Race Rapport: UCI MTB XCM World Series, Megève

 Hej på er!

Kl. 05:52, lördag 28 juni 2024 Megève, Frankrike

Dags för tävlingsrapport från deltävling två av XCM-världscupen. Första deltävlingen i Nove Mesto kan ni läsa om här.

I förra inlägget gick jag igenom lite tankar och hur banan såg ut, så här tänker jag bara fokusera på själva tävlingen.

Starten skulle gå kl. 06:00 i lördags, vilket innebar uppstigning 04:00 för lite frukost. Vi bodde bara en minut från tävlingsstarten, vilket var otroligt skönt att bara kunna rulla ut från lägenheten och ner till start. Det behövdes inte mycket till uppvärmning, då banan startade på asfalt lätt uppför i ett par minuter, sedan utför ytterligare någon minut innan själva backen kom.

Höjdkurvan för tävlingen

När starten gick så kändes det tungt i kroppen. Ingen riktigt pang överhuvudtaget. Övertygade mig själv att det var en bra grej, då jag ändå behövde hålla mig lugn. Fältet var samlat in mot första backen men väl där började det tryckas på ordentligt. Själv höll jag mig lugn enligt plan och körde in i min lunk. Första par kilometerna gick på asfalt. Kände mig fortfarande lite sliten på något sätt och hade svårt att hålla uppe drivet. Men jag hamnade snabbt med några andra som körde ungefär lika fort. Efter ett par kilometer kom vi in på en grusväg, och det planade ut någon minut. Sedan kom det riktigt branta partiet som snittar 14% över ett par kilometer, men som går lite böljande med 25-30% bitvis och flackt bitvis. Riktigt drygt, som ni kan se nedan.

Väl uppe för den brantaste delen och det började flacka ur, kom amerikanen Noah Warren ikapp mig och de tre jag körde lite jojo med. Han hade bra flyt uppför och jag drogs inte med i hans tempo. Har för mig att det var nummer 99 (Pierre Beaurepere), nummer 53 (Pascal Kiser) och nummer 56 (Manuel Joachimstaler) med också. 

Min plan var att dricka upp två flaskor med 500 ml sportdryck innan första langning, efter 24 kilometer, nere i byn La Giettaz. Det gick bra inledningsvis, men ganska snart blev jag kissnödig. Brukar aldrig bli det på tävlingar, men nu var intensiteten lägre än vanligt. Var i valet och kvalet om jag skulle stanna och kissa. Jag hade ju ändå över 5,5 timme kvar, samt rätt många liter dryck som skulle drickas upp. Men jag stannade inte där utan fortsatte. 

Sista krönen innan toppen på
första backen.

Efter 12 kilometer kom vi förbi den första neutrala service-punkten där de serverade dryck och socker i olika former. Jag tog inte någonting utan fortsatte bara förbi. Vid denna tidpunkt hade backen flackat ur lite och gick lite mer böljande upp och ned. Det var bara 4 kilometer kvar till högsta toppen på första stigningen, på 1930 meters höjd och ett par partier med lite utförsåkning. Jag kände att jag hade bra kraft kvar och när sista drygt 500 meterna upp till toppen kom, var det dags att trycka på. Men det var för att komma upp. Det var otroligt brant, såg killarna framför mig som fick hoppa av och springa uppför sista 100 meterna då grusvägen var så brant. Själv tog jag mig precis upp med min 32t-klinga och i en hastighet där den publik som tagit sig upp dit i princip gick fortare. 

Precis över krönet kom en kille upp på mitt hjul och ville gå om, men jag ville inte ligga bakom honom utför. Så jag tog kommandot och redan innan 180° kurvan ned på stigen hade han släppt rätt mycket. Inledningsvis var det stig någon
minut, innan det gick utför rakt nedför en slalombacke och vidare ned på en grusväg. Efter drygt 200 fallhöjdmeter gick det uppför en sväng till, men hade bra flyt och kom ikapp ytterligare cyklister. Nu var det stig igen och banans lerigaste parti.

När stigen vände utför ytterligare, för att ta oss i princip hela vägen ned till La Giettaz, kom jag ikapp rätt många som körde långsamt utför. Jag pushade på en hel del, men gick aldrig över gränsen. Kom ned till byn, slurpade i mig det sista ur flaskorna och efter drygt 1:15h fick jag en flaska sportdryck med en gel på, samt en flaska med vatten. Brukar alltid bli så törstig på vatten när jag annars bara tar i mig söt sportdryck. 

Banan fortsatte rätt platt längs en flod. Kom ikapp Noah Warren igen och körde förbi honom som verkade ha lite sämre teknik och hade lite problem när det inte bar uppför. Växlade några ord med honom innan jag körde förbi och han försvann bakåt. 

Väldigt lerigt.

Denna stig som gick längs floden var väldigt lerig och bitvis gick det inte att cykla, och man fick hoppa av och gå med cykeln i decimeterdjup lera. Vid ett tillfälle hade det varit något form av ras, som hade förstört stigen, men det hade de byggt upp igen genom att skyffla bort lite lera och skapa en liten platå på skrå, där vi fick promenera över med cykeln innan vi kunde hoppa på igen. 

Det började luta uppför igen, först asfalt några hundra meter innan det blev grusväg som tog oss upp ca 350 höjdmeter. Hade rätt bra känsla även här och drack och tog en gel. Var fortfarande kissnödig dock och funderade fortfarande på om jag skulle kissa, men gjorde det inte. Såg en kille framför mig (Danny Van Wagoner), och en bakom som hade tagit sig ikapp och om Noah (Benjamin Inauen). Han bakom körde fortare än jag, och kom ikapp efter en dryg kvart och drygade ut mot mig. Han körde ikapp Danny framför precis när vi var klara med grusvägen, och skulle ta oss upp det sista på stig. Här var ytterligare ett parti som inte alls gick att cykla, man skulle uppför någon blöt och lerig bergshäll på skrå. Hoppade av och började gå uppför. Sedan var det sista biten upp på toppen av denna kortare backe. Såg de två killarna framför mig, men de hade fått drygt 30-40 sekunders lucka. Tur för mig att det var riktigt lerig utförskörning, med många hårnålskurvor, men fortfarande på… väg, om man kan kalla det för väg. Det skulle gå att ta sig upp med något form av motorfordon med fyra hjul, men knappt en bil. Men det var heller inte något som kan kallas stig. 

Nåja, i botten av backen var jag ikapp dem och kunde återhämta mig, dricka och ta ytterligare en gel. Nu hade vi kört drygt 2:10 timmar och runt 37 kilometer. Vi var i byn Flumet på drygt 850 meters höjd. 

Därefter väntade ytterligare en drygt 20-minutersbacke, ca 350 höjdmeter, från byn. Backen inleddes med en trappa vi fick springa uppför, sedan pekade det bara rakt upp och rakt fram. Släppte iväg killarna igen och körde mitt tempo. De fick aldrig någon stor lucka, utan att det verkar som om de körde hårdare inledningsvis i backarna medan jag håller igen, sedan kör vi nästan lika fort fast de är 100 meter framför mig. Nummer 41, Danny Van Wagoner släpper Benjamin och jag och Danny ligger jämnt med varandra medan Benjamin försvinner mer.

Väl uppe för denna kortare backe svängde vi höger nedför en stig. En lerig sådan där de hade byggt som trappsteg utför, innan vi kom ned och skulle korsa en grund flod och med efterföljande flodbank. När jag tränat på banan klarade jag inte av att ta mig uppför flodbanken och det gjorde heller inte Danny framför mig Men jag tog med mig fart genom floden och kunde precis ta mig upp. 

Floden vi skulle över. Vi kom från andra sidan och skulle upp där jag står.

Var nästan ikapp honom och tog mig ikapp när vi körde utför mot byn Praz Sur Arly och mot langning nummer 2, efter 44 kilometer. Vid langning fick jag en flaska sportdryck med en gel på, en flaska fylld med avslagen Fanta, en strumpa med is för nacken, samt en flaska vatten att hälla över mig samt att dricka lite ur. Fick besked att jag var runt 4 - 4:30 minut efter Axel, vilket jag var nöjd med. Både Richard och Axel hade distanserat mig bara ett par hundra meter in i första backen.

Jag och Danny körde på genom byn, och vände sedan höger och in på en stig som inledde den andra, längsta klättringen för dagen. Här hade han, som vanligt, mer bråttom än jag inledningsvis och drog ifrån några meter och låg sedan där, runt 10-15 sekunder framför mig. Sjukt onödigt tyckte jag. Men stigen tog slut och vi kom ut på asfalt ett par kilometer. Här hade jag kört två gånger dagarna innan, så visste hur det såg ut. Ganska jämnbrant asfaltsbacke, som sedan övergick till grusväg. När vi gick över på grusvägen var en kille påväg ikapp, samtidigt som jag kom ikapp Danny igen, som kört ifrån mig några minuter tidigare. Tror aldrig han bakom kom ikapp ordentligt dock. När vi hade klättrat i drygt 20 minuter, och närmade oss 1500 m.ö.h kollade jag över axeln igen och såg att Axel var runt 15-20 sekunder bakom. Förstod inte hur, då han en halvtimme tidigare varit fyra minuter före. Men han och en annan hade kört fel, insett efter några minuter, och vänt igen. Där hade jag tydligen passerat honom. De hade tappat fem minuter på misstaget.

Axel gnetade nästan ikapp mig och min kompanjon, men var aldrig riktigt in på hjul och kunde ”vila”. Han låg runt 10-15 meter bakom ett bra tag. Men när vi kom till neutral service, tog jag ett par muggar med vatten och hällde över mig. Där började Axel sacka efter mer och mer också, medan jag hade en rätt bra period och kunde öka lite. Vi tog oss ikapp ytterligare en åkare.

Vi kom till en lång raksträcka (bild, till höger), som var ganska exponerad mot vind, och det blåste ordentligt med motvind där uppe på runt 1800 meters höjd. Här kom vi till en alpgård med kor och kohagar, och jag tog kommandot nu när det bara var drygt 200 höjdmeter kvar till toppen. Killen vi kommit ikapp släppte oss direkt och ganska snart även mitt tidigare sällskap jag kört med hela backen. Axel hade tappat ytterligare och jag såg honom rätt långt bakom. Jag ökade intensiteten lite. Effekten var nog ganska lika, men vi var högt uppe också. Sista branterna upp mot 2045 meter över havet var riktigt dryga, men jag kunde utöka luckan till min kompanjon. 

Det gick inledningsvis utför på grusväg, sedan en kortare backe igen, innan vi skulle ta oss på skrå längs en bergskam på en stig. Skulle över ett dike där bron rasat, men där en stock låg rakt över diket. Tog sikte på den och kunde ta mig cyklande över och fortsatte längs stigen. Började se en framför mig och kunde räkna ut att han var drygt 40 sekunder framför. Det var ytterligare lite uppför, innan det bar utför och sedan nästan 180° ner på en stig som skulle ta oss sicksack nedför en brant slalompist. Jag struntade dock i sicksack och körde bara rätt ned. Det kom en ganska skarp vänster direkt efter vilket jag med nöd och näppe lyckades ta, med den fart jag hade fått med mig. 

Någon minut senare var jag ikapp killen och körde om honom direkt. Jag förstår inte hur folk som kan cykla så fort uppför, och som bor i områden likt dessa, kan vara så jävla dåliga på att cykla utför. Spelar ingen roll om det är väg, stig eller grusväg. De måste ha separationsångest med bromshandtagen. Nåja, jag körde förbi och fortsatte ned. Innan jag visste ordet av det var jag nere i Megève igen och tog mig igenom byn bort mot tävlingsområdet och langning 3, efter 71 kilometer. 

Två nya flaskor sportdryck med gel på, en strumpa med is nedför nacken och en flaska vatten att dricka och hälla över mig. När vi kom ut på huvudleden genom Megève gasade jag ikapp killen framför, och framför oss hade vi ytterligare en kille som vi körde ikapp någon kilometer senare. Sedan svängde vi upp höger, och en asfalterad vägg väntade oss. Herre-jävlar vad brant den var. Asså det är helt galet. Om jag säger att det tog över 9 minuter att cykla 1,2 kilometer kanske det ger lite perspektiv. Som ni kan se på höjdkurvan längst upp i inlägget så är sista backen uppdelad i två. Första 300 höjdmeterna i ett svep, sedan en lite längre platå när vi skulle runt berget på drygt 7 kilometer så vi kom till sidan med Mont Blanc rakt framför oss. 

Efter 80 kilometer var sista allmänna langningszonen, där stod pappa, Malin med fler. Jag hade knappt hunnit konsumera någon dryck de drygt åtta kilometer som varit sedan förra langningen, så jag tog ingenting. Fick rapporter att Richard nu var drygt 4:30 framför. Oj, tänkte jag, då är han rätt trött samtidigt som jag kände mig bra, fortsatt. Några kilometer senare kommer jag till sista neutrala servicen, där står Richard med mekaniska problem. Frågar vad problemet var, och det var en kedjelänk som hade gått av. Vi har inte samma märke, så jag kunde inte hjälpa till. Frågade hur långt det var fram till nästa killar, och det var runt 2 minuter. 

Sista delen upp till sista toppen, 1940 m.ö.h

Startade andra delen av klättringen nu, 5 kilometer och 500 höjdmeter upp till 1950 m.ö.h. Kände ganska snart att jag inte var så pigg som jag hade känt mig bara några kilometer tidigare. Tvingades köra lägre watt och mer anamma inställningen att ta mig upp. Samtidigt hade jag klättrat upp till 38:e plats i och med att jag körde om Richard och topp 40 skulle jag vara riktigt nöjd med. Men ju längre upp jag kom desto långsammare körde jag. Vet inte om det var en fysisk eller mental spärr som satte stopp. Plötsligt kom tysken Dominik Schwaiger och blåste förbi, otroligt fort. Hade inte en chans att ens försöka gå med. Kollar bak och ser ytterligare cyklister närma sig bakifrån. Närmast bakom var två cyklister, som kommer ikapp mig strax innan toppen. Simone Ferrero och Domenico Lamastra. Försöker kriga mig med, men klarar inte av det och släpper. Tiden flyger iväg och över toppen är de kanske 20-30 sekunder framför mig.

Nu väntade några minuter utför, innan den absolut sista backen på drygt 150 höjdmeter väntade. Jag ville ikapp killarna, och gärna förbi med lucka, innan sista backen. Öste på lite för hårt, för i en vänstersväng efter någon minut bara kommer jag ikapp dem. Tyvärr hade jag lite för mycket fart in i svängen och glider ut åt höger och ned i en urgröpt ränna, där vatten brukar rinna. Samtidigt hör jag "brrrrap" från bakdäcket, och jag inser att i kompressionen ner i rännan har jag råkat kränga däcket. Åkte och studsade lite i sadeln för att se om luft försvunnit, vilket det hade och det började vobbla rätt rejält när jag började förhoppa vissa skåror och knölar.

Helvetes jävla skit tänkte jag. Det skulle inte gå att fortsätta hela vägen till mål, de sista 9,9 kilometerna in i mål. Stannade till och började snabbt pumpa. Pumpade på ett bra tag, men hör då att det pyser. Luft hade inte bara försvunnit när däcket krängde, utan jag hade också fått ett minihål i däcket, precis nära fälgen. Helvete, tänkte jag igen då jag slösat någon minut på att pumpa. Letade reda på hålet, vilket tog ett tag, då det var väldigt lite och precis intill fälgen. Tog tag och pluggade hålet, och började pumpa upp igen. Domenico och Simone hade försvunnit för längesedan, och när jag stod där passerade även Benjamin Inauen och Jeremy Conversey. Sedan Danny Van Wagoner och Roman Schindler. Fan, nu var topp 40 definitivt borta. Pumpar på och Axel kommer förbi. Blir ivrig att gå med honom, så jag slutar pumpa, kastar in pumpen i fickan och kör ikapp honom. Det var nog dumt gjort, för jag hade fortfarande på tok för lite luft. Men, vafan. Vi körde på tillsammans, snackade lite inför sista 10-12 minutersbacken och går in i den tillsammans. Vi är peppade av varandra och kör ikapp och om både Danny och Roman. 

Jag och Axel kör ihop i en dryg kilometer uppför, av de 1700 meterna som backen var lång. Sedan tvingas jag släppa, meter för meter. Tror Axel fick lite bränsle av att jag tappade, och gasade lite extra. Kom upp på toppen 24 sekunder efter honom (se grafen nedan. Där syns att vi körde lika snabbt i en kilometer och att jag sedan tappade tid.) 

Axels tid är svarta linjen. Min tid är rosa. Backen/höjdmeterna grå bakgrunden.

 

Jag kom upp på toppen och körde på inledningsvis utför. Men hade lite för lite luft bak som sagt, och när jag svängde för skarpt eller i för hög hastighet började det kränga. Synd bara att sista utförsbacken, 4,5 kilometer lång och -700 fallhöjdsmeter på teknisk och rotig stig, var det sista vi skulle göra. Körde på, men pressade inte så mycket som jag hade velat. Kom ned till Megève igen, och nu var det bara två kilometer asfalt kvar till mål. Såg Axel en bit framför mig, men kunde inte ta mig ikapp. 

Kom imål som 45:a på tiden 6:16:15 (aktiv tid 6:12:50 - så mitt stillastående vid punkan tog 3 min 25 sek). Tittar man så, så hade jag varit i mål som 40:a.

HÄR FINNS RESULTAT

Tankar efteråt:

Jag tror jag är nöjd med loppet. Det är svårt att säga. Jag kände mig mycket bättre i mål än vad jag trodde, och tankarna växlar mellan att jag gjorde allt jag kunde och att jag egentligen hade kunnat köra 10-15 watt hårdare uppför. Men det vet jag ju inte. Det jag vet är åtminstone att näst gång behöver jag inte ha lika mycket respekt för banan. Jag kan köra hårdare från start, jag kan ta i mig mer kolhydrater, jag kanske inte kan cykla fortare utför, men jag behöver inte göra dumma saker. Jag var kissnödig hela tävlingen vilket jag tror påverkade mitt vätskeintag en hel del. Det var irriterande. 

Jag fick i mig 5,5 flaskor sportdryck, med 100g kolhydrater i varje, samt 500ml fanta, en flaska vatten och 5 gels, varav 2 koffeingels. Det ger, om jag räknar rätt, ca 650 g kolhydrater, vilket är något över 100g/h. Hade tre flaskor sportdryck kvar orörda, samt en gel. Jag kan definitivt få i mig mer energi.

Strava: