Idag var det dags för Bergslagsloppet för tredje året i följd. Eller ja, 2015 och 2016 har det ju gått samtidigt som långlopps SM. Skönt nog är det inte en dagsresa bort till Ånnaboda utanför Garphyttan så med en tidig morgon stack jag och pappa dit imorse.
Regnet smattrade hela dagen igår och ökade i natt, så mitt val att välja bort Specializeds Renegade-däck till deras Fast Track var 100 % positivt. Körde ju med Renegade i leran nere i Alingsås och vi alla vet ju hur det gick. Med två nya greppiga däck och två vilodagar av cykeln var jag peppad.
Jag gillar banan i Ånnaboda, den är hård och jobbig, med många höjdmeter och mycket stig. Mina två tidigare starter i loppet har båda slutat med krampfester sista kilometerna men två stycken fjärdeplatser i juniorklassen på SM, så jag vet att jag kan köra bra här.
Lite mildare start än tidigare då vi nu startade uppe vid campingen istället för i botten av slalombacken. Om det var bra eller dåligt låter jag vara osagt. Lugn start första kilometerna och jag låg med långt framme. När stigarna började efter ca en mil började det tyckas på där framme och jag slet ont på första stigen som är lite slakmota. Kunde täppa luckan lagom till nästa stig men där tappade jag ännu mer. Limpan gick om och ökade lite, men jag försökte få ner mina ogenomsynliga Oakleyglasögon i bakfickan så han fick en mindre lucka. Han väntade dock in mig på grusvägarna efter igen. Rätt långt till gruppen framför och rätt långt till gruppen bakom.
När jag och Limpan kom tillbaka till Ånnaboda igen efter första loopen på ca 22km fick jag en ny flaska sportdryck av pappa. Vi låg då och körde om position 6-7.
På den normalt sett roliga stigen strax efter varvningen som man nu inte såg under leran och vattnet fick jag sladd på framhjulet och försökte parera upp det. Olyckligtvis stod det två ungbjörkar i vägen och jag tog en flygtur över styret och kände när jag landade på ryggen ett par meter längre ner hur det knakade till. Tyvärr var det inte ryggen som knakade utan glasögonen som jag någon mil tidigare pulat ner i fickan. Aja, får se om de går att fixa med lite silvertejp. I min iver att ta mig upp och inte tappa alltför många sekunder till Limpan märkte jag inte att flaskan ramlat ur. Osis. Hoppade upp och tryckte på igen och inte många meter senare ser jag Erik Mattelin stå och laga punktering. Plötsligt var det bara fem stycken framför.
Kom efter några kilometer ifatt Limpan igen och vi började samarbeta riktigt bra med långa och snabba förningar. Det var också här jag märkte att jag inte hade någon flaska. Det var ju trots allt ingen solig sommardag och krisade det fanns det ju en hel del vattenpölar att doppa tungan i.
Snart kom vi till ännu en banändring för året, där vi som körde 67km skulle svänga höger in på en stig, medan de som körde 46km skulle rakt på. Tidigare år har vi också kört rakt på och tillsammans med att det vår väldigt små skyltar lyckades vi köra fel. Märkte det rätt fort och vi kunde vända utan att tappa mycket mer än 40-45sek. Var ändå oroliga att de skulle närma sig bakifrån.
Strax därefter kom vi ut i Klockhammar där pappa, farmor och farfar stod med en ny flaska. Äntligen, tänkte jag samtidigt som jag skrek "jag tappade flaskan" till pappa som misshörde och drog tillbaka armen med flaskan. Fick då ingen vätska där heller och jag trodde jag skulle vara rökt. Kunde dock få ett par klunkar sportdryck av Limpan, stort tack!
Tillsammans krigade vi på i lerbadet och jag tror vi hade rätt bra tryck och kände oss jämnstarka. Efter någon mil kom vi återigen in på en ny del på banan. Kul, trodde jag, men icke. I början var det så mycket sten så det var som att köra uppför en lång jävla rullstensås. När den äntligen tog slut trodde jag att vi hade kommit fel och kört in på nån Novemberkåsa bana. En traktorstig fylld med ett par decimeter djup lera och ännu ett par decimeter vatten över det. Givetvis var det ju uppför också. Var tvungen att klicka ur foten en gång för att stabilisera upp mig annars tog jag mig med nöd och näppe upp.
I slutet av stigen är vi helt plötsligt fyra. Vad hände där? Johan Norén och Marcus Jansson hade kommit som spjut bakifrån, när de legat före oss hela tiden och vi hade inte kört om dem någonstans. De hade tydligen kört fel tidigare där långa banan vek åt höger och korta rakt på. Iallafall, farten höjdes ytterligare och jag kände att jag började bli lite trött och seg i huvudet utan vätska sista 30 kilometerna. Tillbaka till Klockhammar och Klockhammarbacken där jag kände att det var bäst att släppa iväg Norén och Jansson, men hoppades att Limpan inte skulle orka med dem. En bit upp i backen fick jag äntligen min flaska sportdryck av pappa. Krigade på ensam och långsamt, visste att det i princip skulle vara omöjligt att köra ifatt de framför, och hoppades innerligt att Limpan inte skulle gilla sällskapet där framme och vänta in mig igen. Men icke. Insåg sedan att jag skulle få köra solo sista 22 kilometerna in till mål och insåg att det skulle bli brutalt jobbigt. Men jag krigade på så hårt jag kunde, men som vanligt när man ligger själv på tävlingar tycker man att man kör riktigt jävla långsamt.
Jag tappade ju stadigt på de framför och jag lyckades hålla ut ända till Flimmerbacken med dryga 6-7km kvar till mål innan Mattelin bokstavligt talat kom utskjuten ur en kanon och drog förbi. (Det var militärövningar intill där de test sköt massa kanoner). Han seglade iväg och jag kollade bak och såg en Falu CK tröja förskräckligt nära bakom. På stigarna efter lyckades jag komma ifatt Mattelin igen då han fastnat i en vattenpöl. Även jag fastnade i den, och den var så djup så jag doppade händerna som jag hade på styret. Helt sjukt mycket vatten. Kunde hålla ryggen på Mattelin ett litet tag iallafall innan benen sa stopp på skidgatorna intill Ånnaboda. Det började passeras fler och fler motionärer som kört den kortare rundan och jag blev ju som alltid lika nervös att man skulle fastna bakom så falu-killen skulle komma ifatt. Men som tur var gick allt smidigt och det var först när jag körde uppför sista lilla gräsknäppan på Ånnaboda stadion jag kunde slappna av lite. Rullade imål som nöjd 8:a men med en mental seger.
Bra känsla, hög puls (två slag över tröskel i snitt i de 2h47min jag var ute) och ingen kramp trots bristande vätskeintag. Hade bra inställning innan och under loppet och hade kul i leran istället för att låta den bryta ner mig. Skönt att känna denna känsla igen!! Dock inte riktigt på samma nivå än men två steg framåt!! Bästa känslan sedan SM i Värnamo.
Nu återstår endast två tävlingar, sista långloppscupen i Ulricehamn den 23:e september, sedan sista SWE-CUP i Östersund sista september. Sedan en efterlängtad off-season!
Strava:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar