Träningsläger på Mallorca

Halloj.

Ett tag sedan sist, men sen dess har inget speciellt hänt förutom lite träning, lite jobb och en oläglig sjukdom.

Befinner mig nu i Alcudia på Mallorca tillsammans med resten av CRT-gänget, även alla landsvägscyklister. Ska få in en hel del mil och hårda dagar i kroppen de kommande två veckorna här nere. Blir enbart landsväg för oss för att knyta ihop teamet mer, vilket är kul det också, även om mountainbike på ön är grym.

Igår var det resedag och uppstigning 02:15 för flyget gick fem över 6. Skönt det, får då landade vi redan halv 10 och vid 11:30 tiden var vi på hotellet utanför Alcudia. Riktigt flott hotell!

På eftermiddagen var det dags för första passet, mot Petra, fika där sedan lagtempokörning lite omvägar hem igen, en tur på 87 kilometer. Jag, Isak och Jonathan missade starten så vi åkte själva mot Petra där vi lyckligtvis fann på de andra som hade fikat klart. Sedan var det dags för lagtempo, riktigt kul och man blev även lite trött på slutet. Hade ju lånat en Specialized Venge Vias av Specialized för resan, men i och med att det är en såpass aerodynamisk hoj gick det inte att sänka sadeln så den passade mig ordentligt, utan var ca en halv cm för hög. Så jag kände att jag trampade för mycket med tårna  och överbelastade framsida lår för mycket. Turligt nog kunde jag och Jonathan som är ett par cm längre än mig byta hoj till dagens pass, då han lånat en Specialized Tarmac. Kändes grymt mycket bättre i sittställningen på den, trots att Venge hojen var helt fantastiskt grym.

Dagen då. 3 backar stod på planen, och kl 10 körde vi iväg. ca 1:10h in i passet kom första backen som var 7,8kilometer och 381höjdmeter med en snittlutning på 5%. Isak, Jonathan, jag och Niclas Näslund drog iväg och körde på riktigt hårt så efter ett par minuter undrade man om man inte var uppe snart. Niclas gjorde 85% av dragjobbet, och han gjorde det bra. Resterande turades vi andra om av. Det blev en bra VO2-max körning i 19:22min som det tog upp till toppen. Sista 18 minuterna gick jag bara på mentalitet kändes det som. Niclas var grymt stark. Tiden gav mig, enligt strava, en 188 plats av ca 39 700 tider uppför backen, så det är väl inte fyskam. Där uppe blev det lite fika, en redbull och en banan för min del.

Sedan bar det ut nerför ett bra tag, och sista biten utför till Pollenca körde vi lagtempo i drygt 47-48km/h, vilket med tunga fikastoppsben var  lite jobbigt. Igenom Pollenca bort mot Port d Pollenca och andra backen. Snittlutning på 6 % och 3,3 kilometer lång. Jag drog igång i bra fart strax över tröskel och fick med mig Isak, Niclas, Pär och Jonathan. Låg framme och drog lite över halva klättringen innan Niclas tyckte det gick för långsamt och gick upp. Slet mig kvar på hjul och efter ett tag attackerade Isak som varken jag eller Niclas orkade hänga med. Uppe på 9:24 uppför cap formentor vilket får anses som ok. Sedan körde vi resten av vägen upp till toppen i lugnare fart, innan vi åkte ner igen och in i Port d Pollenca och tog en cappuccino, sedan hem längs stranden. Landade på 3:17h och 92,5km.

I SWE igen.

Halloj.

Tillbaks i Sverige igen och tillbaka till rutiner, havregrynsgröt och gott kaffe.

Efter 4 av de hittills hårdaste dagarna på cykeln i mitt liv har jag väldigt sliten, både fysiskt och mentalt. Därför har jag valt att ta denna vecka som lugn återhämtningsvecka för att låta kroppen smälta helgens bravader. Idag kändes kroppen helt okej faktiskt, bättre än huvudet som fortfarande är slappt. Efter 2,5 vilodagar hoppade jag kl 18:30 upp på TC:n, för att snurra benen och ta i lite. Hade ingen plan innan utan bestämde mig efter 8 av de 10 uppvärmningsminuterna att köra 4x4, varav första 2 minuterna på varje intervall på tröskel sedan öka och köra max.

Kör aldrig med wattmätare, puls eller kadens utan bara på känsla, vilket jag tänker är bra. Tror inte på att rikta in sig alltför mycket på siffror och jämföra hit och dit med den och den, för det är i själva verket svårt att jämföra sig med någon annan genom siffror då man är olika från person till person. Kör man med siffror tycker jag att man bara ska jämföra med sig själv isåfall.

Hur som helst kändes intervallerna riktigt bra och kontrollerade och det kändes betydligt bättre än vad jag trodde det skulle göra.

Efter fyrorna körde jag 8x1min enbensintervaller för att träna rundtrampet mer. De är faktiskt brutalt jobbiga de också eftersom att man verkligen måste jobba med benet hela vägen runt, det går inte att fuska på något sett där. 4st på varje ben och man var rätt svettig efteråt.

Efter några minuters nedvarvning körde jag 16 min bålövningar, av vilka jag redan nu har lite träningsvärk av, då jag körde några annorlunda övningar än de vanliga jag brukar köra.

Cyprus Sunshine Cup stage 4, sista dagen

Halloj!

Återigen en dag i sadeln, och om gårdagen lät jobbig på min text var det en dans på rosor jämfört med idag. Idag var det mer breakdance på spikmattor som gällde.

Det hela började igår kväll då min mage började uppföra sig konstigt efter att ha fått i sig 4st gels och nästan 2 liter sportdryck under tävlingen. Jag kände mig illamående och hade ont i magen som aldrig förr. Fick därför inte i mig någon kvällsmat, vilket inte var optimalt. Sov dock relativt bra och när klockan ringde kl 06:30 kändes kroppen överkörd, men över kontroll.

Åkte bort mot tävlingsområdet långt innan vår start som gick kl 13. Hann med att heja fram Tommy till vinst i gubbar 100 klassen, hejade fram Gunn Rita till etappseger i damelit och Alexandra och Linn till bra placeringar totalt och för dagen. Sedan var det våran tur. Kroppen kändes relativt okej under uppvärmningen med tanke på omständigheterna. Trodde det skulle bli en fin dag i sadeln, och kanske klättra nån placering i totalen.

Det var galet varmt ute när starten gick. Hade inte kört banan innan så hade ingen aning om hur den såg ut. Vi skulle iallafall köra 4 varv efter en 5 km lång startloop. Hade glömt bort hur jävla jobbigt XCO är från start så sprängde mig nästan i starten för att komma med bra. Hamnade ett tag tillsammans med Adam, men han verkade alldeles för sprättig för mig så släppte iväg honom. Fångade dock in honom igen efter ett tag, gick om och förbi innan han gick om och förbi igen. Den känslan som kändes okej på uppvärmningen var ett minne blott och rövbenen var ett faktum.

Efter startloopen och ett varv trodde jag aldrig att jag skulle överleva dagen. Banan var brutalt mycket värre än vad jag trodde den skulle vara, många höjdmeter i värmen, både långa slakmotor och branta jävulska backar. Efter ytterligare ett varv hade hälften körts i princip och varje stark cell och molekyl i kroppen skrev av protest och la av.

På tredje varvet kom plötsligt Erik Gunnarsson som skjuten ur en kanon bakifrån och körde förbi och var utom synhåll efter bara några sekunder. Satan så han hade fått upp farten. Ju närmare målområdet jag kom ju mer kollade jag bakåt, nästan väntandes på att Kulhavy och company skulle komma bombades förbi en och varva mig. Men när jag korsade mållinjen för att gå ut på fjärde och sista rundan blev jag less att de inte hade kommit, nu var jag ju tvungen att cykla ett helt jävla varv till på den där helvetesrundan. Det gick bara långsammare och långsammare och det var ett under att inte ens egen skugga drog ifrån en.

Banan var upplagd så att det var en längre loop, sedan kom man in på målområdet igen, sedan ut på en andra, kortare loop. I slutet på den första av looparna var lagningszoonen där massor stod och hejade. Energin som man naturligt får av hejarop utifrån brukar hålla i sig några minuter, eller iallafall någon minut. Nu var det över på en sekund, max. Huvudet var less, kroppen var less och benen var less. Sista kortare loopen var över relativt snabbt ändå på sista varvet. Snabbt om man jämför med en överkörd groda, långsamt om man jämför med alla andra cyklister. Minuterna tickade på, svetten rann och jag blev mer och mer less. När skylten visade en kilometer kvar hörde jag någon växla en bit bakom mig. För helvete, tänkte jag, låt ingen mer fara och och förnedra mig. Kunde koncentrera mig de sista 1000 meterna in under målfållan och kom i mål efter nästan 1:40h slit i solen med en kropp utan några helt fungerande muskler kvar. Placering vet jag inte, förmodligen dålig. Tappade dock ingen placering i totalen, utan kom 46:a efter alla fyra deltävlingar.

Cyprus Sunshine Cup stage 3

Halloj!

Överlevt ännu en etapp här nere på ön, men det var knappt.

Idag var det dags för dessa dagars hårdaste och längsta etapp, eftersom att gårdagen tydligen inte var tillräckligt jobbig. Denna gång gick starten i Lythadontras, byn som vi cyklade och fikade till för nån vecka sedan. Solen stekte på vid starten och garmin visade 25 grader varmt. Skönt, men nästan lite för varmt att tävla i.

Starten gick och jag kände hur benen jobbade för att komma igång, men hade en riktig rövkänsla från start idag. Var bland de första som släppte klungan redan i masterstarten. När allt sträcktes ut sedan och smågrupper bildades kom jag ifatt Erik och Adam som också släppt rätt tidigt. Vi jobbade tillsammans ifatt ett annat gäng. Benen kändes som ruttna ihåliga stockar och efter 6-7 kilometer med i princip bara asfalt och grusvägar i slakmotor märkte jag att benen inte ville bättra sig, så jag lugnade mig lite och lade mig längre bak i vår klunga där vi fortfarande var tre svenskar, en norsk, en rumän, en kazhak och nån till.

Om jag igår hade en högre växel än normalt i dieselmotorn hade jag backen i från start idag, sedan långsamt jobbade mig upp på 3an.

Efter nån mil splittrades klungan och Adam och nån mer släppte medan vi andra kom ifatt Kenneth och Cato från Gunn-Ritas team. Passerade dem i princip bara och de släppte direkt. Det blev jag förvånad över, då Kenneth var riktigt stark igår. Det kändes som om det gick uppför hela tiden och efter ett tag till kom vi ifatt Grant Ferguson idag igen. Han verkar inte vara i den bästa formen hittills i år. Men efter lite nerförsbacke och när den allra längsta stigningen började stack han iväg för att aldrig bli sedd av oss igen. Efter en lång tid uppför på grusvägar och asfalt tänkte jag att vi borde ju för helvete nästan vara uppe. Kollade ner i styrstammen för att kriga mig med. Men då sa plötsligt Erik "dit upp ska vi" och nickade upp mot golfbollen högst uppe på den högsta toppen. Ville i det ögonblicket lägga mig i diket och vänta på att nån militär skulle komma och skjuta en, för hade en riktig svacka i de annars dåliga rövbenen då. Men efter nån kilometer till på asfalten svängde vi in på en stig för att där fortsätta klättringen mot vad som kändes var en planet långt upp i himlen.

Erik låg först och jag låg sist i vår 6 man stora klunga med två rumäner, en norsk och en annan nationalitet på stigen, så det var ingen kamikaze-fart, vilket jag var djupt tacksam över. Efter vad som kändes vara ett antal mil på stigen, men i själva verket var max ett par kilometer kollade jag på garmin och skulle se hur långt det var kvar upp. Visste ju att bollen på toppen var på runt 1200 meters höjd över havet. Vi var på strax över 600 möh. "Svordomar i huvudet". Bra långt kvar alltså. Gnetade på och märkte att en efter en passerade vår klunga Erik, och strax därefter gjorde jag det också. Sa åt han att hänga på men han tappade. Nu var vi fem, men strax därefter fyra då en till släppte.

Några minuter senare nådde vi asfalten, galet skönt det. Kändes dock som om jag skulle få kramp i framsida lår, så tryckte i mig ett par av Enervits kramptabletter och det verkade funka galant. Hade dock varit tvungen att släppa de tre andra grabbarna, men låg stabilt 20 meter bakom. Med ca 1 km kvar till lagningen hörde man mamma ropa heja uppifrån, så jag fick lite extra krafter och körde ifatt grabbarna igen. Kände mig där och då riktigt stark så gick upp i tät och sprittrade gruppen. Låg ensam vid lagningen efter 40 km, där jag trodde att klättringen skulle vara slut, därav rycket. Icke sa nicke då asfaltsstignignen fortsatte i 3 km till och drygt 300 höjdmeter. Rumänen, norsken och den tredje mannen stack om och ifrån mig, men jag la mig på ett tempo som kändes bra. Såg då och då Isak högre upp i backen och tog tid. 1:10 efter. Några hundra meter senare 1:20 efter. På toppen 1:30.

Stigen utför började direkt, och jag låg ensam. Låg inte på max utför, då jag inte litade på mig själv efter över 40 km uppför i 2 timmar, samt ville jag hellre ta det lite lugnare än att punka idag igen. Blev då ikapp och ifrånåkt av två killar, men de brydde jag mig inte om att försöka hänga på ens. Ville inte krascha och skada mig och hade ingen annan än mig själv att visa upp mina utförskunskaper till där och då.

Kom efter ett bra tag ut på grusvägar igen, och låg ensam hela tiden. 20km kvar. Kollade garmin. ca 200höjdmeter kvar till 1800, som dagens etapp skulle ha. 15 km kvar. Kändes som om det gick jävulskt långsamt när man inte såg någon framför sig att mäta fart med, så jag åkte nästan och väntade på att se någon bakom mig. Ett tag körde vi på samma grusvägar som igår, men när det var 10 kilometer kvar svängde vi bort i riktning Lythadontras igen. Låg och kollade bakåt ständigt och väntade och väntade. Ingen kom. 8km kvar. 7. 6. 5. Nu började jag tro att ingen skulle komma. 4. 3. Nu är det lugnt, tänkte jag när det började bli platta vägar. men sen kom jag och tänka på sista 3 kilometerna igår och tänkte om, det är inte lugnt. Kolla vart du kör. Gör inget dumt. 2km. Snart framme, du har överlevt. Kollade återigen mer bakåt än framåt, men när jag kom in på sista 500 meterna kändes det lugnt. Såg dock en Kazhak som bara var 10-15 sekunder framför. Började gasa på ordentligt, men hann inte om. 1 sekund bakom honom på tiden 2:50 nånting. Plats 44. Sju placeringar bakom Isak och runt 3 minuter bak. Höll alltså ihop loppet rätt okej trots ensam och safe-körning sista 25km.

Klättrade från 52 till 46 plats i totalen, men nu börjar det bli för stora avstånd för att kunna göra något mer imorgon på XCO:t.

Är trots allt nöjd med dagen trots rövben, men det verkar som om fler än jag hade det. Sista dagen imorgon, sedan hemåt Sverige på måndag. Ska bli rätt skönt ändå.

Strava: