herself racing into her 40s like previous generations, her current philosophy is centered on a single word: Believe.
“I trust my ability,” she said. “If I’m able to relax during a race... that’s when we all perform at our best level”.
Swedish U23 ITT World Champion discusses his thoughts about data, coaches, motivation and sustainable long term motivation.
In a sport increasingly dominated by watts, algorithms, and objective data, what happens when a top-tier professional cyclist decides to ride “blind”? This was the core question in a fascinating discussion in the latest D-VELO-P cycling training podcast with pro cyclist Jakob Söderqvist, his coach Fredrik Ericsson, and coaching colleague Erik Åkesson.
Söderqvist, known in his UCI world tour team LIDL-TREK as “The Swedish Hippie,” is charting a different course, one that re-prioritizes feeling, curiosity, and mental health over the pursuit of instant results. His philosophy offers a vital blueprint for any athlete or high-performer seeking long-term success without burnout.
1. The Coach: An Outside Perspective for a Sober Voice
Söderqvist argues that the primary value of a coach is objectivity. An outside perspective is crucial to:
Avoid the Motivation Trap: A coach focuses on what is most effective for development, not just what the athlete feels motivated to do on a given day.
The “Sober” Decision-Maker: When the plan gets tough—or when the athlete is “locked in” for a major goal like a Grand Tour, World champs or a Monument—the coach provides the necessary knowledge and clear-headed voice to prevent over-training or, conversely, to alleviate the decision fatigue and guilt associated with choosing a much-needed rest day.
However, the risk is losing curiosity. The passive athlete who blindly follows the plan loses the vital skill of self-coaching.
2. Data vs. Feeling: Embracing “Blind Riding”
One of the most provocative takeaway from Söderqvist is his evolving relationship with data. While modern cycling offers incredible precision through power meters and heart rate monitors, Söderqvist believes this data can be misleading.
The Overdoing Effort: Data often tempts athletes to push past the intended limit—to do “10 or 15 percent more”—driven by the emotional need to show grit. This often results in fitness plateaus rather than true development.
Speed is the Ultimate Metric: Söderqvist increasingly trains by riding “blind,” with only speed visible on his computer. This forces him to focus on feeling, efficiency, and real-time judgment. He notes this skill is non-negotiable for a time trialist, where conditions demand in-the-moment pacing decisions. Speed, after all, is what wins the race, not power numbers.
3. The Quest for a Sustainable Career
Söderqvist’s athletic philosophy is rooted in joy and sustainability. This means redefining success not by the quick win, but by the long-term process.
Long-Term Joy over Short-Term Pleasure: True, lasting enjoyment comes from embracing challenges and stepping outside the comfort zone, not from the “short-term enjoyment” of constant smooth sailing.
Prioritizing Mental Freshness: As a professional, the mental load of logistics, travel, and constant social demands is immense. He dedicates significant focus to self-awareness and mental health, consciously creating space to feel like a “human being” during the long season.
The Conflict of Speed: There is no inherent conflict between prioritizing the “human side” and becoming the best cyclist over time. The dangerous conflict is striving to become the best as fast as possible. This trend, fueled by examples of young riders winning big races instantly, encourages unhealthy sacrifices. Söderqvist warns that even peak results and money are a form of short-term joy that will not bring long-term peace.
The connections, the process, and the experiences are ultimately what last and what make the journey worthwhile. For Söderqvist, his path to the top is one that puts the human first, ensuring the best years of his life are not sacrificed for a fleeting result.
Kan det vara dags för årets sista tävlingsrapport? Jajjemän!
Sitter på tåget hem till Falun från Arlanda, dagen efter sista världscuploppet i HERO World Cup i Girona, Spanien. Jag är nöjd, riktigt nöjd med genomförandet av loppet. Jag visste sedan innan att banan borde passa mig bra, med drygt 70 kilometer stig på banans drygt 82 kilometer och 3000 höjdmeter. Jag var riktigt sugen på att köra bra här, men då min form varit bristfällig om inte helt frånvarande under augusti månad så har september varit marginellt bättre. Stenbocksturen kändes bättre än väntat, men blev för trött för snabbt. Tror mycket hade att göra med bristfälligt energiintag under loppet där.
Vi flög ner till Spanien i onsdags, och jag testkörde banan i torsdags och fredags, där större delen av banan kördes i torsdags. Det var riktigt varmt, runt 30 grader och en hög luftfuktighet så jag svettades järnet. Banan började med en asfaltsbacke på drygt 4 kilometer, innan backen fortsatte på grus/skogsväg. Sedan övergick det till brant stig utför, innan ännu brantare stig uppför. Därifrån var det i princip stig resten av banan.
Banprofilen
På torsdagen körde jag första 50 kilometerna, vilket tog mig runt 4,5 timme, så ni kan förstå att det var mycket stig och låg snitthastighet. Som tur var var förhållandena torra och fina så det gick ändå bra att köra de riktigt branta och tekniska stigarna utför, något som, det ska visa sig, inte ske på tävlingen. Ni som har koll på stigen Ättestupan i Källviken i Falun, ungefär så var utförsåkningarna, men mellan 6-15 minuter långa.
Som ni ser görs de flesta höjdmeterna de första 50 kilometerna av loppet, därefter lite kortare, flackare och mer böljande terräng. Sista 30 kilometerna testkörde jag igenom under fredagen, och det var även det riktigt fint och otroligt rolig cykling. Blev sjukt peppad på hur banan var och att det äntligen skulle köras en världscuptävling i mountainbike på riktigt och inte bara grusvägar blandat med korta snuttar lättare stigpartier.
Tävlingen:
Vi bodde drygt en timme från start, och starten gick 09:30 i Les Planes d`Hostoles, en by några mil utanför Girona. Kom till startområdet runt kl 08 och började förbereda. Vädret hotade med regn under eftermiddagen, men vi hoppades att det skulle hålla sig borta till efter målgång. Underlaget både uppför och utför skulle bli otroligt svårt om det blev regn, med lera som fastnar i däcken och man bara glider runt. Men det fick eventuellt bli ett senare problem.
Vi startade 09:30 och tog oss ann första delen av startbacken på asfalt bakom masterbil. Den körde ändå relativt fort men klungan på 83 man var samlad. Jag låg med bra på hjul på Östen Midtsundstad Bruvoll runt placering 30 kanske, långt till höger. Farten trissades upp sista kilometern när vi närmade oss grusvägen. jag förlorade Östens hjul och blev omsvärvad av cyklister. Drygt 2-300 meter innan vi vek av asfalten blev det trångt ute till höger, och jag skickades ner i diket. Förlorade fart och momentum och tog mig upp på vägen igen, men var nu bland de absolut sista. Ingen optimal start. Jag tog mig samman och stressade mig inte framåt, utan körde på i ett bra tempo och tog hjälp av andra cyklister för att inte köra slut på mig fort. Körde förbi 10-15 cyklister till toppen av första backen som tog runt 32 minuter från start. Nu började tävlingen på riktigt, när första utförsbacken började. Tog mig förbi han jag legat bakom för att vara först ner i backen, men tog inte lång tid innan jag kom ikapp ytterligare åkare framför mig. Det gick långsammare än jag kunde och ville köra, men fanns inga som helst möjligheter att köra förbi utan det var bara ta tillfället i akt och återhämta sig.
Efter 10 minuter var vi nere från stigen och tog oss ann nästa backe. Intog energi i form av en gel och sportdryck, det gällde att fylla på när man hade möjlighet. Inledningsvis var det betong/asfaltsväg innan stigarna började. Efter ett par minuter kommer jag ikapp ett par åkare, bland annat Noah Warren. Innan stigen brantar till ordentligt ser vi även tre åkare, bland annat Richard Larsén som kört fel och kommer in på banan igen, tror de förlorade kanske 30 sekunder på den felkörningen. Richard, Noah och jag låg på rad i ledet av cyklister. Det var så brant och ganska tekniskt, så många fick problem att cykla framför. Richard och Noah hoppade av och gick med hojen framför mig, men jag ville försöka cykla så mycket som möjligt. Cykelfarten var inte mycket snabbare än hike-a-bike farten, så det var egentligen ingen fara att de gick framför mig. Men jag känner att jag sparade både energi och momentum på att hålla mig på cykeln. När det flackade av lite så lyckades jag cykla förbi dem båda medan de hoppade upp på cykeln igen.
Kommer till nästa utförslöpa och får en lucka tillsammans med Noah och två killar till när vi kom ner till botten 12 minuter senare, Richard hade tvingats släppa en halvminut ungefär. Det hade börjat duggregna lite när vi var uppe på toppen, men inget som lade sig på marken eller som märktes när vi cyklade. Vi körde igenom byn Sant Feliu de Palleros där första langningszon var. Där tog jag en ny flaska sportdryck och en strumpa med is av mamma, och en flaska vatten av Ebba som jag drack lite ur och hällde över mig.
Nu skulle den tredje uppförsbacken köras, och den som skulle upp till banans högsta punkt på strax över 900 meter över havet. Regnet hade inte börjat till den punkt att man blev blöt eller att det blev halt när vi gick in i backen. Ganska direkt började en liten kille (nr 75) gasa på ordentligt och jag går med på hans hjul ett tag. Vi droppar nummer 53 och en till kille. Efter några minuter märker jag att han kör lite för fort och jag släpper hans hjul och fortsätter på egen hand. 20 minuter senare börjar jag komma upp mot toppen av backen och har kommit ikapp och förbi två killar. Kollar bak och ser att Richard är påväg ikapp, kanske 20 sekunder bakom mig. Det börjar regna på riktigt nu, och lägger sig på stenar och rötter så det blir snorhala. Kör förbi en UCI kommissarie som säger att jag ligger på placering 40, vilket var betydligt bättre än jag väntat mig, måste ha tagit mig förbi drygt 30-35 åkare sedan startincidenten.
Naturen öppnar upp sig mer och banan går in genom en kohage. Stigen genom kohagen är bara ett halt lager av lera, och trots att det endast lutade ett par procent uppför så slirade bakdäcket och det var sjukt svårt att få något fäste. Vissa partier kom jag inte fram på utan var tvungen att sätta ner en fot och pusha mig fram ett par steg innan jag kunde fortsätta igen. Håller lite koll bakåt och ser inte Richard eller någon annan bakom mig längre, härligt! När kohagen äntligen var slut så vek man ner ordentligt brant på stig, snittet i början var -23,2% första 5 minuterna. Här körde jag nog fortare nerför när jag testade banan i torrt och dammigt underlag än nu på tävlingen när det var lerigt och såphalt. Jag tog mig ner med (knappt) hedern i behåll. Kunde cykla nerför allt åtminstone och behövde endast sätta ner foten på ett par ställen där svängarna/switchbacksen var såpass tighta att det inte gick att svänga runt utan att göra en vändning på framhjulet, vilket var omöjligt utan fäste. Jag kom ikapp och förbi ett par killar utför den drygt 21 minuter långa stigen utför. När jag nästan var nere i startbyn Les Planes d´Hostoles igen så kom monsunregnet. Det regnade så otroligt intensivt att jag nästan var rädd för vattenplaning när jag kom ut på asfalten genom byn. Sikten var nästintill obefintlig och det fick en av HEROs fotografer på bild.
Foto: HERO organisationen
På andra sidan byn, efter 33 kilometer var andra langningen. Tog två sportdrycksflaskor och en strumpa med is till nacken. Monsunregnet fortsatte ett tag till och som tur var började nästa klättring med en otroligt stenig skogsväg-ish, vet inte ens vad man kan kalla det. Men det var inte så brant iallafall, och ingen lera så att man slirade runt i det, så det gick att hitta ett ganska bra flyt. Första halvan av backen var på det underlaget i drygt 2,5km/ 10% lutning innan andra halvan blev stig. Man ser ganska lätt på effektutvecklingskurvan hur skillnaderna i underlaget var (se nedan).
Man ser tydligt när det är mer "väg" med jämn lutning och när stigen börjar med mer "punch".
När jag närmade mig toppen hade regnet slutat sedan 10-15 minuter sedan vilket var skönt. Såg dock att en kille närmade sig mig bakifrån, nummer 53 var påväg ikapp. Han kom ikapp mig på toppen och ett tag ner i nästa utförsåkning ville han köra förbi, så jag släpper förbi honom och följer hans linjer vilka var bra. Tror det var en ganska lokal kille som hade koll på stigarna här, för han körde fort utför de drygt 4 kilometerna.
Jag ligger kvar bakom honom i nästa uppförsbacke också, som inte riktigt är lika lång, bara drygt 300 höjdmeter på 3 km så snittlutningen var även här 10%. Vi har hela tiden ögonkontakt med en kille drugt 15-20 sekunder framför oss, och när vi närmar oss toppen kör jag om nummer 53 och ikapp killen framför. Ligger bakom ett tag innan jag kör förbi honom innan nästa stig utför också. Efter ett par minuter utför så kommer nummer 53 ikapp mig igen, som släppt uppför tidigare. Jag släpper förbi honom då jag vill se hur och var han kör, då vi båda skulle tjäna på det för att komma fortare ner. Vi kommer ner till botten utan större incidenter och nu är det platt ett par kilometer bort till nästa langning i byn Amer.
Ropade till Ebba och mamma att jag ville ha en flaska sportdryck med en strumpa med is till nacken, en flaska med vatten att dricka och ett par nya glasögon så att jag kunde se något. Langningen gick super och jag och nummer 53 fortsatte. Nu skulle vi in i en tunnel under en asfaltsväg där det inte var någon stig utan en flod med drygt halvmeter djupt vatten. Trots stora stenar på botten gick det att cykla igenom, och vi vände upp igen längs vägkanten innan den sista "långa" backen skulle inledas, efter drygt 50 kilometer och 30 kilometer kvar. Vi hade nu kört första 50 kilometerna i 3:21h. Första halvan av backen var inledningsvis lättåkt, sedan övergick det till brant stig, där underlaget var hårt med med ett par centimeter hål lera ovanpå. Fick sätta ned foten på ett par ställen och vid ett tillfälle fick jag hoppa av och springa för första gången under racet. 53:an seglade iväg lite, när jag hade besvär att klicka fötterna i pedalerna igen då leran satt sig under sulan. Fick i dem tillslut och behövde köra ikapp de 15-20 sekunderna fram till 53:an igen.
jag märkte att han började bli trött då det inte gick fort, men jag kunde inte köra förbi då det var smal stig. Jag kände mig fortsatt riktigt stark och började tänka på att jag varit väldigt duktig på att inta energi hittills. Hade egentligen aldrig haft någon svacka vilket var ovanligt under ett såhär tufft lopp och över 3:45h in. Blev inspirerad av det och tog tillfället i akt att köra om nummer 53 när jag fick tillfälle, och öka farten. Han orkade inte gå med och jag fortsatte köra, glad och motiverad. Nu började solen titta fram också vilket gjorde mig ännu gladare.
Nu var terrängen lite böljande, och jag kom ifatt ett par åkare till. Någon som hade något tekniskt strul och en annan som såg helt cooked ut. Efter ett tag kom jag ut på en stig som jag mindes från genomkörningen ett par dagar tidigare. Det var en bred stig, otroligt stenig och med mycket stenhällar. Det gick svagt uppför och var rakt fram så man såg hela tiden långt framför sig. I början av stigen kör jag förbi Emil Hasund Eid som står vid sidan av med ett par personer runt omkring sig, han verkar ha kraschat... Synd.
Jag kör vad som verkar vara en hel jävla evighet på stigen innan jag äntligen är uppe på toppen och for vika ned utför, vad som jag själv anser är banans mest tekniska utförslöpa. Den var svår och teknisk redan när det var torrt, men nu när det var blött var det ännu mer riskabelt. Speciellt ett parti som ni kan se nedan, som jag filmade under bantestet ett par dagar tidigare.
Jag kom dit och var osäker på om det skulle gå att cykla eller ej, men när jag i princip stod stilla med framhjulet över kanten tänkte jag att det skulle ju fan vara mycket krångligare, om inte omöjligt, att gå nerför, så jag körde ner. Det var inte vackert på något sätt, och en skarp vänstersväng precis efter (som ni ser). Men jag kom ner med hedern i behåll och nöjd över det.
Fortsätter ner och väl nere körde man ut på en grusväg ett par hundra meter innan fjärde och sista langningen efter 63,5 kilometer. Hade varit ute i 4:20h med en häpnadsväckande snitthastighet på 14,8 km/h. Älskar tävlingar med låg snitthastighet. Jag var otroligt törstig på vatten, när man druckit nästan 3 liter sportdryck blir törsten efter vatten nästan outhärdlig. Tog is och sportdryck av mamma och vatten av Ebba och klunkade nästan i mig hela flaskan med vatten på en gång.
Ett par kilometer senare kom 15km-kvar till mål skylten. Det var väldigt mycket stig och korta backar både upp och ner kvar, som inte riktigt gör sig rättvisa om man bara kollar på banprofilen. Som tur var kände jag mig fortfarande riktigt bra och bade bra punch uppför de korta backarna. Nu började jag dock hallucinera lite att det var en cyklist kort bakom mig, inbillar mig bromsljud och vattenpölar som körs igenom. Vänder mig om ofta men ser aldrig någon, men lite panik har jag ändå. Jag letar frenetiskt efter skylten med 10km kvar till mål, men den kommer aldrig. Hur jävla långa är spanska kilometer egentligen?? Har de övergått till miles eller vad händer? Nåväl jag känner att jag måste ha missat 10km-skylten någonstans. Ser snart ytterligare en trött kille framför mig och jag kommer ikapp och kör förbi honom snabbt. Han orkar inte ta mitt hjul vilket var bra. Nu är det i princip bara utför kvar på stig/grusväg innan man är nere på platten strax utanför Sant Gregori några kilometer utanför Girona.
Kommer äntligen ut på platt mark och kan pusha på ordentligt på vägen in mot Girona. Kommer ikapp åkare som kört ett annat, kortare marathon-lopp där vi delar de sista 20 kilometerna. De flyttar på sig bra och är inte alls i vägen. Kör in under en asfaltsväg och in på en stig brevid floden Riu Ter. Riktigt fin och flowig stig längs vattnet, tight mellan träd på sina ställen. Lyckades tackla ett träd med höger axel rätt hårt, men trädet stod kvar dessvärre, jag är tydligen inte hårdare än så... Kör vidare och passerar Nescafé-fabriken där det luktar kaffe. Mums. 2 km kvar. Viker av in på en stig igen sista kilometern innan mål och kommer in i mål på en 25:e-plats på tiden 5:04:09 vilket jag är riktigt nöjd med! Är mindre än 10 minuter efter topp 20 men har 4 minuter upp till 24:e-plats.
HERO XCM World Cup, La Tremun Sea Otter Classic fick sätta punkt för tävlingssäsongen 2025. Hungrig för mer nästa år!
