Ännu en deltävling i Långloppscupen är över, och nu återstår endast Västgötaloppet den 23:e september. Ska bli skönt att få gå in i off-season och sedan vinterträning igen, känns just nu väldigt välbehövligt. Men, nu till Bockstensturen.
Vi åkte ner till Varberg tidigt i fredags, för att komma ner i hyfsad tid så jag skulle hinna cykla lite. Åkte in mot fästningen, slog upp CRTs tält, badade i havet sedan stack jag ut bansträckningen mot Åkulla, där vi skulle bo. Körde första 43km av banan, och den var lika som i fjol förutom starten genom stan.
Lördag, solen sken och det blåste inte så mycket, vilket var grymt skönt. Värmde upp längs strandpromenaden och körde gamla banvallen längs vattnet 3ggr, som är de sista 2 kilometerna innan mål.
Starten gick kl 11 och det gick lugnt, riktigt lugnt efter masterbilen. Höll mig riktigt långt framme, för brukar ha en tendens att falla bakåt ofrivilligt. Nu höll jag mig framme och när Mattias Brolin efter några få kilometer attackerar är jag en av dom som går upp och försöker dra ikapp honom. Riktigt roligt och inte ofta jag ligger i den positionen.
När backarna sedan började efter dryga 17 kilometer hade jag fallit bak lite, fastnade bakom ett par som släppte klungan framför, gick om, jagade ikapp men gick på rött alldeles för mycket. Kom ifatt efter ett tag men till priset av att jag fick en längre svacka. Kom, trots svackan ifatt Adam som i sig hade en mindre lucka fram till det som då var andraklungan. Sedan hämtade vi även in Daniel Wennergren som också han tappat klungan. Men strax innan första langningen i Åkulla kom vi ifatt igenom, samtidigt som jag fick ett par nya rena glasögon och en ny flaska sportdryck.
Efter Åkulla kände jag mig stark igen och gjorde mycket jobb, vi kom ifatt Axel Höglund samt två till killar. Jag och Adam åkte runt och snackade skit och hade allmänt roligt. Började trycka i mig gels samt GT tabletter innan banans värsta stigning skulle ta sin början.
Märkte att teammate Jonathan hade krigat sig ifatt vår lilla klunga och körde riktigt starkt uppför den 750meter/75hm långa backen. Jag låg på Jonathans hjul och kände mig stark. Klungan bestod nu av mig, Jonathan, Adam, Wennergren, Sebastian Norberg samt två till killar.
Inför andra langning i Åkulla efter drygt 43 kilometer fick jag ny flaska sportdryck och kastade av mig glasögonen som nu var igensvettade och skitiga. Hann nu bara ca 3-4 kilometer till innan dagens andra stora svacka kom, på samma ställe som ifjol. Fick en deja vú. I år var de dock för starka för att jag skulle orka slita mig med, och fick släppa lucka framåt tillsammans med Wennergren som inte heller var på topp idag. In i dagens andra stora stigning, Grimeton Torstorp Climb, tog jag in på dem sekund för sekund. Men ungefär halvvägs in i den kilometerlånga backen kände jag det. Krampen kom smygande. Kollade ner på min Garmin edge 820 och insåg att 47 av de 100 kilometerna var avverkade. Inte ens hälften. Va fan liksom. Vad händer? Krampen kom i höger baksida lår, men trampade vidare med hög kadens och masserade bort den. Klungan jag hade varit uppe och nosat på var nu long gone, och detsamma gällde Wennergren bakom mig. Var nu helt ensam och nu kände jag mig stark igen. Mosade på och hoppades kunna ta in de kanske 30 sekunder Jonathan och Adams klunga fått. Tryckte på ordentligt i nästan en mil och kände mig starkare än någonsin tidigare i loppet.
Men efter ungefär 10 kilometer kom krampen och svackan tillbaka, och jag hade inget annat val än att växla ner och förbanna mig själv. Blev snart ikappkörd av en klunga med Henrik Mård i spets, tillsammans med Viktor Ludvigsson, Axel Höglund mm. Slet mig med dem och efter ett tag körde vi förbi ett torp där de boende langade öl i små glas. Mård fick tag på ett medan Viktor och jag missade, och i och med att det ändå gick såpass dåligt (iallafall för mig) skrattade vi till varann och sa att vi skulle vända. Det gjorde vi inte utan krigade på.
Kom ifatt Sebastian Norberg som såg riktigt trött ut. Strax efter det kom krampen på riktigt med 30 kilometer till mål. Höger baksida. Vänster baksida. Och värst av allt. Vänster insida. Kändes som om någon stod och stack in nålar på insida låret och jag hade inget annat val än att stanna, hoppa av hojen och andas ut. Ungefär där tog min andra chans på tävlingen slut.Jag lessnade rejält och varje gång jag försökte trycka på kom krampen tillbaka. Var övertygad om att jag låg sist, att alla herr och dam motionärer snart skulle komma susande förbi i sina gympadojjor och 17 kiloscyklar.
När skogsstigarna äntligen tog slut och man med 2 mil kvar skulle vika tillbaka i motvinden till Varberg kom ännu en klunga ifatt. Försökte hänga på men krampen sa stopp. Efter ytterligare ett par kilometer susar Tobias Evertsson om och jag hade ingen tanke på att ens försöka hänga på. Det kändes lönlöst. Men senare när Henrik Grass körde om chansade jag och gick med. Kändes hyfsat (aka dåligt, men krampen under kontroll) och tillsammans hämtade vi in Evertsson igen och vi tre sällskapade och hjälptes åt till stigarna kom med en mil kvar. Då gick jag upp i tät och körde i lagom fart. Det kändes som en evighet innan de tog slut och asfalten/cykelbanorna var ett framför oss mot mål. Var trött överallt, orkade knappt hålla upp huvudet.
När vi senare svängde in de sista två kilometerna på banvallen tog jag mig förbi en motionär på den trånga stigen och fick ett par meter till Grass och Evertsson. Tryckte på och attackerade på samma ställe jag attackerade Öijer i fjol. Denna gången höll attacken in i mål och jag har aldrig varit så tacksam att kliva av cykeln.
Låg på sidan i gräset så länge att flera kom fram och frågade om jag levde. Nja. Knappt. Funderade på var krampen kommer ifrån. Varför så tidigt? Hade problem med kramp för ett par år sedan, men då endast med några kilometer kvar till mål. Nu, två tävlingar i rad, efter ca 2h? Tidigare i år, ingenting. Ingen kramp alls. Krampkänning, ja visst, men inte kramp så här. Varför?
Är det någon som har bilder från misären igår skulle jag gärna se/använda dom, skicka till akessonerik3@gmail.com
Strava:
Strava:
