Halloj!
Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände?
Ungefär så inleddes majoriteten av alla frågande blickar efter målgång i Ludvika på Finnmarksturen/XCM-SM. Att komma i mål som 42 man över 20 minuter efter herrsegraren var inte mitt mål för dagen och inget bevis för min kapacitet. Men jag är nöjd. Inte över resultatet, tiden eller prestationen som helhet, det ska gudarna veta. Hade det varit år 2018 eller 2019 hade jag dragit skämskudden över mig och cyklat sista 40 kilometerna och funderat ut vilka de bästa bortförklaringarna och undanflykterna kunde vara. Förmodligen hade jag inte heller skrivit en rättvis tävlingsrapport nu.
Innan start kändes det bra. Jag var avslappnad, kunde banan och visste kritiska punkter första milen och min strategi där. Masterstarten rullade iväg genom Ludvika och släppte oss in i backen upp mot Ickorbotten som vanligt. Där brukar det gå hårt, men nu gick det ruskigt hårt. Ungefär 20 sekunder fortare uppför den knappt 4 minuter långa backen-hårt. Jag gick med utan att slita onödigt mycket och kunde återhämta mig bra utför på sprängstenen innan vi passerade det gamla bruket, och den första kritiska delen av banan. Första korta stigpartiet och efterföljande grusvägsbacke. Där spricker det ofta av även om grupper kommer ihop igen senare. Tryckte mig framåt i klungan strax innan stigen och kom in bra med, och som jag trodde gick det riktigt hårt och det blev sprickor. Jag klängde mig med på Jakob Söderqvists och Johan Noréns hjul i det som då var förstagruppen. Men sedan anslöts det bakifrån igen in på elljusspåren vid Källbotten. Även där är det kritiska delar av banan då nästa stigparti kommer strax därefter.
Jag var riktigt trött på det relativt tunga elljusspåren och in på stigen lyckades jag i sista sekund passera både Calle Kagevi och Richard Larsén. Använde stigen lätt utför för att återhämta mig en aning men kände att jag gjort ett misstag med lufttrycket i däcken. Hade pumpat i en aning för mycket, då det studsade runt och inte var så behagligt och följsamt som jag ville.
Nästa stig, strax före Gräsberg slet jag ont och låg på Larséns hjul med Martin, Norén och Isak närmast bakom mig. Larsén passerade smidigt en trött Mattelin medan det tog lite längre för oss andra att passera. Jag, som nu var galet trött efter alla hårda forceringar och en hård inledning orkar inte täppa luckan till Larsén. Martin, Norén och Isak kör om mig och jag sliter för att gå med. Kommer ut på nästa grusväg drygt 5 sek bakom men lyckas trycka mig ikapp. Nu hade vi även kört ikapp Viktor Lindkvist, Erik Zälle och Edvin Lindh. Men jag som hade gått över gränsen på tok för mycket utan tillräcklig återhämtning orkade inte gå med i sprängstensbackarna. Släppte gruppen samtidigt som Larsén fick dubbelpunka, men körde på ett 10-tal sekunder bakom.
Kommande stig hade jag hela tiden Martin ca 10 sek framför och jag var otroligt frustrerad av att jag körde så tekniskt dåligt på den kanske brötigaste stigen på hela banan. Benen var trötta och däcken för hårda och huvudet sa bara att jag borde inte ha släppt den gruppen. Väl ute på grusvägarna igen hade jag dem i syne, nu var det endast Martin, Zälle, Viktor och Edvin. Isak och Norén hade seglat framför. Martin tittade ofta bak mot mig och gick upp och sänkte farten i gruppen så att jag skulle komma ikapp, men de övriga tre såg duon framför och blev sparrade av det. Hela tiden tog jag tider vid olika märken vid sidan av banan. 10 sek. 8 sek. 14 sek. 12 sek. Fan i helvete, tänkte jag och tryckte på. Dom är inte starkare än vad jag är. Bakom mig hade jag nog en grupp på 8-10 cyklister ett 20-tal sekunder bakom, men det tänkte jag inte ens på. I mitt huvud var det för många framför då jag tyckte att det var många framför när jag släppt. I efterhand visade det sig att det var 14st inklusive de båda norrmännen. Vilket egentligen var helt rimligt. Men så tänkte jag inte då.
Det smarta hade nog varit att vänta in gruppen bakom men otroligt många starka åkare istället för att jaga och tappa sekund för sekund på gruppen framför istället och demoralisera mitt huvud. Vid första langning vid Brunnsvik efter dryga timmen hade avståndet fram ökat till 29 sekunder och jag hade jagat solo i nästan en halvtimme (11,5km). Det var även 25 sekunder till gruppen bakom. Det sket jag i, jag skulle fram.
Efter Brunnsvik är det ett par kilometer platt cykelbana längs sjön Väsman, och det var rak motvind. Gladde mig något otroligt när man vek av cykelbanan en sväng för några kilometer i skogen. Kände dock att så fort jag gick över 330-350w gick det inte längre än ett tiotal sekunder i taget. På nästa del av cykelbanan in mot ABB och Ludvika igen tog jag sent omsider mitt förnuft till fånga och väntade in gruppen där Hugo Lennartsson var det största loket på de lättåkta partierna. Då hade min solokörning varat i 44 minuter och ganska precis 20 kilometer. Förutom Hugo var även Viktor Henrysson, Joel Karlsson, Johan Limpan Lindbom, Joel Burman, Dennis Wahlqvist, Albin Andersson och Hugo Porath med.
Låg med och vilade upp mig så mycket jag kunde innan Högberget och loop 2 skulle tas ann. Tar täten nerför trapporna och uppför densamma bakom ABB, sedan sätter Mattelin upp farten i backen upp mot bergspriset. Faller bakåt i gruppen men lyckas gå med upp och efterföljande elljusspår ned mot nästa langning. Får en flaska sportdryck och vatten att hälla över mig där. Vi passerar Edvin Lindh som hade dragit av kedjan. Visste sen att det skulle vara omöjligt att gå med i första backen på andra loopen. Gick upp i tät för att kunna falla bakåt, men föll bara som en sten samtidigt som Mattelin attackerade och det såg ut som om gruppen sprack upp en aning framför mig. Jag kunde inte köra mer än typ 300w i backarna där jag normalt sett skulle ligga 100w högre än så i. Men jag var sprängd efter den hårda starten och min långa solojakt. Jag ångrar inget dock.
Efter backen passeras jag av Adam Engström och Johannes Sikström. Passar även på att stanna och pysa ur luft ur däcken för att göra de sista 30km till en behagligare resa. Njuter av den fina terrängen även om jag bitvis försöker köra fortare igen så går det inte. Några minuter senare passeras jag av en grupp bestående av Jesper Svensson, Henrik Sparr, Daniel Wennergren, några juniorer, Henrik Öijer. Körde med dom någon kilometer innan det inte gick längre.
Fick se mig passerad av grupp efter grupp. Låg strax under 300w uppför och hade otroligt roligt utför. Ner mot Hagge och langningen där var det knappt 250w och 150 i puls. Hög puls för de låga watten. Mer gick inte. Fick en flaska sportdryck av mamma som inte ens var beredd på att jag skulle komma, så långt efter var jag. Passerades av John Midelf och Joakim Jensen och Jonathan Kindahl på asfalten innan näst sista "långa" stigning. I botten av den kommer Martin Söderström ikapp och frågar "är det en sån dag idag Åkesson?" "Japp" sa jag och la mig bakom honom och William Högberg. Där kunde jag ändå gå med, så när vi närmade oss toppen så ställde jag in farthållarn på dryga 300w (haha) och gick nästan ikapp Joakim och John. Kom ikapp utför och låg på hjul bort mot "Leos backe" som är den sista riktiga.
Jag tror nästan att vi körde fortare uppför den i torsdags när vi rullade igenom banan än vad jag gjorde igår. När vi närmade oss toppen hade sjukt nog både John och Joakim släppt min rulle, så jag fick gå ensam efter det. Det var i princip bara utför med korta platta partier därefter så där visste jag att jag kunde dra ifrån lite. Det som talade emot mig var sista biten på asfalt innan vi skulle vika av den och ta oss ann sista 1,5km. Lätt uppför, lite motvind och sjuka 250w var inte till min fördel men höll undan ändå, bortsett från en kille från Kolmården som körde förbi.
In på Hillängens IP, glad över att jag inte skulle komma på undanflykter. Jag sprängde mig, svårare än så var det inte.
På tal om sprängning så sprängde norrmännen resten av fältet och vann med 6 respektive 3 minuter före Emil (som vann SM) och en otrolig prestation av Jakob Söderqvist som fick se sig spurtslagen och bli 2:a. Det var nog dagens glädjeämne! David Risberg tog tredjeplatsen strax bakom vilket också var glädjande!
Nya tag om knappt 2 veckor på Cykelvasan! Nu har jag lärt mig denna läxa, låt mig inte upprepa samma sak igen någon mer gång :)
Vi Hörs!
Foton tagna av Cykelkanalen.se, Happyride.se och MTBfoto.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar