Cykelvasan 17

Halloj!

Vasan är återigen körd och en racerapport kommer här.

Tog Dustern upp till Sälen och Lindvallen i fredags och kom upp i hyfsad tid på eftermiddagen. Stack ut en sväng på hojen och körde upp till toppen på fjället, sedan ner den rosa leden, riktigt flowig och fin. Balsam för själen. Helt annan känsla än förra helgen och jag började tro att resan mellan Sälen och Mora skulle gå ganska bra iallafall. Visste att mitt tidigare mål på top 50 och under 2:50 skulle bli svår med den "uppladdning"/kroppsliga och mentala kaos jag haft inför detta. Här kan ni läsa om det om ni missat det.

Uppstigning 04:55 för att packa ihop och äta frukost innan avfärd ner till Berga By och Vasaloppsstarten. Ställde oss i kö för att få lägga in cykeln i fållan ca 06:30. Fållan öppnade 06:45 till fålla 1. Fick höra att de som för tillfället ligger topp 10 i långloppscupen får starta i fålla 0, dvs längre tid att värma upp samt stå längst fram. Jag ligger 11:a i cupen. Lite besviken där, man vad ska man göra. Hade jag varit i min bästa form kanske jag skulle gynnas mer av det. Nu stod jag långt bak i led 1 istället.

Starten gick 08:15 och vi rullade uppför startbacken. Kunde ta en hel del placeringar på vägen upp men det var svårt att passera fler. Såg att det var några som gick i utbrytning i slutet av backen medan klungan körde riktigt långsamt. Ett par hundra cyklister i förstaklungan gissar jag, vilket inte alls var roligt. Omöjligt att ta sig fram och det gick för långsamt. Vägen till Mångsbodarna gick 2 minuter långsammare än ifjol...

Känslan var helt okej, slet rätt mycket bitvis men jämförelsevis med hur det var förra helgen flöt jag på moln nu. Hade som sagt innan start bytt fokus från bra placering/bra tid till att ha kul, och det hade jag. Låg i en bra klunga med b.la. Martin Setterberg som (äntligen) tävlar igen, vilket är roligt. Även Samuel Lord, Erik Bergström Frisk, Emil Hedlund samt ett 10-tal till var med i klungan. Fick langning av Nordins i Tennäng (stort tack!), strax efter det fick jag en kortare svacka i backarna innan Risberg, men lyckades hålla mig kvar i klungan som sprack upp lite.

Kändes fortsatt helt okej vid kontrollen i Risberg, där jag skymtade Isak som kört klart sin hårnålskurva när jag gick in i den, vilket var ett tecken på att det dittills gått ganska bra. Även Anders och Jonathan låg mellan oss, så vi låg ganska tätt ihop.

Längs vägen efter ca 43-44kilometer stod Patric och Filip och hejade och skrek att jag va 30sek efter Isak. In genom kontrollen i Evertsberg som är halvvägs in i loppet fick jag en ny flaska av familjen Wallin (stort tack!). Drack, tog en gel och satte mig på överröret och avancerade utför asfalten. Strax efter det skulle jag göra en fartökning när jag kände att det började krypa lite i höger baksida lår. Vafan liksom. Det var ju 4 mil kvar. Växlade ner och la mig längre bak, och det försvann. När vi ett par kilometer senare gick under Vasaloppsvägen och upp i backen innan Lundbäcksbackarna smällde det till på riktigt. Först höger sedan vänster. Finns inte så mycket man kan göra efter det annat än att dricka, massera, äta GT-tabletter och trampa lätt. Klunga efter klunga passerade och det var jag och Mathias Bohman som båda hade kramp överrallt i benen som åkte tillsammans och pratade, peppade och hatade livet tillsammans de sista 38 kilometerna. Vid Hökberg stod Nordins igen och jag tog tacksamt emot en ny flaska samt en gel som jag tryckte i mig. Då var det endast ca 20 kilometer kvar och jag hade kört med kramp i 18 kilometer. Nu var det dock mer lättrullat genom Eldris och in mot Mora men varken jag eller Mattias kunde köra fortare. Vi växeldrog för att hjälpas åt att komma imål under skamgränsen 3 timmar. Det var inte förrän vi passerade Hemus skidstadion med 3 kilometer kvar jag var säker på att vi skulle klara det. Igenom campingen och över den utlagda bron för att sedan komma ut på det långa upploppet där jag inte ville eller kunde spurta. Några sekunder hit eller dit när det ändå är en dålig tid gör inte så mycket. Klockan stannade på 2:55:51 vilket är typ 10 min efter det jag vet att jag kan klara av, men ändå godkänt med knappt styrfart sista nästan 40 kilometerna. Placering vet jag inte men runt 140-150 skulle jag tro.

Nya tag nästa år. Nu vet jag vad jag ska träna mer på inför detta lopp som är betydligt svårare än vanliga långlopp.

Stort tack till Cykloteket Racing Team, familjen Nordin och familjen Wallin för langning och påhejande, samt alla andra som skrek några peppande ord längs med spåret till mig. Eller till nån annan som heter Erik som kanske låg nära, men jag tog åt mig av orden ändå.

Foto: Happyride.se

Strava:

Nej, Nej, Nej...

Årets stora mål Långlopps-SM i Motala blev ett fiasko. Nej, det blev inte ens det. Det blev resultatet av en totalt utmattad kropp och ett urpumpat psyke. Det märktes redan förra helgen att kropp och knopp var påväg i en nedåtgående spiral utan botten. Efter SM i Värnamo och de överraskande framgångar jag fick där var jag redo att slipa formen ännu mer till det SM som jag faktiskt ville prestera på, två veckor senare. Trots att SM i Värnamo inte var huvudmålet i år kände jag fortfarande stor press på mig själv, inte minst av mig själv. När den pressen sedan gick över efter SM blev jag mentalt utmattad. En tomhet genom kroppen. Jag sköt det åt sidan och tränade på, trots att jag kände mig trött flera dagar efteråt. Åkte ner till Alingsås förra helgen för att försöka tävla mig tillbaka. Men två krascher senare på lördagen var dagen över med en krokig bakväxel. Försökte ladda om till UCI Marathon World Series på söndagen och jag kände mig trött på uppvärmningen. I startbacken sprängde jag mig själv när jag försökte gå med förstaklungan. Blev tröttare och tröttare, och ut på andra loopen tog jag i men jag kom knappt framåt. Jag orkade helt enkelt inte. Rullade igenom resten av loppet i distansfart men mycket besviken och mentalt svagare. Bestämde mig att vila mig igenom veckan inför SM. Men med väldigt mycket jobb de senaste veckorna och aldrig någon riktig vila blev jag bara tröttare. Jag kände mig utmattad efter en jobbdag, orkade ingenting. Åkte ner till Motala på fredagen i hopp om att allt skulle vända när jag bara satte mig på sadeln och gasade. Jag och Pär körde igenom första loopen på fredagskvällen och redan då kände jag att benen var tunga och jag var tvungen att andas med hela överkroppen. Allt sa nej. Kroppen, huvudet, allt. Trots detta ville jag verkligen göra ett bra lopp och på morgonen var tävlingångesten värre än normalt. Ville intala mig att det var pågrund av att klockan ringde tidigt, att det blåste förbaskat mycket, att regnet var hotfullt nära eller att det var 90km långt. Att när jag väl fick på mig tävlingskläderna och trampade iväg mot startområdet skulle allt vända. Det kändes som jag trampade i nygjuten betong. Benen var tunga, kroppen sa varför gör jag detta. Stod på startlinjen och ville så gärna köra bra. Första 5 kilometerna gick egentligen inte så galet fort, men när pulsen gick upp över 150 skrek kroppen i protest. Försökte pressa mig med de framför medan fler och fler passerade mig. Tappade ryggar jag normalt sett inte skulle behöva slita värst mycket för att hänga på. Tog i allt jag hade men de flöt iväg. Efter 8 kilometer hade jag tappat klungan jag egentligen borde ha tappat efter 80 kilometer. Slutade att försöka ta i och rullade med tårarna i halsen vidare för att ta mig tillbaka. Motionärer passerade som ånglok medan fler och fler "jag är värdelös" "varför lyssnar jag inte på min kropp" och  "hur fan kan man bli så jävla dålig på bara två veckor"-tankar formades i huvudet. Tillbaka efter första loopen efter drygt 20 kilometer ser jag mamma och jag hoppar av cykeln och slänger mig på sidan och bryter ihop. Gråter och analyserar varför. För hårt tränande. För mycket tävlande. För mycket resande. För mycket jobb. För lite vaken vila. För lite sömn. För mycket för huvudet som inte orkar. Undrar hur fan jag ska hinna tillbaka till hyfsad form till vasan om en vecka. Struntar i Finnmarksturen för att vara hemma och vila en dag. En endaste liten dags vila. Från cykling, jobb och resande.