Mental seger i Bergslagsloppet!

Halloj!

Idag var det dags för Bergslagsloppet för tredje året i följd. Eller ja, 2015 och 2016 har det ju gått samtidigt som långlopps SM. Skönt nog är det inte en dagsresa bort till Ånnaboda utanför Garphyttan så med en tidig morgon stack jag och pappa dit imorse.

Regnet smattrade hela dagen igår och ökade i natt, så mitt val att välja bort Specializeds Renegade-däck till deras Fast Track var 100 % positivt. Körde ju med Renegade i leran nere i Alingsås och vi alla vet ju hur det gick. Med två nya greppiga däck och två vilodagar av cykeln var jag peppad.
Jag gillar banan i Ånnaboda, den är hård och jobbig, med många höjdmeter och mycket stig. Mina två tidigare starter i loppet har båda slutat med krampfester sista kilometerna men två stycken fjärdeplatser i juniorklassen på SM, så jag vet att jag kan köra bra här.

Lite mildare start än tidigare då vi nu startade uppe vid campingen istället för i botten av slalombacken. Om det var bra eller dåligt låter jag vara osagt. Lugn start första kilometerna och jag låg med långt framme. När stigarna började efter ca en mil började det tyckas på där framme och jag slet ont på första stigen som är lite slakmota. Kunde täppa luckan lagom till nästa stig men där tappade jag ännu mer. Limpan gick om och ökade lite, men jag försökte få ner mina ogenomsynliga Oakleyglasögon i bakfickan så han fick en mindre lucka. Han väntade dock in mig på grusvägarna efter igen. Rätt långt till gruppen framför och rätt långt till gruppen bakom.

När jag och Limpan kom tillbaka till Ånnaboda igen efter första loopen på ca 22km fick jag en ny flaska sportdryck av pappa. Vi låg då och körde om position 6-7.

På den normalt sett roliga stigen strax efter varvningen som man nu inte såg under leran och vattnet fick jag sladd på framhjulet och försökte parera upp det. Olyckligtvis stod det två ungbjörkar i vägen och jag tog en flygtur över styret och kände när jag landade på ryggen ett par meter längre ner hur det knakade till. Tyvärr var det inte ryggen som knakade utan glasögonen som jag någon mil tidigare pulat ner i fickan. Aja, får se om de går att fixa med lite silvertejp. I min iver att ta mig upp och inte tappa alltför många sekunder till Limpan märkte jag inte att flaskan ramlat ur. Osis. Hoppade upp och tryckte på igen och inte många meter senare ser jag Erik Mattelin stå och laga punktering. Plötsligt var det bara fem stycken framför.
Kom efter några kilometer ifatt Limpan igen och vi började samarbeta riktigt bra med långa och snabba förningar. Det var också här jag märkte att jag inte hade någon flaska. Det var ju trots allt ingen solig sommardag och krisade det fanns det ju en hel del vattenpölar att doppa tungan i.

Snart kom vi till ännu en banändring för året, där vi som körde 67km skulle svänga höger in på en stig, medan de som körde 46km skulle rakt på. Tidigare år har vi också kört rakt på och tillsammans med att det vår väldigt små skyltar lyckades vi köra fel. Märkte det rätt fort och vi kunde vända utan att tappa mycket mer än 40-45sek. Var ändå oroliga att de skulle närma sig bakifrån.

Strax därefter kom vi ut i Klockhammar där pappa, farmor och farfar stod med en ny flaska. Äntligen, tänkte jag samtidigt som jag skrek "jag tappade flaskan" till pappa som misshörde och drog tillbaka armen med flaskan. Fick då ingen vätska där heller och jag trodde jag skulle vara rökt. Kunde dock få ett par klunkar sportdryck av Limpan, stort tack!

Tillsammans krigade vi på i lerbadet och jag tror vi hade rätt bra tryck och kände oss jämnstarka. Efter någon mil kom vi återigen in på en ny del på banan. Kul, trodde jag, men icke. I början var det så mycket sten så det var som att köra uppför en lång jävla rullstensås. När den äntligen tog slut trodde jag att vi hade kommit fel och kört in på nån Novemberkåsa bana. En traktorstig fylld med ett par decimeter djup lera och ännu ett par decimeter vatten över det. Givetvis var det ju uppför också. Var tvungen att klicka ur foten en gång för att stabilisera upp mig annars tog jag mig med nöd och näppe upp.

I slutet av stigen är vi helt plötsligt fyra. Vad hände där? Johan Norén och Marcus Jansson hade kommit som spjut bakifrån, när de legat före oss hela tiden och vi hade inte kört om dem någonstans. De hade tydligen kört fel tidigare där långa banan vek åt höger och korta rakt på. Iallafall, farten höjdes ytterligare och jag kände att jag började bli lite trött och seg i huvudet utan vätska sista 30 kilometerna. Tillbaka till Klockhammar och Klockhammarbacken där jag kände att det var bäst att släppa iväg Norén och Jansson, men hoppades att Limpan inte skulle orka med dem. En bit upp i backen fick jag äntligen min flaska sportdryck av pappa. Krigade på ensam och långsamt, visste att det i princip skulle vara omöjligt att köra ifatt de framför, och hoppades innerligt att Limpan inte skulle gilla sällskapet där framme och vänta in mig igen. Men icke. Insåg sedan att jag skulle få köra solo sista 22 kilometerna in till mål och insåg att det skulle bli brutalt jobbigt. Men jag krigade på så hårt jag kunde, men som vanligt när man ligger själv på tävlingar tycker man att man kör riktigt jävla långsamt.

Jag tappade ju stadigt på de framför och jag lyckades hålla ut ända till Flimmerbacken med dryga 6-7km kvar till mål innan Mattelin bokstavligt talat kom utskjuten ur en kanon och drog förbi. (Det var militärövningar intill där de test sköt massa kanoner). Han seglade iväg och jag kollade bak och såg en Falu CK tröja förskräckligt nära bakom. På stigarna efter lyckades jag komma ifatt Mattelin igen då han fastnat i en vattenpöl. Även jag fastnade i den, och den var så djup så jag doppade händerna som jag hade på styret. Helt sjukt mycket vatten. Kunde hålla ryggen på Mattelin ett litet tag iallafall innan benen sa stopp på skidgatorna intill Ånnaboda. Det började passeras fler och fler motionärer som kört den kortare rundan och jag blev ju som alltid lika nervös att man skulle fastna bakom så falu-killen skulle komma ifatt. Men som tur var gick allt smidigt och det var först när jag körde uppför sista lilla gräsknäppan på Ånnaboda stadion jag kunde slappna av lite. Rullade imål som nöjd 8:a men med en mental seger.

Bra känsla, hög puls (två slag över tröskel i snitt i de 2h47min jag var ute) och ingen kramp trots bristande vätskeintag. Hade bra inställning innan och under loppet och hade kul i leran istället för att låta den bryta ner mig. Skönt att känna denna känsla igen!! Dock inte riktigt på samma nivå än men två steg framåt!! Bästa känslan sedan SM i Värnamo.

Nu återstår endast två tävlingar, sista långloppscupen i Ulricehamn den 23:e september, sedan sista SWE-CUP i Östersund sista september. Sedan en efterlängtad off-season!

Strava:

Bockstensturen 100km

Halloj!

Ännu en deltävling i Långloppscupen är över, och nu återstår endast Västgötaloppet den 23:e september. Ska bli skönt att få gå in i off-season och sedan vinterträning igen, känns just nu väldigt välbehövligt. Men, nu till Bockstensturen.

Vi åkte ner till Varberg tidigt i fredags, för att komma ner i hyfsad tid så jag skulle hinna cykla lite. Åkte in mot fästningen, slog upp CRTs tält, badade i havet sedan stack jag ut bansträckningen mot Åkulla, där vi skulle bo. Körde första 43km av banan, och den var lika som i fjol förutom starten genom stan.

Lördag, solen sken och det blåste inte så mycket, vilket var grymt skönt. Värmde upp längs strandpromenaden och körde gamla banvallen längs vattnet 3ggr, som är de sista 2 kilometerna innan mål.

Starten gick kl 11 och det gick lugnt, riktigt lugnt efter masterbilen. Höll mig riktigt långt framme, för brukar ha en tendens att falla bakåt ofrivilligt. Nu höll jag mig framme och när Mattias Brolin efter några få kilometer attackerar är jag en av dom som går upp och försöker dra ikapp honom. Riktigt roligt och inte ofta jag ligger i den positionen.

När backarna sedan började efter dryga 17 kilometer hade jag fallit bak lite, fastnade bakom ett par som släppte klungan framför, gick om, jagade ikapp men gick på rött alldeles för mycket. Kom ifatt efter ett tag men till priset av att jag fick en längre svacka. Kom, trots svackan ifatt Adam som i sig hade en mindre lucka fram till det som då var andraklungan. Sedan hämtade vi även in Daniel Wennergren som också han tappat klungan. Men strax innan första langningen i Åkulla kom vi ifatt igenom, samtidigt som jag fick ett par nya rena glasögon och en ny flaska sportdryck.

Efter Åkulla kände jag mig stark igen och gjorde mycket jobb, vi kom ifatt Axel Höglund samt två till killar. Jag och Adam åkte runt och snackade skit och hade allmänt roligt. Började trycka i mig gels samt GT tabletter innan banans värsta stigning skulle ta sin början.
Märkte att teammate Jonathan hade krigat sig ifatt vår lilla klunga och körde riktigt starkt uppför den 750meter/75hm långa backen. Jag låg på Jonathans hjul och kände mig stark. Klungan bestod nu av mig, Jonathan, Adam, Wennergren, Sebastian Norberg samt två till killar.

Inför andra langning i Åkulla efter drygt 43 kilometer fick jag ny flaska sportdryck och kastade av mig glasögonen som nu var igensvettade och skitiga. Hann nu bara ca 3-4 kilometer till innan dagens andra stora svacka kom, på samma ställe som ifjol. Fick en deja vú. I år var de dock för starka för att jag skulle orka slita mig med, och fick släppa lucka framåt tillsammans med Wennergren som inte heller var på topp idag. In i dagens andra stora stigning, Grimeton Torstorp Climb, tog jag in på dem sekund för sekund. Men ungefär halvvägs in i den kilometerlånga backen kände jag det. Krampen kom smygande. Kollade ner på min Garmin edge 820 och insåg att 47 av de 100 kilometerna var avverkade. Inte ens hälften. Va fan liksom. Vad händer? Krampen kom i höger baksida lår, men trampade vidare med hög kadens och masserade bort den. Klungan jag hade varit uppe och nosat på var nu long gone, och detsamma gällde Wennergren bakom mig. Var nu helt ensam och nu kände jag mig stark igen. Mosade på och hoppades kunna ta in de kanske 30 sekunder Jonathan och Adams klunga fått. Tryckte på ordentligt i nästan en mil och kände mig starkare än någonsin tidigare i loppet.

Men efter ungefär 10 kilometer kom krampen och svackan tillbaka, och jag hade inget annat val än att växla ner och förbanna mig själv. Blev snart ikappkörd av en klunga med Henrik Mård i spets, tillsammans med Viktor Ludvigsson, Axel Höglund mm. Slet mig med dem och efter ett tag körde vi förbi ett torp där de boende langade öl i små glas. Mård fick tag på ett medan Viktor och jag missade, och i och med att det ändå gick såpass dåligt (iallafall för mig) skrattade vi till varann och sa att vi skulle vända. Det gjorde vi inte utan krigade på.

Kom ifatt Sebastian Norberg som såg riktigt trött ut. Strax efter det kom krampen på riktigt med 30 kilometer till mål. Höger baksida. Vänster baksida. Och värst av allt. Vänster insida. Kändes som om någon stod och stack in nålar på insida låret och jag hade inget annat val än att stanna, hoppa av hojen och andas ut. Ungefär där tog min andra chans på tävlingen slut.Jag lessnade rejält och varje gång jag försökte trycka på kom krampen tillbaka. Var övertygad om att jag låg sist, att alla herr och dam motionärer snart skulle komma susande förbi i sina gympadojjor och 17 kiloscyklar.

När skogsstigarna äntligen tog slut och man med 2 mil kvar skulle vika tillbaka i motvinden till Varberg kom ännu en klunga ifatt. Försökte hänga på men krampen sa stopp. Efter ytterligare ett par kilometer susar Tobias Evertsson om och jag hade ingen tanke på att ens försöka hänga på. Det kändes lönlöst. Men senare när Henrik Grass körde om chansade jag och gick med. Kändes hyfsat (aka dåligt, men krampen under kontroll) och tillsammans hämtade vi in Evertsson igen och vi tre sällskapade och hjälptes åt till stigarna kom med en mil kvar. Då gick jag upp i tät och körde i lagom fart. Det kändes som en evighet innan de tog slut och asfalten/cykelbanorna var ett framför oss mot mål. Var trött överallt, orkade knappt hålla upp huvudet.

När vi senare svängde in de sista två kilometerna på banvallen tog jag mig förbi en motionär på den trånga stigen och fick ett par meter till Grass och Evertsson. Tryckte på och attackerade på samma ställe jag attackerade Öijer i fjol. Denna gången höll attacken in i mål och jag har aldrig varit så tacksam att kliva av cykeln.

Låg på sidan i gräset så länge att flera kom fram och frågade om jag levde. Nja. Knappt. Funderade på var krampen kommer ifrån. Varför så tidigt? Hade problem med kramp för ett par år sedan, men då endast med några kilometer kvar till mål. Nu, två tävlingar i rad, efter ca 2h? Tidigare i år, ingenting. Ingen kramp alls. Krampkänning, ja visst, men inte kramp så här. Varför?

Är det någon som har bilder från misären igår skulle jag gärna se/använda dom, skicka till akessonerik3@gmail.com


Strava:

Cykelvasan 17

Halloj!

Vasan är återigen körd och en racerapport kommer här.

Tog Dustern upp till Sälen och Lindvallen i fredags och kom upp i hyfsad tid på eftermiddagen. Stack ut en sväng på hojen och körde upp till toppen på fjället, sedan ner den rosa leden, riktigt flowig och fin. Balsam för själen. Helt annan känsla än förra helgen och jag började tro att resan mellan Sälen och Mora skulle gå ganska bra iallafall. Visste att mitt tidigare mål på top 50 och under 2:50 skulle bli svår med den "uppladdning"/kroppsliga och mentala kaos jag haft inför detta. Här kan ni läsa om det om ni missat det.

Uppstigning 04:55 för att packa ihop och äta frukost innan avfärd ner till Berga By och Vasaloppsstarten. Ställde oss i kö för att få lägga in cykeln i fållan ca 06:30. Fållan öppnade 06:45 till fålla 1. Fick höra att de som för tillfället ligger topp 10 i långloppscupen får starta i fålla 0, dvs längre tid att värma upp samt stå längst fram. Jag ligger 11:a i cupen. Lite besviken där, man vad ska man göra. Hade jag varit i min bästa form kanske jag skulle gynnas mer av det. Nu stod jag långt bak i led 1 istället.

Starten gick 08:15 och vi rullade uppför startbacken. Kunde ta en hel del placeringar på vägen upp men det var svårt att passera fler. Såg att det var några som gick i utbrytning i slutet av backen medan klungan körde riktigt långsamt. Ett par hundra cyklister i förstaklungan gissar jag, vilket inte alls var roligt. Omöjligt att ta sig fram och det gick för långsamt. Vägen till Mångsbodarna gick 2 minuter långsammare än ifjol...

Känslan var helt okej, slet rätt mycket bitvis men jämförelsevis med hur det var förra helgen flöt jag på moln nu. Hade som sagt innan start bytt fokus från bra placering/bra tid till att ha kul, och det hade jag. Låg i en bra klunga med b.la. Martin Setterberg som (äntligen) tävlar igen, vilket är roligt. Även Samuel Lord, Erik Bergström Frisk, Emil Hedlund samt ett 10-tal till var med i klungan. Fick langning av Nordins i Tennäng (stort tack!), strax efter det fick jag en kortare svacka i backarna innan Risberg, men lyckades hålla mig kvar i klungan som sprack upp lite.

Kändes fortsatt helt okej vid kontrollen i Risberg, där jag skymtade Isak som kört klart sin hårnålskurva när jag gick in i den, vilket var ett tecken på att det dittills gått ganska bra. Även Anders och Jonathan låg mellan oss, så vi låg ganska tätt ihop.

Längs vägen efter ca 43-44kilometer stod Patric och Filip och hejade och skrek att jag va 30sek efter Isak. In genom kontrollen i Evertsberg som är halvvägs in i loppet fick jag en ny flaska av familjen Wallin (stort tack!). Drack, tog en gel och satte mig på överröret och avancerade utför asfalten. Strax efter det skulle jag göra en fartökning när jag kände att det började krypa lite i höger baksida lår. Vafan liksom. Det var ju 4 mil kvar. Växlade ner och la mig längre bak, och det försvann. När vi ett par kilometer senare gick under Vasaloppsvägen och upp i backen innan Lundbäcksbackarna smällde det till på riktigt. Först höger sedan vänster. Finns inte så mycket man kan göra efter det annat än att dricka, massera, äta GT-tabletter och trampa lätt. Klunga efter klunga passerade och det var jag och Mathias Bohman som båda hade kramp överrallt i benen som åkte tillsammans och pratade, peppade och hatade livet tillsammans de sista 38 kilometerna. Vid Hökberg stod Nordins igen och jag tog tacksamt emot en ny flaska samt en gel som jag tryckte i mig. Då var det endast ca 20 kilometer kvar och jag hade kört med kramp i 18 kilometer. Nu var det dock mer lättrullat genom Eldris och in mot Mora men varken jag eller Mattias kunde köra fortare. Vi växeldrog för att hjälpas åt att komma imål under skamgränsen 3 timmar. Det var inte förrän vi passerade Hemus skidstadion med 3 kilometer kvar jag var säker på att vi skulle klara det. Igenom campingen och över den utlagda bron för att sedan komma ut på det långa upploppet där jag inte ville eller kunde spurta. Några sekunder hit eller dit när det ändå är en dålig tid gör inte så mycket. Klockan stannade på 2:55:51 vilket är typ 10 min efter det jag vet att jag kan klara av, men ändå godkänt med knappt styrfart sista nästan 40 kilometerna. Placering vet jag inte men runt 140-150 skulle jag tro.

Nya tag nästa år. Nu vet jag vad jag ska träna mer på inför detta lopp som är betydligt svårare än vanliga långlopp.

Stort tack till Cykloteket Racing Team, familjen Nordin och familjen Wallin för langning och påhejande, samt alla andra som skrek några peppande ord längs med spåret till mig. Eller till nån annan som heter Erik som kanske låg nära, men jag tog åt mig av orden ändå.

Foto: Happyride.se

Strava:

Nej, Nej, Nej...

Årets stora mål Långlopps-SM i Motala blev ett fiasko. Nej, det blev inte ens det. Det blev resultatet av en totalt utmattad kropp och ett urpumpat psyke. Det märktes redan förra helgen att kropp och knopp var påväg i en nedåtgående spiral utan botten. Efter SM i Värnamo och de överraskande framgångar jag fick där var jag redo att slipa formen ännu mer till det SM som jag faktiskt ville prestera på, två veckor senare. Trots att SM i Värnamo inte var huvudmålet i år kände jag fortfarande stor press på mig själv, inte minst av mig själv. När den pressen sedan gick över efter SM blev jag mentalt utmattad. En tomhet genom kroppen. Jag sköt det åt sidan och tränade på, trots att jag kände mig trött flera dagar efteråt. Åkte ner till Alingsås förra helgen för att försöka tävla mig tillbaka. Men två krascher senare på lördagen var dagen över med en krokig bakväxel. Försökte ladda om till UCI Marathon World Series på söndagen och jag kände mig trött på uppvärmningen. I startbacken sprängde jag mig själv när jag försökte gå med förstaklungan. Blev tröttare och tröttare, och ut på andra loopen tog jag i men jag kom knappt framåt. Jag orkade helt enkelt inte. Rullade igenom resten av loppet i distansfart men mycket besviken och mentalt svagare. Bestämde mig att vila mig igenom veckan inför SM. Men med väldigt mycket jobb de senaste veckorna och aldrig någon riktig vila blev jag bara tröttare. Jag kände mig utmattad efter en jobbdag, orkade ingenting. Åkte ner till Motala på fredagen i hopp om att allt skulle vända när jag bara satte mig på sadeln och gasade. Jag och Pär körde igenom första loopen på fredagskvällen och redan då kände jag att benen var tunga och jag var tvungen att andas med hela överkroppen. Allt sa nej. Kroppen, huvudet, allt. Trots detta ville jag verkligen göra ett bra lopp och på morgonen var tävlingångesten värre än normalt. Ville intala mig att det var pågrund av att klockan ringde tidigt, att det blåste förbaskat mycket, att regnet var hotfullt nära eller att det var 90km långt. Att när jag väl fick på mig tävlingskläderna och trampade iväg mot startområdet skulle allt vända. Det kändes som jag trampade i nygjuten betong. Benen var tunga, kroppen sa varför gör jag detta. Stod på startlinjen och ville så gärna köra bra. Första 5 kilometerna gick egentligen inte så galet fort, men när pulsen gick upp över 150 skrek kroppen i protest. Försökte pressa mig med de framför medan fler och fler passerade mig. Tappade ryggar jag normalt sett inte skulle behöva slita värst mycket för att hänga på. Tog i allt jag hade men de flöt iväg. Efter 8 kilometer hade jag tappat klungan jag egentligen borde ha tappat efter 80 kilometer. Slutade att försöka ta i och rullade med tårarna i halsen vidare för att ta mig tillbaka. Motionärer passerade som ånglok medan fler och fler "jag är värdelös" "varför lyssnar jag inte på min kropp" och  "hur fan kan man bli så jävla dålig på bara två veckor"-tankar formades i huvudet. Tillbaka efter första loopen efter drygt 20 kilometer ser jag mamma och jag hoppar av cykeln och slänger mig på sidan och bryter ihop. Gråter och analyserar varför. För hårt tränande. För mycket tävlande. För mycket resande. För mycket jobb. För lite vaken vila. För lite sömn. För mycket för huvudet som inte orkar. Undrar hur fan jag ska hinna tillbaka till hyfsad form till vasan om en vecka. Struntar i Finnmarksturen för att vara hemma och vila en dag. En endaste liten dags vila. Från cykling, jobb och resande.