3:a på Bergslagsloppet!

Halloj!

Klockan är 06:35 måndag morgon i ett regnigt Falun med kaffekoppen vid min sida. Igår kördes Bergslagsloppet i Ånnaboda, ett långlopp utanför Långloppscupen men som är väl värd att köra, en grym bana som håller hög klass, utslagsgivande för alla oavsett åkkapacitet. Mycket stig, mycket grusvägar och runt 1000 höjdmeter på den knappt 70km långa banan.

Denna tävling var även min sista denna säsong och redan nu är det dags för off season, ovanligt tidigt men det ska bli skönt att kunna fokusera på att hålla mig till Dalarna på helgerna och fokusera på träning och skola.

Tävlingen:
Jag har kört detta lopp ett par gånger tidigare som junior, när det var Långlopps-SM 2015 och 2016. Båda de gångerna hamnade jag utanför pallen på en 4:e plats i junior. Körde även 2017 och kom 8:a i elit, vilket jag var nöjd med.

Foto: MTBfoto.se

Igår gick starten klockan 11 och det var gemensam start herrar och damer. Det är lätta inledande kilometer där det är 11km till första stigen, innan dess endast grusvägar. Jag tog kommandot ganska snabbt och fick sedan hjälp av Viktor Junell, Micke Olsson, Johan Limpan Lindbom och Joel Karlsson med farthållningen. Det var dock många med de första kilometrarna. I den första lite längre grusbacken drog Micke ganska hårt och det splittrades upp mer och mer bakom, men vissa kunde återansluta efteråt. Det var egentligen efter en mil vi blev 6 stycken i tätgruppen. Micke Olsson, Micke Flockhart, jag, Limpan, Junell och Joel Karlsson. Men på den första stigen strax därefter körde Micke på i högt tempo och Junell och Joel tvingades släppa. Plötsligt var vi fyra stycken som fick en ganska stor lucka.

När vi passerade slalombacken vid Storstenshöjden visste jag att det var en lång backe upp till Ånnaboda igen, drygt 100 höjdmeter. Trodde Micke skulle slakta oss där, men väl uppe var vi fortfarande tillsammans och jag kunde få en ny flaska sportdryck av Landhage och Emilia efter 22 kilometer.

Foto: MTBfoto.se

Nu väntade det en lång utförslöpa på stig där jag kunde ligga på tredje hjul och spara energi bakom Micke och Micke. Jag visste att jag inte skulle ha mycket att sätta emot Micke Olsson och att Limpan hade ryggbesvär, och Flockhart är alltid stark men jag kände mig riktigt bra och hade bra dagsform.

Vi kom till Klockhammar för första gången efter 34 kilometer och det var Olsson som gjorde det största jobbet där framme. Kunde (oftast) ligga med ganska "bekvämt". Vi passerade halvvägs vid 35 kilometer och jag tänkte att "orkar jag köra med första halvan orkar jag andra halvan också".

Vi hjälps åt på grusvägarna men det är mest Micke som håller tempot. Snart kommer ett av de två ställen jag är mest orolig för på hela banan. En 1,7km lång backe på stig som inte har en enda jävla stenjävel som sitter fast i marken, samtliga är runda, lösa, rör på sig och skickar hjulen fram och tillbaka över hela stigen. Olsson såg sin chans och ökade farten på stigen och det blev små luckor mellan honom och Flockhart, Flockhart och mig, och mig och Limpan. Såg Micke segla iväg och tröstade mig med att jag var närmare Flockhart än va han var Olsson iallafall. Men det slutade med att Flockhart gick ikapp Olsson igen och hängde av mig och Limpan. Enligt strava körde Micke och Micke upp på 5:47 vilket resulterade i KOM medan jag körde på 6:09 och Limpan på 6:17.

Hade duon av Mikaels i sikte framför mig på grusvägarna efteråt och räknade till 22 sekunders lucka vid en sväng. Men samtidigt såg jag inte Limpan bakom mig, så jag borrade ned blicken och körde. På nästkommande svagt utförslutande stig märkte jag att jag närmade mig ordentligt, och efter en kraftansträngning på grusvägen efter kom jag ikapp igen efter att ha jagat in de sekundrarna på ett par kilometer.
Men visste samtidigt att väl i Klockhammar igen efter 46kilometer skulle jag inte ha en chans mot åtminstone Olsson då Klockhammarbacken väntade. Som väntat, Micke satte ett ordentligt tempo redan i botten av backen och jag fick en ny flaska sportdryck av Fredrik. Jag valde att inte ens försöka gå med då sprängningen skulle vara ett faktum. Men höll ett högt tempo och såg att även Flockhart slet ordentligt och tvingades släppa. Väl uppe på "branten" hade Olsson ca 20 sek på Flockhart som hade typ densamma ned mot mig. Kunde återhämta mig lite när backen flackade ut och kunde trycka på ordentligt samtidigt som benen rensade ut mjölksyran. Men jag kunde inte närma mig Flockhart.

Väl helt uppe för den 4km långa backen hade jag tappat 1:03 på Olsson och var 24 sekunder bakom Flockhart (enligt strava-segmentet i efterhand). Men jag såg inte heller Limpan bakom mig och jag insåg att det skulle bli drygt 22 kilometer solokörning. Det var ju ingenting, jämfört med förra helgens 80 km. Tur att jag trivs i mitt eget sällskap. Jag kände mig fortsatt stark och körde på hårt. Flockhart kunde ju tröttna eller krascha eller krampa eller liknande så hoppet var aldrig ute. Då och då såg jag honom framför mig på grusvägar eller i någon backe, och vi körde ganska jämt, möjligtvis att han drog ifrån någon sekund här och där.

Plötsligt kom jag på att det är en sjujävla lång backe som brantar till ordentligt med dryga milen kvar. Puh.
Nu börjar vi även komma in på samma bana som de motionärer som kör kortare bana och ibland blev det sick-sack mellan motionärerna. Som tur var gick det bra och med bra framförhållning att man kommer bakifrån och säger "tack, bra kört" så blir alla glada.

Med milen kvar börjar det gå uppför och jag tror jag ser Flockhart framför mig, men det visar sig vara en motionär med blå tröja även han. Håller bra tryck uppför och väl i slutet på "Flimmerbacken" kommer branten som inte var lika farlig som jag kom ihåg den. På toppen fick jag beskedet att jag var ca 3 min efter Olsson. 8 kilometer kvar på stigar och skidspår. Kände mig stark och kunde attackera uppför små korta backar i skidspåren. Kilometrarna flög förbi och plötsligt var det en kilometer kvar. Ut på asfalten vid Ånnaboda Camping, sedan var det bara en kort loop runt gräset innan målgång.

Foto: MTBfoto.se 

Foto: MTBfoto.se

3:a i mål efter två starka Mickes är jag riktigt nöjd med. Är även nöjd med hur kroppen kändes och jag tror nästan att detta var den bästa känslan jag haft på tävling i år. Möjligtvis att Långa Lugnet bjöd på lika bra dagsform. Riktigt skönt att ta med sig en sån känsla in i hösten och vinterträningen!

Foto: MTBfoto.se

Strava:

Bockstensturen och punkt för årets Långloppscup.

Halloj!

Hur fort har inte den här säsongen gått då? Helt sjukt. Att hela Långloppscupen redan är slut känns konstigt, men även skönt så man kan fokusera på höst och vinter snart igen.

Mamma och jag tog husbilen ned till Varberg redan i torsdags för att ha en extra dag där nere innan loppet på lördagen. Vi kom dit på eftermiddagen och jag mekade ett par timmar med cykeln, gaffeln ville inte dra tillbaka vajern så vi trodde det var reglaget som behövde bytas. Bytte reglage, vajer och hölje och började sedan bli lite panikslagen när jag märkte att det inte gjorde någon skillnad. Det fungerade fortfarande inte. Stack ut och cyklade sista milen på banan och var tvungen att hjälpa till att dra i vajern för att gaffeln skulle låsa sig.

Morgonen efter tog vi husbilen bort till Cykelmagneten i Falkenberg och hoppades att de skulle kunna fixa problemet. Lämnade in cykeln och bad till gudarna. Ett par timmar senare fick vi meddelande att det var fixat och en lättnad spred sig genom mig. Så ett riktigt stort tack till Cykelmagneten och Paul i verkstaden som kunde fixa problemet.

Vi åkte nu ut till Åkulla där jag körde ett väckningspass genom att köra igenom Åkullaloopen som är ca 17 km och vi skulle tävla på dagen efter. En riktigt fin och hård loop, och jag började känna mig bra igen.

Tävlingen:
Lördag morgon och det var dags för tävling. 100 stenhårda kilometer och en dryg timme längre tävlingstid än vad man är van med. Varken tiden eller distansen skrämde mig inte nämnvärt men jag kände fortfarande en viss nervös känsla innan start. Träningen sedan Vasan har varit sporadisk och jag var osäker på formen. Men även om jag skulle ha en dålig dag skulle distansen gynna mig då längre lopp brukar passa mig.

Det var ett ganska glest elitfält vilket gjorde det ganska lätt att kunna få en bra placering. Starten var omgjord till i år pga. att de inte fick dra loppet genom stan längre och detta var under all kritik. Flera kilometer cykelbanor med tvära svängar in i skogspartier med träd och buskar mitt i vägen som inte var markerade och allmänt farlig åkning. Att föråkarna på motorcyklarna dessutom åker fel på ett ställe som gör att vi längst fram måste köra igenom sly, lövhögar och pinnar gjorde inte saken bättre. Nej, det måste ni ändra på till nästa år, Varbergs MTB.

Foto: Happyride.se

När vi väl kom ut på andra sidan stan ökade farten men det gick inte skyhögt, en uns av motvind gjorde att farten hölls hyfsat låg och fältet ganska samlat. Flashback från Vasan. Men efter 17 kilometer börjar backarna och stigarna så där gällde det att ligga långt fram. Redan på platten och i första backen kände jag mig stum innan pulsen ens kom upp i tröskelpuls. Hoppades att det skulle släppa. Tog mig ändå upp ganska långt fram efter första backen och med i svansen på backe två. Men farten hade höjts rejält så vi var endast 10 stycken i tätklungan, varav en junior i André Eriksson.
I den tredje backen ett par kilometer senare gick det hårt och jag bestämde mig för att släppa, för att sedan kunna köra i mitt eget tempo. Albin Andersson släppte samtidigt och Henrik Sparr och Albin Pettersson en bit efter oss.

Jag drog upp Albin och mig till Sparr och Albin och vi fyra sällskapade bort till Åkulla och första langningen. Där såg vi tätgruppen och de var 50 sek före oss, och vi hade ungefär lika långt till de som låg bakom oss. Jag höll mitt tempo som kändes bra. Märkte ganska tidigt in på Åkullaloopen att Sparr och de övriga släppte mig meter för meter. Sade till mig själv att inte vänta in dem utan att fortsätta i min fart, kom de ifatt igen fick de göra det och det var inte det hela världen. Men kilometerna tickade på och luckan bakåt ökade successivt.

Efter 34 kilometer kom en av banans längsta backar, upp till banans högsta topp på 198 m.ö.h. Fick syn på Niclas Gustafsson 15-20 sekunder framför mig i backen. Han och jag körde nog ganska jämt ett tag då jag inte såg till honom på ett tag. Ett par kilometer senare körde jag förbi Mattelin som oturligt nog kände sig sjuk och bröt loppet. Han berättade att Niclas inte var långt före och att jag låg 5:a och att jag skulle fortsätta köra mitt race. det gjorde jag och i slutet på banvallen som tar oss tillbaka till Åkulla igen var jag ifatt. Han viftade förbi mig direkt och jag gick upp och fortsatte köra mitt tempo.

I Åkulla efter drygt 44 kilometer fick jag en ny flaska sportdryck av mamma och viftade fram Niclas. Han gick fram ett par-trehundra meter innan han viftade fram mig innan stigarna igen. Därefter hände inte mycket. Jag gjorde allt jobb och han låg på mitt hjul. Fokuserade på mig själv och mitt cyklande och struntade i Niclas bakom mig. Jag körde mitt race. Efter 54 kilometer började krampen komma krypandes. Värmen var hög, ansträngningen ännu högre och mängden salt på tröjan högst. Som tur var släppte krampkänningen på höger insida lår ganska snabbt.

Foto: Cykelkanalen.se

När vi passerade Dagsås efter 63 kilometer stod mamma åter med en ny flaska sportdryck. Försökte vifta fram Niclas för att få lite vindskydd på grus och asfalten men fick ingen hjälp. Han skyllde på att han var helt tom och ett par kilometer senare visade det sig när han tvingades släppa i samma backe jag tvingats släppa pga. kramp för tre år sedan. Men nu ökade jag farten istället för att stanna och massera bort krampen. Niclas försvann bakåt och nu var det jag mot klockan - på riktigt.
Började räkna ned varje kilometer och samtidigt började huvudvärken smyga sig på. Försökte dricka så mycket jag förmådde men det var inte tillräckligt. Började även komma ifatt fler och fler motionärer som startat tidigare och kör en annan sträckning, 50 eller 75 kilometer. De flesta omkörningarna skedde smidigt och de var väldigt snälla att köra åt sidan, men ibland blev man hindrad på stigarna ett tag, vilket inte lugnade ned en precis.

Sista gången jag passerade mamma var efter 78 kilometer, precis då kom krampen på riktigt i båda baksida lår. Helvete tänkte jag med två mil kvar till mål och en hel del matande på vägar. Fick uppgifter att André Eriksson endast var 40 sekunder framför och jag tänkte att det skulle nog kunna vara möjligt, på 20 kilometer. En kilometer senare var jag ikapp, och om. André lade sig på mitt hjul och jag klandrade honom inte, han såg ruskigt trött ut. Vi körde ändå inte i samma klass så jag brydde mig inte heller så mycket.
15 kilometer blev 10 och härifrån hade jag kört ett par dagar tidigare så jag visste om banan. André lade sig dessvärre ned i en hal gruskurva och jag seglade ifrån. När jag närmade mig Varberg MTBs klubbstuga var André endast 3 sekunder bakom och jag förväntade mig nästan att han skulle gå ikapp igen nu på hans hemmastigar. Men avståndet växte. Och växte. Sista kilometrarna var en plåga, de tog aldrig slut och jag hade en sprängande huvudvärk. När jag väl kom ut och körde längs havet bort till fästningen igen kom en lättnad, att efter 80 kilometer solokörning (i princip) komma 4:a och förbättra mitt personbästa i cupen! Och även klättra från sjunde till femte-platsen i totalen! Superskönt och jag är riktigt nöjd med hela säsongen :)

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Nästa blir Bergslagsloppet i Ånnaboda nästa helg vilket även sätter punkt för denna tävlingssäsong.