En femteplats på Bockstensturen!

 Halloj!

Då var 2022 års Långloppscup redan över. Tråkigt, men cupen har bidragit med både toppar och dalar. 

Bockstensturen i Varberg är lite av en favorittävling, då det är ett långt och hårt lopp med ungefär en timme längre tävlingstid än andra tävlingar. Det bidrar ofta till att folk blir trötta i slutet och resultat kan kastas om. 

Jag och min mor åkte tidigt ner till Espevikens naturreservat strax utanför Varberg, där vi bodde hemma hos Jessica Clarén och Jaime. Jessica och jag tog ett väckningspass på eftermiddagen vilket kändes bra. Varmt och fuktigt i luften, trots att det skulle regna hela tävlingsdagen därefter.

På lördagen vaknade vi upp vid halv 7, gick och badade i havet innan vi åt frukost och rullade bort mot Varberg. Regnet började falla men temperaturen var fortfarande ganska hög.

Starten gick även i år ute vid Holmagärde industriområde i utkanten av Varberg, så starten ut mot Åkulla gick fortare då vi slapp trassla oss igenom stan. 

Inledningsvis var det en relativt lugn resa längs åkrarna. Redan efter några hundra meter var man blötare nedifrån än av regnet, och man fick ställa in sig på att skit i ögonen bara var sånt man var tvungen att acceptera. Regnet gjorde så att glasögon inte var något alternativ. Det var inte optimalt för mig som har linser, men det var bara att acceptera läget. Det var otroligt avvaktande första kilometerna och jag låg rätt långt bak, kanske runt 20-e plats. Det var några utbrytningsförsök och till sist kom Richard Larsén iväg tillsammans med Casper Johansson, ungefär på liknande sätt som jag och Richard kom iväg i fjol. Ingen panik i klungan dock, men det var dags att börja ta sig framåt. Jag positionerade mig riktigt bra inför första backarna där Mattelin, Emil och Carl Jarnhagen var före. Jag kände mig fräsch på Emils hjul och Mattelin gjorde grovjobbet medan Emil körde avvaktande när Richard var framför. Jag gick lätt med första backarna, och när Emil tryckte på över toppen av den andra svarade det bra. Tänkte att det skulle bli en grym dag om det fortsatte likadant. Det blev bitvis lite luckor bakåt men fältet samlades ihop.

Igenom en gårdsplan och över Åkullavägen hade Mattelin fått en defekt på cykeln och var tvungen att kliva av, tråkigt. Hemmaåkaren Samuel Öhrnborg klämde sig in mellan mig och Emil innan den sista backen innan langning vid Åkulla efter drygt 21km. Det var ett hårt men kontrollerat tempo uppför backen, men Emil fick en liten lucka utför och sedan på banvallen in mot Åkulla. Han gick ikapp Richard som nu var ensam framför, Casper hade släppt tidigare. Jesper Svensson och jag tog upp jakten på Allebike-duon framför genom langningen och Jesper anslöt, och ett par hundra meter senare kom även jag ikapp. Vi hade fått en lucka bakåt men inom ett par kilometer anslöt Isak Nordin tillsammans med Samuel, Viktor Henrysson och Henrik Sparr. 

Jag försökte återhämta mig så mycket som möjligt på de hala stigarna. Tog min andra gel och drack sportdryck, men märkte att jag började få håll. Brukar inte vara något problem mer än obehag och lite extra djupandning ett tag, men tajmingen var dålig då vi precis gick in i en av de tuffaste backarna på banan, till banans högsta punkt. Det började köras på en del i backen och jag fick se dem tuffa iväg, men jag hade sällskap med Viktor. Utför och på efterföljande stigar lyckades hållet försvinna och vi hjälptes åt bra och täppte igen luckan på 10-15sek som de fått. 

In på banvallen tillbaka mot Åkulla igen låg jag mest långt bak i gruppen och återhämtade mig, försökte blinka ut grus från ögonen i snabbare takt än det kom in vilket inte var en lätt uppgift. Jag började känna mig återhämtad igen på de sista stigarna runt Stora Asjön innan andra langning. Tog en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Michele, som jag sprutade i ansiktet för att få bort det mesta av smutsen och gruset i ögonen. Det kändes bra. 

Därefter visste jag vad som skulle komma, banans brantaste och kanske tuffaste backe. Förberedde mig med en ny gel, men den satte jag i halsen så jag höll på att storkna. Flämtade och hostade mig bättre, och försökte skölja ned gelen med sportdryck. Känslan av något strävt och persiko-smakande i halsen satt dock kvar väldigt länge. Tog mig fram där det var lättåkt och lade mig bakom Samuel och Emil utför på stig. Kändes kontrollerat och bra men Richard och Emil tryckte på ordentligt på gruset innan backen. Halva loppet var nu kört och jag hade inte riktigt samma fina, sprättiga känsla som tidigare i loppet. 

Vi kom fram till botten av backen, men passerade bara ingången. Jaha, tänkte jag. Ny bansträckning. Det visste jag inte, men misstänkte att det ändå skulle bli en backe snart. Jag hade tänkt rätt, backen kom och jag kände återigen att det gick lite för fort för att kunna gå med. Fick släppa tillsammans med träningskonsulten-duon Jesper och Viktor. Emil, Richard, Isak och Samuel låg ett tiotal sekunder framför som sedan växte till en halv minut. Vi fick ett bra samarbete och körde på runt Kalvsjön och in i Skärbäcks naturreservat. Körde in på en av banans absolut lerigaste stigar, fick ett litet problem och tvingades av cykeln. Hoppade på snabbt igen och tog ikapp de meter som Jesper och Viktor fått vid mitt misstag. 

Ett par kilometer senare passerade vi damernas tättrio med Jennie Stenerhag, Therese Andersson och Nellie Larsson. Hejade på dem och körde vidare. Strax därefter fick jag en ordentlig klump grus i höger öga och det tog ett tag innan jag kunde blinka bort det värsta av skiten. Tyvärr försvann även min lins i kampen mot lerat i ögat och synen/sikten blev då ännu sämre. Som tur var ser jag bättre med höger än vänster öga, så hade det varit andra ögat hade det varit värre ;-)

Efter ganska precis 60km kom vi ut på en bit asfalt i Dagsås, där stod mamma med en flaska sportdryck och Michele med en flaska vatten att spruta i ansiktet. Gav vattnet till Viktor som också gjorde rent ögonen så gott det gick. Fick syn på Isak och Samuel drygt 30-35sek framför oss, de hade släppt Allebike-duon. Kände på mig att vi skulle kunna köra ikapp dem in mot Varberg igen, utan att behöva stressa oss ikapp. 

In mot Näsnäbbens naturreservat skrek Viktor till och hade fått problem. Verkade som om batteriet till växlarna lagt av. Inte optimalt, varken för honom eller oss som skulle velat ha hans draghjälp in mot Varberg. Viktor bet ändå i bra och var inte långt efter oss vid nästa kontroll efter 74 kilometer, där Jespers pappa skulle ha ett extra batteri till Viktors växlar. Jag och Jesper hade dock kört jämt med Isak och Samuel framför och hade inte tagit någonting på dem. 

Efter drygt 75km stod langarteamet redo med nya flaskor. Precis då kände jag att det började dra i insida lår. Kramp. Insida brukar dock vara helt okej, för man kan köra hyfsat bra ändå, även om det inte försvinner helt. Vi var fortsatt dryga halvminuten efter Isak och Samuel, men bara ett par kilometer senare fick vi syn på Samuel ensam, som vi svepte om. Jesper ökade drastiskt så att han inte skulle gå in på hjul, vilket han heller inte klarade av. Jag själv höll också på att stryka med, då krampen nu istället kom smygande i vänster baksida lår. Det är ännu värre än insida, då det gör mycket ondare och näst intill är omöjligt att fortsätta med i samma takt. Klarade dock av att sträcka ut och växla ned så att det inte riktigt hann bryta ut vilket var skönt. Längre fram såg vi Isak som såg ut att ha lugnat ned sig en aning för att vänta in oss. Tog ändå några kilometer till innan vi kom ikapp honom med drygt 13-14km kvar till mål. Kände mig riktigt krispig där och räknade ned kilometerna. Desto senare jag tvingades släppa desto bättre, tänkte jag. 

Nu väntade drygt 5 kilometer ihållande stig på Varbergs fina XCO-slingor bakom sjukhuset. Regnet hade gjort det riktigt halt, och det var som ett lager med ett par centimeter tjock lera uppepå stigen, som en hal hinna. Vi tre gled i sidled medan vi försökte ta oss framåt på bästa sätt. Det kändes dock helt okej och det var ingen hysterisk fart av Isak i täten vilket var skönt. Bakåt hade vi fritt fram och framåt var det omöjligt att veta hur långt före Emil och Richard var. 

Sista kilometerna var avvaktande och jag drog avvaktande på väg längs vattnet mot fästningen och målgång, i väntan på en fartökning av Jesper eller Isak. Den kom väldigt sent av Jesper, precis innan vi skulle gå av promenadstråket och in på gräset mot muren till fästningen. Isak kontrade dock och fick täten de sista svängarna längs muren. Jag, som inte riktigt hade samma klipp som de två andra herrarna fick släppa några meter för att sedan ansluta igen och var med som trea över provisoriska bron över ån och in på upploppet. Isak drog tidigt igång spurten och Jesper svarade bra och lyckades passera honom med några meter kvar. Själv hade jag inte samma stuns i pedaltrycken och rullade in som femma en sekund bakom. Det är jag dock nöjd med, då det inte blivit någon pallplats tidigare i år. Surt dock att jag var så nära tredjeplatsen, men ändå så långt borta. 

I totala cupen slutade jag på en medioker 8:e plats, vet att jag har mer än så. Men med Engelbrektsturen som jag stod över och sedan en kass insats på Finnmarksturen så blir det inte bättre än så.

Dock var det svinkul att köra i Varberg som vanligt, och även om distansen 100km kanske skrämmer bort folk från att delta tycker jag ändå att man bör utmana sig att köra. Man klarar mer än vad man tror och man tänker inte på att det är så långt när man får uppleva en så vacker natur. 

Foto: Mats Svensson

Foto: Erika Mattelin

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Sofia Åkesson

Sista deltävlingen - redan?!

 Halloj!

Hur är det möjligt att det redan är sista deltävlingen av Långloppscupen 2022? Känns som det var nyss Billingeracet drog igång. Nu är det dags för cupens längsta tävling, Bockstensturen i Varberg, lite av en favorit för mig. Långt lopp med längre tävlingstid än de andra deltävlingarna vilket gör att detta lopp brukar kunna utspela sig annorlunda "än vanligt". 

För egen del ligger jag för tillfället bara 9:a i totala cupen, men då missade jag Engelbrektsturen då det krockade med XCO-SM, samt gjorde ett dåligt resultat senast på Finnmarksturen. Nu är jag dock optimistisk att avsluta cupen på topp!

Banan i Varberg bjuder på det mesta, en lätt inledning där vi utgår från Varbergs fästning, sedan in i landet bort till bokskogarna i Åkulla, där vi snurrar runt i skog och grusvägar, innan vi sista ca 20-25 kilometerna tar oss tillbaka ut mot kusten och tillbaka till fästningen där målgång är. Ska bli spännande att se hur årets tävling utspelar sig! Vill ni läsa hur jag kört tidigare år kan ni läsa det här:

2021: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2021/08/rapport-fran-bockstensturen.html

2019: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2019/09/bockstensturen-och-punkt-for-arets.html

2018: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2018/09/bockstensturen-8a.html

2017: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2017/09/bockstensturen-100km.html

2016: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2016/09/rapport-fran-bockstensturen-vinst.html

Vi ses i Varberg!

Rapport från Finnmarksturen - Vad hände?

 Halloj!

Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? 

Ungefär så inleddes majoriteten av alla frågande blickar efter målgång i Ludvika på Finnmarksturen/XCM-SM. Att komma i mål som 42 man över 20 minuter efter herrsegraren var inte mitt mål för dagen och inget bevis för min kapacitet. Men jag är nöjd. Inte över resultatet, tiden eller prestationen som helhet, det ska gudarna veta. Hade det varit år 2018 eller 2019 hade jag dragit skämskudden över mig och cyklat sista 40 kilometerna och funderat ut vilka de bästa bortförklaringarna och undanflykterna kunde vara. Förmodligen hade jag inte heller skrivit en rättvis tävlingsrapport nu. 

Innan start kändes det bra. Jag var avslappnad, kunde banan och visste kritiska punkter första milen och min strategi där. Masterstarten rullade iväg genom Ludvika och släppte oss in i backen upp mot Ickorbotten som vanligt. Där brukar det gå hårt, men nu gick det ruskigt hårt. Ungefär 20 sekunder fortare uppför den knappt 4 minuter långa backen-hårt. Jag gick med utan att slita onödigt mycket och kunde återhämta mig bra utför på sprängstenen innan vi passerade det gamla bruket, och den första kritiska delen av banan. Första korta stigpartiet och efterföljande grusvägsbacke. Där spricker det ofta av även om grupper kommer ihop igen senare. Tryckte mig framåt i klungan strax innan stigen och kom in bra med, och som jag trodde gick det riktigt hårt och det blev sprickor. Jag klängde mig med på Jakob Söderqvists och Johan Noréns hjul i det som då var förstagruppen. Men sedan anslöts det bakifrån igen in på elljusspåren vid Källbotten. Även där är det kritiska delar av banan då nästa stigparti kommer strax därefter. 

Jag var riktigt trött på det relativt tunga elljusspåren och in på stigen lyckades jag i sista sekund passera både Calle Kagevi och Richard Larsén. Använde stigen lätt utför för att återhämta mig en aning men kände att jag gjort ett misstag med lufttrycket i däcken. Hade pumpat i en aning för mycket, då det studsade runt och inte var så behagligt och följsamt som jag ville. 

Nästa stig, strax före Gräsberg slet jag ont och låg på Larséns hjul med Martin, Norén och Isak närmast bakom mig. Larsén passerade smidigt en trött Mattelin medan det tog lite längre för oss andra att passera. Jag, som nu var galet trött efter alla hårda forceringar och en hård inledning orkar inte täppa luckan till Larsén. Martin, Norén och Isak kör om mig och jag sliter för att gå med. Kommer ut på nästa grusväg drygt 5 sek bakom men lyckas trycka mig ikapp. Nu hade vi även kört ikapp Viktor Lindkvist, Erik Zälle och Edvin Lindh. Men jag som hade gått över gränsen på tok för mycket utan tillräcklig återhämtning orkade inte gå med i sprängstensbackarna. Släppte gruppen samtidigt som Larsén fick dubbelpunka, men körde på ett 10-tal sekunder bakom. 

Kommande stig hade jag hela tiden Martin ca 10 sek framför och jag var otroligt frustrerad av att jag körde så tekniskt dåligt på den kanske brötigaste stigen på hela banan. Benen var trötta och däcken för hårda och huvudet sa bara att jag borde inte ha släppt den gruppen. Väl ute på grusvägarna igen hade jag dem i syne, nu var det endast Martin, Zälle, Viktor och Edvin. Isak och Norén hade seglat framför. Martin tittade ofta bak mot mig och gick upp och sänkte farten i gruppen så att jag skulle komma ikapp, men de övriga tre såg duon framför och blev sparrade av det. Hela tiden tog jag tider vid olika märken vid sidan av banan. 10 sek. 8 sek. 14 sek. 12 sek. Fan i helvete, tänkte jag och tryckte på. Dom är inte starkare än vad jag är. Bakom mig hade jag nog en grupp på 8-10 cyklister ett 20-tal sekunder bakom, men det tänkte jag inte ens på. I mitt huvud var det för många framför då jag tyckte att det var många framför när jag släppt. I efterhand visade det sig att det var 14st inklusive de båda norrmännen. Vilket egentligen var helt rimligt. Men så tänkte jag inte då. 

Det smarta hade nog varit att vänta in gruppen bakom men otroligt många starka åkare istället för att jaga och tappa sekund för sekund på gruppen framför istället och demoralisera mitt huvud. Vid första langning vid Brunnsvik efter dryga timmen hade avståndet fram ökat till 29 sekunder och jag hade jagat solo i nästan en halvtimme (11,5km). Det var även 25 sekunder till gruppen bakom. Det sket jag i, jag skulle fram. 

Efter Brunnsvik är det ett par kilometer platt cykelbana längs sjön Väsman, och det var rak motvind. Gladde mig något otroligt när man vek av cykelbanan en sväng för några kilometer i skogen. Kände dock att så fort jag gick över 330-350w gick det inte längre än ett tiotal sekunder i taget. På nästa del av cykelbanan in mot ABB och Ludvika igen tog jag sent omsider mitt förnuft till fånga och väntade in gruppen där Hugo Lennartsson var det största loket på de lättåkta partierna. Då hade min solokörning varat i 44 minuter och ganska precis 20 kilometer. Förutom Hugo var även Viktor Henrysson, Joel Karlsson, Johan Limpan Lindbom, Joel Burman, Dennis Wahlqvist, Albin Andersson och Hugo Porath med. 

Låg med och vilade upp mig så mycket jag kunde innan Högberget och loop 2 skulle tas ann. Tar täten nerför trapporna och uppför densamma bakom ABB, sedan sätter Mattelin upp farten i backen upp mot bergspriset. Faller bakåt i gruppen men lyckas gå med upp och efterföljande elljusspår ned mot nästa langning. Får en flaska sportdryck och vatten att hälla över mig där. Vi passerar Edvin Lindh som hade dragit av kedjan. Visste sen att det skulle vara omöjligt att gå med i första backen på andra loopen. Gick upp i tät för att kunna falla bakåt, men föll bara som en sten samtidigt som Mattelin attackerade och det såg ut som om gruppen sprack upp en aning framför mig. Jag kunde inte köra mer än typ 300w i backarna där jag normalt sett skulle ligga 100w högre än så i. Men jag var sprängd efter den hårda starten och min långa solojakt. Jag ångrar inget dock. 

Efter backen passeras jag av Adam Engström och Johannes Sikström. Passar även på att stanna och pysa ur luft ur däcken för att göra de sista 30km till en behagligare resa. Njuter av den fina terrängen även om jag bitvis försöker köra fortare igen så går det inte. Några minuter senare passeras jag av en grupp bestående av Jesper Svensson, Henrik Sparr, Daniel Wennergren, några juniorer, Henrik Öijer. Körde med dom någon kilometer innan det inte gick längre. 

Fick se mig passerad av grupp efter grupp. Låg strax under 300w uppför och hade otroligt roligt utför. Ner mot Hagge och langningen där var det knappt 250w och 150 i puls. Hög puls för de låga watten. Mer gick inte. Fick en flaska sportdryck av mamma som inte ens var beredd på att jag skulle komma, så långt efter var jag. Passerades av John Midelf och Joakim Jensen och Jonathan Kindahl på asfalten innan näst sista "långa" stigning. I botten av den kommer Martin Söderström ikapp och frågar "är det en sån dag idag Åkesson?" "Japp" sa jag och la mig bakom honom och William Högberg. Där kunde jag ändå gå med, så när vi närmade oss toppen så ställde jag in farthållarn på dryga 300w (haha) och gick nästan ikapp Joakim och John. Kom ikapp utför och låg på hjul bort mot "Leos backe" som är den sista riktiga. 

Jag tror nästan att vi körde fortare uppför den i torsdags när vi rullade igenom banan än vad jag gjorde igår. När vi närmade oss toppen hade sjukt nog både John och Joakim släppt min rulle, så jag fick gå ensam efter det. Det var i princip bara utför med korta platta partier därefter så där visste jag att jag kunde dra ifrån lite. Det som talade emot mig var sista biten på asfalt innan vi skulle vika av den och ta oss ann sista 1,5km. Lätt uppför, lite motvind och sjuka 250w var inte till min fördel men höll undan ändå, bortsett från en kille från Kolmården som körde förbi. 

In på Hillängens IP, glad över att jag inte skulle komma på undanflykter. Jag sprängde mig, svårare än så var det inte. 

På tal om sprängning så sprängde norrmännen resten av fältet och vann med 6 respektive 3 minuter före Emil (som vann SM) och en otrolig prestation av Jakob Söderqvist som fick se sig spurtslagen och bli 2:a. Det var nog dagens glädjeämne! David Risberg tog tredjeplatsen strax bakom vilket också var glädjande!

Nya tag om knappt 2 veckor på Cykelvasan! Nu har jag lärt mig denna läxa, låt mig inte upprepa samma sak igen någon mer gång :)

Vi Hörs!

Foton tagna av Cykelkanalen.se, Happyride.se och MTBfoto.se