onsdag 3 maj 2023

Falu Bergsrunda

 Hej!

Falu Bergsrunda är en nästan mytisk runda här i Falun som Fredrik Ericsson har skapat som involverar nästan samtliga av Faluns närliggande bergstoppar. Man är aldrig längre än någon mil från Falun trots att rutten är strax över 110 kilometer lång. Start och mål är vid riksskidstadion på Lugnet, men "riktiga" avslutet kan man nog säga är i botten av Hallon & Blåbär i Källviken, för därifrån är det bara transport genom stan tillbaka till Lugnet.

Rutten har över 2600 höjdmeter och runt 14 kilometer är asfalt som transportsträckor, ungefär lika mycket är fin grusväg, resten stig och lite sämre skogsvägar blandat med spår från skogsmaskiner. 

Jag har aldrig kört hela rundan tidigare då det har tagit så galet lång tid. Sist jag gav mig på den tillsammans med Martin regnade det och jag gav mig efter sex timmar och då hade jag drygt en timme kvar på rutten. Jag tror att den tar närmare 7 timmar i behaglig distansfart om det är torrt och fint hela vägen.

För en månad sedan ungefär bestämde jag mig för att jag skulle köra Falu Bergsrunda som träningstävling, en rejäl urladdning inför XCM-världscupen i Nove Mesto den 13/5. Jag hade dock svårt att hitta en dag som passade bra då det krävdes att snön skulle smält bort, och att jag inte skulle äventyra annan träning genom att vrida ur trasan så mycket. Jag bestämde mig för att ta den lediga dagen första maj som den dag jag skulle utföra bravaderna. Två dagar efter SWE-CUP i Säter och 5 dagar innan Billingeracet, och drygt två veckor innan Nove Mesto, så förhoppningsvis riskerar jag inte att vrida ur kroppen ordentligt så jag inte kan återhämta mig tills dess. Det är en chansning men jag tog den. Jag vill komma så förberedd jag kan till världscupen. Rutten går igenom militärområde A efter ett par kilometer bara, och tyvärr var det militärövningar där och strikt förbjudet att köra igenom. Gränsen mellan område A och områdena F och C (där det inte var övning idag) går precis på Carl Larsson-leden. För säkerhetsskull mailade jag försvarsmakten och frågade om det var förbjudet att cykla "på gränsen" till område A. Fick till svar att det var lugnt. Så istället för att köra grusväg genom område A upp till Carl Larsson-leden tog jag asfalt runt.

Dagen innan tog jag en lugn tur bort till kilometer 32 och kilometer 89, där jag gömde två förberedda flaskor med sportdryck på båda ställena där jag planerade att stanna och byta. 

På måndag morgon den första maj sade alla väderprognoser olika, Yr.no och klart.se lovade regn redan på förmiddagen, medan SMHI avvaktade till kl. 13 innan regnet skulle falla. Jag litade på SMHI. Det var 3 grader ute bara, men jag skulle bli varm under träningstävlingen, så jag velade mellan att ta benvärmare eller ej. Jag tog det och nu i efterhand tackar jag gudarna för det. Jag rullade bort till Lugnet och kände mig peppad. Det skulle bli ordentligt spännande att se hur det skulle gå. 

Höjdmeterkurvan

Väl på Lugnet tog jag av mig västen och körde bara arm- och benvärmare. Hade en USWE-ryggsäck på mig där jag hade lite verktyg, en extra slang utöver Samurai, en regnjacka och västen. Nu var det bara att köra. 



Start:

Starten uppför Lugnet XCO-climb är hårt, men det gick bra. Körde sedan ned "The Enemy Within" på andra sida hoppbackarna, innan jag tog mig igenom Järlinden upp till Högbobacken och sedan bort till Carl Larsson-leden. Efter 4 kilometer gick jag in på CL-leden och redan nu var det ordentligt blött, när snön smälter bort och iskallt vatten rinner på stigarna. Det var partivis även lite snö kvar, men det gick att passera bra. Körde bort ned mot Emmas Stig och tog den ned till Björnmyra och Hobborn. 
Jag gasade på mot Sundborn och tog min första gel här efter dryga halvtimmen. Sedan tog jag mig ann Bodberget från norra sidan, strax över 100 höjdmeter på 2 kilometer grusväg, dock en väldig massa sprängsten andra delen av backen. Ner igen och tillbaka bort mot Lugnets naturreservat. Jag tog mig upp bakvägen upp längs en stig som brukar vara med på Långa Lugnet. Stigen var numera snarare en bäck fylld av iskallt snövatten från skidspåren på 10 och 15km skidspåren. 

Utöver det kalla vattnet kon nu nästa problem. Skidspåren var fortsatt fyllda med en del snö på långa partier, som inte hunnit smälta än. Att cykla igenom det var omöjligt, så många partier fick springas. Det hade gått runt en timme nu, och jag var redan tokkall om fötterna, och det blev inte bättre av löpturerna i snön. Det var otroligt demoraliserande att ha fötter som tegelstenar och försöka springa och veta att det är drygt 10 mil otroligt hård cykling kvar. Jag körde ned Second Chance och Halloween Knights, sedan bort och ned Everytime She Smiles också. Över Skuggarvsvägen och upp till toppen på Jungfruberget för första gången. Jag körde ned Grillmorran för att sedan ta mig upp till toppen av Jungfruberget igen via Garfves Bod. 

Efter 31 kilometer hade jag som sagt lagt ut nya flaskor med sportdryck. Dit kom jag efter drygt 1:40h. Passade även på att lätta på trycket en snabbis medan jag stannade. Sedan vidare bort mot Hornberget och en av de allra värsta backarna, SS5 på DSA Test Track. Ner SS6 som var ordentligt blöt. Fötterna var nu tegelstenar och jag hade ingen som helst känsel i dem. Här efteråt kommer en del lättåkt på asfalt som transportsträcka till Rostberg. Här var jag tyvärr tvungen att stanna någon minut till då en hundägare hade båda sina hundar lösa, och de, jag citerar honom "gillar att jaga saker och människor". Väntade tills han fått tag på hundarna och kopplat dem, innan jag körde vidare. På toppen av Rostberg svängde jag in vad som brukade vara en stig, men som numera är en uppkörd skogsmaskinspår som var så mjukt i lera och vatten att jag verkligen fick ta i även för att ta mig utför. Moralen sviktade ordentligt här och jag skrek rakt ut vilket jävla helvete jag befann mig i. Dum som man är glömmer man snabbt det direkt när man kommer ut på lättåkt igen. 

Jag fortsatte inta energi och tog en gel till vid Haghed, där jag vek in på en stig/häststig bort mot Hedens Gård. Där blev jag mött av nästa helvete. Dammen hade svämmat över ut över stigen och var drygt 50 meter lång. Omöjligt att cykla runt. Jag bet i det sura äpplet och började köra igenom. Fruktansvärt kallt om fötterna och pölen var så djup så man inte kunde "skydda" fötterna genom att bitchcranka igenom. Vattnet gick upp till mitten på vaderna och det var fruktansvärt kallt med mina tunna strumpor och sommarskor. Fortsatte upp mot Buråsen, där det på toppen fortsatt låg snö så det blev åter en kort löpsväng med fötter som var tegelstenar. Känslan utför utan känsel i fötter och vader var märklig och jag vet faktiskt inte hur man löser att fortsätta cykla utan att ha någon känsel i fötterna. 

Fortsatte upp mot Gassarvet via ytterligare en stigbäck, och sedan vidare uppför Bondberget. Bondberget tog jag mig ann 2 gånger och ned Miss Understanding innan jag kör in genom Grycksbo där jag äntligen får jag en lättare period i några kilometer. Det var såklart motvind bort mot Stensjöområdet. Nu hade jag kört drygt 74 kilometer och passerat 3,5 timme. Nu började det utlovade regnet dugga, en riktigt stämningshöjare även det. Upp mot Järnhatt och Kråkmyran kom nästa käftsmäll, ytterligare en översvämning över vägen och ytterligare ett femtiotal meter med smalbensdjupt smältvatten. Hundra meter senare hade snön inte smält och det var dags att försöka efterlikna någon springande stil igen. Fötterna kändes inget och låren skrek av protest av ett annat rörelsemönster än trampande. 

När kråkmyran kom började jag bli ordentligt orolig över en väldigt aggressiv tjäder som attackerat mig och Hugo i onsdags. Nu skulle jag passera där själv, trött och långsam. Som tur var var det ingen tjäder på plats och jag kunde andas ut. Jag körde uppför Igentjärnsberget, och ner den orimligt tekniskt krävande men otroligt roliga utförsåkningen ner mot Igeltjärn. Strax därefter var det dags för min andra vätskedepå, efter 81 kilometer och drygt 4:15h. 

Regnet började komma mer och mer, och blev snöblandat så fort man kom upp några höjdmeter. Körde upp på Kunterberget och sedan ner för att ta mig vidare till Stångtjärn och "Trissans favorit" på Lövberget. Såklart gick rutten upp och ner på Lövberget också, innan jag tog mig bort mot Kårarvstraversen och sedan ner genom Ingarvet mot Gruvan. Känseln i fingrarna började nu försvinna också och jag ifrågasatte helt klart mig själv, mina livsval och varför jag ens envisades med att köra vidare när det bara var någon kilometer hem till en lång varm dusch. Men att vara oerhört trött och fruktansvärt jävla stelfrusen är ingen rimlig anledning till att inte fullfölja sista knappa timmen. Tog stigar över Krondiket bort mot Gruvriset och Vällan, för att sedan köra Kåres Väg över Falukrossen. Kåres väg kan jag gladeligen döpa om till Kåres forsränning då det rann decimeterdjupt vatten över hela den så kallade "vägen". Därefter körde jag faktiskt ner en stig jag aldrig kört förut men jag var för trött och kall för att ens reflektera över det där och då. Körde över Olsbackavägen och tog banvallen tillbaka mot Källviken. Frestelsen var stor att ta lätta vägen runt och upp till toppen, men min moral sade nej. Rätt ska vara rätt. När jag tog mig upp till toppen på Källviken och bara hade Hallon och Blåbär kvar ner visste jag inte om jag skulle ta mig ner. Hela kroppen gjorde ont efter en otrolig fysisk påfrestning, triceps värkte av belastning, händerna kunde inte hålla i styret ordentligt, eller bromsa eller växla. Fötterna ska vi inte ens tala om. Men jag tog mig ner. 

Tillfredsställelsen var enorm när jag stannade nere på parkeringen och tryckte av min Garmin. 6 timmar, 1 minut och 44 sekunder. 112,11 kilometer och 2681 höjdmeter. Jag orkade inte göra någonting. Till slut tog jag på mig regnjackan och sedan började jag rulla hem, med gråten i halsen för att allt gjorde så ont. Jag tog mig hem och tackade gudarna för att Emilia fortfarande var hemma så jag slapp försöka låsa upp dörren. Gick in och gick rakt in i duschen med allting på. Där stod jag jag vet inte hur länge innan jag ens kunde börja tänka på att klä av mig eller annat. Det var den skönaste och mest fruktansvärda dusch jag någonsin tagit. Det gjorde så jävla ont när fötterna började tina att jag ville skrika högt. Efter kanske 20 minuter kunde jag stänga av och göra mig klar. Drack te och hade en vetekudde och la mig i soffan. Jag hade ont överallt.

Nu, onsdag kl. 21:00 när jag skriver klart detta har jag ett område på trampdynan under vänster stortå som fortfarande känns som att den är bortdomnad. 

Jag är otroligt glad att jag gjorde det, att jag tog mig igenom allt men jag tänker absolut inte göra det igen. Åtminstone inte i 3 grader,
regn och blötmark. 

Lite siffror från Garmin:

Lite siffror som kan vara roliga att veta.

 Jag drack upp 6 stycken 500 ml flaskor med 90 gram sportdryck i, samt åt upp 8 stycken gel med 30 gram kolhydrater i. Totalt 3 liter vätska i form av sportdryck och 540 g kolhydrater från sportdryck och 240 g kolhydrater från gels. Totalt ca780 g kolhydrater (ca 3120 kcal) med reservation att det var slattar av sportdryck kvar i flaskorna. 





Pulsen var överlag väldigt låg (snitt på 146 bpm och max 164) Varför jag inte kom upp högre vet jag inte då jag brukar ha ca 160 i snitt och 175-180 i max på långlopp. Kanske en kombination att jag körde ensam samt uttröttat sympatiskt nervsystem efter SWE-CUP. Jag vet inte. Jag tog i allt jag hade för dagen iallafall.

Kärntemperaturen i grönt, skinntemperaturen i blått och höjdkurvan i grått. Skinntemperaturen följer höjdmeterna bra då skinnet kyls ned av fartvinden och ökar när det går långsamt (uppför). Kärntemperaturen steg ordentligt upp till 39,77 C efter två timmar innan den började sjunka ned igen och lämnade en snitt-temperatur på 38,72 C. Ett ordentligt värmestimuli-pass alltså ;)


Strava:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar