9:a på Finnmarksturen och bästa U23:a!

Halloj!

Idag kördes Finnmarksturen i Ludvika. Cupens sjunde deltävling och året till ära även Svenska Mästerskapen i XCM. I och med att det vankades mästerskap var startfältet tuffare än nånsin. De har även förlängt banan med 12 kilometer från tidigare så den nu mäter in på 81km, istället för 69 som den var tidigare. De delar som lagts till var till stora delar utmanande och riktigt fina stigpartier och fler backar som tog musten ur en. Men det var verkligen en förändring åt rätt håll. Kudos CSK Ludvika!

Visste flera dagar innan start att det skulle bli riktigt varmt på tävlingsdagen, därför gällde det att börja ladda ordentligt med vätska och vätskeersättning några dagar i förväg. Jag har normalt sett inte något problem att ta ut mig länge i 30 gradig värme, så jag var inte så orolig.

Kom till Ludvika och var taggad på att tävla. Benen kändes bra på uppvärmningen och jag var riktigt laddad att köra och var nyfiken på de nya delarna. Starten gick kl 11:00 och jag kom ivägbra bakom masteråkarna som inte tog det lugnt utan brassade på i över 40km/h. Lite väl snabbt kan jag tycka då det är masterstart för att undvika risker för olyckor. I första backen, när mastern släppt oss fria låg jag bra med långt fram. Tyckte benen kändes skitbra och jag gick upp jämsides med Wengelin sedan förbi, för att sedan köra i mitt tempo upp. Tryckte på lagom hårt utan att gå på alltför mycket rött, och väl uppe fortsatte jag gasa på. Låg där framme i 3-4 kilometer innan jag fick sällskap av Jesper Svensson på höger sida. Men när första stigarna och de lite trängre partierna började komma var det fight om placeringar och jag kom bak rätt mycket. Stressade inte upp mig över det utan fokuserade på att det var långt kvar.

Det trycktes på bakifrån på elljusspåren efter en dryg mil och jag tyckte det gick för långsamt så många orkade hänga på. Många hetsiga omkörningar. Lyckades ändå ta mig upp i fältet en hel del igen och när den första nya stigen skulle dyka upp efter 17 kilometer dök jag in på den som 9:e man, bakom Jesper. Det gick fort där framme och jag kände mig som en riktig klumpeduns på stigen, svårt att hitta flytet som behövdes och var tvungen att slösa mycket krafter på att gå på kraft istället för teknik.
Kommer ut från stigen med ett par meters lucka upp till Jesper, får en olycklig liten sladd i sprängstensgruset och vips var det 50 meter fram. Kollade bak och såg att även Albin Johansson hade det kämpigt och hade lucka upp till mig. Två val, sakta ned, låta Albin och resterande komma ikapp, eller ge plattan i matten för att ansluta framåt istället. Valet var enkelt. Plattan i mattan. Kunde ansluta efter ett tag och hann återhämta mig ett tag innan jag började gå med och ta förningar. Jag kände mig fortsatt stark och lugn i min åkning, drack Enervit så fort tillfälle gavs och tog gels för att få i mig socker och koffein.

Efter 27km var första langning, fick en ny flaska Enervit av mamma och en kall flaska vatten av Fredrik att hälla över mig. Riktigt avkylande och skönt. Tempot hade blivit mycket mer behagligt och gick bitvis ganska lugnt, oroade mig nästan att de skulle kunna ansluta bakifrån. Men det gjorde de inte och man såg inget av dem heller.

I täten var vi 9 stycken, Serneke i form av Emil Lindgren, Micke Olsson och Johan Norén. Sedan var vi ensamvargarna, Calle Friberg, Erik Mattelin, Jesper Svensson, Micke Flockhart, Matthias Wengelin och jag. Kilometrarna tickade förbi och vips var vi på cykelbanorna påväg mot Ludvika igen. Det gick fort men inte dödsfort, men jag visste vad som skulle komma. Backarna vid Högberget och backpriset. Det skulle det garanterat gå fort. Ned för trapporna sedan upp på andra sidan vägen, sedan gick det fort. Krigade mig med på håret och tappade några meter på toppen men lyckades ansluta igen när det lugnade ned sig lite efter backpriset.

Visste att det skulle bli tufft att gå med i detta tempo i nästan 40 kilometer till. Efter 44 kilometer får jag en till flaska Enervit och vatten att hälla över mig. Tre kilometer senare var jag kokt. Vi hade precis påbörjat en stigning på en av de nya delarna. Tempot var högt och jag tvingades vika ned mig och se övriga segla ifrån. Tänkte att jag kör på i mitt tempo och försöker hålla de jagande bakom mig så länge jag kunde. Men att gå ensam i 33 kilometer skulle vara svårt.
På de nya stigarna började jag komma ifatt fler och fler damer som startat en timme före oss, ropade i tid och att jag var en ensam cyklist och alla flyttade på sig och hejade på. Föredömen, fler borde göra likadant.

Fick efter några kilometer syn på en välbekant rygg, Mattelin hade även han tröttats ut och släppt tätklungan. Körde ikapp honom på stigarna och vi fick till ett bra samarbete. Vi sa till varann att de inte skulle få närma sig bakifrån och gasade på allt vi hade. Efter 57 kilometer grillade han mig uppför en backe och det högg till på insida lår, först vänster sedan höger. Lyckades trampa ur krampen på nästkommande stig, men blev orolig för kommande backar.

Vid Hagge och kontrollen efter 63 kilometer började vi fråga samtliga människor som stod där hur långt det var upp till dem framför. Inte en enda svarade och blev riktigt förbannad. Så svårt kan det väl inte vara att uppskatta. Efter Hagge väntade en lång grusvägsstigning på ca 100 höjdmeter. Mattelin grillade mig ordentligt första halvan och jag såg honom segla iväg ett tag. Men kunde samla mina krafter och knapra in igen och låg i rygg på toppen av backen. Nu var det bara en lång backe kvar, Leos backe. Skulle jag kunna kriga mig med uppför den också...?

Men innan Leos backe var det långt utför på grusvägar. En lite lugnare del av banan men vi vågade inte ta det så lugnt utan körde på. Leos backe närmade sig och vi skymtade en gulaktig tröja en bit framför. Frågade oss om det var Jesper som tröttnat, men visade sig vara en dam från Gävle CA.  Synd...

Erik gick förbi ganska tidigt i Leos backe och satte fart, försökte inte ens följa till en början utan körde mitt tempo. Avståndet blev sakta större och på toppen hade han väl drygt 100-150 meter. Retliga 150 meter som ökade något bitvis, sedan minskade, sedan ökade. Ut på asfalten med 3 kilometer kvar till mål. Tryckte på allt jag orkade. Närmade mig inte och såg inte heller någon jagande bakom. Kunde börja andas ut lite. Av asfalten och in på gräset och stigar igen. 1 kilometer. Ville bara i mål nu. Kom imål som 9:a, 3:46 efter Wengelin som tog en välförtjänt seger, och som första U23a.

Riktigt nöjd med känslan under dagen och att jag vågade prova gå med täten tills det brast. Även riktigt nöjd att jag kunde sy ihop det riktigt bra och även dra ifrån bakomvarande klunga sista 30 kilometrarna tillsammans med Mattelin.

Nu till klagomål. Jag tycker det är riktigt dåligt att Svenska Cykelförbundet att inte dela ut mästartröja i u23 klassen i XCM. Eller ens ha en priscermoni där de tar upp u23or.  Samtliga andra klasser får pallplaceringar, dam och herr-juniorer samt dam och herr-elit får mästartröjor. Varför inte även dam och herr u23?
Det är ju ändå ett mästerskap och det delas ut tröjor i samtliga andra grenar. XCO, CX, Landsväg, tempo. Tycker det är riktigt dåligt. Man borde kunna göra som på XCO-SM där första u23a i mål får tröjan, fast man fortfarande tävlar i elitklassen. Dåligt, SWEcycling. Hoppas på förändringar i framtiden, förhoppningsvis redan till nästa SM.

Strava:



Bilder:

Foto: Happyride.se

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

 

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

Redo för Långlopps-SM och Finnmarksturen!

Halloj!

Lördag kväll, kvällen innan den sjunde deltävlingen i Långloppscupen tillika långlopps-SM i år. Banan är förlängd med ca 12 kilometer till i år och enligt säkra källor är dessa kilometer riktigt fina. Nu mäter den upp i 81 kilometer och dryga 1500 höjdmeter, det kommer vara riktigt hårt imorgon i värmen. Även startfältet är extra hårt då det vankas mästerskap.

Uppladdningen denna vecka har varit jobb och korta MTB-pass på stigar. Värmen och tidiga jobbmorgnar har gjort att känslan varit typiskt stekt hela veckan men det har trots det gått fort de gånger jag tagit i.

Även idag vankades det jobb och blev då tvungen att köra ett tidigt väckningspass innan frukost. Låg puls och seg känsla, samt möte med ett par hundägare som var ute och promenerade MTB-spåret i Ransta halv 8 en lördagsmorgon. Trots det slog jag till med en helt okej tid på testvarvet, 5 sekunder snabbare än förra lördagen och 10 slag lägre i snittpuls. Man möjligtvis vara för att jag körde innan frukost, brukar ha något lägre puls då.

Starten går imorgon kl 11 och det kommer gå fort, vara varmt och nyckeln är att kunna anpassa sig till värmen och få i sig tillräckligt med vätska och salter, sedan möjligtvis även kunna kyla ned kroppen med kallt vatten.

Vi hörs efter Turen!

Engelbrektsturen 2019!

Halloj!

Igår kördes redan deltävling 6/8 i årets Långloppscup i form av Engelbrektsturen i Norberg. Även detta nästan en hemmabana för mig då jag är uppväxt endast 5 mil därifrån och har tävlat på de stigarna nästan årligen sedan 10 års ålder när SM avgjordes där 2008.

Det är generellt en väldigt snabb och lättkörd bana med snabba och långa grusvägspartier och faktiskt en hel del stig. Sträckan mäter ca 66km och drygt 600 höjdmeter, så det är det snabbaste loppet i cupen med en vinnartid på 2:13h vilket jag personligen är i kortaste laget.

Starten sker i centrala Norberg och går sedan på banvallen i några kilometer innan vi kommer till Klackberg och tävlingen börjar på riktigt.
Det gick ovanligt lugnt längs banvallen jämfört med tidigare år, vilket oroade mig lite då jag låg på ca 5-6 hjul i högra ledet vilket är lite väl långt ned för det skulle bli hårdkörning i backarna kring Klackberg. Hårt blev det också när Serneke-killarna tillsammans med Erik Mattelin och Anders Solin sprutade grus uppför.

Foto: MTBfoto.se

Kunde ta några placeringar i första backen och det samlade ihop sig i nedförslöpan inför andra backen. Men i backe 2 sprack det upp ännu mer och Serneke trion fick lucka med Solin, Mattelin, Thyrén och Emil Lindgren den yngre. Vi i andraklungan jagade snart ikapp Lindgren JR och Thyrén och de slog följe.
Därefter var vi en stor andragrupp med mig, Limpan, Sparr, Ludvigsson, Lindgren, Thyrén, Öijer, Lagercrantz, Erik Zälle. Vi passerade först Solin som stod vid sidan av med mekaniska problem, sedan även Mattelin som även han hade något strul.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Dessvärre blev det inget vidare samarbete i klungan och Viktor Junell tillsammans med Tommy Hammarström lyckades ansluta bakifrån. Efter 23 kilometer kom vi till Fragg, där mamma och pappa stod med en ny flaska Enervit. Hörde då att vi var ca 40 sek bakom täten. Här någonstans hade jag en mindre svacka och låg långt bak i gruppen och slet för att gå med på stigarna och skidspåren. Men kunde återhämta mig hyfsat och började avancera uppåt igen för att ta förningar igen. Efter 30 kilometer vek vi av en grusväg och in på en stig som skulle ta oss tillbaka mot Klackberg och langning. Gick först in på stigen och försökte hålla farten uppe i skogen. Här hade de även ändrat bansträckningen till det bättre och dragit banan på en stig så man kom ut vid Hansdotterbacken, så det var nästan 4km ihållande fin stig! Körde på hela stigen i hopp om att någon skulle slita och släppa men alla höll sig kvar. Växlade över till Junell som drog upp farten ordentligt. Kunde gå bak och återhämta mig en del fram till nästa lite längre backe, Dansarbacken.

Inledningsvis gick det relativt lugnt uppför och vi passerade fler och fler damer som startade 30 min före oss. Men ungefär halvvägs upp tyckte jag att det gick för långsamt och gick ut och körde på lite hårdare, vi var fortfarande alldeles för många i andraklungan, trots en junior och en H30 och en H40. Men samtliga slet sig med och jag visste att nu var det egentligen bara en till jobbig backe att jobba med, väl efter den skulle det bli svårt att göra sig av med folk om de inte tröttnade helt.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Backen, Håberget, kom efter 45 kilometer och jag gick först in i backen. Men märkte snabbt att flera ville ta i och jag själv inte var så stark som jag trodde. Jag, Zälle, Hammarström och Junell tappade mark fram till resterande i början av backen där det är som brantast. Halvvägs upp plattar det ut sig en aning och sedan lite snällare backe andra halvan. Hade kanske 20-30 meter fram och kände att jag kunde ta i mer när backen inte var lika brant längre och kunde gneta mig ikapp igen, med Zälle bakom mig. Sedan var det utför en lång stund innan nästa stig. Letade mig fram i fältet och gick in på stigen på fjärde hjul, bakom Thyrén, Lindgren och Viktor. Efter stigen började mina växlar hoppa så fort jag växlade och tog i, som om de hoppade över en kugg. Det kunde vara fullt rimligt då jag kört på mitt framdrev ett bra tag och det är dags att byta. Men ändå väldigt frustrerande då jag var tvungen att accelerera "långsamt" för att inte sabba något ännu mer.

Nu var det ju knappa 15-16 kilometer kvar när vi kom till Nordansjö för första gången. Dessa stigar är var väldigt familjär med då de flesta tävlingarna gått där i mina yngre dagar. Viktor höll farten uppe på stigarna och jag låg på fjärde eller femte hjul och åkte mest och nojade mig över kedjan och släppte små, onödiga luckor fram.
Så fort stigarna var över och vi kom ut på elljusspåren runt Nordansjö igen ville ingen dra och det lugnade ned sig ordentligt. Blev lite orolig då Junell och Hammarström som släppt inte kunde vara långt bakom och de ville jag inte ha ikapp igen. Tog mig fram och höjde farten en aning ända tills vi passerade Nordansjö igen med 5 kilometer kvar. Var ordentligt trött nu och på banvallen tillbaka mot Norberg gick inledningsvis ganska lugnt då alla lurpassade lite. Efter min förning med drygt 2 kilometer kvar gör Lagercrantz ett jätteryck och jag har plötsligt 10-15 meter fram. Kunde med nöd och näppe ansluta fram igen när vi gick ut på asfalten/cykelbanan igen och under vägen. Hann ta två djupa andetag innan jag försökte ta mig fram på vänster sida. Olyckligtvis gjorde Ludvigsson ett ryck just då i en vänstersväng, så jag var tvungen att gå på yttern runt Lagercrantz vilket gjorde att det blev ett par meter fram igen.

Nu var vi inne i Norberg igen och skulle bara runda kyrkan innan den korta spurtrakan. Hade fortsatt dryga 2-3 meter fram till Zälle som var framför mig och retligt nog lyckades jag inte närma mig. Kom in alltför långt bak på upploppet som Lindgren tog hem före Ludvigsson, Limpan, Thyrén, Zälle, mig, Sparr och Lagercrantz.

Foto: Cykelkanalen.se

9:a imål och 8:a i elit, 2 sekunder från 4:e platsen och 1:24 efter Emil Lindgren som vann. Klart godkänt lopp trots lite surt med att vara för långt bak i spurten. Klättrade till en åttonde-plats i totalen med ett missat lopp (Lida Loop) och ett megadåligt resultat (Ränneslätt) och ett dåligt (Mörksuggan).

Efter loppet började det regna lagom till jag skulle cykla de dryga 55 kilometerna hem, det blåste även motvind hela vägen så där fick jag in 1:45h träning till, efter det var jag lite trött.

Nu är det Finnmarksturen och SM nästa helg och det kommer bli stentufft med en 12 kilometer längre bana än tidigare, men jag är taggad och tror det kommer passa mig bra med lite längre tävlingstid!

Strava:



Hem:

Dags för Engelbrektsturen imorgon!

Halloj!

Imorgon är det dags för Engelbrektsturen i Norberg, en 70 km lång och väldigt snabb bana. Jag har en positiv känsla inför loppet och det ska bli kul att sätta på en nummerlapp igen.

Jag skippade XCO SM i år som gick av stapeln 15:00 idag uppe i Östersund, för att kunna ladda inför denna tävling lite bättre. Jag dubblerade förra året och kom till Norberg vid 01:30 på natten efter en stentuff tävling och en lång resa i husbilen med minimal återhämtning. Engelbrektsturen förra året gick inte som jag ville pga det och jag ville inte vara med om samma sak i år, nu när jag redan sumpat bort två tävlingar med DNS på Lida Loop och punka på Ränneslättsturen. Dessutom tycker jag SM-banan i Östersund är riktigt tråkig så det kändes inte värt mödan.

Sedan Mörksuggan har det jobbats mycket och tränats på en hel del, känslan känns bättre än innan Suggan. Jag fick äntligen tillbaka min egen bakdämpare i torsdags efter att ha varit på service i 1,5 månad vilket gett min begränsade möjligheter att träna i skogen sedan dess. Har hunnit med ett par pass på MTBn sedan dess och det är riktigt roligt att kunna köra i skog igen.

Idag körde jag ett väckningspass inför tävlingen imorgon på min bana hemma i Ransta. Efter ett uppvärmningsvarv konstaterade jag att den bitvis var ganska igenväxt av gräs och sly vilket gjorde det lite svårt att veta exakt vart rötter och sten fanns. Körde igång och det kändes bra, körde en lite annan sträcka på första stigen än vanligt som tar ca 10 sek längre än vanligt. Ett litet misstag och nära en flygtur över styret gjorde att jag var 16-17sek efter mitt eget rekord redan efter ett par minuter.

Efter det fick jag in ett bra flyt i åkningen och det kändes bra. Stängde av varvet på 11:34, 24 sek efter mitt eget rekord trots missen och annan stig på ett ställe. Det är jag nöjd med.

Nöjd med känslan och det att många körde SM idag och har en lång resa till Norberg imorgon gör att jag är taggad på tävlingen! Nu ska den nedåtgående trenden de senaste tävlingarna vändas uppåt igen.

Tung dag på Mörksuggan...

Halloj.

Åter en deltävling är till ändå, helt sjukt vad fort det går. 5/8 är nu avklarade och jag kan konstatera toppar och dalar under dessa tävlingar. Trenden på de senaste två loppen har dessvärre varit nedåtgående, dock främst pga materialstrul och klantighet på Ränneslättsturen.

Måste även nämna att jag haft en hel del materialproblem. Min bakdämpare pajade helgen innan Långa Lugnet och lämnades där in på en butik i Falun som skulle skicka den till Fox i Danmark men det dröjde veckor innan Fox fick dämparen och väl där hade de inte reservdelen på lager.

Så sedan den 25 maj har jag stått utan egen bakdämpare och fått låna olika fram och tillbaka från olika personer med samma typ av cykel som jag. En jäkla strul då ingen kunnat låna ut längre tider utan har mest lånat ihop en dämpare lagom till tävling och sedan lämnat tillbaka den, vilket gjort att min träning på MTBn varit väldigt begränsat. Fast personerna som lånat ut grejer har varit guld värda och jag är jättetacksam över det. Men jag står fortfarande utan dämpare och måste anpassa min träning till min cykelcross i veckorna...

Till Mörksuggan...

Kvällen innan tävlingen monterade jag på en lånad bakdämpare, justerade den och provkörde uppe i Mora. Cykeln kändes bra första skogsturen sedan Ränneslätt. Men jag själv kände mig trött och tung. Höll hoppet uppe och tänkte att när det känns segt på väckningspasset blir det kanon på tävlingen.

På morgonen styrde jag till Rättvik i duggregn. Även på uppvärmningen kändes det segt och jag kände mig inte riktigt taggad. Masterstarten gick genom stan och jag hamnade otroligt långt bak. Ogillar starkt denna start. Massa hets bakom bilen när folk ändå stumnar efter 60 sekunder uppför Vida Blick. Att folk aldrig lär sig. Fastnade bakom folk här och där och det var långt fram. När det flackade ur på mitten var det redan lucka till täten. 90 graders sväng sedan sista halvan av backen, tog följe med Limpan och Dennis Wahlqvist upp till toppen.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Uppför backen kändes det helt okej och jag kunde köra utan att gå på alltför mycket rött. Men därefter hade jag svårt att återhämta mig och på första stigen kändes det som om jag stod still och Martin Eriksson och David Risberg fick lucka framåt. Vi (jag, Limpan, Axel Lindh, Viktor Lindqvist och Nils Lillpers) kom dock ikapp ganska snabbt och fick till ett bra och hårt samarbete, vi tog in på tätklungan (förutom Wengelin och Lindgren som seglat iväg redan på första stigen). Det tog dock hårt på krafterna och jag kände mig riktigt svag och kunde inte återhämta mig ordentligt. Trots att vi samarbetade bra och körde fort kom gruppen bakom oss ikapp med Viktor Junell i spets. Det blev en riktigt stor klunga in mot första langning vid Nedre Gärdsjö efter 24 kilometer.

Foto: MTBfoto.se

Fick en ny flaska sportdryck fylld med Enervit av mamma. Efter ytterliggare några kilometers hårdkörning närmade vi oss klungan som körde om tredjeplatsen snabbt, och var ifatt på de sandiga stigarna efter drygt 30 kilometer. Tempot var väldigt lågt kändes det som och klungan måste varit nästan 30 man stor. Låg på Axels hjul när vi kom ikapp men han nöjde sig inte med det utan passerade fler. själv nöjde jag mig med att ligga kvar och försöka återhämta mig bäst det gick. Det kunde ju fortfarande utspela sig till att bli en bra tävling, måste bara ta mig fram i klunga. Lättare sagt än gjort, och jag tittade orkeslöst ned på Garmin och såg att inte ens halva loppet var kört. Detta skulle bli tufft, tänkte jag.

Foto: Cykelkanalen.se

Strax därefter kom vi till Solberga, gjorde en 90graders sväng och sedan den näst längsta stigningen på hela banan, på drygt 80 höjdmeter. Såg redan innan jag gjort svängen att de i täten på klungan ställde sig upp och tryckte på och då var det tack och godnatt för min del. Jag kände mig orkeslös på grusvägarna och orkade inte trycka på alls. Fick även slita ont uppför. Vi bildade en klunga med mig, Martin Eriksson, David Risberg, Tommy Hammarström och Nils Lillpers. Passerade langningen vid Östbjörka och jag tog en ny flaska Enervit av mamma, var nära på att tappa flaskan för första gången nånsin, men lyckades på nåt sätt rädda upp det och fångade.

Foto: MTBfoto.se 

Foto: MTBfoto.se

Vi fångade in Albin Pettersson och Henrik Blom. Passerade Dalhalla och sedan kom vi ifatt Henrik Sparr som tydligen kraschat hårt, men klarade sig som tur var utan större skador. Han satt på cykeln och trampade iallafall, när jag frågade hur det gick.

Kom till Nittsjö och uppför sista backarna till spurtpriset, gick med nöd och näppe med. Blom hade släppt och jag tror även David släppte här någonstans. Nu gav jag mig fan i att jag skulle bli ifrånåkt sista milen som till stora delar går på fina sandiga stigar. Det blev några småluckor, Martin attackerade men jag körde in luckan. Därefter körde han på på stigarna och jag kände att jag med lätthet kunde följa, en känsla jag inte haft tidigare under dagen. När vi kom till den sista egentliga backen där cykelklubben Brudpiga varje år står och hejar och spelar musik höll Martin en hög fart och jag tittade bak och märkte att det var en lucka bak till Albin och Nils. Peppade på Martin lite och märkte att de inte närmade sig.

Kilometerskyltarna tickade långsamt ned, 4km... 3km... Upp vid Jarlstugan och ut på sista korta 2km slingan. Kände mig stark nu och visste att jag kunde ta Martin. Funderade om jag skulle gå om tidigt och försöka attackera ifrån eller om jag skulle vänta till spurten. Fick bli det senare. Gick med lätthet med trots att pulsen tickade en bit över 90-94%. Kom ut på gräset 300 meter innan mål, väntade ett par sekunder innan jag vek vänster och spurtade förbi. Märkte att jag fick många meter och kunde rulla över mållinjen på en missnöjd och dålig 16:e plats i elitklassen.

Nu har jag 3 veckor på mig att vända på formen och bli snabb igen innan Långlopps-SM och Finnsmarksturen! men innan dess blir det en Engelbrektstur i Norberg! Hoppas även att jag hinner få tillbaka min dämpare innan dess....

Strava:

Inför Mörksuggejakten!

Halloj!

Imorgon är det dags för Mörksuggejakten i Rättvik. En tävling som jag kom 5:a på förra året, väldigt överraskande för mig själv då jag anser att banan inte passar mig som cyklist. Den har alldeles för många lättåkta partier och för lätta stigar för att jag skulle ha fördelar för det. Men det gick ju bra i fjol så jag hoppas på att det går minst lika bra imorgon. Banan är åtminstone den finaste banan i cupen så ur den synvinkeln blir det en väldigt fin dag. Att det dessutom ska bli drygt 17 grader varmt och uppehåll gör det hela till en ännu bättre upplevelse.

Jag har vilat väldigt mycket sedan Ränneslättsturen och har endast cyklat två gånger samt väckningspasset idag. En ny form av uppladdning men jag tror det kan bli bra. Efter Suggan blir det mer och hårdare träning inför Finnmarksturen SM samt Vasan.

Idag var jag ute i Mora och körde ett väckningspass på de fina stigarna i Östnor. Kroppen kändes seg men det brukar vara ett bra tecken.

Ses imorgon i Rättvik!

Ränneslättsturen 2019!

Halloj!

Åter en helg fylld av långlopp är till ända och denna helg var det Eksjö och Ränneslättsturen som stod på agendan. Vi åkte ned till Eksjö camping med husbilen redan på fredagen för att få en eftermiddag och en heldag i Eksjö innan tävlingen på söndagen. Det levererades fint väder och en varm cykeltur på första loopen tillsammans med Adam Gustafsson i lördags. Det var riktigt hett och dammigt så man kunde bara tänka sig hur det skulle bli i högre hastigheter och fler människor.

Vi bodde på campingen 500 meter från tävlingsområdet så det var bara att rulla dit någon timme före start för att värma upp. Det var galet varmt men jag brukar inte påverkas jättemycket av värme så jag var bara positivt inställd till det. Starten på Ränneslättsturen är annorlunda jämfört med de andra loppen då det är riktigt platt och lättåkt första milen, vilket gör att fältet är mycket samlat och man måste verkligen kunna placera sig högt upp för att inte glida bak för mycket när det börjar spricka upp. Jag låg med hyfsat långt fram första kilometrarna men kunde avancera och ligga ännu längre fram efter 4-5 km. Det kom några småattacker som hämtades in ganska snabbt och efter drygt 15 kilometer fick Johan Norén en lucka. Jag kände mig ganska pigg efter den snabba starten och tog en förning för att försöka hämta in honom. Närmade oss lite men jag ville inte spränga mig så skickade fram andra. In mot varvning och första spurtpriset efter 21 kilometer blev det hård körning och det började spricka upp både framför och bakom. Slet hårt för att gå med i det som då var andraklungan, ca 15 sek bakom de i täten som fått en mindre lucka. Ut på andra loopen var vi Viktor Ludvigsson, Jesper Svensson, jag, Johan Limpan Lindbom och Oscar Lind som körde hårt för att komma ikapp tätklungan. Passerade Michael Stjernqvist som kroknat efter drygt 25 kilometer och en stund senare kunde vi ansluta till täten igen. Dock hade det tagit mycket kraft och jag fick fokusera hårt för att hålla mig kvar på hjul. På stigarna var det lugnt men fick slita ordentligt på grusvägarna för att inte släppa.

Jag kände ganska snabbt att det skulle gå åt pipsvängen om jag skulle försöka hänga på mycket längre och fick se täten sakta men säkert glida ifrån mig. Limpan och Oscar hade redan släppt och Viktor Ludvigsson släppte strax efter mig, körde ikapp honom och nån kilometer senare fick vi även sällskap av Jesper Svensson och Eric Herlitz som också kroknat lite. Det var endast Emil Lindgren, Johan Norén, Henrik Sparr, Anders Solin, Dennis Wahlqvist och Erik Mattelin före oss så vi körde för topp 10 placeringarna. Jag och Viktor gjorde ett hårt och bra jobb och jag kände att jag blev starkare igen, efter den tuffa första loopen. Fick syn på Dennis en bit framför oss på stigen och vi kom ifatt och förbi, plötsligt var jag på 6:e plats, inte omöjligt att komma på pallen om nån där framme skulle krokna. Försökte att inte förivra mig utan körde på i jämn och hårt tempo, som jag visste att jag skulle klara av om jag fick i mig energi, vätska och vatten över mig. Tyvärr tog det slut ett par kilometer senare. Först kände jag att det gick ganska tungt på motionsspåret, sedan att det krängde lite i en sväng. Tittade ned och såg bakdäcket utan luft. Helvete tänkte jag och stannade till och skrek att jag hade punka. Detta var typ 3:e gången nånsin jag fått punka på tävling och jag kör alltid med slang. Får väldigt sällan punka överlag heller, kanske 3-4 gånger per år. Jaja, nån gång skulle det ju hända tänkte jag, otur att det var just nu.

Tog ut grejerna ur sadelväskan medan fler och fler passerade, samtidigt som mygg och bromsar hälsade på mig som in i helvete. Har aldrig varit så populär kändes det som. Slogs med bromsar samtidigt som jag skulle försöka fixa punka. Svettig som fan om händerna, 30 grader i luften och svett som droppade. Skulle skruva av ventillåset för att få ur slangen, men den satt fast. Den satt fast som in i helvete. Började få panik på alla jävla insekter och humöret började tryta ordentligt. Fick inte loss ringen. Den satt stenhårt och mina händer var svettiga. Några försök till mellan alla vredesutbrott. Fan. Satt fast. Fuck it, tänkte jag, Nu skiter jag i detta och går tillbaka och bryter. Hur j*vla dum får man vara som inte kollar sånt innan. Men det tänkte jag ju inte på. Så det var bara att ta cykeln på axeln och hjulet i andra handen och promenera tillbaka längs banan. Fick stanna flera gånger för att släppa förbi åkare på stigen.

Kom tillbaka till varvningsområdet och gick lugnt in till teknisk zon där pappa stod. Han lyckades få loss låsringen så vi satte i en ny slang och jag bestämde mig för att fullfölja loppet ändå, för att få en genomkörare och träning. Finns inget värre än att bryta tävlingar. Stack ut ur teknisk zon på plats 312 25 minuter efter täten. Början på loop 3 startar med en mil bara flowig stig, vilket inte var en höjdare när man skulle passera folk. Hetskörde inte förbi folk utan väntade på bra tillfällen, hade ju ändå varken placering eller poäng att köra för. När stigen var slut och vi kom ut på grus- och asfaltsvägar kunde jag börja passera folk lättare och lättare.

Efter 54 kilometer kom man till skidstugan och den sista tidsspliten och langningen. Hade plockat drygt 45 placeringar men tappat drygt 10 minuter till på täten, till stor del på teknikspåret. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Emilia att hälla över mig. Sista delen kände jag att värmen började komma åt mig ordentligt och vätskebristen kändes, då huvudet började dunka. Drack så mycket jag kunde ur sportdrycken och hamnade i en fas med låg fart, hög puls och trött kropp. Nu var det bara att fokusera på att passera så många som möjligt, för att se hur många man skulle hinna om. Kroppen skrek i protest varje liten uppförsbacke. Räknade ned varje kilometer. Har nog aldrig skrikit "kommer höger" så många gånger på en dag förut. Sista milen kändes som en evighet och var mycket jobbigare nu än när man har adrenalin och ligger för att köra om placering och poäng. Kilometrarna gick långsamt men tillslut körde man förbi Eksjö camping och målet var inom räckhåll. Rullade imål besviken över vad som hände men en punktering är inget man kan göra åt. Förutom att se till att låsringen inte sitter hårt som in i helvete. Nästa gång kör jag utan.

Nästa stopp är Rättvik och Mörksuggejakten. Det ska bli skoj att få komma och tävla i Dalarna igen, har saknat det!

Strava: (Hade autopaus på cykeldatorn, tävlingstiden blev 3:28:21)



Bilder:

Målgång. Foto: Cykelkanalen.se

Målgång. Foto: Cykelkanalen.se

Målgång. Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Happyride.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se