Årets bästa känsla, årets värsta otur? Finnmarksturen 2016

Hallå. Idag var det som tidigare skrivet dags för Finnmarksturen i Ludvika. En jobbig bana med strax över 1000 höjdmeter på de 68 kilometerna. Värmde som vanligt upp runt 45 minuter, gillar att vara bra uppvärmd, oavsett hur starten ser ut. Vi var 9 stycken anmälda i juniorklassen och jag visste att det skulle bli hårt från start. Olstam hade fördelen med hemmabana, Linus är alltid stark, oavsett diciplin, Ted körde starkt på Mörksuggan och Jack har inte kört mycket långlopp men skulle absolut vara ett stort hot. Starten gick och vi var relativt samlade allihop uppför första backen ökades farten men jag hade inga svårigheter att hänga med, och jag gick inte heller mycket över tröskeln, till skillnad från förra året. Jag, Linus, Jack och Anton låg hela tiden nära varandra första milen ända bort till Källbotten, där gick jag upp i tät och ökade lite. Fick bra rulle på Stefan Carlsson in på stigarna och det var där de andra tappade. Hade bra känsla och kunde gå med utan större svårigheter första 25 - 30 kilometerna. Visste inte hur stor lyckan bakåt var men jag hann prata lite med David Eriksson som låg i samma klunga på cykelbanan in mot industriområdet och han sa att det var en stor lucka bakåt.

När vi svängde in under vägen och uppför trapporna stod mamma och pappa och langade åt mig och sa att min klunga var 1:30 min efter Lindgren och Wengelin och de i täten. Visste att jag låg långt fram av alla då jag låg med starka killar som Jakob Björklund, Stefan Carlsson, Stefan Persson mm som brukar ligga top 15 på långloppen. I backen upp till Högberget i nästan centrala Ludvika släppte jag min klunga och började ta det lugnare, då jag dels började bli trött och dels att jag inte ville få kramp framåt slutet som jag fått tidigare lopp. Fick sällskap bakom klungan av en till kille och vi hade bra samarbete. Vid bergspriset vid Högberget hade jag tydligen en 2 minuters lucka bak till Anton, Linus och Jack.

 Efter vi passerat Knutsbo efter ca 42 kilometer kommer helt plötsligt Jeppman och en till kille ifatt oss och jag la mig på rulle in i skogen. Vi blev av med min gamla hjälpreda på stigen, men i grusbacken som följde var jag tvungen att släppa och han kom ifatt och om igen. Kände att det började rycka lite i låren som jag tidigare lopp tagit som en förvarning för kramp, så jag började trampa ännu lättare, struntade i att stå upp och cykla och fokuserade på bra rundtramp med hyfsat tryck i pedalerna. Vid första lagningsstation i Hagge tog jag en flaska vatten av en funktionär för att hälla över låren. Det hade blivit riktigt varmt ute och jag tror att kyla ner låren var ett smart val då de där känningarna försvann. Pappa langade även en gel till mig som jag tryckte i mig som jag bra energi. Ut på asfaltsvägen efter Hagge där det lutar svagt uppför åker jag förbi Alexander Vincent Blomkvist som olyckligtvis fått punktering, och skymtar även tidigare nämnda David framför mig. Med David som delmål svänger vi in på en grusväg och loppets andra sista långa stigning. Fick flashbacks från den backen från förra året då jag i princip gått in i väggen där och fick en gel av Rasmus Flink som körde om. I år kände jag mig dock starkare men började bli väldigt orolig att de andra junisarna skulle komma ifatt. Precis när jag tänkte det kollade jag bakåt och skymtar Jack komma mot mig som ett skott. Han gick ifatt och jag låg kvar på mitt tempo med hyfsat tryck och sittandes för att inte få känningar av kramp. Efter ett par sekunder går han ut, langar i ett par växlar till, ställer sig och gasar iväg. Jahapp, tänkte jag. Kollade bakåt ytterliggare en gång och ser Linus komma mot mig, på hjul på en från Dalsland Activity. Hann som tur var uppför backen innan de kom ifatt mig, och jag la mig på deras hjul. Dalslänningen hade bra tryck och stor klinga på grusvägarna efteråt och jag och Linus i princip bara gled med.

Ut på en kort asfaltssträcka innan vi gick in på ytterligare en grusväg med ca milen kvar till mål. Där står pappa och langar ännu en gel, skönt med extra energi inför det som skulle komma. Vi kom ifatt Jack och hans kompanjon innan vi kom fram till "Leo´s backe". En 1200 meter lång backe, det sista som skulle ske innan de återstående relativt lätta 7 kilometerna kvar till mål. Hade dåliga minnen härifrån från i fjol då jag fick kramp så jag ramlade av cykeln och började gråta för det gjorde så ont. Men inför backen den här gången kändes det bättre. Antog att Jack skulle försöka sprätta ifrån oss i backen, och sagt som gjort försökte han dra iväg. Han fick en lucka direkt men när han såg andra delen av backen fick han krampkänningar på exakt samma ställe som jag fick förra året så vi var ifatt och om igen. Jag trampade på lätt och metodiskt sittandes för att undvika krampen i år. Förstod att Jack befann sig i en jävligt jobbig situation så när vi var uppe så gasade jag lite extra och han tappade lite. Men det var inte mycket så han hade hela tiden kontakt.

Sista lilla stigen innan man gick under vägen och upp på vägen gjorde Linus ett ryck som han fick ett femtiotal meter på. Men jag kände att jag hade bra driv och att jag orkade trycka ifatt honom på asfalten. När det var en kilometer kvar till mål kom jag ifatt honom igen och samtidigt kände jag att jag var starkast av oss tre. Men plötsligt börjar det pysa ur framdäcket. Körde förmodligen på en glasbit eller nåt på vägen, som skar hål på däcket. Skämtar livet med mig tänkte jag och hoppades att luften i däcket skulle hålla in i mål iallafall. Men när vi svängde av asfalten och in på gräset krängde det och därefter gick det mesta av luften ur. Både Linus och Jack gick om och jag blev förbannad samtidigt som jag cyklade vidare med tomt däck sista 800meterna runt dagiset. Tänkte att jag iallafall skulle få åka hem med bronspengen, men i sista svängen innan målrakan kommer Olstam från ingenstans och kör om mig med 50 meter kvar till mål. Blev arg och ledsen då jag känt att jag var i årets bästa form och att det skulle vara brutalt skönt att vinna med detta motstånd. Målrakan cyklades på bakhjulet in i mål på en fjärdeplats, ca minuten efter Linus som vann och Jack tvåan och Anton trea. Såg även att gruppen jag länge låg med slogs om 12 platsen i elit...


Var otroligt besviken efter mål, men måste även säga att jag är grymt nöjd med hur kroppen svarade och hur bra jag körde. Men men, nya chanser på lördag då det är dags att köra mellan Sälen och Mora, cykelvasan! Alltid ett roligt arrangemang och en utmaning.

 (Hoppas hitta några fina bilder de kommande dagarna)


 STRAVA: