Erik Åkesson - Cyklist & Coach: RACE RAPPORT: Engelbrektsturen

Hej på er!

Nu är det dags för en tävlingsrapport från Engelbrektsturen som kördes i Norberg i helgen.

Efter att ha haft en grym form på XCM-SM och precis blivit snuvan i spurten om segern där, och blev trea var jag sugen på revansch. Var i riktigt bra form på SM. Dessvärre blev jag matförgiftad och fick stå över XCO-SM. Blev ett knappt dygn nere i Värnamo med feber, frossa och en hel del spyor vilket inte gjorde en kaxig. Tog ett par dagar efteråt att återhämta sig och få aptit igen. Var riktigt trött och sliten i början på denna vecka, men lyckades äta ikapp energiförlusten och balanserade upp igen, för att kunna komma tillbaka till en konkurrenskraftig form igen.

Inför Engelbrektsturen hade jag en bra känsla. Åkte dit på morgonen tillsammans med Casper och gjorde oss redo. Började värma upp men efter ett tag så kände jag att något inte stod rätt till. Med 25 minuter kvar till start får jag body-haveri. Blev lite kris och panik då jag inte tagit med mig några reservhjul, ett misstag jag inte gör igen. Som tur var hade Oliver extrahjul med sig så jag kunde låna hans. Slängde på det och tog mig bort till starten några minuter innan start. Märkte att växlarna inte lirade ordentligt men tänkte att det skulle duga, hellre lite växlar som inte går så bra än en body som inte funkar.

Starten går och märker direkt att kedjan börjar hoppa lite upp och ner, när jag använder övre delen av kassetten (lättare växlar). Kom upp i fart och växlade upp till tyngre halvan av kassetten och då fungerade de, men hade hamnat rätt långt bra när vi kom in på banvallen bort mot Klackberg. Ingen panik ännu och kunde ta mig fram bra framåt slutet av banvallen, när det började bli kritisikt inför första backarna. Kom in till första hårnålskurvan runt 5-6 plats och även när vi körde in vänster in i första backen. Norrmannen Östen Brovold Midtsundstad låg först och gasade järnet från botten av första backen, som är lite brantare inledningsvis men som sedan flackar av andra halvan. Blev ett par mindre luckor att täppa när någon junior inte orkade gå med. Först täppte Axel Lindh luckan fram till Östen, sedan körde Wengan om och jag följde med. På toppen körde Hugo förbi och det blev lite lugnare sista meterna innan vänster ner på stigen. Låg jämsides med Olars som sa att jag kunde smita förbi och va före in på stigen. Det är alltid roligt att att ha sällskap med Anton, iallafall i starten. Östen, Axel, Wengan, Viktor och Hugo var framför. Ett skönt parti att återhämta sig lite innan vi kör direkt in i den andra av "startbackarna".

Botten av första backen. Foto: Cykelkanalen.se

Hade redan glömt bort att lättare halvan av kassetten var obruklig och i botten av backen när det är lite brantare och mjukt med låg hastighet så växlade jag ner och kedjan började hoppa ordentligt. Fan va drygt, och Viktor, Micke och Richard smet förbi. Kunde kränga mig med på tunga växlar hela vägen upp men fick slita ordentligt. Det fortsatte köras rätt hårt därefter också men kunde gå med utan större problem.

Foto: Cykelkanalen.se

Efter Kolningsberg efter runt 9 kilometer lugnade det ned sig lite och det anslöt folk bakifrån. Här hade det lagts ut en hel del sprängsten på grusvägen vilket inte var någon höjdare. Men det var skönt att få lite återhämtning. Det var drygt 3 kilometer sprängsten det partiet innan vi vek av höger ut på en bred, fin grusväg där det var en del som tog langning, dock inte jag. Det klumpade ihop sig en del och folk tog sig fram. jag tog fram en gel och började suga i mig, när Micke som låg snett framför till höger, började dra sig till vänstersidan. Där var Hugo och Wengan redan, och jag blev inklämd mellan Micke och Wengan och var sjukt nära att gå i backen där. Larsén, som låg bakom skrek och frågade vad fan vi håller på med. Håll mig på hjulen iallafall och med en gelförpackning mellan tänderna börjar fler och fler ta sig fram. Det är en kritisk punkt när det går från en snabb grusväg, lätt utför, in 90° höger in på en stig. Som alla vet om och vill ligga långt fram. Kommer egentligen in lite för långt bak och är bakom Rasmus Käll. Men det är inte några problem på stigen och vi kommer ut från den och in på nästa utan problem.

Vi kommer ut på en grusväg vid Väster Djupkärra och det blir återigen en större klunga. Håller mig långt fram och det blir egentligen ingen fart uppför det dryga två kilometer långa motlutet. Sedan gick det fort bort mot Halvarsbenning efter 19 kilometer. Där stod farfar med en flaska isvatten att hälla över mig, det var riktigt skönt att svalka av sig lite. Fun fact, redan där, efter drygt 34 minuter, hade kärntemperaturen stigit från 37,3°C i starten till 38,5°C, trots att jag kört med en klump is i nacken.

Kärntemperatur (grå), skinntemperatur (blå) och Heat Strain (orange). Vid röda sträcket fick jag is och därefter sjönk både skinntemperaturen och Heat Strain något.

Därefter lade sig Wengan och jag sida vid sida på skogsvägen som tar oss bort mot trollstigen, där man gärna vill vara långt fram då det är en ganska kort, men teknisk och ganska avgörande stig. Wengan svänger in först på stigen, med mig på hjul. Känner mig rätt kass rent tekniskt och har inget flyt, gillar att ha lätta växlar och veva när jag cyklar fort på stigar, men med begränsningarna jag hade fick jag nöja med med en lägre kadens och sämre teknik. Kunde ändå gå med Wengan utan större problem men hade svårt när det var inbromsningar och små accelerationer. Vi kommer ut från stigen, kollar bak och ser att det är separation bakåt och vill fortsätta köra på så går fram och mosar. Men får ingen hjälp så det blir åter en stor grupp.

Kommer bort till Fragg efter drygt 23 kilometer, där mamma och kusin Linnéa står och langar sportdryck, is och vatten. Får tag på allt och kör på bakom Östen som tagit sig fram innan stigen längs skidspåret. Där är ytterligare ett kritiskt parti där "saxbacken", en kort men brant backe på skidspår. Micke, Axel och Wengan tar sig förbi mig innan stigen. Östen kör på ordentligt uppför saxbacken och trots tung växel släpar jag med mig upp över krönet och ner på nästa parti grov sprängsten. Livslusten sugs snabbt ur en på det underlaget. När det är över viker vi vänster in på stig, tar täten och kör på ut till nästa spängstensväg, där det är ganska många som tar langning vid kilometer 27,5. Strax därefter går Axel fram och höjer farten ordentligt och gasar på ett tag men alla är med. I en liten brant framåt slitet på grusvägen attackerar Östen hårt för att vara först in på nästa kritiska stig. Vi går med och jag är in på stigen som fyra, bakom Östen, Wengan och Axel. Det körs på riktigt hårt här men jag känner mig stark på stigarna.

Kilometer 32-ish. Foto: Cykelkanalen.se

Wengan börjar släppa lite lucka fram till Östen som matar på ordentligt. Han släpper fram Axel som går fram och försöker täppa luckan fram. Han orkar inte heller så jag går om när det börjar gå utför från Kolningsberg ner mot Klackberg igen. Jag släpper bromsarna ordentligt och kommer ikapp Östen i botten. Vi två har några meter bak till Axel och Wengan vid kontrollen vid Klackberg så Östen gasar på rejält ut på grusvägen. Jag kikar bak och ser att vi har 5-6 sekunder och går fram och försöker få till ett bra samarbete oss emellan. Vi körde ganska bra ihop men Wengan sydde ihop luckan efter någon kilometer.

Vid Flängan, någon kilometer senare (km 36) stod nästa langning, mamma med strumpa med is och sportdryck, och Linnéa med kallt vatten. Vi fyra, jag, Östen, Wengan och Axel hade nu en ganska stor lucka bakåt och det kändes som att det var lugnt, bara vi körde på och fick ett bra samarbete. Jag tog en lång förning från Flängen och hela vägen bort till Dansarbacken, som är banans näst längsta backe. Eller, man kan nog mer kalla det motlut än backe då det inte är många procent den lutar. Men den är drygt 2 kilometer lång och 40 höjdmeter. I botten av backen är det en skarp vänster och direkt där efter lägger Östen in en stenhård attack. Jag hade precis kört en lång förning och tvekade någon sekund på att gå med, men gör det till slut och spurtar järnet för att komma ikapp. Täpper meterna till slut och han slår av när vi är med. Vi är lite återhållsamma där efter och håller ingen vidare fart.

Vi har fortfarande en ganska stor lucka bakåt vad jag kan se när vi kör på efter nedförsbacken från Dansarbacken. Men ingen vill samarbeta här och ganska snart kommer andragruppen ikapp oss, med Hugo Porath, Micke Tjulander, Richard Larsén, Martin Röste Omdahl, Oliver Vesterlund och Johan Norén. Åker runt och är småirriterad, då vi lätt hade kunnat hålla undan om vi hade samarbetat. Nu samlar vi ihop oss på grusvägen innan vi kör in mot Håberget, där Wengan stack solo förra året och där backpriset är på toppen. Vet att det är ett kritiskt parti där det brukar gå hårt. Samtidigt vet jag att det är brant och löst första halvan av backen och där jag behöver använda lätta delen av kassetten. Är orolig för det på väg in mot backen, men förbereder mig för det genom att gå in i backen först.

Det börjar köras i branten och alla passerar mig medan växlarna dunkar och hoppar upp och ner. Helvetes jävla skit, nu är det över. Får se hela gänget glida ifrån, och att Östen sätter in en attack som ingen orkar gå med på. Alla ligger på led bakom och jag skriker ur min frustration. Jävla fan, kändes så sjukt bra så ska det vara det här som förstör allt. Men jag kommer över krönet där backen börjar flacka av, och kan dunka i ett par tyngre växlar. Ser dem framför mig, kanske 5-6 sekunder och jag känner mig fortsatt stark så jag ger allt för att täppa luckan fram till Norén som låg i svansen. Kommer upp över toppen ett par tre sekunder bakom och kan sedan ansluta igen utför. Andas ut lite av lättnad, men Östen hade fortfarande en lucka bak till oss. Jag låg sist, och det ville jag inte göra då vi skulle svänga in på en snabb stig direkt efter nedförsbacken. Jag avancerade och körde förbi och tog mig fram till Wengan och Axel som låg längst fram. Kom in på stigen som trea bakom dem vilket var bra.

Det gasades på men jag kände mig återhämtad och bra. Ungefär halvvägs in på stigen sätter Axel högerpedalen i en sten och flyger som en vante över styret och landar bredvid stigen. Jag hinner bromsa och parera runt hans cykel, frågar i farten om han är okej och får ett "det är lugnt" tillbaka. Täpper till luckan som blivit fram till Wengan och när vi kommer ut från stigen har han, jag och Hugo en lucka bak till övriga. Jag och Hugo är intresserade att ta till vara på den för att hämta in Östen, som säkert bara hade runt 15-20sek och går upp och hjälps åt, men Wengan ville inte hjälpa till och låg bara med på hjul och gick inte fram. Då blev vi irriterade och hämtades in av övriga igen. Då var det helt kört att hämta in Östen och segermöjligheterna rann oss ur händerna. Tråkigt.

Foto: Cykelkanalen.se

Vi kommer in mot Nordansjö och langning vid 51 kilometer. Fick min vanliga langning. Wengan ville vara först på stigarna längs med ån och längs sjön Boten och jag låg bakom. Det gick inte speciellt fort och efter ett tag gick jag förbi och tog taktpinnen. Kom ut på en sväng med grusväg och då kommer Norén fram och kör. Strax efter hade bansträckningen ändrats lite och vi körde skarpt vänster in på en nygjord, ouppkörd stig istället för en snabb, lite blöt stig med spång som banan normalt sett gått på. Är inte riktigt beredd på att vi skulle svänga in på stig där, men det var lugnt. Stigen var ganska brötig och typiskt okörd, smal och med gömda stenar och ojämnheter under mossa och gräs. Tungcyklat och svårt att veta hur man skulle köra och planera sin åkning. Efter en minut så sätter Norén ner framhjulet i ett hål och går över styret. Cykeln ligger över hela stigen och vi bakom tvingas sätta ner fötterna och smita förbi. Wengan först, sedan jag.

Efter två minuter på nya stigen viker vi in på den gamla igen, som fortsätter upp till Konstkanalen, där vi kör jämsides med ytterligare en å. Alla åtta är fortfarande med i tätgruppen längs ån. Vi viker skarpt höger ut på en kort grusväg och sedan in på en ny stig. Där vill jag hålla en hög fart för att försöka skapa något. Gasar på ordentligt på stigen men har inte riktigt det flyt och känsla jag brukar ha nu när jag tvingades köra med lite tyngre växlar än normalt.

Det blir lite småluckor ut på elljusspåren kring Nordansjö och jag fortsätter hålla trycket där. Kikar bak och ser Oliver påväg ikapp oss (jag, Wengan och Hugo). Wengan går upp och kör på sista stigen och Oliver ansluter. Vi passerar Nordansjö och när vi går ut på banvallen igen påväg tillbaka in mot centrala Norberg ansluter Micke, Martin, Richard och Norén igen och vi blir en stor grupp in mot en spurt på upploppet.

Ingen vill egentligen hålla farten på banvallen utan alla ställde sig nog in på en spurt. Norén försökte när vi närmade oss slutet av banvallen men alla svarade på den. Det blev lite positionskrig när vi går in på "stigen" genom gruvhålen i Gruvparken. Micke håller fart med Hugo, Wengan och jag i den ordningen bakom. Med ett par hundra meter kvar på "stigen" sätter Wengan in en hård attack, lite överraskande, men jag går med och är kvar på hjul. Ut på asfalten med 500 meter kvar lugnar han sig lite inför de sista svängarna runt kyrkan. Till vänster kommer Hugo förbi och till höger Oliver. Jag går in i första högersvängen på fjärde plats men tänker på förra årets spurt där jag vann spurten om andraplatsen. In i sväng två, vänstersväng tar jag fart på yttern och sveper förbi först Oliver, sedan Wengan och Hugo som ligger jämsides. Jag får med mig mycket fart och satsar allt på ett kort och ställer mig upp och kör redan här. Kommer till nästa vänstersväng som är lite lugnare och man kan trampa sig igenom den. Ser plötsligt två motionärer som är precis framför. Skriker till och hoppas att de flyttar sig utåt, vilket de som tur var gör. Sista svängen och nu är det bara att ta i allt de sista hundra meterna. Jag lyckas hålla Wengan och övriga bakom mig och går i mål som tvåa bakom en solokörande Östen. Är riktigt nöjd med hur jag spelade sista kilometern, och hur hela tävlingen kändes! Det blev lite stresspåslag innan start och vid de tillfällena växlarna strulade till ordentligt, men trots det lyckades jag lösa dagen rätt bra.