Västgötaloppet i Ulricehamn var den nionde och sista deltävlingen i Långloppscupen. 80 kilometer och strax över 1100 höjdmeter skulle avverkas.
Veckan inför loppet har varit minst sagt krånglig. Vaknade i måndags med halsont, testade ändå att cykelpendla till jobbet i hopp om att det skulle gå över efter ett par timmar. Men det höll i hela dagen och åkte bil med pappa hem. Det halsonda höll i ända till onsdag då det övergick till snor och huvudvärk. Började nu fasa lite inför lördagens tävling. Torsdagen och fredagen kändes ändå okej i huvudet och halsen men med mycket snorande. Åkte ändå ner till Ulricehamn på fredag eftermiddag och ställde upp i förhoppning att klara det och kanske även behålla min 10(!!) placering totalt i cupen. Visste att Erik Mattelin var ett stort hot för den placeringen.
Starten:
På startlinjen stod alla Sveriges snabbaste cyklister förutom Wengelin och Friberg i princip, tillsammans med några av Norges starkaste cyklister. Hårt alltså. De, tillsammans med en blöt, lerig, hård och lång bana skulle ta ut sin rätt. Starten gick uppe på Lassalyckans anläggning, utan startbacke, utan masterstart. Som gjort för en typisk XCO chockstart. Det gick fort första milen. Höll lite extra koll på pulsen och hur den skulle reagera med en veckas sjukdom sedan denna chockstart. Toppar och dalar första halvtimmen innan vi skapade en grupp tillsammans med Axel Höglund, Fredrik Hermansson, Johan Possman och Robert Eliasson. Robert, Axel och Fredrik stod väl för den stora delen av jobbet och det tackar och bockar jag djupt för. Tyckte ändå kroppen kändes fräschare än jag trodde den skulle göra, kunde gå med i de lite längre stigningarna utan större problem, slet desto mer på platten och utför och på stig var det inga problem.
Trots att det var rätt kallt med 13 grader och lite regn/dimma fick jag i mig mycket vätska redan första 20-30 kilometerna, vilket brukar vara väldigt ovanligt. Även två gels tryckte jag i mig första tre milen. Fick en ny flaska av mamma i botten på sista långa stigningen på första loopen (borträknat startloopen). Det dokumenterade Linda Tufvesson:
Jag minns backen tillbaka till Lassalyckan som betydligt tuffare än den var. Dock fokuserade jag inte 100% på cyklingen numera, då jag upptäckt att det började svida (mer än vanligt) i halsen. Började oroa mig lite över det. Just halsen är ju så känslig och det är farligt att konditionsidrotta när man har ont i halsen. "Nåväl, det kanske går över om ett tag", tänkte jag när vi gick in på stigarna innan varvning. Johan Possman som hade släpat och åkt lite jojo längs bak i vår klungan tappade. Nu var vi fyra. Axel var först in på stigarna och han och Robert fick liten lucka till Fredrik och mig på hjul. Lyckades efter ett tag ta mig förbi Fredrik och testade att trycka på lite för att gå ikapp. Men då gjorde halsen sig påmind igen. Lite lugnare körning på Fredriks hjul efter vi kört uppför den backe som är känd från världscupen i längdskidor "Kraftledningen". Är ganska säker på att backen gick mer än dubbelt så fort på skidor, för nu var det bara lera. Körde lite fler singletracks innan jag bestämde mig för att kliva av, innan vi försvann längre bort från Start-och mål området.
Stod stilla ett tag vid sidan av banan för att kolla kartan på garmin. Då kommer klungan bakom förbi där Viktor Ludvigsson skriker "Va fan kom igen nu Erik, det här är skitkul ju!". Ville nästan hoppa på dem och fortsätta men gjorde nog det kloka och rullade tillbaka till tälten.
Att min första långloppscup som elit tillslut slutade på en 12:e placering totalt, då både Mattelin och Johan Hellman, (som förövrigt gjorde ett grymt lopp) smet förbi i totalen, gjorde inte jättemycket. Jag visste ju redan innan att det var en chansning att starta och det var nog klokt att kliva av. Visst hade en tiondeplats betytt jättemycket men nu vet jag vad jag kan och vad jag kan sätta för mål till nästa säsong. Både Mattelin och Hellman låg dessutom före mig i loppet så totalplaceringen hade ändå inte blivit bättre om jag fortsatt och fått hjärtflimmer efteråt.
12:a är inte fy skam heller.
Jag vill tacka Långloppscupen för nio fantastiska arrangemang (dock deltog jag bara på åtta av dem) och för att ni fortsätter locka cyklister, från yttersta eliten till glada nybörjare.
Vill även rikta ett stort tack till Cykloteket Racing Team som har blivit som en familj för mig och som stöttar, i medgång och motgång. Fantastiska teamkompisar. Har varit en ära att cykla i CRT kläder och kommer fortsätta vara det kommande säsong.
Nu återstår en sista tävling innan det äntligen är dags för off season och sedan en efterlängtad vinterperiod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar