Bockstensturen och punkt för årets Långloppscup.

Halloj!

Hur fort har inte den här säsongen gått då? Helt sjukt. Att hela Långloppscupen redan är slut känns konstigt, men även skönt så man kan fokusera på höst och vinter snart igen.

Mamma och jag tog husbilen ned till Varberg redan i torsdags för att ha en extra dag där nere innan loppet på lördagen. Vi kom dit på eftermiddagen och jag mekade ett par timmar med cykeln, gaffeln ville inte dra tillbaka vajern så vi trodde det var reglaget som behövde bytas. Bytte reglage, vajer och hölje och började sedan bli lite panikslagen när jag märkte att det inte gjorde någon skillnad. Det fungerade fortfarande inte. Stack ut och cyklade sista milen på banan och var tvungen att hjälpa till att dra i vajern för att gaffeln skulle låsa sig.

Morgonen efter tog vi husbilen bort till Cykelmagneten i Falkenberg och hoppades att de skulle kunna fixa problemet. Lämnade in cykeln och bad till gudarna. Ett par timmar senare fick vi meddelande att det var fixat och en lättnad spred sig genom mig. Så ett riktigt stort tack till Cykelmagneten och Paul i verkstaden som kunde fixa problemet.

Vi åkte nu ut till Åkulla där jag körde ett väckningspass genom att köra igenom Åkullaloopen som är ca 17 km och vi skulle tävla på dagen efter. En riktigt fin och hård loop, och jag började känna mig bra igen.

Tävlingen:
Lördag morgon och det var dags för tävling. 100 stenhårda kilometer och en dryg timme längre tävlingstid än vad man är van med. Varken tiden eller distansen skrämde mig inte nämnvärt men jag kände fortfarande en viss nervös känsla innan start. Träningen sedan Vasan har varit sporadisk och jag var osäker på formen. Men även om jag skulle ha en dålig dag skulle distansen gynna mig då längre lopp brukar passa mig.

Det var ett ganska glest elitfält vilket gjorde det ganska lätt att kunna få en bra placering. Starten var omgjord till i år pga. att de inte fick dra loppet genom stan längre och detta var under all kritik. Flera kilometer cykelbanor med tvära svängar in i skogspartier med träd och buskar mitt i vägen som inte var markerade och allmänt farlig åkning. Att föråkarna på motorcyklarna dessutom åker fel på ett ställe som gör att vi längst fram måste köra igenom sly, lövhögar och pinnar gjorde inte saken bättre. Nej, det måste ni ändra på till nästa år, Varbergs MTB.

Foto: Happyride.se

När vi väl kom ut på andra sidan stan ökade farten men det gick inte skyhögt, en uns av motvind gjorde att farten hölls hyfsat låg och fältet ganska samlat. Flashback från Vasan. Men efter 17 kilometer börjar backarna och stigarna så där gällde det att ligga långt fram. Redan på platten och i första backen kände jag mig stum innan pulsen ens kom upp i tröskelpuls. Hoppades att det skulle släppa. Tog mig ändå upp ganska långt fram efter första backen och med i svansen på backe två. Men farten hade höjts rejält så vi var endast 10 stycken i tätklungan, varav en junior i André Eriksson.
I den tredje backen ett par kilometer senare gick det hårt och jag bestämde mig för att släppa, för att sedan kunna köra i mitt eget tempo. Albin Andersson släppte samtidigt och Henrik Sparr och Albin Pettersson en bit efter oss.

Jag drog upp Albin och mig till Sparr och Albin och vi fyra sällskapade bort till Åkulla och första langningen. Där såg vi tätgruppen och de var 50 sek före oss, och vi hade ungefär lika långt till de som låg bakom oss. Jag höll mitt tempo som kändes bra. Märkte ganska tidigt in på Åkullaloopen att Sparr och de övriga släppte mig meter för meter. Sade till mig själv att inte vänta in dem utan att fortsätta i min fart, kom de ifatt igen fick de göra det och det var inte det hela världen. Men kilometerna tickade på och luckan bakåt ökade successivt.

Efter 34 kilometer kom en av banans längsta backar, upp till banans högsta topp på 198 m.ö.h. Fick syn på Niclas Gustafsson 15-20 sekunder framför mig i backen. Han och jag körde nog ganska jämt ett tag då jag inte såg till honom på ett tag. Ett par kilometer senare körde jag förbi Mattelin som oturligt nog kände sig sjuk och bröt loppet. Han berättade att Niclas inte var långt före och att jag låg 5:a och att jag skulle fortsätta köra mitt race. det gjorde jag och i slutet på banvallen som tar oss tillbaka till Åkulla igen var jag ifatt. Han viftade förbi mig direkt och jag gick upp och fortsatte köra mitt tempo.

I Åkulla efter drygt 44 kilometer fick jag en ny flaska sportdryck av mamma och viftade fram Niclas. Han gick fram ett par-trehundra meter innan han viftade fram mig innan stigarna igen. Därefter hände inte mycket. Jag gjorde allt jobb och han låg på mitt hjul. Fokuserade på mig själv och mitt cyklande och struntade i Niclas bakom mig. Jag körde mitt race. Efter 54 kilometer började krampen komma krypandes. Värmen var hög, ansträngningen ännu högre och mängden salt på tröjan högst. Som tur var släppte krampkänningen på höger insida lår ganska snabbt.

Foto: Cykelkanalen.se

När vi passerade Dagsås efter 63 kilometer stod mamma åter med en ny flaska sportdryck. Försökte vifta fram Niclas för att få lite vindskydd på grus och asfalten men fick ingen hjälp. Han skyllde på att han var helt tom och ett par kilometer senare visade det sig när han tvingades släppa i samma backe jag tvingats släppa pga. kramp för tre år sedan. Men nu ökade jag farten istället för att stanna och massera bort krampen. Niclas försvann bakåt och nu var det jag mot klockan - på riktigt.
Började räkna ned varje kilometer och samtidigt började huvudvärken smyga sig på. Försökte dricka så mycket jag förmådde men det var inte tillräckligt. Började även komma ifatt fler och fler motionärer som startat tidigare och kör en annan sträckning, 50 eller 75 kilometer. De flesta omkörningarna skedde smidigt och de var väldigt snälla att köra åt sidan, men ibland blev man hindrad på stigarna ett tag, vilket inte lugnade ned en precis.

Sista gången jag passerade mamma var efter 78 kilometer, precis då kom krampen på riktigt i båda baksida lår. Helvete tänkte jag med två mil kvar till mål och en hel del matande på vägar. Fick uppgifter att André Eriksson endast var 40 sekunder framför och jag tänkte att det skulle nog kunna vara möjligt, på 20 kilometer. En kilometer senare var jag ikapp, och om. André lade sig på mitt hjul och jag klandrade honom inte, han såg ruskigt trött ut. Vi körde ändå inte i samma klass så jag brydde mig inte heller så mycket.
15 kilometer blev 10 och härifrån hade jag kört ett par dagar tidigare så jag visste om banan. André lade sig dessvärre ned i en hal gruskurva och jag seglade ifrån. När jag närmade mig Varberg MTBs klubbstuga var André endast 3 sekunder bakom och jag förväntade mig nästan att han skulle gå ikapp igen nu på hans hemmastigar. Men avståndet växte. Och växte. Sista kilometrarna var en plåga, de tog aldrig slut och jag hade en sprängande huvudvärk. När jag väl kom ut och körde längs havet bort till fästningen igen kom en lättnad, att efter 80 kilometer solokörning (i princip) komma 4:a och förbättra mitt personbästa i cupen! Och även klättra från sjunde till femte-platsen i totalen! Superskönt och jag är riktigt nöjd med hela säsongen :)

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Nästa blir Bergslagsloppet i Ånnaboda nästa helg vilket även sätter punkt för denna tävlingssäsong.

Tävlingsrapport från Cykelvasan!

Halloj!

Några dagar sen tävlingsrapport från Cykelvasan, på grund av några dagars husbilssemester i Lillehammer direkt efter loppet.

Min vasaloppsvecka startade redan förra onsdagen då jag bestämde mig för att cykla Vasalopps-sträckan från Mora till Sälen och vidare till Lindvallen där pappa mötte upp med husbilen. Är glad att själva tävlingen går åt andra hållet då det var betydligt mer kuperat och uppför åt detta hållet ;). I Oxberg mötte jag Wengelin som körde åt rätt håll och när jag kom fram till Mångsbodarna träffade jag på min gamla tränare från Hagströmska gymnasiet Marcus Johansson och vi sällskapade därifrån till Lindvallen. Trevligt!

Cykelvasasprinten Fredag 15:00

I år fick jag även frågan om jag ville vara med i Cykelvasasprinten, var lite tveksam först då jag inte är en vidare bra sprinter längre, är ju van med masterstarter nu för tiden! Men jag tackade ja, ett kul tillfälle att visa upp sig och ett bra väckningspass till Vasan.
Provade på sprintbanan på fredag förmiddag och på eftermiddagen var det dags. Var faktiskt riktigt nervös, mina startförmågor är inte längre som de brukade vara. Det var sjukt mycket publik och det var en mäktig känsla att ta i framför den största publik jag tävlat inför.
Körde mot tvillingarna Lindh, Oscar Lind, teamkompis Calle samt Filip Stark. Kom iväg sist i starten men kunde avancera upp min till en fjärdeplats innan målgång. Det är jag nöjd med och hade inte förväntat mig något mer än så.

Cykelvasan Lördag kl 08:15

Vaknade upp laddad och taggad på en dag i sadeln. Cykelvasan är alltid ett speciellt lopp, det är det lättaste men även det svåraste loppet om året. Pressen är lite högre än vanligt då det är riktigt prestigefullt att placera sig bra på något av Vasaloppens lopp, då de är de enda lopp normala människor utanför sporten kan förstå hur bra ens prestationer på cykeln är. Banan är i det enklaste laget vilket gör det svårt då många starka cyklister orkar och klarar av att hänga med på annat sätt än om det skulle vara mycket singletrack och stigcykling. Att det dessutom var motvind till Mora gjorde förutsättningarna ännu sämre.

08:15 gick starten för oss och det var en behaglig fart uppför startbacken. Första attacken kom av Gustav Johansson och därefter skedde små attacker titt som tätt. Jag kände mig bra och höll mig långt framme. Gjorde en stor del av dragjobbet första kilometrarna samtidigt som Daniel Brengdahl och Johan Svensson gick iväg innan spurtpriset i Smågan och fick ett tiotal sekunder. Jag drog igenom klungan som trea genom Smågan. Strax därefter gick det iväg några fler, b.la. teamkompis Anders Solin, Edvin Lindh och någon mer och gick ikapp duon. Själv sjönk jag ned i fältet och hade svårigheter att ta mig fram igen. Hyfsat lugn åkning och motvind gjorde att farten var ganska låg bitvis och många åkte med. Genom Mångsbodarna var jag så långt ned som 37:e man och kände mig lätt stressad, då jag trodde att det skulle börja gå fort i backarna runt Tennäng och Risberg. Tog mig sakta men säkert framåt i fältet och vid Tennäng fick jag en ny flaska sportdryck av pappa med 61 kilometer kvar. Klungan var fortsatt drygt 100 man stor och då trodde jag verkligen att det skulle tryckas på ordentligt i Risbergsbackarna. Men det gick inte så fort som jag hade trott och det var väl lite tur i oturen. Tur, då jag låg för långt bak för att täppa en möjlig lucka längre fram, men skönt just därför.

När vi klarat av det kuperade Risberg tog jag mig fram ännu lite mer. När vi körde jämte Vasaloppsvägen efter drygt 42 kilometer låg jag bakom Sparr och även senare Micke Olsson vilket var en trygghet att ligga i närheten av dem, som är duktiga på att ta sig fram i klungor. När vi passerade bergspriset i Evertsberg efter lite mer än halva loppet hade Viktor Junell och Daniel Brengdahl återigen attackerat och fått en lucka på uppemot 30 sekunder. Jag passerade som 15:e man i Evertsberg och fortfarande var det nästan 100 cyklister i klungan bakom Brengdahl och Junell. En minut senare började det regna och och regna ordentligt och det blev begränsat synfält i utförslöporna efter Evertsberg och ned till Vasslan.

I Vasslan stod pappa med en ny flaska sportdryck men fältet var utdraget och det gick riktigt fort så bestämde mig för att inte ens försöka ta flaskan. Hade dryck kvar och Isaks föräldrar skulle stå i Hökberg med en flaska, så jag skulle ta den istället tänkte jag. Kunde avancera fram lagom till Lundbäcksbackarna och se teamkompis Isak få en mindre lucka på vägarna därefter. Jag låg i tät i klungan bakom och ville se Isak köra ifrån oss, men luckan förblev lika stor och vi gick snart ikapp igen.
Nu skulle det komma ett kritiskt avgörande i loppet, trodde jag. Oxbergsbackarna. Stenhårda och en ganska lång backe där det brukar tryckas på ordentligt. Låg ganska långt fram in i backen på hjul på Mathias Helin. Jag hade rätt, det trycktes på ordentligt där framme och och fältet splittrades. Mathias tvingades släppa Henke Janssons hjul och 100 meter innan toppen gick jag om och förbi Mathias för att försöka ansluta fram igen, vilket jag lyckades med strax före Oxbergskontrollen. Farten sänktes dessvärre efter kontrollen och folk kunde ansluta bakifrån igen, vilket var riktigt synd för där skulle det kunna kastas av en hel del fler människor. Vi var ca 19-20 personer vid kontrollen i Oxberg som hade en mindre lucka till övriga. Men det trycktes ihop efter kontrollen. När vi närmade oss Gopshus skidbacke efter drygt 70 kilometer hade jag tagit mig längst fram igen, skönt att inte ligga för långt bak. Här gjorde Erik Mattelin en fartökning som ingen svarade på, funderade en sekund på att attackera ikapp men bestämde mig för att inte göra det. Mattelins lucka ökade och till slut var han utom synfält. Blev lite orolig att andra skulle kolla för mycket på varandra för att glömma att Mattelin var framför då farten sänktes ordentligt. Han fick snabbt en lucka på över 30 sekunder.

Jag bestämde mig där och då att hoppas att Mattelin skulle hålla undan och ta hem en storslagen seger och även vässa armbågarna och hålla mig inom topp 10 resten av resan. Favoriterna höll sig långt fram och jag kände mig riktigt stark.

Vi närmar oss Hökberg och drickalangning. Farten höjs i backen upp till Hökbergskontrollen och jag låg alldeles för långt på vänster sida för att komma åt Isaks föräldrar som langade sportdryck. Missade då även att ta flaska även där, men jag hade fortsatt dryck kvar i flaskan. Passerade Hökberg som 14:e man och fortsatte ligga med långt fram. Kände mig fortsatt stark och bestämde mig för att komma topp 10. Mattelin var fortfarande en bra bit framför och jag unnade honom verkligen att vinna. Vi passerade Läde med drygt 15 kilometer kvar till mål och man kände på cyklisterna att alla var på hugget för att ta sig fram.

När vi passerade Eldris med sista 9 kilometerna kvar körde Calle Friberg in i en stolpe och fastnade med styret i snitslarna. Jag låg precis bakom och han lyckades rätta upp det där och bli av med pinnen och bandet. Körningen började bli orolig och det kom små attacker då och då. Med 6 kilometer kvar hämtade vi in Mattelin igen som gjorde det starkt försök. Strax därefter såg jag min chans och försökte en fartökning. Fick med mig Albin Johansson och vi försökte samarbeta men de kom ikapp igen strax därefter. Hade som tur var fortsatt bra tryck i benen. In mot Hemus och skidstadion och det trycker på bakifrån och folk försöker ta sig fram på dumma och farliga ställen. Dessvärre innebar det att jag kom bakåt i klungan. Farten var skyhög i motvinden men trots det kände jag mig stark. Omöjligt att ta sig fram vilket gjorde mig rätt irriterad. Personer jag inte ens visste var med i förstaklungan visade sig för första gången de sista kilometrarna.

Vi körde under Oxbergsvägen och in mot Moraparken. När vi hade löparbanan på höger sida och dammen på vänster valde en cyklist att ta vänster om en björk som står mitt i, för att försöka avancera. Bestämde mig för att även jag ta hans spår. Dessvärre stod det en äldre dam och kollade precis bakom björken. När cyklisten framför mig passerat henne fick hon för sig att gå från sitt ställe, gick ut mitt framför  10 meter framför mig och jag får ställa mig på bromsarna och veja för att inte damma rätt in i henne. Förlorade fart, tid och placeringar i detta kritiska läge och jag blev riktigt jävla förbannad. Skulle omöjligt kunna avancera fram genom campingen och in på upploppet och låg runt 25-30 placering riktigt jävla sur. Jag var värd mer. Kom in i mål 3 sekunder bakom Emil Lindgren som spurtade hem segern men hade 22 till personer framför mig. 3 sekunder från seger. På en 24:e plats. Borde var nöjd, 3 sekunder från seger i Cykelvasan är egentligen riktigt riktigt bra, men jag kan omöjligt vara nöjd med så många framför mig. Jag vet att jag kan bättre. Nästa år går det bättre.

Strava:

9:a på Finnmarksturen och bästa U23:a!

Halloj!

Idag kördes Finnmarksturen i Ludvika. Cupens sjunde deltävling och året till ära även Svenska Mästerskapen i XCM. I och med att det vankades mästerskap var startfältet tuffare än nånsin. De har även förlängt banan med 12 kilometer från tidigare så den nu mäter in på 81km, istället för 69 som den var tidigare. De delar som lagts till var till stora delar utmanande och riktigt fina stigpartier och fler backar som tog musten ur en. Men det var verkligen en förändring åt rätt håll. Kudos CSK Ludvika!

Visste flera dagar innan start att det skulle bli riktigt varmt på tävlingsdagen, därför gällde det att börja ladda ordentligt med vätska och vätskeersättning några dagar i förväg. Jag har normalt sett inte något problem att ta ut mig länge i 30 gradig värme, så jag var inte så orolig.

Kom till Ludvika och var taggad på att tävla. Benen kändes bra på uppvärmningen och jag var riktigt laddad att köra och var nyfiken på de nya delarna. Starten gick kl 11:00 och jag kom ivägbra bakom masteråkarna som inte tog det lugnt utan brassade på i över 40km/h. Lite väl snabbt kan jag tycka då det är masterstart för att undvika risker för olyckor. I första backen, när mastern släppt oss fria låg jag bra med långt fram. Tyckte benen kändes skitbra och jag gick upp jämsides med Wengelin sedan förbi, för att sedan köra i mitt tempo upp. Tryckte på lagom hårt utan att gå på alltför mycket rött, och väl uppe fortsatte jag gasa på. Låg där framme i 3-4 kilometer innan jag fick sällskap av Jesper Svensson på höger sida. Men när första stigarna och de lite trängre partierna började komma var det fight om placeringar och jag kom bak rätt mycket. Stressade inte upp mig över det utan fokuserade på att det var långt kvar.

Det trycktes på bakifrån på elljusspåren efter en dryg mil och jag tyckte det gick för långsamt så många orkade hänga på. Många hetsiga omkörningar. Lyckades ändå ta mig upp i fältet en hel del igen och när den första nya stigen skulle dyka upp efter 17 kilometer dök jag in på den som 9:e man, bakom Jesper. Det gick fort där framme och jag kände mig som en riktig klumpeduns på stigen, svårt att hitta flytet som behövdes och var tvungen att slösa mycket krafter på att gå på kraft istället för teknik.
Kommer ut från stigen med ett par meters lucka upp till Jesper, får en olycklig liten sladd i sprängstensgruset och vips var det 50 meter fram. Kollade bak och såg att även Albin Johansson hade det kämpigt och hade lucka upp till mig. Två val, sakta ned, låta Albin och resterande komma ikapp, eller ge plattan i matten för att ansluta framåt istället. Valet var enkelt. Plattan i mattan. Kunde ansluta efter ett tag och hann återhämta mig ett tag innan jag började gå med och ta förningar. Jag kände mig fortsatt stark och lugn i min åkning, drack Enervit så fort tillfälle gavs och tog gels för att få i mig socker och koffein.

Efter 27km var första langning, fick en ny flaska Enervit av mamma och en kall flaska vatten av Fredrik att hälla över mig. Riktigt avkylande och skönt. Tempot hade blivit mycket mer behagligt och gick bitvis ganska lugnt, oroade mig nästan att de skulle kunna ansluta bakifrån. Men det gjorde de inte och man såg inget av dem heller.

I täten var vi 9 stycken, Serneke i form av Emil Lindgren, Micke Olsson och Johan Norén. Sedan var vi ensamvargarna, Calle Friberg, Erik Mattelin, Jesper Svensson, Micke Flockhart, Matthias Wengelin och jag. Kilometrarna tickade förbi och vips var vi på cykelbanorna påväg mot Ludvika igen. Det gick fort men inte dödsfort, men jag visste vad som skulle komma. Backarna vid Högberget och backpriset. Det skulle det garanterat gå fort. Ned för trapporna sedan upp på andra sidan vägen, sedan gick det fort. Krigade mig med på håret och tappade några meter på toppen men lyckades ansluta igen när det lugnade ned sig lite efter backpriset.

Visste att det skulle bli tufft att gå med i detta tempo i nästan 40 kilometer till. Efter 44 kilometer får jag en till flaska Enervit och vatten att hälla över mig. Tre kilometer senare var jag kokt. Vi hade precis påbörjat en stigning på en av de nya delarna. Tempot var högt och jag tvingades vika ned mig och se övriga segla ifrån. Tänkte att jag kör på i mitt tempo och försöker hålla de jagande bakom mig så länge jag kunde. Men att gå ensam i 33 kilometer skulle vara svårt.
På de nya stigarna började jag komma ifatt fler och fler damer som startat en timme före oss, ropade i tid och att jag var en ensam cyklist och alla flyttade på sig och hejade på. Föredömen, fler borde göra likadant.

Fick efter några kilometer syn på en välbekant rygg, Mattelin hade även han tröttats ut och släppt tätklungan. Körde ikapp honom på stigarna och vi fick till ett bra samarbete. Vi sa till varann att de inte skulle få närma sig bakifrån och gasade på allt vi hade. Efter 57 kilometer grillade han mig uppför en backe och det högg till på insida lår, först vänster sedan höger. Lyckades trampa ur krampen på nästkommande stig, men blev orolig för kommande backar.

Vid Hagge och kontrollen efter 63 kilometer började vi fråga samtliga människor som stod där hur långt det var upp till dem framför. Inte en enda svarade och blev riktigt förbannad. Så svårt kan det väl inte vara att uppskatta. Efter Hagge väntade en lång grusvägsstigning på ca 100 höjdmeter. Mattelin grillade mig ordentligt första halvan och jag såg honom segla iväg ett tag. Men kunde samla mina krafter och knapra in igen och låg i rygg på toppen av backen. Nu var det bara en lång backe kvar, Leos backe. Skulle jag kunna kriga mig med uppför den också...?

Men innan Leos backe var det långt utför på grusvägar. En lite lugnare del av banan men vi vågade inte ta det så lugnt utan körde på. Leos backe närmade sig och vi skymtade en gulaktig tröja en bit framför. Frågade oss om det var Jesper som tröttnat, men visade sig vara en dam från Gävle CA.  Synd...

Erik gick förbi ganska tidigt i Leos backe och satte fart, försökte inte ens följa till en början utan körde mitt tempo. Avståndet blev sakta större och på toppen hade han väl drygt 100-150 meter. Retliga 150 meter som ökade något bitvis, sedan minskade, sedan ökade. Ut på asfalten med 3 kilometer kvar till mål. Tryckte på allt jag orkade. Närmade mig inte och såg inte heller någon jagande bakom. Kunde börja andas ut lite. Av asfalten och in på gräset och stigar igen. 1 kilometer. Ville bara i mål nu. Kom imål som 9:a, 3:46 efter Wengelin som tog en välförtjänt seger, och som första U23a.

Riktigt nöjd med känslan under dagen och att jag vågade prova gå med täten tills det brast. Även riktigt nöjd att jag kunde sy ihop det riktigt bra och även dra ifrån bakomvarande klunga sista 30 kilometrarna tillsammans med Mattelin.

Nu till klagomål. Jag tycker det är riktigt dåligt att Svenska Cykelförbundet att inte dela ut mästartröja i u23 klassen i XCM. Eller ens ha en priscermoni där de tar upp u23or.  Samtliga andra klasser får pallplaceringar, dam och herr-juniorer samt dam och herr-elit får mästartröjor. Varför inte även dam och herr u23?
Det är ju ändå ett mästerskap och det delas ut tröjor i samtliga andra grenar. XCO, CX, Landsväg, tempo. Tycker det är riktigt dåligt. Man borde kunna göra som på XCO-SM där första u23a i mål får tröjan, fast man fortfarande tävlar i elitklassen. Dåligt, SWEcycling. Hoppas på förändringar i framtiden, förhoppningsvis redan till nästa SM.

Strava:



Bilder:

Foto: Happyride.se

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

 

Foto: Håkan Åkesson

Foto: Håkan Åkesson

Redo för Långlopps-SM och Finnmarksturen!

Halloj!

Lördag kväll, kvällen innan den sjunde deltävlingen i Långloppscupen tillika långlopps-SM i år. Banan är förlängd med ca 12 kilometer till i år och enligt säkra källor är dessa kilometer riktigt fina. Nu mäter den upp i 81 kilometer och dryga 1500 höjdmeter, det kommer vara riktigt hårt imorgon i värmen. Även startfältet är extra hårt då det vankas mästerskap.

Uppladdningen denna vecka har varit jobb och korta MTB-pass på stigar. Värmen och tidiga jobbmorgnar har gjort att känslan varit typiskt stekt hela veckan men det har trots det gått fort de gånger jag tagit i.

Även idag vankades det jobb och blev då tvungen att köra ett tidigt väckningspass innan frukost. Låg puls och seg känsla, samt möte med ett par hundägare som var ute och promenerade MTB-spåret i Ransta halv 8 en lördagsmorgon. Trots det slog jag till med en helt okej tid på testvarvet, 5 sekunder snabbare än förra lördagen och 10 slag lägre i snittpuls. Man möjligtvis vara för att jag körde innan frukost, brukar ha något lägre puls då.

Starten går imorgon kl 11 och det kommer gå fort, vara varmt och nyckeln är att kunna anpassa sig till värmen och få i sig tillräckligt med vätska och salter, sedan möjligtvis även kunna kyla ned kroppen med kallt vatten.

Vi hörs efter Turen!