RACE RAPPORT: HERO Dolomites XCM World Cup!

Foto: Sportograf.com

Hej!

Sitter för tillfället vid en frukostbuffé på ett hotell strax utanför München, i väntan på att flyga hem till Sverige senare i eftermiddag. 

Igår kördes vad som kallas "Europas tuffaste MTB-lopp", HERO Dolomites i Val Gardena, Italien. Då HERO-organisationen till i år tagit över världscup-cirkusen från Discovery/Warner Bros, var detta den tredje deltävlingen i världscupen efter HERO Capiliveri (Sicilien) och HERO Naturland, Andorra som jag körde för två helger sedan. Jag, mamma och pappa anlände till grannbyn Canazei på måndag kväll. Canazei ligger på 1500 meters höjd vilket var ungefär 500 meter högre än vi bodde i Andorra. Ovant för en falu-bo på 150 meters höjd. 

Tisdagen spenderades genom att köra igenom första dryga 60 kilometerna av banan. Bara det tog 5 timmar och det var fler gånger än inte jag funderade på vad fan det var jag gett mig in på. Jag visste att tävlingen, med 86 kilometer och 4500 höjdmeter skulle vara otroligt tufft, men att backarna skulle vara så jäkla branta och hårda var lite av en chock. 

Banprofilen. 5 toppar över 2000 meter och högsta punkten 2400 meter.

Riktigt fin natur och ett av UNESCO:s världsarv

För att göra det lite förståeligt hur sjukt brant det var i långa perioder visar jag ett Strava-segment som är över den brantaste delen av längsta klättringen (segmentet: https://www.strava.com/segments/12324139)

För mig tog dessa 2,4 kilometer 27 minuter prick på tävlingen. Det var inte bara jättebrant, det var löst underlag också, med torr sand/jord och lösa stenar vilket gjorde det näst intill omöjligt att cykla upp hela vägen utan att gå vissa partier. Brantaste partiet var runt 41%.

På onsdagen tog jag det bara lugnt och vilade. Torsdagen körde jag de 27 sista kilometerna på banan, vilka inte heller de var lätta. Det var skönt att ha kört igenom hela banan åtminstone, så att jag hade koll på hur det skulle vara. Det var inga egentliga tekniska svårigheter någonstans, bortsett från att det både var brant och väldigt halt och löst underlag, främst på grusvägarna men även stigarna var väldigt, väldigt torra och lösa. 

Fredagen, dagen innan tävlingen var också väldigt lugn. Jag körde ett väckningspass som kändes helt otroligt dåligt. Bara att spinna lugnt på 200-240 watt kändes skit. Testade köra på lite i tre minuter på 400 w vilket nästan kändes som en all out effort. Fan också. Jag fick ju inte mindre ångest för tävlingen på grund av det...

Tävlingsdagen:

Det var tidig start i Val Gardena, och då vi bodde strax utanför Canazei hade vi drygt 40 minuters bilresa till starten. Klockan stod på 03:50 och vi åkte iväg kl. 05 mot start. 

Kommer fram någon timme innan start, runt kl. 06. Byter om, packar ur cykeln ur husbilen och tar en Red Bull en dryg timme innan start. Möter sedan Therese, Richard och Amanda och värmer upp lite med dem. Det är tidigt på morgonen och solen har inte hunnit värma upp dalen ännu så det är småkyligt att sticka ut och värma. Langningsteamet behövde åka drygt 20 minuter innan start för att hinna över en vägpassage innan de skulle stänga av den, för tävlingens skull, för att de skulle hinna till första langningen. 

Innan start. Jag, Richard och Noah Warren.
Foto: Sportograf.com

Innan de åkte tog jag en startflaska med 750ml sportdryck och en strumpa med is att ha i nacken vid start. Energiplanen för dagen var att köra med runt 80g sportdryckspulver per 750ml flaska, och ta två gel i timmen. Det skulle vara lång tid mellan langningsplatserna, därav körde jag stora flaskor. Jag ville även ha med mig en flaska med vatten på cykeln också, för att kunna dricka och hälla över mig under tiden också. Blir ofta väldigt törstig på vatten om jag bara dricker sportdryck. Det skulle vara runt 120 g/kolhydrater per timme. Vid varje langning tog jag även en ny strumpa med is att ha i nacken, vilket fungerar utmärkt som nedkylningsstrategi.

Damerna startade 10 minuter före oss. De skulle köra en kortare bansträckning, 60 kilometer, och vika av från våran bana efter runt 17-18 kilometer. Sedan kom deras bana in på vår igen ett tag efter runt 50 kilometer innan de vek av igen och körde sista kilometerna in mot mål samma som oss. 

Start 07:20. Foto: Sportograf.com

Starten gick kl. 07:20 från Selva Val Gardena som ligger på runt 1500 meters höjd och vi startade direkt uppför. Första kilometern var på asfalt innan vi vek av in på grusväg och körde sicksack uppför en slalombacke upp till 2300 meters höjd. Jag öppnade väldigt återhållsamt och ställde in mig på att pacea mig upp på mellan 320-340 watt i snitt. Jag fokuserade på att köra min egen tävling och strunta i andra och i resultat. Jag klarade av min plan bra, och det kändes okej uppför. Backen var 5,5 kilometer lång och 722 höjdmeter, vilket gav 13 % i snittlutning. Det tog 38 minuter upp till toppen och jag kände mig nöjd med det, 334w i snitt vilket var inom mitt mål. Intog en gel och drack upp det mesta av sportdrycken redan i backen, då det i princip bara var utför nu i 6-7 kilometer ner till byn Corvara där första langning skulle vara. 

Nära toppen av första backen. Foto: Sportograf.com

Otroliga vyer och scener! Foto: Sportograf.com

Toppen av första backen. Foto: Sportograf.com

Kom upp på toppen och hade passerat några av damåkarna uppför. Inledningsvis var det serpentiner utför på grusväg de första dryga 100 fallhöjdmeterna. Det låter lätt, men det var otroligt svårt med väldigt lösa förhållande och varje kurva var i princip feldoserade. Kör igenom första två kurvorna men glider bara omkring så att det känns som man aldrig tidigare cyklat. Kurva tre såg jag att många hade tagit innerkurva över gräset istället för att köra grusvägen, bestämde mig blixtsnabbt för att göra samma sak men svänger för kraftigt med framhjulet och det  glider iväg. Sätter ner knät i gruset och rullar omkring ett par varv ner på gräset. Helvete. Plockar upp cykeln och hoppar på, men styret har blivit snett så hoppar av igen och rätar upp det hyfsat. Blir passerade av några, inklusive ett par damer. Hakar på i slutet av gruppen men märker att styret inte är helt rakt, men det får duga. Kollar ner på knät och ser att det rinner blod ner på strumpan men såret ser inte så farligt ut så jag kör vidare. Det gör heller inte så ont, men är orolig för att lägga mig ner igen på höger sida och slå i knät igen, så vågar inte riktigt åka på som jag brukar utför. 

Bitvis fastnar vi bakom damåkare som tar ett tag att ta sig förbi på stigarna utför, men min grupp med killar håller ihop hela vägen ner till Corvara och langning 1 efter 13 kilometer / 53 minuter. Får där en ny stor flaska sportdryck och en stor flaska vatten att sätta i ställen i ramen, och en strumpa med is till nacken. Direkt efter langningen bär det uppför igen, först på gräs rakt upp i en liftgata för knappliftar, sedan vek vi av till en grusväg som även den skulle ta oss uppför en ny skidbacke och nästa topp på 2100 meters höjd. 

Denna backe gick mer i etapper, med flackare partier vissa bitar och ordentligt branta andra. Totalt var backen 7,3 kilometer och runt 600 höjdmeter, så det var den ”lättaste” av de fem längre backarna. Jag kom ifatt Therese i backen och en stund senare även Amanda, i den brantaste delen av denna backe där många fick stopp och tvingades av och gå med cykeln upp, då gruset på grusvägen hade en så lös yta. Jag lyckades dock hålla mig på hjulen hela vägen upp, även om det gick marginellt snabbare att cykla än att släpa cykeln upp så var det ändå mentalt skönt att bara trampa. Sista tre kilometerna av backen flackade av mycket, med vissa kortare utförspartier men vi tog oss längs bergkammen mellan tre olika liftsystem. 

Efter det tredje och sista körde jag ihop tillsammans med startnummer 170 och några till som jag kört lite jojo med i uppförsbacken. 

Även här var det väldigt lösa, hala grusvägar utför inledningsvis, innan vi vek av in på en kortare stig och skogsväg. Jag hade fått i mig det mesta av sportdrycken och två gels till. Vi kom ifatt ett par åkare till, samtidigt som ett par anslöt bakifrån. Här var det rätt rough stig utför, väldigt brant och stora lösa stenar som gjorde att framhjulet slog lite fram och tillbaka titt som tätt. Men det var bara att slappna av och hålla i styret och inte försöka parera upp varje litet kast i sidled så var det lugnt. 

Utför första backen, strax efter jag kraschat. Foto: Sportograf.com

Lite längre ner på första stigen. Otroligt fin natur! Foto: Sportograf.com

Vi kom ner till byn Arabba, där langning två var. Även här fick jag en ny stor flaska sportdryck och is till nacken, en flaska vatten och ett par gels. Härifrån skulle det vara väldigt länge till nästa langning och banans absolut tuffaste backe, som jag skrev om i inledningen. Men innan dess körde vi en liten sväng på stig/skogsväg ovanför Arabba, innan vi kom ner till banans lägsta punkt på 1370 meters höjd. I botten tryckte jag lap på Garmin och ställde in mig mentalt på att klättra länge, brant, varmt och löst i 1000 höjdmeter i ett svep på 8,5 kilometer, där de första 650 höjdmeterna togs redan första 4 kilometerna vilket gjorde att det skulle flacka av lite sista halvan. 

Början av backen, igenom och förbi byn Ornella var på asfalt. Där drog jag nytta av nummer 170 som hade ett behagligt tempo. När vi efter någon kilometer vek av in på skogsväg igen och när det började branta på ordentligt så gick jag förbi och körde mitt eget tempo. Kom ganska snart ikapp två åkare som förmodligen öppnat lite väl optimistiskt. Min taktik var att ta det ett tramptag i taget, hålla mig lugn och fokusera framåt, inte på hur jävla misär det egentligen var. De korta partier där det flackade av något passade jag på att dricka både sportdryck och någon mun vatten, och hälla vatten över mig. Trots is i nacken så var solen nu uppe högt och värmde på ordentligt. Det var solsida och ingen vind att tala om, speciellt ingen fartvind då hastigheten var häpnadsväckande 5 kilometer i timmen i långa perioder. Garmin visade 31-32 grader i skuggan och det var ingen skugga att tala om alls. 

Jag kom runt en kurva och såg upp framför mig, och såg en rad med åkare med 20-30 meters mellanrum traska med cykeln bredvid sig. Jag visste att det partiet var det absolut brantaste och lösaste på hela banan. När jag väl kom dit kom jag ikapp finske mästaren Toni Tähti som hade det tufft i promenaden. Jag bestämde mig för att försöka cykla så bra det gick, och det gick bättre och längre än väntat, men till slut tvingades jag av och gå. Traskade kanske 50-60 meter innan jag såg en möjlighet att kunna hoppa på cykeln igen och cykla när det flackat ut någon meter och jag kunde starta bredvid vägen, på ett ställe med mer grepp. Kom igång igen och lyckades därifrån att ta mig upp på hjulen hela vägen. Trots utväxling med 32T fram och 52 bak på kassetten låg jag och tryckte låga 50 i kadens. 

När de brantaste kilometerna var över (segmentet ovan, 2,4 kilometer på 27 minuter) andades jag ut och försökte få i mig energi och växla om mot att gasa på igen. Jag märkte dock att det ibland lät som om det pös luft ur framdäcket, men det var bara väldigt korta läten och trodde att det var när min sko ibland gick emot vevarmen som lät. Försökte dock se i farten om det läckte stans-vätska någonstans men såg inget, och det verkade som om luften fortsatt var kvar i däcken. Tänkte inte så mycket mer på det. 

Jag hade ett par killar framför mig som jag jagade, och det kändes som om jag tog in på dem när det var lite långsammare och brantare partier, men att de drog ifrån när det var flackare och högre fart. Passerar liftsystemet vid Forcella vid 2100 meters höjd och hade nu toppen i sikte. Jag kom aldrig ikapp killarna framför påväg upp, vi var jämnstarka där, men tänkte att det kanske var lika bra att jag inte gjorde det, då jag förmodligen enklare skulle göra det utför. När det bara var 6-700 meter kvar till toppen bytte jag skärm på Garmin, från att bara sett karta, 30 sekunders watt och aktuell höjd så kollade jag snabbt varvtid, distans, total tid mm. Såg att varvtider passerade 56 minuter och jag gjorde ett snabbt mål att ta mig upp sista några hundra meterna och varva av innan det slog över på en timme. Lyckades med det och varvade på 59:12. Mental check på den. 8,7 kilometer I timmen i snitt och 290 snittwatt. Uppe på banans högsta punkt, nästan 2400 meter över havet. 

Foto: Sportograf.com

Även här var de första minuterna utför på hal och lös grusväg. Jag fick upp farten och satte in siktet på grabbarna framför. Men nu började det hört tidigare, det började pysa ur ett hål mitt på däcket och började spruta stansvätska. Fick tillslut stopp på cykeln och när däcket slutat snurra så täppte vätskan hålet och det slutade pysa. Det hade inte förlorats så mycket luft, men bestämde mig för att plugga hålet. I min iver så råkade jag dock trycka igenom första pluggen helt och var tvungen att ta en ny. Andra gick bättre och jag struntade i att pumpa, det var ändå rätt bra lufttryck ändå. Förlorade inte mer än 30-40 sekunder på stoppet så det var ändå okej. Ingen hade kommit ikapp. En bit längre ner i backen vek vi av in på en stig/vandringsled längs med bergskammen. Den hade jag inte kört tidigare, då den var avstängd för träning. Bitvis väldigt klurig med tekniska passager, svängar med stup på sidan som var anpassade för vandrare i gånghastighet och inte cyklister i ”tävlingsfart”. På ett ställe skulle man ner och upp genom en mindre ravin och där man tvingades av cykeln för att komma upp. Kom tillslut ut från stigen och nu var det bara 1,5 kilometer uppför igen, denna gång på trafikerad asfaltsväg upp över passet Pardoi på 2250 meters höjd. 

Tog mig över passet och började resan utför. Var tom på sportdryck och vatten men hade tre gels kvar i fickan. Tog en gel strax innan krönet men det var lugnt att vätskan var slut, nu var det bara utför ner till Canazei och langning 3, en dryg mil och 800 fallhöjdsmeter utför. Här kom damernas bana in på våran igen och jag kom ifatt och körde förbi en damåkare. Hade rätt bra flyt utför nu, var inte lika stel och återhållsam längre trots skadan på knät. Den hindrade inte cyklingen någonting mer än att jag inte ville krascha på det igen. Detta var det roligaste partiet på banan, utför ner mot Canazei. Partivis stig, partivis grusväg och skogsväg vilket var en bra mix. Partivis lättåkt och ibland rätt brant och tekniskt. Här hade jag nog kul för första och enda gången under tävlingen haha. 

Foto: Sportograf.com

I Canazei tog jag mig igenom byn och förberedde mig för den tredje och sista langningen, 29 kilometer och drygt 1:53h efter langning 2. Samma upplägg här med 750ml sportdryck, 500ml vatten, 2 gels och is till nacken. När jag kom till där jag trodde att langningszonen skulle vara var det tomt på folk. Fan också, har vi tänkt fel? Hade inte en droppe vätska kvar och endast två gels med drygt 1:45 timme kvar till mål. Körde vidare någon kilometer till längs floden innan jag vek höger och där var langningszonen. Fan va bra. Tog flaskan med sportdryck med de båda gelen på med gummisnodd och strumpan med is, och sedan flaskan med vatten av pappa. Men jag gjorde bort mig och satte ner sportdrycken i flaskstället innan jag tagit av gelen, så de ramlade av. Märkte inte av det förrän lite senare när jag skulle ta dem och de var borta. Fan. Med facit i hand borde jag kanske ha stannat till och vänt för dem, men det gjorde jag inte. Tänkte naivt att två gels  och 80g sportdryckspulver borde räcka sista biten. Det var ”bara” en och en halv lång backe kvar, sedan nästan bara utför sista milen till mål. 

Foto: Sportograf.com

Tryckte återigen lap på Garmin när jag vek av uppför ut ur Canazei, mot grannbyn Campitello, där vi hade bott under veckan. Passerade ett par hundra meter ifrån lägenheten. Kom ifatt och körde om ett par killar som tydligen var tröttare än vad jag var. Även denna backe var brant inledningsvis, där de flesta höjdmeterna togs första halvan av backen, från 1400 meter upp till 1900 meters höjd. Grusvägen låg i solen med korta partier av skugga från träd. Det var även en vattenslang som låg läng med vägen som ibland hade små hål i sig som sprutade ut små strålar med kallt vatten, guld värt. Otroligt skönt. Uppe på 1900 meter bredde det ut sig en dal dit mängder av vandrare och elcyklister tagit sig. Förstår varför, det var otroligt vackert. Men nu var det drygt 3-4 kilometer som snittade 2,5 %, vilket alltså knappt märktes. Kunde man tro. Men på 2000 meters höjd, efter 3500 höjdmeter och efter 4,5 timme så märktes det. Dessutom blåste det rätt rejäl motvind. Allt var emot en nu. Höjden, värmen, vinden, vandrare, äldre människor på elcyklar som cyklade förbi en med enkelhet. Helvete vad livet sög ordentligt där och då. 

Foto: Sportograf.com

När ”dalen” var slut var det dags att ta sig ann de sista 200 höjdmeterna upp till toppen på backen, 2200 meter. Det var ibland decimeterdjupt grus där jag fick stopp och tvingades av cykeln och gå en bit. Åååååh vad frustrerande. Hade nästan druckit upp sportdrycken och vattnet var slut sedan länge. Hade en gel kvar som jag tog, med vetskapen om att det var ytterligare en ”halv” backe kvar, dryga 300 höjdmeter. Men det fick bära eller brista. Kom upp på toppen av sista långa backen, skrek lite ”halleluljah” inom mig själv, nu var det ju bara lätt kvar sista 18 kilometerna. 

Började ösa på utför och det gick riktigt fort. Var uppe i 55-56 kilometer i timmen på raksträckorna på grusvägarna, som fortfarande var riktigt lösa och hala. Men det sket jag lite i. Jag ville i mål. Kom ner till 1750 meter på några minuter, där var neutral service. Fick en flaska vatten som jag klunkade i mig halva av och hällde över andra halvan. Hade kommit ikapp en kille precis i botten som jag körde förbi när vi vek av uppför igen, motiverad av att haft lite fart utför och snart i mål. Ställde av killen med drygt 50 meter ganska snabbt, sedan började jag bli rätt trött. Avståndet stabiliserade sig och jag låg drygt 50 meter framför ett bra tag. Efter ungefär halva backen började effekten gå ner från redan låga nivåer till strax under distanswatt och killen körde ikapp och om mig. Vad fan händer tänkte jag. Höll på att koka och kände mig lite yr. Växlade datasida på Garmin igen och kärntemperaturen och heat strain index visade ändå okej (38,3° kärntemperatur och 1,2 HSI, så jag var inte överkokt inifrån. Dock sa hastighetsmätaren 8 kilometer i timmen och 36°C, med ingen vind eller skugga i sikte. Skinntemperaturen var uppe på 33° vilket är väldigt högt vid cykling utomhus. 

Kärntemperatur (grå), skinntemperatur (blå) och höjdkurvan (grön). All temperaturdata från min CORE Body Temp sensor. Skinntemperaturen skiftar snabbare i förhållande till banprofilen (pga hastigheter och fartvind) medan kärntemperaturen är lite mer dröjande i sin skiftning. Men man ser verkligen sambandet.

På toppen av sista backen i Seiser Alm var det 11,5 kilometer kvar till mål. Jag var helt tom på både energi och vätska och hade killen framför mig att jaga. Det var nästan bara utför till mål, ca 500 fallhöjdsmeter men det var ett par tre kortare krön man skulle ta sig över. Jag kom ifatt killen framför ganska fort och passerade honom. hade rätt bra flyt utför och numera ganska bra känsla igen utför. Underlaget var varierande men det var inga extremt svåra tekniska moment eller ens väldigt lösa grusvägar, vilket gjorde att jag kunde hålla uppe farten bra. 

Utförsbacken bröts efter några kilometer av med en 1 kilometer, 50 höjdmeter lång backe som var en otrolig mood killer. Såg ytterligare att jag var påväg ikapp en kille så det var en motivation att ta sig upp. Kom ikapp honom på toppen och hamnade bakom på nästföljande stigparti. Efter ett par hundra meter kom vi in på samma bana som 60km och 71km-banan också körde. Kom ut samtidigt på stigen som en motionär som kört kortare så vi låg sida vid sida på en smal stig. Jag tog dock kommandot och körde in framför. Strax senare kom ytterligare en kortare och brantare uppförsbacke. Hade bra fart med mig in i backen och ställde mig upp och tryckte på i en spurt, men tanken att jag skulle ta mig upp hela vägen med den accelerationen. Det gjorde jag inte, det var längre och brantare än jag kom ihåg så det enda jag fick var ett otroligt laktatpåslag. Oh helvete, tänkte jag och satte mig ner och försökte överleva sista minuten upp.

Nu var vi mer blandade med motionärer som kört kortare distanserna så jag passerade en hel del cyklister sista kilometerna. När jag väl kom ner till Selva Val Gardena igen och såg sista kilometers-skylten var jag riktigt lättad. Körde på sista stig/gångstigen, sista hårnålskurvan på stigen och in i byn, och sista 100 meterna in över mållinjen. I mål på som 51:a i världscuploppet på tiden 05:23:38.

Sista kilometern innan mål. Foto: Sportograf.com

Sista 500 meterna innan mål. Foto: Sportograf.com

Sista 500 meterna innan mål. Foto: Sportograf.com

Målgång. Foto: Sportograf.com

Loppet var 85,7 kilometer och 4119 höjdmeter vilket ger ett snitt på 48 höjdmeter per kilometer. Det är väldigt mycket. I jämförelse med Lugnet XCO för herrelit som hade 1154 höjdmeter på sina 25 kilometer ger det 46 höjdmeter per kilometer. För lite perspektiv. 

Strax över 45 kilometer var uppför och nästan 41 kilometer utför. Tar man bort distansen utför och dividerar antalet höjdmeter på antalet uppförs kilometer (4119 / 45,3 = 90,9 höjdmeter per kilometer). Det är rätt hårt. 

Kollade upp knät hos sjukvårdarna och de gjorde rent och lade på bandage. Nu r jag rätt stel i knät...

Länk till Strava längst ner:

Fler bilder av Sportograf.com:

Grusvägen utför första backen. Ni ser hur löst och halt underlaget är. Detta är nog ett par svängar innan jag råkade lägga mig. Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Strava:

Tävlingsrapport från Långlopps-EM i Genoa, Italien!

 Hej!

Sitter i en stuga uppe i Canazei i Dolomiterna, vi åkte hit igår dagen efter EM kördes. På lördag är det dags för tredje och sista tävlingen denna resa, världscupen i Canazei. Det blir den tuffaste banan jag någonsin kört tror jag. 86 kilometer lång, 4300 höjdmeter och lägsta punkten på banan är på 1400 meters höjd och högsta nästan 2400 meters höjd. Blir rejält jobbigt. Men det blir nästa rapport, nu till EM:

EM i Genoa skulle bjuda på 3000 höjdmeter över sina 81 kilometer, men backarna var många, branta, och korta snarare än långa och flacka som Andorra bjöd på. Det skulle bli otroligt tuff racing, med 25 grader varmt också. Vi herrar var över 120 stycken till start. 

Vi anlände utanför Genoa på onsdagen efter att ha spenderat måndagen i husbil från Andorra till Finale Ligure, där jag cyklade på tisdagen och lite intervaller onsdag morgon innan vi åkte vidare sista timmen till Genoa. Torsdagen bjöd på spöregn, punka och avkörd eker. Satte i en slang, körde vidare längs banan men fick sedan in en rosentagg i däcket med slangen och fick åter punka. Fick cykla hem 15 kilometer på fälgen, som tur var bara asfalt hem. På fredagen var vädret bättre och jag mötte upp Axel vid start- och målområdet och körde första 20 kilometerna längs banan och sista 15 kilometerna. Mycket fin bansträckning, riktigt tuff. 

Jag har tyvärr inte så mycket bilder från EM så det kommer bli ganska klent med bilder i inlägget...

Tävlingen:

Enligt race book skulle dam elit starta 09:30, damer master 09:32 och herr elit 09:40. Bäddat för succé. Detta ändrade dem som vanligt kvällen innan på managers meeting så att herr elit skulle starta 09:30, dam elit 09:32 och sedan resten. Bättre. Värmde upp tillsammans med Axel, körde ett par minuter på tröskel och det kändes riktigt bra faktiskt. Kom till startfållan 15 minuter innan start, blev inkallad. 10 minuter innan start tog jag en sista kisspaus. Hann i princip bara tillbaka till cykeln innan musiken tystnade och de blåser iväg oss, 5 minuter tidigt, kl. 09.25. Blev lite förvirrad och var inte förberedd riktigt så fick trycka igång Garmin efter ett tag. Tänk om man fortfarande hade varit iväg och pissat när de blåste igång oss... Märkliga italienare. 

Banprofilen som ser ut som en EKG-kurva...

Starten går och de skulle ha stängt av första vägen i 30 minuter, men vi startade ju tidigt och fick direkt mötande bilar mot oss. 120 stycken herrar över hela vägen och mötande trafik var inte bra. Vi vek av och upp i startbacken. Var förberedd att det skulle gå stenhårt men det gör det inte riktigt, Känns riktigt kontrollerat och kan hålla ihop nära Axel. När vi viker av in på en smalare asfaltsväg blir det en flaskhals och man tvingas till stillastående. Iväg igen och fortsatte backen upp. Det känns fortfarande bra och kontrollerat. Axel hittar lite fler luckor och kan smyga sig framåt utan att slösa onödig energi, men jag kände att de små energispikarna det skulle kräva inte skulle vara värt det. 

Starten.

Det blir ett par flaskhalsar till på vägen upp i första backen, i en 140° sväng och sedan första gången in på stigen. Det var bara att rätta sig i ledet och vänta på sin tur och ta det som återhämtning, fanns inget mer att göra. Hamnade med några andra killar inne i skogen på stigarna, b.la. nummer 50 Andreas Miltiadis från Cypern, nummer 54 Jonathan Baron från Israel och nummer 124 Mattia Zunino från Italien. De var riktiga bromsklossar på stigarna och gruppen som Axel befann sig i strax före försvann ganska enkelt. Det var riktigt fina stigar utför, och på ett ställe hade italienarna till och med satt upp skyddsnät där det var riktigt brant ner på sidan om man skulle trilla. Det hör inte till vanligheterna. Då vet man att det är en potentiellt farlig passage och långt ner. 

Efter ungefär 13,5 kilometer är vi klara med stigcyklandet på den kullen och kommer ut på en asfaltsväg igen. Passar på att dricka och ta en gel. Nummer 126 fick en bra fart och jag lade mig på hans rulle. Övriga bakom släppte medan vi tog in på 3-4 stycken framför. Sista biten ikapp gick jag förbi och tog luckan och försökte även avancera fram till tät när asfalten blev grässtig. Men en kille ville vara först och jag lade mig bakom honom. Han kör på rätt hårt och vi får små luckor bakåt. Vi kommer ikapp nummer 40 och killen framför mig kör förbi honom innan toppen på backen. Jag hamnar bakom men det gör inte så mycket om jag ändå inte skulle vara först utför.

Det är rätt brant bitvis, och halt och torrt underlag så det skulle nästan vara omöjligt att få stopp på cykeln helt. Som tur var hade jag och Axel kört här tidigare och testat det. Axel fick stopp genom att köra in i ett träd och jag lyckades med millimeterprecision precis undvika att köra in i honom, samtidigt som jag övervägde sista utvägen att stanna genom att sätta röven mot bakdäcket och klämma pungen mellan däck och sadel. Som tur var behövdes inte det utan fick precis stopp ändå. 
Riktigt så fort gick det inte på tävlingen när vi körde ner där, de framför vågade inte släppa på. När vi kom till nästa öppna parti körde jag om nummer 40, som släppt lucka fram till andra killen, som i sin tur kört ikapp ytterligare 2 stycken. Körde ikapp de 10-15 sekunder de hade på 30 sekunders utförslöpa och fick sedan vänta när de inte vågade cykla utför ett tekniskt parti, utan hoppade av och gick. Jag själv rullade ner och körde förbi en av dem när han skulle hoppa på cykeln igen. 

Vi kom ut på asfalt efter drygt 20 kilometer/60 minuter där första langningszonen var. Fullt med folk överallt men fick syn på (och hörde) mamma från långt håll och fick en ny stor flaska sportdryck och strumpa med is. Stoppade isen i nacken. En bit senare stod pappa med en flaska vatten som jag hällde lite över mig, men stoppade sedan med mig i andra flaskstället för att kunna hälla senare. Det var långt till nästa langningszon. Pappa sa att det var en minut upp till Axel vilket lät mycket, men vi hade ju å andra sidan kört långsamt i skogen.

En fin bro vi körde över efter runt 15 kilometer.

På asfalten efter langningszonen kom killarna bakom ikapp och körde på rätt hårt, först nummer 126 och sedan nummer 40. Jag såg till att hela tiden vara nummer 2 eller 3 på hjul och fick slita ett par minuter innan jag kom in i lunket. Vi vek av vägen genom Passo dei Giovi in på en mindre, för att sedan övergå till grusväg. Här började det droppa av lite folk bakom och nummer 126 började tappa lite tryck. Nummer 40 går förbi och ökar farten och jag lägger mig på hans hjul istället. Jag känner mig fortsatt stark och har en bra känsla. 

Efter ungefär halva backen bryts det av med en kortare utförskörning. Det är bara jag och nummer 40 kvar, och vi kommer ifatt ytterligare en kille som går med oss när det börjar gå uppför igen. Vi har ett bra flyt på stigarna där det bitvis är flackt, bitvis brant och med löst underlag och stenar. Kommer ifatt ytterligare en kille, nummer 13, Simon Stiebjahn från Singer KTM-teamet som inte verkade ha en bra dag. Tydligen knäproblem och ont i ländryggen. 

Vi kommer upp på banans högsta punkt, drygt 820 meter över havet efter att ha klättrat i 9 kilometer/450 höjdmeter från langningszonen. Jag kände mig fräsch fortsatt och såg hela tiden till att inte slösa onödig energi. Intog både sportdryck och gel med koffein. Nu körde vi på en rak sandväg som hade sugande underlag efter regnet som kommit när jag testade banan ett par dagar tidigare. Riktigt drygt och det var korta, branta knäppor upp och ner ett tag på den. Efter ett tag vek vi av den och körde utför, massa roliga switchbacks på skogsväg utför mot byn Castagnola. I botten av backen kom vi ikapp startnummer 55 Alessio Agostinelli som inte verkade ha kört fort utför, då vi aldrig ens sett honom tidigare. Vi körde igenom Castagnola där et var neutral service. Tog en flaska vatten och drack lite och hällde över mig resten. Skönt. Nu var det uppför igen, på asfalt, bortsett från en snabb avvikare stig utför. Inledningsvis körde nummer 40 på hårt innan jag tog över och ökade lite. Fick syn på Axel lite längre fram, och det gjorde Alessio Agostinelli motiverad så han ökade ytterligare. Jag gick med medan övriga som legat med oss fick släppa en efter en. 

Jag och Alessio kom ikapp Axel en dryg kilometer innan toppen av backen. Frågade lite hur han kände sig och det var bra. När vi närmade oss toppen sa jag till Axel att Alessio inte var bra utför, vi hade ju tidigare kommit ikapp honom i botten på förra backen. Sa att vi skulle nog försöka ta oss förbi honom men det hann vi inte. Jag hade fel, Alessio var väldigt snabb utför vilket jag var förvånad över. Fick faktiskt trycka på ordentligt och ta lite risker för att hänga med. Efter ett par minuter kom en skarp högersväng som jag inte riktigt var med på, så jag fick nypa bromsarna och åkte in i bandet rakt fram. Fick sätta ner foten och vända om och då hade jag 5-6 sekunders lucka fram till Axel och Alessio. Fortsatte gasa för att komma ikapp men gjorde det inte. En stund senare kom de ikapp 4-5 killar som körde rätt långsamt. Axel och Alessio hann passera ett par av dem medan jag anslöt precis när det blev smalt igen och fick lägga mig sist. Han framför mig släppte lucka till övriga och det tog ett tag innan jag kunde köra förbi. Lade snabbt distans mellan oss och jag körde ikapp nästa i botten av backen, nummer 30, legenden Urs Huber. Han hade också släppt lucka fram till Axel och övriga, men inte mer än 10-15 sekunder. 

Vi kommer ut på asfaltsväg igen längst bort på banan, där langningszon 2 var efter drygt 48 kilometer/2,5 timme. Tar en liten flaska sportdryck och en ny strumpa med is av pappa och en flaska vatten av Richard som tyvärr skrotat på träningen ett par dagar tidigare och behövt sy i knät och inte kunde starta. 

Körde ikapp Urs Huber de meter jag släppt honom genom langningen och ser Axel och en till 15-20 sekunder längre fram. Vek av asfalten och körde utför på stig ett par minuter ner till nästa asfaltsväg. Då såg vi helt plötsligt inte Axel och hans kompanjon nåt mer. Satan vad de måste ha öst på de par minuterna på stigen då, för att vara ut syn på partier man såg någon minut framför sig. De hade väl kommit in i någon form av femte andning och fått i sig raketbränsle. 

Axel på en bit av banan när vi körde igenom.

Urs Huber och jag kör hårt tillsammans, han gör det mesta av jobbet. När han kollar bak så låtsas jag grina illa och då försöker han gasa ytterligare och gräva min grav, men jag kör ganska bekvämt och tänker att den enda grav han gräver är hans egen. Han fortsätter då och då vrida upp gasen men när han märker att jag inte släpper så lugnar han sig lite. Vi får snart syn på en rödklädd kille som vi kommer ikapp och kör om. Han hakar på ett tag men släpper. Vi kommer till ett blött och lerigt ställe där både Urs och jag tvingas hoppa av och gå upp. Då kommer han ikapp igen och lägger sig på hjul men då går jag fram och ökar farten ytterligare och då släpper han. Även Urs får det lite kämpigt och får några meter fram till mig men han lyckas återansluta igen. En bit senare försöker han attackera mig men blir inte av med mig. 

Vi kör förbi stället där jag på träningen ett par dagar tidigare sett en svart/gul fläckig salamander, den var inte kvar nu. Men då var det inte långt kvar till toppen av backen och vi hade fortfarande inte varken kommit ikapp eller sett Axel framför. Väl på toppen viker vi av nerför en gräsbacke som var ganska bumpig och bitvis hal. Urs körde först och jag bakom. Kom ned på en asfaltsväg igen strax innan langningszon 3 vid kilometer 59 vid Bochetta-passet. Det verkade inte som om pappa hade hunnit dit från langning 2. Fick nöja mig med en flaska vatten av neutrala service att dricka lite av och hälla över mig, men hade slut på sportdryck. 

Strax därefter skulle vi vika ned på en brant, teknisk stig där jag på träningen på onsdagen kört punka och av en eker i framhjulet. Men visste nu vart jag inte skulle köra. jag tog över taktpinnen innan stigen och då hade även Gian Schmid från BIXS-teamet kommit ikapp oss, han hade nog haft strul tidigare. Han körde riktigt fort utför och jag hakade på. Urs Huber släppte utför och jag såg honom inte något mer. Gian gasade på ordentligt utför och sedan även uppför. Jag orkade inte riktigt gå med honom när det var mycket upp- och ned men hade honom 15-20 sekunder före mig ett bra tag. 

Efter 67 kilometer kommer vi återigen ner till Busalla för fjärde och sista langningen, där även första langningen hade varit. Jag ser Gian framför men han kör mycket fortare än mig. Ser även en annan trött själ strax före, men det tar ett tag att komma ikapp. Ser då att han har punka bak och ska ta sig till techzone lite längre upp i backen. Det är knappt så jag tar mig förbi trots att han hade punka, för samtidigt får jag kramp på insida lår på båda benen samtidigt. Riktigt drygt, men kramp på insida går ju ändå att köra rätt bra med och det brukar kunna släppa. I langningen får jag en sista flaska sportdryck och is av mamma, och en flaska vatten av Eskil Evensen Lie-s svärfar då pappa inte hunnit dit än heller. Tack för det norrmännen!

Nu är det bara 13-14 kilometer kvar och två kortare, men riktigt jobbiga backar. I den första av dem, som var på asfalt till byn Vittoria ser jag bakom mig att en cyklist närmar sig. Jag har inte mycket mer att ge och han är ikapp och förbi på toppen. Tappar honom uppför men kommer ikapp utför. Tappar igen inledningsvis i sista uppförsbacken på stökig stig, men ser honom hela tiden framför mig. Vi kommer ut på ett kortare och svinbrant asfaltsparti igen. Inte kul för mina krampande lår. Kollar bak och ser ytterligare en kille bakom. Fan också. Uppe från asfalten och nu bara stig kvar, lätt uppför ett tag till. Killen bakom närmar sig inte vilket var bra. Bara han inte var ikapp innan toppen så skulle det vara lugnt.

Jag närmar mig även nummer 77, Lukas Koller från Tyskland som precis körde om mig tidigare i backen. Strax innan toppen är jag ikapp honom och han viker direkt åt sidan och hulkar som om han skulle spy. Jag smiter förbi och trycker på extra för att få lucka redan inledningsvis på stigen innan det skulle branta på ordentligt utför. Det får jag och jag trycker på ordentligt ner. Är nära att köra igenom bandet på ett par ställen, men lyckas hålla mig upprätt. Kommer ner till botten och 3 kilometers-skylten kvar till mål. Nu var det bara köra längs floden, sedan över provisoriska bron över floden, sedan vika tillbaka mot Casella och mål. 

Kom imål som 38:a och så fort jag sätter mig ner i gräset krampar benen ihop ordentligt. Sitter orörlig i några minuter. Ser sedan förvånat Axel komma körandes mot mål. När fan körde jag om honom? Tydligen hade han och den andra killen blivit inviftade fel vid ett ställe, det var därför jag och Urs Huber inte sett dem framför oss något mer. Axel punkade även i botten av sista utförsbacken och fick köra sista 2 kilometerna på fälgen... 

Kärntemperatur (grå), Heat Strain Index (orange) och höjdkurva (grön). 
Det korrelerar ganska bra med högre intensitet, lägre vind och exponering 
mot solen i uppförsbackarna. HSI fick lägre och lägre toppar ju längre tävlingen
höll på, då intensiteten minskade något.

Lite fler stats från tävlingen:

Tid: 4:09:23
Distans: 81,25 kilometer
Höjdmeter: 2915
Snitteffekt: 265 watt
NP: 319 watt
Snittpuls: 157 bpm
Maxpuls: 175 bpm
Snitt kärntemperatur: 38,57°C
Max kärntemperatur: 39,14°C

Strava: