tisdag 24 juli 2018

Engelbrektsturen!


Halloj!

Ett par dagar för sent kommer nu racerapporten från Engelbrektsturen ni alla väntat på.

Vi anlände i Norberg runt 01:30 på natten till söndag, och somnade väl runt 02. Kändes som om man precis slutit ögonen när man var tvungen att tvinga upp dem igen. Sleva i sig frukost, ett ljummet morgondopp i sjön sedan rulla bort mot torget och startområdet för uthämtning av nummerlappar och dylikt. värmde upp en sväng innan jag stack in till starten och gjorde mig redo.

Visste av erfarenhet att det brukar gå ruskigt fort på banvallen första 4km bort till Klackberg. Därför blev jag förvånad när det inte gick så fort, så avancerade mig framåt och började hjälpa till med draghjälpen. Passerade Micke Olsson och flinade att han såg trött ut, vilket han svarade " jag e det". Min psykning verkade inte funka då han senare gick och vann skiten.

Vid Klackberg efter 4km kändes det fortsatt bra och ungefär halvvägs uppför första backen som är 603 meter lång rullade det på fint, sen påminde sig benen om att de inte är 19 år unga längre, utan 20 och gamla och ömtåliga. Fler och fler passerade mig innan toppen var nådd och utförsbacken började. Dock är det en såpass tung stigning, kort nedför och sedan riktigt slitsam slakmota på kort tid så tunga ben hann inte återhämta sig utför. Kändes som jag knappt hade styrfart uppför, men lyckades ta rygg på Viktor Junell och han jagade ikapp klungan framför som bestod av väldigt många, däribland Henrik Sparr, Anders Eriksson, Jakob Björklund, Andreas Ringvall, Marcus Johansson och typ resten av hela startfältet. Vi var en helt galet stor klunga vilket inte alls kändes okej.

Jag försökte hålla mig långt fram och avancera när jag visste det skulle bli stigpartier. Det var dock riktigt svårt med sura ben och en 50 man stor klunga. Klämde första gelen efter redan 11km i hopp om att det skulle bli bättre. Det blev det inte och jag började dricka ofta. Efter 22km fick jag en ny flaska av mamma i Fragg, vilket var bra. Efter det orkade jag hålla ihop det i ca 8km till, innan det tog helt slut på en grusväg. Poff, sa det bara och de försvann framför mig och Anders som också var riktigt riktigt trött. Jag lyckades dock återansluta på nästkommande stigparti men lyckan var kortvarig på de försvann igen efter en ögonblinkning. Körde solo ett tiotal sekunder bakom dem igenom kontrollen i Klackberg efter typ halva loppet, och höll undan gruppen bakom i flera kilometer, innan de kom ifatt mig i botten på Dansarbacken. I klungan låg b.la Stefan Dahl, Stefan Carlsson, Tommy Hammarström, Jonatan Steen mm. Tyckte klungan var alltför stor och försökte grilla lite i backen. Dock gick det inte fort och jag blev trött och alla hängde med. En klassisk lose-lose-lose situation.

Låg med i klungan ända till nästa hårda backe, Håberget. Då jag känner till banan bra och körde den för någon månad sedan försökte jag skapa något även där. Gick upp tidigt i tät och försökte iallafall få någon att tröttna. Men inte fan lyckades jag nu heller, utan jag själv blev bara skittrött. Nu var det bara ett par mil kvar till mål. Lyckades även nu hålla mig kvar i klungan i dryga 8km till, ända till ett jobbigt rotparti strax efter langningen i Nordansjö. Där lyckades jag dubbelpunka båda benen och gruppen anförd av Stefan Carlsson försvann fort. Nu var det fan ren överlevnad in i mål. Passerade Gunnar Bäckgren som hade punka. Med milen kvar ungefär fick jag kram på insida lår på höger sida. Hade haft bubblingar i benen ett par mil och nu var det ett faktum. Dock försvann det efter någon minut, likt på Lidingöloppet tidigare i våras. Kunde nu "gasa på" dvs. höja intensiteten men farten var lika låg. Några kilometer senare kom jag ikapp Henrik Öijer. Frågade om han också hade dubbelpunka i båda benen och fick till svar att det hade han. Samt i magen, så jag antar att jag inte var den som hade det eländigast där ute i Norbergsskogarna. Vi tog sällskap ända in på banvallen med 5km kvar till mål, släppte upp honom i en förning som han knappt orkade ta, gick om igen och han skrek att det kom någon bakifrån. Tryckte alla 150 watt jag orkade och kollade bak. Öijer hade släppt, och någon kom fort som fan. Det visade sig vara Wetterhall som punkterat tidigare i loppet. Han passerade och jag kunde fortsätta in i Norberg och passera mållinjen skamligt långt efter vinnaren Micke.

Ingen rolig historia, men nya tag om ett par veckor igen!

Strava:




Bilder:

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Foto: MTBfoto.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se