Cykelvasan 2016!

Hallå!

Idag var det dags för årets kanske mäktigaste och största cykelfest i form av Cykelvasan. Självklart körde jag de 94,8 kilometerna mellan Sälen (Berga By) och Mora. Ankom till startområdet strax efter 7 på morgonen, och det var redan fyllt med cyklar och folk i fållorna. La in min cykel i fålla 2, väldigt långt bak då många redan lagt in hojen. Lite tråkigt för min skull att jag och Ludvig i princip var de enda juniorerna som inte fick starta i första startled, varför vet jag inte... Men jag hade säkert ett hundratal cyklister mellan mig och alla andra juniorer som stod i första startledet.

Starten gick uppför backen ut ur Berga By, och som tur för mig var det masterstart uppför backen, så täten fick inte köra hur fort som helst. Jag köttade på allt jag hade uppför backen för att komma om så många som möjligt och förhoppningsvis även närma mig några junoirer. Tog rygg på David Eriksson som också stod i andra startled, och vi gick på max upp.

När asfalten övergick till grus var vi i tätklungan, långt bak, men vi var med. Klungan bestod nog fortfarande av runt 100 personer, men nu gick det fortare. Försökte fortsätta avancera framåt i klungan så gott det gick, men bara efter någon kilometer till skedde en stor krasch framme i täten, där det var många inblandade och alla var tvungna att tvärnita. Många, inklusive jag, drog sig ner i diket för att undvika att köra på folk. Kom rätt snabbt därifrån iallafall, och vad jag har sett och hört var det ingen som skadades allvarligt, skönt det!

Kilometerna fram till Smågan gick allt annat än långsamt då vi vid många tillfällen var uppe i över 50km/h. Skönt med 38" drevet alltså... Kände mig fortsatt stark men hade slösat grymt mycket energi i första backen. Vägen bort till Mångsbodarna gick också fint utan större incidenter, men tempot var galet högt. Hade inte hunnit äta något och endast tagit ett par klunkar sportdryck där tempot var relativt lågt och det inte var så tätt mellan cyklisterna.

Efter Mångsbodarna fick jag en liten svacka, på samma ställe som förra året. Orkade inte gå med när b.la. Jack Kok och Erik Bergström Frisk ökade och det kändes som om det var riktigt tungcyklat.(vilket det var, men det kändes ännu tyngre). Innan Risberg stod pappa och langade en flaska sportdryck till mig. Strax därefter tog jag dagens första gel också och hoppades på att svackan skulle släppa snart. Var ca 1:30 min efter täten där pappa stod och det kände jag mig nöjd med. Gelen började verka och svackan försvann strax efter kontrollen vid Risberg. Började dricka mer och mer för att få i mig vätska och salter och försöka undvika kramp denna gång. Med 50 kilometer kvar kom en lång utförsbacke på asfalt där jag klämde i mig ungefär halva flaskan. Kanske inte riktigt var det smartaste jag kunde göra, men jag tog vara på situationen.

När vi kom fram till Evertsberg och i princip halva loppet gått kände jag mig stark och låg med bra. Dock började den där halva flaskan sportdryck klämma på blåsan och jag blev kissnödig för första gången nånsin på ett lopp. Men det var ju bara 45 kilometer kvar så jag fick stå ut.
Låg i en ganska stor klunga med b.la. Andreas Ringvall som lång framme och drev upp farten ordentligt, han gjorde ett hästjobb där framme i några mil. Även Linus Persson låg med i samma klunga o jag låg och hade koll på honom hela tiden.

Efter man kört under asfaltsvägen mellan Evertsberg och Oxberg stod pappa igen och langade en flaska sportdryck. Jag, som var jättekissnödig, tog emot den och tog några klunkar och även en gel till för att hålla energin uppe, och när Lundbergsbackarna samt Hökbergsbacken närmade sig. I första delen av Lundbergsbackarna låg jag lite för långt bak, så jag fick jaga och täppa till en lucka som uppstått. Detta resulterade då i att jg var jättetrött andra delen av backen, men jag hängde mig kvar som siste man. De bakom kom dock ifatt ganska snart. Hann vila upp mig lite innan Hökbergsbacken kom och uppför den hade jag bra känsla och tog många placeringar i klungan så jag la mig i rygg på Linus. Andreas låg fortfarande där framme och drog som ett lok.

Innan Hökberg låg jag kanske på 8-9 rullen i klungan och såg att Andreas hade det kämpigt där framme och han som låg tvåa vägrade gå upp och dra. (Hör och häpna när jag såg att det var samma kille från IKHP som gjort samma sak med mig på Engelbrektsturen). Blev förstås lack på honom igen inombords när jag gick ut från min rulle på 8-9  plats och gick upp förbi Andreas som sa att inte en jävel vill göra jobbet. Hatar såna som på långlopp bara glider med i princip hela loppet och ligger långt framme men på något sett aldrig gör något grovjobb förrän sista milen då de får en jävla fart på benen.

Fick med mig Linus på hjul när jag gick upp och jag drog några hundra meter sen gick åt sidan så Linus kunde dra lite, som han mer än gärna gjorde. Därefter var vi nog 5-6 stycken som turades om att dra och farten hölls uppe. Vid kontrollen vid Hökberg bestämde jag mig för att ta en flaska att hälla på benen för att kyla ner dem, så jag tog inte nån flaska som hade gulaktigt innehåll (sportdryck) utan jag tog en med genomskinligt innehåll och hällde på en del. Märkte dock att det inte kylde ner något då det var värmt av solen, så jag tog ett par klunkar av det. Visade sig att det inte var vatten utan också sportdryck... Kladdiga ben, cykelbyxor och händer, najs...

Någonstans mellan Hökberg och Eldris kom vi även ifatt Ted som såg lite trött ut, samt Jeppman som gärna ville visa att han hade krafter kvar och var dragvillig. Vi som turades om att dra märkte att det var fler och fler som smög sig fram i klungan ju närmare Eldris och mål vi kom... Återigen såna som bara glider med på en räkmacka för att sedan spurta till sig en bra placering. För att försöka undvika något sådant ökade jag farten med 6 kilometer kvar, och fick en lucka. Blev dock inhämtad ganska snart, men det hade splittrat klungan lite iallafall.

In på campingen och sista två kilometerna försökte jag ligga i tät hela tiden för att ha koll på vilka som låg bakom och vilka som skulle försöka spurta. Strax innan sista "knölen" och broarna över vattnet innan spurten gick Linus om med Jeppman och en till på hjul. De fick en liten lucka inpå upploppet som jag inte orkade spurta ifatt och blev omspurtade av en stark kille från Norbergs CK, annars hade jag resten av klungan bakom mig.

Kom imål på tiden 2:51:24 på en 73 placering i herrklassen, vilket jag är nöjd med! Enligt mellantiderna från Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg och Hökberg tog jag placeringar hela tiden!

HÄR hittar ni mina tider, mellantider, hastigheter mm på Vasaloppets hemsida.

Har inte hittat några bilder från dagen än, men bjuder på en bild på Henrik Öijer när han inte bara nöjer sig med att ta hem spurtpriset i Smågan samt en 40 plats, utan väljer att cykla hem från Mora till Falun efteråt! Mäktigt.

Dålig bild, jag vet, men min mobilkamera har sett sina bästa dagar...

Här är även dagens snabbaste tider (av de som laddat upp på strava) från de första 10 kilometerna: 

David och jag körde fort alltså, och det kändes...

Sedan kan ni även se min stravafil från loppet här:

Årets bästa känsla, årets värsta otur? Finnmarksturen 2016

Hallå. Idag var det som tidigare skrivet dags för Finnmarksturen i Ludvika. En jobbig bana med strax över 1000 höjdmeter på de 68 kilometerna. Värmde som vanligt upp runt 45 minuter, gillar att vara bra uppvärmd, oavsett hur starten ser ut. Vi var 9 stycken anmälda i juniorklassen och jag visste att det skulle bli hårt från start. Olstam hade fördelen med hemmabana, Linus är alltid stark, oavsett diciplin, Ted körde starkt på Mörksuggan och Jack har inte kört mycket långlopp men skulle absolut vara ett stort hot. Starten gick och vi var relativt samlade allihop uppför första backen ökades farten men jag hade inga svårigheter att hänga med, och jag gick inte heller mycket över tröskeln, till skillnad från förra året. Jag, Linus, Jack och Anton låg hela tiden nära varandra första milen ända bort till Källbotten, där gick jag upp i tät och ökade lite. Fick bra rulle på Stefan Carlsson in på stigarna och det var där de andra tappade. Hade bra känsla och kunde gå med utan större svårigheter första 25 - 30 kilometerna. Visste inte hur stor lyckan bakåt var men jag hann prata lite med David Eriksson som låg i samma klunga på cykelbanan in mot industriområdet och han sa att det var en stor lucka bakåt.

När vi svängde in under vägen och uppför trapporna stod mamma och pappa och langade åt mig och sa att min klunga var 1:30 min efter Lindgren och Wengelin och de i täten. Visste att jag låg långt fram av alla då jag låg med starka killar som Jakob Björklund, Stefan Carlsson, Stefan Persson mm som brukar ligga top 15 på långloppen. I backen upp till Högberget i nästan centrala Ludvika släppte jag min klunga och började ta det lugnare, då jag dels började bli trött och dels att jag inte ville få kramp framåt slutet som jag fått tidigare lopp. Fick sällskap bakom klungan av en till kille och vi hade bra samarbete. Vid bergspriset vid Högberget hade jag tydligen en 2 minuters lucka bak till Anton, Linus och Jack.

 Efter vi passerat Knutsbo efter ca 42 kilometer kommer helt plötsligt Jeppman och en till kille ifatt oss och jag la mig på rulle in i skogen. Vi blev av med min gamla hjälpreda på stigen, men i grusbacken som följde var jag tvungen att släppa och han kom ifatt och om igen. Kände att det började rycka lite i låren som jag tidigare lopp tagit som en förvarning för kramp, så jag började trampa ännu lättare, struntade i att stå upp och cykla och fokuserade på bra rundtramp med hyfsat tryck i pedalerna. Vid första lagningsstation i Hagge tog jag en flaska vatten av en funktionär för att hälla över låren. Det hade blivit riktigt varmt ute och jag tror att kyla ner låren var ett smart val då de där känningarna försvann. Pappa langade även en gel till mig som jag tryckte i mig som jag bra energi. Ut på asfaltsvägen efter Hagge där det lutar svagt uppför åker jag förbi Alexander Vincent Blomkvist som olyckligtvis fått punktering, och skymtar även tidigare nämnda David framför mig. Med David som delmål svänger vi in på en grusväg och loppets andra sista långa stigning. Fick flashbacks från den backen från förra året då jag i princip gått in i väggen där och fick en gel av Rasmus Flink som körde om. I år kände jag mig dock starkare men började bli väldigt orolig att de andra junisarna skulle komma ifatt. Precis när jag tänkte det kollade jag bakåt och skymtar Jack komma mot mig som ett skott. Han gick ifatt och jag låg kvar på mitt tempo med hyfsat tryck och sittandes för att inte få känningar av kramp. Efter ett par sekunder går han ut, langar i ett par växlar till, ställer sig och gasar iväg. Jahapp, tänkte jag. Kollade bakåt ytterliggare en gång och ser Linus komma mot mig, på hjul på en från Dalsland Activity. Hann som tur var uppför backen innan de kom ifatt mig, och jag la mig på deras hjul. Dalslänningen hade bra tryck och stor klinga på grusvägarna efteråt och jag och Linus i princip bara gled med.

Ut på en kort asfaltssträcka innan vi gick in på ytterligare en grusväg med ca milen kvar till mål. Där står pappa och langar ännu en gel, skönt med extra energi inför det som skulle komma. Vi kom ifatt Jack och hans kompanjon innan vi kom fram till "Leo´s backe". En 1200 meter lång backe, det sista som skulle ske innan de återstående relativt lätta 7 kilometerna kvar till mål. Hade dåliga minnen härifrån från i fjol då jag fick kramp så jag ramlade av cykeln och började gråta för det gjorde så ont. Men inför backen den här gången kändes det bättre. Antog att Jack skulle försöka sprätta ifrån oss i backen, och sagt som gjort försökte han dra iväg. Han fick en lucka direkt men när han såg andra delen av backen fick han krampkänningar på exakt samma ställe som jag fick förra året så vi var ifatt och om igen. Jag trampade på lätt och metodiskt sittandes för att undvika krampen i år. Förstod att Jack befann sig i en jävligt jobbig situation så när vi var uppe så gasade jag lite extra och han tappade lite. Men det var inte mycket så han hade hela tiden kontakt.

Sista lilla stigen innan man gick under vägen och upp på vägen gjorde Linus ett ryck som han fick ett femtiotal meter på. Men jag kände att jag hade bra driv och att jag orkade trycka ifatt honom på asfalten. När det var en kilometer kvar till mål kom jag ifatt honom igen och samtidigt kände jag att jag var starkast av oss tre. Men plötsligt börjar det pysa ur framdäcket. Körde förmodligen på en glasbit eller nåt på vägen, som skar hål på däcket. Skämtar livet med mig tänkte jag och hoppades att luften i däcket skulle hålla in i mål iallafall. Men när vi svängde av asfalten och in på gräset krängde det och därefter gick det mesta av luften ur. Både Linus och Jack gick om och jag blev förbannad samtidigt som jag cyklade vidare med tomt däck sista 800meterna runt dagiset. Tänkte att jag iallafall skulle få åka hem med bronspengen, men i sista svängen innan målrakan kommer Olstam från ingenstans och kör om mig med 50 meter kvar till mål. Blev arg och ledsen då jag känt att jag var i årets bästa form och att det skulle vara brutalt skönt att vinna med detta motstånd. Målrakan cyklades på bakhjulet in i mål på en fjärdeplats, ca minuten efter Linus som vann och Jack tvåan och Anton trea. Såg även att gruppen jag länge låg med slogs om 12 platsen i elit...


Var otroligt besviken efter mål, men måste även säga att jag är grymt nöjd med hur kroppen svarade och hur bra jag körde. Men men, nya chanser på lördag då det är dags att köra mellan Sälen och Mora, cykelvasan! Alltid ett roligt arrangemang och en utmaning.

 (Hoppas hitta några fina bilder de kommande dagarna)


 STRAVA:

Förberedelser inför Finnmarksturen!

Hej!

Bild från SM i Värnamo. Foto: Lukas Kitzberger

Idag håller jag på att förbereda mig inför morgondagens Finnmarkstur. Förra året blev ju en misär för min del, då jag förberett med ett par veckors sjukdom, samt satt på en 38t klinga kvällen innan, så kedjan och klingan ville inte helt samarbeta. 38t tycker jag även var för tungt för Finnmarksturens bana, så i år stannar jag på 32t. Stor skillnad, jag vet, men det är de enda två jag har. Och 32t har ju fungerat bra på både Långa lugnet och Alingsås MTB Challenge i år, som båda har liknande höjdkurva. 

Åter till dagen. Är klar med alla förutom tre
av mina förberedelser.

1. Sova ut. Vaknade 8:45 i morse utan klocka och det var välbehövligt då jag sovit sjukt dåligt senaste dagarna.

2. 45 minuter helkroppsmassage. Eftersom min syster numera är utbildad massör får jag en gång i veckan helkroppsmassage, vilket är grymt skönt och välbehövligt.

3. Äta pastasallad med tonfisk till lunch. Kolhydrater och protein..

4. Rulla benen inför imorgon. Cyklade en knapp timme tillsammans med pappa för att få igång benen inför imorgon, hade bra ben jämfört med gårdagens bedrövliga ben under 30 sekundersintervallerna.

5. Tvätta och göra rent cykeln.

Det jag har kvar att göra är:

1. Äta mer pasta.

2. Raka benen.

3. Ligga en halvtimme på spikmatta & foamroller. Riktigt sköna avslappningsmetoder.

Hörs imorgon med tävlingsrapport!

Alingsås MTB Challenge, Marathon

Halloj!

Blev inget skrivet igår, var alldeles för trött efter tävlingen. Gårdagens långlopp ska enligt många vara ett av de tuffaste i år, banan skulle vara väldigt kuperad och det skulle vara mycket stig. Kul!

För första gången startade juniorer och veteraner 5 minuter efter dam- och herreliten. Varför vet jag inte, men det fungerade jättebra ändå. Masterstarten ut ur Alingsås var ca 2 kilometer innan vi kom till startbacken som var ungefär 100hm.Alla juniorer låg långt fram uppför backen och det var mycket lättare att hålla koll på varandra när vi startade efter eliten. In på första långa stigpartiet gjorde de båda norrmännen i juniorklassen ett litet ryck, och jag låg bakom Emil Hedlund som låg bakom en h40 eller h30. Ingen som var jätteduktig teknisk iallafall. Efter halva stigen lyckades Emil komma om honom iallafall medan jag fortfarande satt fast bakom. Emil kom ifatt en av norrmännen och två äldre herrar, och när jag väl kom om så jagade jag ifatt dem med Linus på hjul. Slösade onödig energi på detta och jag blev rätt arg. Visste ju att andra loopen skulle innehålla runt 900 höjdmeter och med brutalt branta backar, så jag ville ha mycket energi kvar då.

Vi var ett samlat gäng med alla juniorer och en del äldre efter 15 kilometer där jag fick min första langning. Det var en norrman som låg ensam framför, men det var bara ca 15 sekunder och det kändes kontrollerat. Jag och Emil turades om att ligga främst. Snart kom vi till en ganska lång och väldigt jobbig backe, där var vi ifatt norrmannen och vi fick hjälp att dra av ett par äldre H30 eller H40 killar, skönt det. I backen splittrades vi juniorer och har för mig att en av norrmännen och Olstam tappat lite och nu är vi bara fyra junisar kvar i täten. Efter ett tag kommer 1:an i p15-16 ifatt också, då de endast skulle köra första loopen på 30km. Får lite draghjälp av honom. Efter 21 kilometer går vi ut på en asfaltsväg som vi kör på i nästan 3km. Går relativt lugnt första delen och då kommer norrmannen och Anton ikapp igen. Vi hade även kommit ifatt täten av dameliten och hjälpte dem att dra ett tag. Nu var vi en rätt stor klunga med 6 - 7 st juniorer, 3-4 damer och 3-4 äldre. Höll mig långt framme, precis som på Engelbrektsturen, så ifall något skulle hända och klungan splittras skulle jag iallafall vara i den främre klungan. Låg ofta och länge på Emils hjul, kändes lugnt då jag vet att han är stark både på grusvägar och i skogen och kan lita på hans cykling. Nu var det lite skog, lite åkrar och lite cykelbana in i centrala Alingsås och Nolhagaparken igen för varvning och målgång för de som körde det kortare loppet. Vid varvning hade även Micke Olsson som kör elit kommit ifatt oss efter en punktering och drog som ett lok ut ur stan igen. Emil låg på hans rulle och jag på Emils rulle, men i en backe släppte Emil Micke, vilket var tur då jag var väldigt trött och beredd att släppa Emil. Vi junisar hade splittrats igen och både en norrman och Anton tappade under Mickes lokkörning, tillsammans med alla äldre och damerna. Så nu var vi 4 junisar i tät, tre svenskar och en norrman som skulle göra upp om tre medaljer. Jag gick upp och drog en del i början av loopen, låg på behagligt tempo på stigarna och gick aldrig på rött. Försökte att hålla mitt tempo och inte bry mig om de tre som låg på mitt hjul. Men efter ett tag gick norrmannen upp och då han hade kört som en tok första halvan av loppet antog vi att han var ganska mycket tröttare än vad vi andra var. Vi lät honom dra ett bra tag, gick i behaglig fart uppför, utför och på platten. När vi kom till loppets längsta stigning upp till masten gick Emil förbi och ökade farten, funderade ett tag på att hänga på, men insåg snabbt att jag skulle bli trött och kanske till och med vägga om jag skulle åka med honom, så både jag och Linus stannade på norskens hjul ett tag till. Vi såg länge Emil framför oss, och samtidigt passerade vi Micke Olsson som antingen tröttnat eller fått problem.

På en grusväg tryckte jag i mig en gel, och plötsligt kom en vägg (läs: brant backe) närmare och närmare. Hann precis få ner skräpet i fickan igen när vi körde in i den. Hann inte växla innan så det fick bli panikväxling efter ett par meter in i backen, vilket är det sämsta man kan göra, då man inte bara tappar fart utan också lätt kan köra av kedjan. Men som tur var gick det bra. Norsken som låg först sprätte lite när han hörde att jag hade lite problem, men det var ingen fara att köra med han igen.  När jag trodde jag såg toppen på stigningen så gick jag ut och ökade farten, då norrmannen var riktigt trött och trampade i princip luft. Fick med mig Linus och norsken tappade direkt. När jag kom upp till det jag trodde var toppen insåg jag att det inte alls var toppen utan bara en kurva för att sedan komma en ännu brantare backe. Var lite osäker på om jag skulle klara den då den var riktigt brant och jag redan gick på rött. Men som tur var var det massa människor där som hejjade på så man fick lite extra energi. Märkte även att Linus tappade först ett par meter sen ett par meter till. Väl uppe (äntligen) var det lite utför innan ännu lite mer uppför.. "Men för i hela helvete, ska det aldrig sluta" tänkte jag, samtidigt som jag körde in i backen. Som tur var var den inte så lång utan jag var uppe rätt fort. Väntade in Linus så vi kunde köra tillsammans ifrån norsken och försöka ta in på Emil.

Efter 45 kilometer stod mamma och pappa och langade och då passade jag på att fråga hur långt det var upp till Emil. "20 sekunder" ropade pappa. Bara, tänkte jag och sa till Linus att vi skulle köra ikapp. Körde hårt ett par kilometer och kom sedan till en backe som man såg hela vägen upp på. backen var jobbig och tog ca en minut, och när vi var i botten såg vi inte ens Emil. 20 sekunder i helvete heller tänkte jag och blev sur på pappa som hade ljugit. I grusvägen nerför efter backen började det spöregna, jag som inte hade några glasögon såg lika mycket som en blind man och det var rullgrus och kurvor. Tog en kurva helt fel och Linus kom om och ifrån på innern. Han försökte rycka men det kom en 180 graders sväng direkt efter där jag kom ifatt igen. Vi låg tillsammans resten och när det var ca 6 kilometer kvar var det samma avslutning som första loopen, så där hade vi kört och hittade. Linus, som låg först, sänkte farten rejält och bara väntade på att jag skulle rycka, som jag aldrig gjorde. Vi låg och fiskörde jättelångsamt hela vägen in i Nolhagaparken igen där vi skulle köra en liten slinga på XCO banan innan målgång. Hade en plan att gå om i början av skogen för att sedan ligga först och va först in i spurten. Men precis innan jag skulle rycka började det dra i baksida lår. Men faaaan, inte igen. Andra långloppet i rad krampen kom med nån kilometer kvar till mål. Så istället för att rycka växlade jag ner, trampade lätt och såg Linus sakta men säkert försvinna framför mig... För att inte få kramp på riktigt utan bara fortsätta med känningar var jag tvungen att hoppa av och gå på ett ställe, sista lilla backen på hela dagen. Sen var det bara nerför på stigar in på upploppet. I mål var jag 3:32 efter Emil och strax över 30 sekunder efter Linus. Surt, då jag känt mig start hela vägen ända in i skogen och kände mig säker på att kunna ta andraplatsen... Men får man kramp är det svårt att göra nånting förutom att lugna sig tills det blir bättre.

Frågan är bara varför jag får kramp, i Mörksuggan och Engelbrektsturen var jag övertygad om att det var värmen (upp mot 30 grader) som spelade mig ett spratt, men nu var det knappa 20 grader och gråa moln. Och att det de två senaste gångerna varit sista kilometern är väldigt frustrerande då det ofta, som i det här fallet, avgörs där. I Engelbrekts hade jag tur att Linus redan släppt, och idag hade jag otur. Jag äter magnesiumtabletter varje dag och även en banan för att motverka kramp, har ni några andra bra förslag för att motverka kramp?


Har tyvärr inte hittat någon bra bild från långloppet, så här kommer ett par från mamma, samt ett från XCO:n i lördags taget av Jesper "jeppman" Andersson:

Foto: Jeppman

Starten XCM

Pallen XCM