måndag 1 augusti 2016

Alingsås MTB Challenge, Marathon

Halloj!

Blev inget skrivet igår, var alldeles för trött efter tävlingen. Gårdagens långlopp ska enligt många vara ett av de tuffaste i år, banan skulle vara väldigt kuperad och det skulle vara mycket stig. Kul!

För första gången startade juniorer och veteraner 5 minuter efter dam- och herreliten. Varför vet jag inte, men det fungerade jättebra ändå. Masterstarten ut ur Alingsås var ca 2 kilometer innan vi kom till startbacken som var ungefär 100hm.Alla juniorer låg långt fram uppför backen och det var mycket lättare att hålla koll på varandra när vi startade efter eliten. In på första långa stigpartiet gjorde de båda norrmännen i juniorklassen ett litet ryck, och jag låg bakom Emil Hedlund som låg bakom en h40 eller h30. Ingen som var jätteduktig teknisk iallafall. Efter halva stigen lyckades Emil komma om honom iallafall medan jag fortfarande satt fast bakom. Emil kom ifatt en av norrmännen och två äldre herrar, och när jag väl kom om så jagade jag ifatt dem med Linus på hjul. Slösade onödig energi på detta och jag blev rätt arg. Visste ju att andra loopen skulle innehålla runt 900 höjdmeter och med brutalt branta backar, så jag ville ha mycket energi kvar då.

Vi var ett samlat gäng med alla juniorer och en del äldre efter 15 kilometer där jag fick min första langning. Det var en norrman som låg ensam framför, men det var bara ca 15 sekunder och det kändes kontrollerat. Jag och Emil turades om att ligga främst. Snart kom vi till en ganska lång och väldigt jobbig backe, där var vi ifatt norrmannen och vi fick hjälp att dra av ett par äldre H30 eller H40 killar, skönt det. I backen splittrades vi juniorer och har för mig att en av norrmännen och Olstam tappat lite och nu är vi bara fyra junisar kvar i täten. Efter ett tag kommer 1:an i p15-16 ifatt också, då de endast skulle köra första loopen på 30km. Får lite draghjälp av honom. Efter 21 kilometer går vi ut på en asfaltsväg som vi kör på i nästan 3km. Går relativt lugnt första delen och då kommer norrmannen och Anton ikapp igen. Vi hade även kommit ifatt täten av dameliten och hjälpte dem att dra ett tag. Nu var vi en rätt stor klunga med 6 - 7 st juniorer, 3-4 damer och 3-4 äldre. Höll mig långt framme, precis som på Engelbrektsturen, så ifall något skulle hända och klungan splittras skulle jag iallafall vara i den främre klungan. Låg ofta och länge på Emils hjul, kändes lugnt då jag vet att han är stark både på grusvägar och i skogen och kan lita på hans cykling. Nu var det lite skog, lite åkrar och lite cykelbana in i centrala Alingsås och Nolhagaparken igen för varvning och målgång för de som körde det kortare loppet. Vid varvning hade även Micke Olsson som kör elit kommit ifatt oss efter en punktering och drog som ett lok ut ur stan igen. Emil låg på hans rulle och jag på Emils rulle, men i en backe släppte Emil Micke, vilket var tur då jag var väldigt trött och beredd att släppa Emil. Vi junisar hade splittrats igen och både en norrman och Anton tappade under Mickes lokkörning, tillsammans med alla äldre och damerna. Så nu var vi 4 junisar i tät, tre svenskar och en norrman som skulle göra upp om tre medaljer. Jag gick upp och drog en del i början av loopen, låg på behagligt tempo på stigarna och gick aldrig på rött. Försökte att hålla mitt tempo och inte bry mig om de tre som låg på mitt hjul. Men efter ett tag gick norrmannen upp och då han hade kört som en tok första halvan av loppet antog vi att han var ganska mycket tröttare än vad vi andra var. Vi lät honom dra ett bra tag, gick i behaglig fart uppför, utför och på platten. När vi kom till loppets längsta stigning upp till masten gick Emil förbi och ökade farten, funderade ett tag på att hänga på, men insåg snabbt att jag skulle bli trött och kanske till och med vägga om jag skulle åka med honom, så både jag och Linus stannade på norskens hjul ett tag till. Vi såg länge Emil framför oss, och samtidigt passerade vi Micke Olsson som antingen tröttnat eller fått problem.

På en grusväg tryckte jag i mig en gel, och plötsligt kom en vägg (läs: brant backe) närmare och närmare. Hann precis få ner skräpet i fickan igen när vi körde in i den. Hann inte växla innan så det fick bli panikväxling efter ett par meter in i backen, vilket är det sämsta man kan göra, då man inte bara tappar fart utan också lätt kan köra av kedjan. Men som tur var gick det bra. Norsken som låg först sprätte lite när han hörde att jag hade lite problem, men det var ingen fara att köra med han igen.  När jag trodde jag såg toppen på stigningen så gick jag ut och ökade farten, då norrmannen var riktigt trött och trampade i princip luft. Fick med mig Linus och norsken tappade direkt. När jag kom upp till det jag trodde var toppen insåg jag att det inte alls var toppen utan bara en kurva för att sedan komma en ännu brantare backe. Var lite osäker på om jag skulle klara den då den var riktigt brant och jag redan gick på rött. Men som tur var var det massa människor där som hejjade på så man fick lite extra energi. Märkte även att Linus tappade först ett par meter sen ett par meter till. Väl uppe (äntligen) var det lite utför innan ännu lite mer uppför.. "Men för i hela helvete, ska det aldrig sluta" tänkte jag, samtidigt som jag körde in i backen. Som tur var var den inte så lång utan jag var uppe rätt fort. Väntade in Linus så vi kunde köra tillsammans ifrån norsken och försöka ta in på Emil.

Efter 45 kilometer stod mamma och pappa och langade och då passade jag på att fråga hur långt det var upp till Emil. "20 sekunder" ropade pappa. Bara, tänkte jag och sa till Linus att vi skulle köra ikapp. Körde hårt ett par kilometer och kom sedan till en backe som man såg hela vägen upp på. backen var jobbig och tog ca en minut, och när vi var i botten såg vi inte ens Emil. 20 sekunder i helvete heller tänkte jag och blev sur på pappa som hade ljugit. I grusvägen nerför efter backen började det spöregna, jag som inte hade några glasögon såg lika mycket som en blind man och det var rullgrus och kurvor. Tog en kurva helt fel och Linus kom om och ifrån på innern. Han försökte rycka men det kom en 180 graders sväng direkt efter där jag kom ifatt igen. Vi låg tillsammans resten och när det var ca 6 kilometer kvar var det samma avslutning som första loopen, så där hade vi kört och hittade. Linus, som låg först, sänkte farten rejält och bara väntade på att jag skulle rycka, som jag aldrig gjorde. Vi låg och fiskörde jättelångsamt hela vägen in i Nolhagaparken igen där vi skulle köra en liten slinga på XCO banan innan målgång. Hade en plan att gå om i början av skogen för att sedan ligga först och va först in i spurten. Men precis innan jag skulle rycka började det dra i baksida lår. Men faaaan, inte igen. Andra långloppet i rad krampen kom med nån kilometer kvar till mål. Så istället för att rycka växlade jag ner, trampade lätt och såg Linus sakta men säkert försvinna framför mig... För att inte få kramp på riktigt utan bara fortsätta med känningar var jag tvungen att hoppa av och gå på ett ställe, sista lilla backen på hela dagen. Sen var det bara nerför på stigar in på upploppet. I mål var jag 3:32 efter Emil och strax över 30 sekunder efter Linus. Surt, då jag känt mig start hela vägen ända in i skogen och kände mig säker på att kunna ta andraplatsen... Men får man kramp är det svårt att göra nånting förutom att lugna sig tills det blir bättre.

Frågan är bara varför jag får kramp, i Mörksuggan och Engelbrektsturen var jag övertygad om att det var värmen (upp mot 30 grader) som spelade mig ett spratt, men nu var det knappa 20 grader och gråa moln. Och att det de två senaste gångerna varit sista kilometern är väldigt frustrerande då det ofta, som i det här fallet, avgörs där. I Engelbrekts hade jag tur att Linus redan släppt, och idag hade jag otur. Jag äter magnesiumtabletter varje dag och även en banan för att motverka kramp, har ni några andra bra förslag för att motverka kramp?


Har tyvärr inte hittat någon bra bild från långloppet, så här kommer ett par från mamma, samt ett från XCO:n i lördags taget av Jesper "jeppman" Andersson:
Foto: Jeppman

Starten XCM

Pallen XCM