Ett steg i rätt riktning på Lida Loop!

 Godmorgon eller goddag eller godkväll beroende på när du läser detta!

Nu har andra deltävlingen i Långloppscupen också gått av stapeln, ni kan läsa om  deltävling ett, Billingeracet här. Lida Loop utanför Tullinge stod på schemat denna söndag. I veckan lovade vädergudarna regn hela helgen, men ändrades sedan till uppehåll men molnigt och det visade sig att det skulle bli både sol och varmt. Det gillar jag!

Till årets upplaga hade de gjort om bansträckningen en aning, dels hade de lagt till några kilometer stig både loop 2 och 3, sedan hade de även ändrat ordningen på looparna, så den loop man körde sist förr om åren körde man nu som loop 2, medan den mer tekniska och utslagsgivande loop 2 körde man sist. Jag tycker att det var bra.

Vi i Kia Cycling Team åkte dit redan i lördags för att rulla igenom det som nu var tredje och sista loopen. Kände igen mycket av stigarna trots att jag inte kört sedan 2018 då jag blev 7:a. De nya partierna var riktigt fina och utslagsgivande, så hade man krafter kvar på tävlingen dagen efter kunde man skapa mycket tid. 

Tävlingsdagen:

Vaknade hemma hos kusinerna i Viksberg utanför Södertälje. Åt gröt innan vi rullade den dryga halvtimmen mot Lida friluftsgård. Vi kom dit ett par timmar innan start och gick igenom lite taktik och tankar inför dagen tillsammans med resten av Kia Cycling Team. Sedan var det dags för uppvärmning med en dryg timme kvar till start. Rullade bort från området och tänkte att jag kör sista stigen på första loopen. Det gick inte, då det var ungdomstävling där då. Fick istället köra första stigen på tredje loopen, den beryktade Diagonalen. Körde på och fick en bra känsla, tills PANG, en eker smällde i bakhjulet med 45min kvar till start. Drog ut den del av ekern som var lös, och rullade tillbaka till start- och målområdet. Hade extra ekrar med mig, men slapp byta då Stefan erbjöd sig sitt reservhjul istället. Funkade fint och jag fortsatte värma upp. Tyvärr var det slang i det hjulet så vågade inte dra ut så mycket luft.

Tävlingen:

Starten gick som vanligt uppför slalom/pulkabacken, så det är hårt från start. Ca 45 sekunder all out för att ta sig upp. Kom iväg rätt bra och låg med topp 10 på toppen utan att ha gått alltför hårt. Letade mig fram ytterligare på de första grusvägarna efter backen och kunde återhämta mig. Tycker det gick lugnt första milen med bitvis stenhårt i de korta backarna som symboliserar denna tävling. Det finns inga långa backar, utan alla tar 20-60 sekunder, riktiga "powerclimbs" som verkligen dödar benen om man bränner för många tändstickor tidigt i loppet. Fältet tunnades ut då en efter en droppade av i de korta backarna på motionsspåren. Kollade bak efter drygt 8-9km och räknade till 13 eller 14 stycken. Trivdes på min plats kring placering 5-7, låg inte onödigt långt fram och inte heller för långt bak för att dragspelseffekten skulle göra sitt. 

Även i år låg motorcyklisterna framför oss i täten väldigt tätt, bara 10-20 sekunder, vilket gjorde att vi ofta fick i oss mycket avgaser i lungorna. Även felmarginalen om motorcyklisterna skulle få stopp eller köra fel fanns ju inte, vilket även skedde en gång. Föråkaren drog ut oss fel ut i skogen så vi fick ut i blåbärsriset och härja ett tag. Det var även såhär 2018 och jag minns att jag skrev om det redan då. Efter en dryg mil dök ett mindre träd upp mitt på stigen, Emil, Wengelin, Viktor och Isak lyckades veja undan, men ligger man på 4-5 hjul så är de omöjliga att kunna förutse, så man följer bara efter den framför. När de framför vejer åt höger eller vänster i sista sekund smäller det tillslut. Mattelin låg på femte hjul och låste hjulen och lyckades med nöd och näppe undvika trädet och vejde vänster. Norén låg på Mattelins hjul och smällde rakt in. Jag låg på Noréns hjul, panikbromsade och vejde vänster, men körde in i Norén. Tog mig ändå förbi men vi tappade momentum och tid, som jag fick jaga ikapp. Trodde Noréns cykel helt klart skulle paja med en frontalkrock i trädet, men efter ett tag gnetade han sig ikapp igen med snett styre visade det sig. 

In mot sista backen in till sista stigen på första loopen var vi 8 stycken i täten. Emil, Wengan, Norén, Isak, Viktor, jag, Mattelin och Lukas Merkel. Visste att det skulle bli hårdkörning i sista backen mot stigen, så jag lade mig först och spelade ut mina svagheter, d.vs. dessa korta hårda backar. Låg jag först kunde jag falla bakåt och köra backen 3-4 sekunder långsammare än de andra och ändå ligga med på toppen, vilket gick helt enligt plan. 

Farten lugnade ner sig igen på nya varvningsloopen ut på loop 2. Fick en flaska sportdryck av mamma sedan vatten att hälla över mig av Emilia. Första backen på andra loopen gick lugnt, och över hygget bort till den smala spången med en ledstång på vänster sida där man inte vill köra in styret. Backen därefter blev det hårdkörning igen och kändes som att jag var på gnällen att flyga av. Men lyckades bita mig med ändå och kunde sedan återhämta mig. Efterföljande stigar gick Emil på i ett hårt tempo i flera minuter, men hade ett bra flyt och behövde inte slita nämnvärt för att gå med. Fick dock en rätt intensiv håll just då, som höll i sig i några minuter, men kunde andas bort den, och den försvann igen när de stötiga stigarna blev grusvägar. 

Vi passerade mellan Lilla och Stora Skogssjön och uppför den backen. Här kändes det riktigt bra och jag trodde verkligen att jag kunde göra något riktigt bra idag. Strax därefter låg jag på tredje hjul efter Emil och Wengan när Emil gick åt sidan för att släppa fram Wengan. han tog innern på skogsvägen, komprimerade dämparna lite och lutade inåt och smällde i pedalen i en sten så man trodde att han skulle skrota och dra med resten av oss ner i graven. Han lyckades hålla sig på hjulen trots allt, men slog av halva högerpedalen så att endast en sida funkade.

Resten av loopen gick felfritt och vi körde på och fick ett bra samarbete. Wengan gasade lite utför ner mot sista grusvägarna in mot Lida igen, och vi fick en liten lucka, men allt anslöts igen tillbaka mot varvning. Fick där en ny flaska sportdryck och mer vatten av Emilia och jag kände mig riktigt bra. Det ändrades bara minuter senare när Emil och Wengan drog upp tempot igen in mot Diagonalen ut på loop 3. De sträckte ut oss 8 cyklister ordentligt. De två hade en lucka på några sekunder ner till Mattelin, Norén och Isak, som hade några sekunder till mig, som hade några sekunder till Viktor och Lukas. Det blev lite för långt fram för att kunna köra ikapp själv på grusvägarna i motvinden. Försökte dock, men sprängde mig så pass att det blev svårt att ens gå ned Lukas och Viktor när de kom ikapp mig. 

In på stigarna blev det dock lättare att gå med, men jag var otroligt sliten. Hade en låg fart när jag låg först på kommande stig, så låg att jag blev frustrerad på mig själv. Men benen sa nej. In på nya stigpartierna för i år går Viktor förbi mig, och jag får samtidigt in en smal pinne mellan bromsskiva och bromsok. Föll inte ur genom att trampa bakåt så fick lov att stanna och försöka slita loss den. Den satt hårt och tappade 10-15 sekunder på Viktor och Lukas på det. Låg då 8:a ensam med 15-20 sekunder upp till duon framför, med ben som var rökta efter lite för många hårda accelerationer under loppet tidigare. Gav upp momentärt, det som bara 20 minuter tidigare kändes så bra var nu borta och negativiteten kom smygande. 

Någon kilometer senare märker jag att Viktor och Lukas är påväg ikapp Mattelin, och att de inte alls är långt framför. Tar mig ikapp Mattelin som de passerat, och lyckas ta mig förbi honom och in på deras hjul igen. Nu var jag helt plötsligt med i matchen om 5:e-platsen igen. Ner mot grustaget och pumpknölarna släppte Viktor förbi mig, och jag fick ett par sekunders lucka genom att pumpa lite snabbare än de andra. Det var bra, in i nästa backe behövde jag bara hålla en hög fart med lagom högt tryck, utan att behöva maxa i några sekunder. Det var bra men kände att jag var trött. Med 5km kvar la jag mig sist i vår fyrmannagrupp. Förbi golfbanan och sedan tänkte jag att jag skulle attackera in på nästa stig, för att kanske skaka av mig någon. Missbedömde dessvärre och trodde att stigen skulle komma tidigare, men det var en bit kvar. Slog av, la mig bakom igen, och sedan gick först in på stigen, men med lägre fart än jag jag initialt planerat. Ingenting hände där, men tänkte öka farten igen efter den korta, lösa utförslöpan med en 90-graders sväng i botten. Ställde mig upp och tryckte på efter svängen, men hade inte energi nog att fullfölja längre än 10-15 sekunder. Inget hände nu heller. Men att vänta till sista backen upp till mål visste jag skulle vara dödsdömt för mig på förhand.

Låg fortsatt först på sista stigen, och tänkte att om jag tar mig över den lilla bron och sedan upp på skidspåret mot varvning/mål-skylten med lucka kanske det kunde hålla om jag höll trycket i lösgruset utför. Fick återigen några meter tillsammans med Viktor, men Mattelin och Lukas anslöt igen. Sista chansen var att vila några sekunder i det korta skogspartiet mellan skidspåret ner till grusvägen, sedan gå fullt ut där och ner på gräset in på stigen längs med Getaren. Sagt och gjort, ställde mig upp och tryckte på ordentligt på grusvägen och utför på gräset. Där var en knepig svepande kurva på gräset in på sista stigsnutten, jag tog den tightare än Viktor, som kom till höger om en stor björk. Stigen vek av åt höger, men Viktor hade så hög fart och var påväg rakt fram när jag svängde, så vi krokade in en aning. Det gick dock bra och jag var först in. Körde så hårt jag kunde och hade någon meter nere vid badet, men inte tillräckligt för att orka hålla undan. Viktor och Mattelin svepte om mig på varsin sida upp i sista backen, sedan kom Lukas också. Jag var helt rökt och gav mig direkt, hade sumpat mina chanser på attackerna sista 2-3 kilometerna. I mål var jag 15 sekunder efter Viktor som tog spurten om 5:e, och de 15 sekunderna var bara sista 100 meterna hehe.

Jag gjorde vad jag kunde och jag chansade hellre att gå långt ifrån än att vänta på sista backen. Kunde bära eller brista, och nu brast det. Lite missnöjd några minuter efter målgång, men nu är jag mer nöjd att jag lyckades vända ett underläge som ensam 8:a och ta mig ikapp och in i matchen igen, och försöka något. Nästa gång kanske det håller. 

Lite siffror från racet:

Foto: Happyride.se

Billingeracet 2022!

 Halloj!

Äntligen en tävlingsrapport igen!

Det var dock väldigt osäkert om det skulle bli en rapport. Natten till onsdag vaknade jag med feberfrossa och halsont. Gick upp och tog tempen mitt i natten och den visade 36,2C... Hmm... Gick och lade mig igen, och vaknade på morgonen, svettig och en hals som inte var bra. Där och då var det helt säkert att det inte skulle bli någon start i Skövde. 

Spenderade onsdagen sovandes till och från, blandat med te- och honungsdrickande och sprayande med ColdZyme. Redan på kvällen kändes det mycket bättre och halsonda var nästan borta, och hade övergått till täppt näsa. 

Torsdag morgon kände jag inte av halsen någonting utan var endast snuvig. Konstigt. Hade likadant vid påsk, med halsont i typ 24h sedan täppt. Funderar på om jag börjar reagera mot pollen... Har aldrig varit med om något liknande.

Torsdag kväll bestämde jag mig för att ändå åka ned till Skövde och prova.

Fredagen spenderades i KIA Cycling Teams fina teambuss mot Skövde. Väl framme hoppade vi ut och bytte om och stack ut och provkörde sista 7km och första grusvägarna/stigarna bort mot banvallen. Kändes tungtrampat och hade några slag högre puls än vanligt vid lågintensiv belastning. Sämsta möjliga uppladdning inför inledningen av Långloppscupen med endast ett (riktigt) träningspass sedan SWE-CUP premiären i Säter förra helgen.

Tävlingsdagen:

Vaknade vid 06 på hotellet och tog det lugnt till frukosten kl 07:30. Laddade med lätta kolhydrater och lite äggröra. Var kvar på hotellrummet till kl 10 då jag stack iväg mot start och sedan Billingen. Körde startbacken och Caterpillarbacken ett par gånger och träffade andra cyklister man inte sett på länge, trevligt!

Starten gick och jag kände snabbt att känslan från dagen innan var kvar. Det kändes tungt trots att det inte gick fort på asfalten upp. Farten ökades in på stigen till Caterpillarbacken och jag tappade placeringar, hade inget tryck. Överlevde uppför hela backen med nöd och näppe, men det hade spruckit av en aning framför. Kändes som om det var halva fältet som försvann. På skidgatorna och grusvägarna körde jag b.la. med belgaren Kevin Van Hoovels och Casper Johansson. Tätgruppen var va 10 sek framför, men det var svåra meter att ta. Casper lyckades brygga upp till dem medan jag bara hade svårt att hålla Van Hoovels hjul. Kom ifatt och passerade Jesper Svensson och Oliver Lindblom. Här blev de tankarna att kliva av och skylla på veckans förkylning starkare än tidigare, och det kändes riktigt lockande. Men av någon konstig anledning gjorde jag inte det.

Jag visste att det var en grusbacke utför som hade lite lösgrus, med vattenrännor i och ett par svängar. Gick fram och släppte på utför och körde ifrån gruppen. Kom ikapp svansen på tätklungan på stigen innan banvallen, men det var många. Det var kritiskt då det brukar kunna skapas tid på banvallen om man har en liten lucka åt något håll. Nu var det dessutom ganska rejäl motvind, så det var befriande att ändå vara ikapp täten. 

Tyvärr blev det lite för mycket dragspelseffekt och en lite sämre kurva av Micke Flockhart som låg framför mig, än för Joel Karlsson som låg framför Micke. Joel fick snabbt 10 meter och då var det kört. Tätklungan försvann på banvallen och jag och Micke hjälptes åt så bra vi kunde. Gruppen bakom kom ifatt med en Hymercyklist och Van Hoovels med bäst tryck på platten. Vi var 4-5st som hjälptes åt att dra och några som låg med utan näsan i vind. 

Kom ifatt Johan Limpan Lindbom i slutet av den långa banvallen/grusvägen. Hade ett vagt minne hur det skulle se ut när banvallen övergick till stig. När jag kände igen mig gick jag fram i tät och var först in på stigen. Det var lättare att hålla ett bra tempo på stig än på grusvägar osv. Tyckte jag höll ett rätt bra tempo på stigarna bort mot Öglunda och det sprack av bakom. Fick med mig Limpan och Flockhart medan de andra i gruppen tvingades släppa. 

Var orolig för Öglunda-backen som skulle komma. Både Flockhart och Limpan hade ju ställt av mig i startbacken och jag kände mig tung och hade svårt att hålla tryck på de lättåkta partierna. Låg på Limpans hjul i botten av backen och tänkte hålla det så länge jag kunde, innan de skulle dra ifrån. Vi kom längre och längre upp i backen och inget hände. Vi kom ifatt Casper Johansson sista delen av backen och jag krigade hårt för att inte släppa hjul. På toppen stod mamma med ny flaska sportdryck och Malin Nordin med en flaska vatten att hälla över mig. Hade backen varit 20-30 meter längre hade jag nog inte haft moral nog att kriga mig med på hjul. 

På gruset efter backen återhämtade vi oss en aning och belgaren Van Hoovels gick ikapp från gruppen bakom. Sneglade ned på garmin och såg att jag efter 64minuter hade 386w i NP, så det hade gått hårt. Jag kanske hade okej tryck i benen men att känslan var dålig, det korrelerar inte alltid med bra. Vi var nu jag, Flockhart, Limpan, Casper och Van Hoovels. Ut på asfalterade Lerdalavägen fick vi ett riktigt bra samarbete. Vi hämtade in Joel Karlsson som släppt tätgruppen och vi 6 höll ihop ett tag. Jag och Flockhart turades om att dra på grusvägarna/elljusspåren/skidgatorna in mot Billingen igen, det var skönt att hålla sig långt fram då det var lite igångdrag och svängar. 

Uppe vid Billingen igen efter drygt 40km ropades det att vi hade ca 55sek upp till de framför. Visste inte vilka placeringar vi körde om men trodde ca 15-17 plats. Fick en flaska sportdryck till. Märkte att belgaren hade svårt att hänga på så fort det blev stigavsnitt. 

Minns grusvägen utför där jag och Emil Thyrén fick lucka 2019. Väl där gick jag fram igen och bombade utför och sedan in på efterföljande stigar utför, bland annat vitsippebacken och efterföljande utförsstigar. Jag, Limpan och Joel fick ca 10sek till Casper och Van Hoovels, men de kom ikapp igen strax innan Lunden. Flockhart var inte med längre. 

Vid de öppna fälten efter ca 50km såg vi de framför ca en halvminut, när vi körde längs åkerskanten och sedan i tunneln under väg 26 mot Mariestad. Duon framför var Viktor Henrysson och Isak Nordin. Här skulle mamma stå med en ny flaska sportdryck, men det gjorde hon inte. Hon hade inte hunnit dit. Hade i princip tom flaska redan och det skulle dröja ytterligare 15km innan jag skulle få vätska. Inte optimalt alls. På "Rydsslingan" med otroligt fina stigar ville jag köra mitt race och försöka bli av med åtminstone Van Hoovels, och förhoppningsvis någon mer. Jag var lite uppgiven och kände mest att jag kör på och om alla skulle köra ifrån mig uppför Strupen på slutet fick de göra det. Sket i allt som hade med taktik eller energisparande att göra och ville bara ta mig i mål. Där och då var min taktik att köra så fort jag kunde på stigarna och att folk förhoppningsvis skulle falla av.

Vi kom ganska snabbt ikapp Viktor och Isak. Belgaren släppte där någonstans. Gick om Viktor och Isak och fortsatte köra mitt race och fick äntligen en ny flaska sportdryck av mamma efter drygt 63 km. Då såg vi ytterligare cyklister framför oss och vips var jag ikapp Hugo Porath, Isak Magnusson och Erik Zälle. 

Passerade även dem och drev upp deras fart in på sista 10km på racet. Jag, Hugo, Isak M, Isak N, Erik Z, Viktor, Limpan, Casper och Joel hade sällskap in i Skövde igen och in längs Karstorpasjön med 7km kvar. Där gjorde Viktor en farthöjning som Hugo svarade på. Jag trodde att alla skulle svara och att jag då kunde gå med i slutet av gruppen, men det var bara de som fick 20 meter. Isak M och Zälle gjorde ett försök att gå ikapp men vi kom inte riktigt ifatt in genom bostadsområdet. På gräspartiet mellan bostadsområdena sprätte Isak M till och gick ikapp Viktor och Hugo, men jag låg kvar i mitt tempo. 

In i näst sista backen "Hästbacken", 700m och ca 60 höjdmeter gick Isak Nordin om. Kollade bak för att se vilka som var kvar men det var tomt. Alla hade släppt. Hade inte märkt det och hade ingen aning om vart, då de varit med 1km tidigare. Det var så tomt så jag inte ens såg någon. Konstigt. Körde samma taktik bakom Isak som uppför Öglundabacken, jag ligger på hjul tills jag inte kan, eller tills Isak gör en fartökning. Den kom inte. Istället vinkade han upp mig igen. De tre framför seglade ifrån sekund för sekund men det brydde jag mig inte om. Jag återhämtade mig så mycket jag kunde mellan Hästbacken och Strupen som kom med ca 2km kvar till mål. 

Förväntade mig att bli avhängd uppför Strupen av Isak. Första, lättare delen låg vi jämsides och körde på men kontrollerat. När det sedan brantade till sista 3-400meterna av backen la sig Isak på mitt hjul. Tänkte att nu kommer attacken men det gjorde den inte. Väl uppe körde vi lugnt den nya delen bort mot upploppet, där det vankades spurt. Försökte spurta i typ 5 sekunder men vek sedan ner mig. Rullade in på 10:e plats, vi hade tydligen kört om en 6:e plats 6km tidigare när Viktor höjde tempot lite. Det var lite förvånande då jag trodde det var fler framför. 

Jag har haft en riktigt bra träningshöst och vinter bakom mig, eller egentligen riktigt bra år där jag känner att jag höjt lägstanivån och blivit mer jämn. Inledningsvis denna säsong, både på XCO och nu även Billingen har jag en bra grund, men jag saknar två saker:

1: Återhämtningen under loppen. Återhämtningen efter hårda ansträngningar är inte där ännu. Just nu hinner jag inte återhämta mig under korta perioder för att sedan maxa igen, som jag kan när jag är i bättre form.

2: Toppen är inte på plats. Jag vet att träningen är planerad så, men det är ju såklart ändå lite frustrerande. Men det är inte nu jag ska prestera som bäst. Måste acceptera att andra är i bättre form än mig just nu och att det är okej. 

Lite analys och siffror från racet då:

Tid loop 1: 1:28:21 (+3:11, 11:e plats - 11:e bästa tid på loopen)
Tid loop 2: 1:21:54 (+1:54, 10:e plats - 6:e bästa tid på loopen)
Tid totalt:   2:50:15 (+5:05, 10:e plats)

Jag kör med Quark-wattmätare som jag misstänker är lite av en glädjemätare jämfört med andra effektkällor jag kört. Skulle nog räkna bort 3-4% av effekten om jag ska vara ärlig. 

Foton: Happyride.se

Kärntemperaturen mätt med CORE Body Temp i grått, relaterat till temperaturen på huden (blått och höjdkurvan (grön). Man kan se att kärntemperaturen steg hela första timmen när intensiteten var som högst och började avta på toppen av Öglundabacken (tredje backen där gråa pulsen toppar efter en timme). På toppen av backen hällde jag vatten över mig vilket kan ha bidragit till att kärntemperaturen gick ned en aning. Det gick även fort på asfalten och sedan nedför backarna på andra loopen där fartvinden var med och kylde ned temperaturen på huden. 

Pulskurvan (grå) relaterat till höjdkurvan (mörkgrön) och kärntemperaturen mätt med CORE Body Temp (ljusgrön).