söndag 17 juli 2016

Mountainbike SM XCO

Hallå där!

Igår körde jag mitt andra och sista svenska mästerskap som junior, och jag hade betydligt högre mål för dagen för ett par månader sedan än den senaste veckan. Målet om top 5 började jag bygga upp redan i början på maj, när jag var nere och testade banan. Banan var tekniskt, lång och många korta stigningar, vilket passar mig bättre än minut-långa stigningar. När jag sedan kom 4:a på XCO:t på Borlänge Tour kände jag att mitt mål var realistiskt och att formen kunde toppas ännu mer. Men som ni vet har mina senaste veckor försvunnit i sjukdom och bortkastade timmar som skulle varit i sadeln. Jag började acceptera ju närmare SM kom och ju senare inpå SM jag började träna att min top 5 dröm snabbt behövdes ändras till att köra så fort som möjligt efter förutsättningarna och inget resultatmål. Min mentala del har inte heller varit som den ska den senaste veckan.

Dock fick jag en liten motivationsboost av sprinten där jag kom 6:a, jag fick reda på att farten fanns där. Men skulle jag orka 4 varv a la ca 20 min?

På tävlingsmorgonen cyklade jag upp de 10 minutrarna och 60 höjdmeterna upp till tävlingsområdet, och jag kände att benen var lite sega, men jag visste att det skulle släppa under uppvärmningen. Jag värmde upp hårdare och längre än vad jag normalt sett gör, för att känna efter i kroppen och andningen. Sedan in i startfållan, i startled 1, som nummer 6. Pang. Starten gick och jag kom i väg okej, men inte perfekt. När den 900 meter långa startloopen var körd låg jag på en stabil 9 plats bakom Axel Hansson som jag brukar köra jämnt med. Låg tryggt bakom hans rygg några minuter tills vi kom ut på arenan och såg att de sju cyklister framför honom hade fått en liten lucka. Jag gick om Axel i backen efter arenan för att försöka jaga ikapp de framför. Retligt nog kom jag aldrig ifatt, jag var ca 10-20 sekunder bakom ett bra tag utan att komma närmare. Dessutom hade jag fått en lucka bakåt på ca 10 sekunder till Freddan. Försökte att inte bry mig om vad som hände bakom mig, utan försökte fokusera framåt. Efter första varvet låg jag i ingemansland mellan tre framför mig och två som jagar bakom. Andra varvet fick jag en svacka, och det var då jag tappade rejält på de tre framför samtidigt som Axel Höglund och Anton Johannesson närmade sig bakifrån. Jag försökte attackera ut på en grusväg längst bort på banan och trodde innan jag svängde in på singletracken att de försvunnit några meter till, så jag kollade bak och såg Anton bara ca 5 meter bakom mig, och Axel fem meter bakom honom. På något sätt motiverade det mig,och istället för att ta hjälp av dem att närma mig framåt fick jag ett ordentligt tryck i pedalerna i de lättåkta partierna, vilket gjorde att Anton inte orkade hänga på och Axel tappade ännu mer. Benen började helt plötsligt gå av sig själva och det var en helt sjukt skön känsla. Ut på varvning till varv tre skrek de att jag tog in sekund för sekund på den numera duon framför mig, bestående av Linus Persson och Ted Pettersson. Jag hade sett dem tidigare varv på ett ställe och uppskattat att jag låg cirka 40 sekunder bakom. Men tack vare det motiverade det mig och jag ökade ännu mer. På samma ställe detta varv märkte jag att jag tagit in säkert 15 sekunder på ett varv. Efter tre och ett halvt varv tryckte jag i mig en gel för att få mer energi. Numera såg jag att Anton bakom mig hade ungefär lika stor lucka fram till mig som jag hade till Ted och Linus. Det lugnade mig lite. Ut på sista varvet och jag hade bra tryck och bra känsla och första halvan av varvet fortsatte jag knapra in tid på de framför. Men sista 800 meterna innan mål visste jag att jag inte kunde komma ifatt om det inte var ett varv till, vilket det tyvärr inte var. Körde resterande hundra meter fram till mål och gick imål skitnöjd över att korsa mållinjen som åttonde man efter att ha legat själv hela vägen.

Här är några bilder tagna av pappa:






Här är ett antal bilder tagna av Ludvigs lillebror Lukas: