lördag 5 augusti 2017

Nej, Nej, Nej...

Årets stora mål Långlopps-SM i Motala blev ett fiasko. Nej, det blev inte ens det. Det blev resultatet av en totalt utmattad kropp och ett urpumpat psyke. Det märktes redan förra helgen att kropp och knopp var påväg i en nedåtgående spiral utan botten. Efter SM i Värnamo och de överraskande framgångar jag fick där var jag redo att slipa formen ännu mer till det SM som jag faktiskt ville prestera på, två veckor senare. Trots att SM i Värnamo inte var huvudmålet i år kände jag fortfarande stor press på mig själv, inte minst av mig själv. När den pressen sedan gick över efter SM blev jag mentalt utmattad. En tomhet genom kroppen. Jag sköt det åt sidan och tränade på, trots att jag kände mig trött flera dagar efteråt. Åkte ner till Alingsås förra helgen för att försöka tävla mig tillbaka. Men två krascher senare på lördagen var dagen över med en krokig bakväxel. Försökte ladda om till UCI Marathon World Series på söndagen och jag kände mig trött på uppvärmningen. I startbacken sprängde jag mig själv när jag försökte gå med förstaklungan. Blev tröttare och tröttare, och ut på andra loopen tog jag i men jag kom knappt framåt. Jag orkade helt enkelt inte. Rullade igenom resten av loppet i distansfart men mycket besviken och mentalt svagare. Bestämde mig att vila mig igenom veckan inför SM. Men med väldigt mycket jobb de senaste veckorna och aldrig någon riktig vila blev jag bara tröttare. Jag kände mig utmattad efter en jobbdag, orkade ingenting. Åkte ner till Motala på fredagen i hopp om att allt skulle vända när jag bara satte mig på sadeln och gasade. Jag och Pär körde igenom första loopen på fredagskvällen och redan då kände jag att benen var tunga och jag var tvungen att andas med hela överkroppen. Allt sa nej. Kroppen, huvudet, allt. Trots detta ville jag verkligen göra ett bra lopp och på morgonen var tävlingångesten värre än normalt. Ville intala mig att det var pågrund av att klockan ringde tidigt, att det blåste förbaskat mycket, att regnet var hotfullt nära eller att det var 90km långt. Att när jag väl fick på mig tävlingskläderna och trampade iväg mot startområdet skulle allt vända. Det kändes som jag trampade i nygjuten betong. Benen var tunga, kroppen sa varför gör jag detta. Stod på startlinjen och ville så gärna köra bra. Första 5 kilometerna gick egentligen inte så galet fort, men när pulsen gick upp över 150 skrek kroppen i protest. Försökte pressa mig med de framför medan fler och fler passerade mig. Tappade ryggar jag normalt sett inte skulle behöva slita värst mycket för att hänga på. Tog i allt jag hade men de flöt iväg. Efter 8 kilometer hade jag tappat klungan jag egentligen borde ha tappat efter 80 kilometer. Slutade att försöka ta i och rullade med tårarna i halsen vidare för att ta mig tillbaka. Motionärer passerade som ånglok medan fler och fler "jag är värdelös" "varför lyssnar jag inte på min kropp" och  "hur fan kan man bli så jävla dålig på bara två veckor"-tankar formades i huvudet. Tillbaka efter första loopen efter drygt 20 kilometer ser jag mamma och jag hoppar av cykeln och slänger mig på sidan och bryter ihop. Gråter och analyserar varför. För hårt tränande. För mycket tävlande. För mycket resande. För mycket jobb. För lite vaken vila. För lite sömn. För mycket för huvudet som inte orkar. Undrar hur fan jag ska hinna tillbaka till hyfsad form till vasan om en vecka. Struntar i Finnmarksturen för att vara hemma och vila en dag. En endaste liten dags vila. Från cykling, jobb och resande.