måndag 23 maj 2022

Ett steg i rätt riktning på Lida Loop!

 Godmorgon eller goddag eller godkväll beroende på när du läser detta!

Nu har andra deltävlingen i Långloppscupen också gått av stapeln, ni kan läsa om  deltävling ett, Billingeracet här. Lida Loop utanför Tullinge stod på schemat denna söndag. I veckan lovade vädergudarna regn hela helgen, men ändrades sedan till uppehåll men molnigt och det visade sig att det skulle bli både sol och varmt. Det gillar jag!

Till årets upplaga hade de gjort om bansträckningen en aning, dels hade de lagt till några kilometer stig både loop 2 och 3, sedan hade de även ändrat ordningen på looparna, så den loop man körde sist förr om åren körde man nu som loop 2, medan den mer tekniska och utslagsgivande loop 2 körde man sist. Jag tycker att det var bra.

Vi i Kia Cycling Team åkte dit redan i lördags för att rulla igenom det som nu var tredje och sista loopen. Kände igen mycket av stigarna trots att jag inte kört sedan 2018 då jag blev 7:a. De nya partierna var riktigt fina och utslagsgivande, så hade man krafter kvar på tävlingen dagen efter kunde man skapa mycket tid. 

Tävlingsdagen:

Vaknade hemma hos kusinerna i Viksberg utanför Södertälje. Åt gröt innan vi rullade den dryga halvtimmen mot Lida friluftsgård. Vi kom dit ett par timmar innan start och gick igenom lite taktik och tankar inför dagen tillsammans med resten av Kia Cycling Team. Sedan var det dags för uppvärmning med en dryg timme kvar till start. Rullade bort från området och tänkte att jag kör sista stigen på första loopen. Det gick inte, då det var ungdomstävling där då. Fick istället köra första stigen på tredje loopen, den beryktade Diagonalen. Körde på och fick en bra känsla, tills PANG, en eker smällde i bakhjulet med 45min kvar till start. Drog ut den del av ekern som var lös, och rullade tillbaka till start- och målområdet. Hade extra ekrar med mig, men slapp byta då Stefan erbjöd sig sitt reservhjul istället. Funkade fint och jag fortsatte värma upp. Tyvärr var det slang i det hjulet så vågade inte dra ut så mycket luft.

Tävlingen:

Starten gick som vanligt uppför slalom/pulkabacken, så det är hårt från start. Ca 45 sekunder all out för att ta sig upp. Kom iväg rätt bra och låg med topp 10 på toppen utan att ha gått alltför hårt. Letade mig fram ytterligare på de första grusvägarna efter backen och kunde återhämta mig. Tycker det gick lugnt första milen med bitvis stenhårt i de korta backarna som symboliserar denna tävling. Det finns inga långa backar, utan alla tar 20-60 sekunder, riktiga "powerclimbs" som verkligen dödar benen om man bränner för många tändstickor tidigt i loppet. Fältet tunnades ut då en efter en droppade av i de korta backarna på motionsspåren. Kollade bak efter drygt 8-9km och räknade till 13 eller 14 stycken. Trivdes på min plats kring placering 5-7, låg inte onödigt långt fram och inte heller för långt bak för att dragspelseffekten skulle göra sitt. 

Även i år låg motorcyklisterna framför oss i täten väldigt tätt, bara 10-20 sekunder, vilket gjorde att vi ofta fick i oss mycket avgaser i lungorna. Även felmarginalen om motorcyklisterna skulle få stopp eller köra fel fanns ju inte, vilket även skedde en gång. Föråkaren drog ut oss fel ut i skogen så vi fick ut i blåbärsriset och härja ett tag. Det var även såhär 2018 och jag minns att jag skrev om det redan då. Efter en dryg mil dök ett mindre träd upp mitt på stigen, Emil, Wengelin, Viktor och Isak lyckades veja undan, men ligger man på 4-5 hjul så är de omöjliga att kunna förutse, så man följer bara efter den framför. När de framför vejer åt höger eller vänster i sista sekund smäller det tillslut. Mattelin låg på femte hjul och låste hjulen och lyckades med nöd och näppe undvika trädet och vejde vänster. Norén låg på Mattelins hjul och smällde rakt in. Jag låg på Noréns hjul, panikbromsade och vejde vänster, men körde in i Norén. Tog mig ändå förbi men vi tappade momentum och tid, som jag fick jaga ikapp. Trodde Noréns cykel helt klart skulle paja med en frontalkrock i trädet, men efter ett tag gnetade han sig ikapp igen med snett styre visade det sig. 

In mot sista backen in till sista stigen på första loopen var vi 8 stycken i täten. Emil, Wengan, Norén, Isak, Viktor, jag, Mattelin och Lukas Merkel. Visste att det skulle bli hårdkörning i sista backen mot stigen, så jag lade mig först och spelade ut mina svagheter, d.vs. dessa korta hårda backar. Låg jag först kunde jag falla bakåt och köra backen 3-4 sekunder långsammare än de andra och ändå ligga med på toppen, vilket gick helt enligt plan. 

Farten lugnade ner sig igen på nya varvningsloopen ut på loop 2. Fick en flaska sportdryck av mamma sedan vatten att hälla över mig av Emilia. Första backen på andra loopen gick lugnt, och över hygget bort till den smala spången med en ledstång på vänster sida där man inte vill köra in styret. Backen därefter blev det hårdkörning igen och kändes som att jag var på gnällen att flyga av. Men lyckades bita mig med ändå och kunde sedan återhämta mig. Efterföljande stigar gick Emil på i ett hårt tempo i flera minuter, men hade ett bra flyt och behövde inte slita nämnvärt för att gå med. Fick dock en rätt intensiv håll just då, som höll i sig i några minuter, men kunde andas bort den, och den försvann igen när de stötiga stigarna blev grusvägar. 

Vi passerade mellan Lilla och Stora Skogssjön och uppför den backen. Här kändes det riktigt bra och jag trodde verkligen att jag kunde göra något riktigt bra idag. Strax därefter låg jag på tredje hjul efter Emil och Wengan när Emil gick åt sidan för att släppa fram Wengan. han tog innern på skogsvägen, komprimerade dämparna lite och lutade inåt och smällde i pedalen i en sten så man trodde att han skulle skrota och dra med resten av oss ner i graven. Han lyckades hålla sig på hjulen trots allt, men slog av halva högerpedalen så att endast en sida funkade.

Resten av loopen gick felfritt och vi körde på och fick ett bra samarbete. Wengan gasade lite utför ner mot sista grusvägarna in mot Lida igen, och vi fick en liten lucka, men allt anslöts igen tillbaka mot varvning. Fick där en ny flaska sportdryck och mer vatten av Emilia och jag kände mig riktigt bra. Det ändrades bara minuter senare när Emil och Wengan drog upp tempot igen in mot Diagonalen ut på loop 3. De sträckte ut oss 8 cyklister ordentligt. De två hade en lucka på några sekunder ner till Mattelin, Norén och Isak, som hade några sekunder till mig, som hade några sekunder till Viktor och Lukas. Det blev lite för långt fram för att kunna köra ikapp själv på grusvägarna i motvinden. Försökte dock, men sprängde mig så pass att det blev svårt att ens gå ned Lukas och Viktor när de kom ikapp mig. 

In på stigarna blev det dock lättare att gå med, men jag var otroligt sliten. Hade en låg fart när jag låg först på kommande stig, så låg att jag blev frustrerad på mig själv. Men benen sa nej. In på nya stigpartierna för i år går Viktor förbi mig, och jag får samtidigt in en smal pinne mellan bromsskiva och bromsok. Föll inte ur genom att trampa bakåt så fick lov att stanna och försöka slita loss den. Den satt hårt och tappade 10-15 sekunder på Viktor och Lukas på det. Låg då 8:a ensam med 15-20 sekunder upp till duon framför, med ben som var rökta efter lite för många hårda accelerationer under loppet tidigare. Gav upp momentärt, det som bara 20 minuter tidigare kändes så bra var nu borta och negativiteten kom smygande. 

Någon kilometer senare märker jag att Viktor och Lukas är påväg ikapp Mattelin, och att de inte alls är långt framför. Tar mig ikapp Mattelin som de passerat, och lyckas ta mig förbi honom och in på deras hjul igen. Nu var jag helt plötsligt med i matchen om 5:e-platsen igen. Ner mot grustaget och pumpknölarna släppte Viktor förbi mig, och jag fick ett par sekunders lucka genom att pumpa lite snabbare än de andra. Det var bra, in i nästa backe behövde jag bara hålla en hög fart med lagom högt tryck, utan att behöva maxa i några sekunder. Det var bra men kände att jag var trött. Med 5km kvar la jag mig sist i vår fyrmannagrupp. Förbi golfbanan och sedan tänkte jag att jag skulle attackera in på nästa stig, för att kanske skaka av mig någon. Missbedömde dessvärre och trodde att stigen skulle komma tidigare, men det var en bit kvar. Slog av, la mig bakom igen, och sedan gick först in på stigen, men med lägre fart än jag jag initialt planerat. Ingenting hände där, men tänkte öka farten igen efter den korta, lösa utförslöpan med en 90-graders sväng i botten. Ställde mig upp och tryckte på efter svängen, men hade inte energi nog att fullfölja längre än 10-15 sekunder. Inget hände nu heller. Men att vänta till sista backen upp till mål visste jag skulle vara dödsdömt för mig på förhand.

Låg fortsatt först på sista stigen, och tänkte att om jag tar mig över den lilla bron och sedan upp på skidspåret mot varvning/mål-skylten med lucka kanske det kunde hålla om jag höll trycket i lösgruset utför. Fick återigen några meter tillsammans med Viktor, men Mattelin och Lukas anslöt igen. Sista chansen var att vila några sekunder i det korta skogspartiet mellan skidspåret ner till grusvägen, sedan gå fullt ut där och ner på gräset in på stigen längs med Getaren. Sagt och gjort, ställde mig upp och tryckte på ordentligt på grusvägen och utför på gräset. Där var en knepig svepande kurva på gräset in på sista stigsnutten, jag tog den tightare än Viktor, som kom till höger om en stor björk. Stigen vek av åt höger, men Viktor hade så hög fart och var påväg rakt fram när jag svängde, så vi krokade in en aning. Det gick dock bra och jag var först in. Körde så hårt jag kunde och hade någon meter nere vid badet, men inte tillräckligt för att orka hålla undan. Viktor och Mattelin svepte om mig på varsin sida upp i sista backen, sedan kom Lukas också. Jag var helt rökt och gav mig direkt, hade sumpat mina chanser på attackerna sista 2-3 kilometerna. I mål var jag 15 sekunder efter Viktor som tog spurten om 5:e, och de 15 sekunderna var bara sista 100 meterna hehe.

Jag gjorde vad jag kunde och jag chansade hellre att gå långt ifrån än att vänta på sista backen. Kunde bära eller brista, och nu brast det. Lite missnöjd några minuter efter målgång, men nu är jag mer nöjd att jag lyckades vända ett underläge som ensam 8:a och ta mig ikapp och in i matchen igen, och försöka något. Nästa gång kanske det håller. 

Lite siffror från racet:






söndag 8 maj 2022

Billingeracet 2022!

 Halloj!

Äntligen en tävlingsrapport igen!

Det var dock väldigt osäkert om det skulle bli en rapport. Natten till onsdag vaknade jag med feberfrossa och halsont. Gick upp och tog tempen mitt i natten och den visade 36,2C... Hmm... Gick och lade mig igen, och vaknade på morgonen, svettig och en hals som inte var bra. Där och då var det helt säkert att det inte skulle bli någon start i Skövde. 

Spenderade onsdagen sovandes till och från, blandat med te- och honungsdrickande och sprayande med ColdZyme. Redan på kvällen kändes det mycket bättre och halsonda var nästan borta, och hade övergått till täppt näsa. 

Torsdag morgon kände jag inte av halsen någonting utan var endast snuvig. Konstigt. Hade likadant vid påsk, med halsont i typ 24h sedan täppt. Funderar på om jag börjar reagera mot pollen... Har aldrig varit med om något liknande.

Torsdag kväll bestämde jag mig för att ändå åka ned till Skövde och prova.

Fredagen spenderades i KIA Cycling Teams fina teambuss mot Skövde. Väl framme hoppade vi ut och bytte om och stack ut och provkörde sista 7km och första grusvägarna/stigarna bort mot banvallen. Kändes tungtrampat och hade några slag högre puls än vanligt vid lågintensiv belastning. Sämsta möjliga uppladdning inför inledningen av Långloppscupen med endast ett (riktigt) träningspass sedan SWE-CUP premiären i Säter förra helgen.

Tävlingsdagen:

Vaknade vid 06 på hotellet och tog det lugnt till frukosten kl 07:30. Laddade med lätta kolhydrater och lite äggröra. Var kvar på hotellrummet till kl 10 då jag stack iväg mot start och sedan Billingen. Körde startbacken och Caterpillarbacken ett par gånger och träffade andra cyklister man inte sett på länge, trevligt!

Starten gick och jag kände snabbt att känslan från dagen innan var kvar. Det kändes tungt trots att det inte gick fort på asfalten upp. Farten ökades in på stigen till Caterpillarbacken och jag tappade placeringar, hade inget tryck. Överlevde uppför hela backen med nöd och näppe, men det hade spruckit av en aning framför. Kändes som om det var halva fältet som försvann. På skidgatorna och grusvägarna körde jag b.la. med belgaren Kevin Van Hoovels och Casper Johansson. Tätgruppen var va 10 sek framför, men det var svåra meter att ta. Casper lyckades brygga upp till dem medan jag bara hade svårt att hålla Van Hoovels hjul. Kom ifatt och passerade Jesper Svensson och Oliver Lindblom. Här blev de tankarna att kliva av och skylla på veckans förkylning starkare än tidigare, och det kändes riktigt lockande. Men av någon konstig anledning gjorde jag inte det.

Jag visste att det var en grusbacke utför som hade lite lösgrus, med vattenrännor i och ett par svängar. Gick fram och släppte på utför och körde ifrån gruppen. Kom ikapp svansen på tätklungan på stigen innan banvallen, men det var många. Det var kritiskt då det brukar kunna skapas tid på banvallen om man har en liten lucka åt något håll. Nu var det dessutom ganska rejäl motvind, så det var befriande att ändå vara ikapp täten. 

Tyvärr blev det lite för mycket dragspelseffekt och en lite sämre kurva av Micke Flockhart som låg framför mig, än för Joel Karlsson som låg framför Micke. Joel fick snabbt 10 meter och då var det kört. Tätklungan försvann på banvallen och jag och Micke hjälptes åt så bra vi kunde. Gruppen bakom kom ifatt med en Hymercyklist och Van Hoovels med bäst tryck på platten. Vi var 4-5st som hjälptes åt att dra och några som låg med utan näsan i vind. 

Kom ifatt Johan Limpan Lindbom i slutet av den långa banvallen/grusvägen. Hade ett vagt minne hur det skulle se ut när banvallen övergick till stig. När jag kände igen mig gick jag fram i tät och var först in på stigen. Det var lättare att hålla ett bra tempo på stig än på grusvägar osv. Tyckte jag höll ett rätt bra tempo på stigarna bort mot Öglunda och det sprack av bakom. Fick med mig Limpan och Flockhart medan de andra i gruppen tvingades släppa. 

Var orolig för Öglunda-backen som skulle komma. Både Flockhart och Limpan hade ju ställt av mig i startbacken och jag kände mig tung och hade svårt att hålla tryck på de lättåkta partierna. Låg på Limpans hjul i botten av backen och tänkte hålla det så länge jag kunde, innan de skulle dra ifrån. Vi kom längre och längre upp i backen och inget hände. Vi kom ifatt Casper Johansson sista delen av backen och jag krigade hårt för att inte släppa hjul. På toppen stod mamma med ny flaska sportdryck och Malin Nordin med en flaska vatten att hälla över mig. Hade backen varit 20-30 meter längre hade jag nog inte haft moral nog att kriga mig med på hjul. 

På gruset efter backen återhämtade vi oss en aning och belgaren Van Hoovels gick ikapp från gruppen bakom. Sneglade ned på garmin och såg att jag efter 64minuter hade 386w i NP, så det hade gått hårt. Jag kanske hade okej tryck i benen men att känslan var dålig, det korrelerar inte alltid med bra. Vi var nu jag, Flockhart, Limpan, Casper och Van Hoovels. Ut på asfalterade Lerdalavägen fick vi ett riktigt bra samarbete. Vi hämtade in Joel Karlsson som släppt tätgruppen och vi 6 höll ihop ett tag. Jag och Flockhart turades om att dra på grusvägarna/elljusspåren/skidgatorna in mot Billingen igen, det var skönt att hålla sig långt fram då det var lite igångdrag och svängar. 

Uppe vid Billingen igen efter drygt 40km ropades det att vi hade ca 55sek upp till de framför. Visste inte vilka placeringar vi körde om men trodde ca 15-17 plats. Fick en flaska sportdryck till. Märkte att belgaren hade svårt att hänga på så fort det blev stigavsnitt. 

Minns grusvägen utför där jag och Emil Thyrén fick lucka 2019. Väl där gick jag fram igen och bombade utför och sedan in på efterföljande stigar utför, bland annat vitsippebacken och efterföljande utförsstigar. Jag, Limpan och Joel fick ca 10sek till Casper och Van Hoovels, men de kom ikapp igen strax innan Lunden. Flockhart var inte med längre. 

Vid de öppna fälten efter ca 50km såg vi de framför ca en halvminut, när vi körde längs åkerskanten och sedan i tunneln under väg 26 mot Mariestad. Duon framför var Viktor Henrysson och Isak Nordin. Här skulle mamma stå med en ny flaska sportdryck, men det gjorde hon inte. Hon hade inte hunnit dit. Hade i princip tom flaska redan och det skulle dröja ytterligare 15km innan jag skulle få vätska. Inte optimalt alls. På "Rydsslingan" med otroligt fina stigar ville jag köra mitt race och försöka bli av med åtminstone Van Hoovels, och förhoppningsvis någon mer. Jag var lite uppgiven och kände mest att jag kör på och om alla skulle köra ifrån mig uppför Strupen på slutet fick de göra det. Sket i allt som hade med taktik eller energisparande att göra och ville bara ta mig i mål. Där och då var min taktik att köra så fort jag kunde på stigarna och att folk förhoppningsvis skulle falla av.

Vi kom ganska snabbt ikapp Viktor och Isak. Belgaren släppte där någonstans. Gick om Viktor och Isak och fortsatte köra mitt race och fick äntligen en ny flaska sportdryck av mamma efter drygt 63 km. Då såg vi ytterligare cyklister framför oss och vips var jag ikapp Hugo Porath, Isak Magnusson och Erik Zälle. 

Passerade även dem och drev upp deras fart in på sista 10km på racet. Jag, Hugo, Isak M, Isak N, Erik Z, Viktor, Limpan, Casper och Joel hade sällskap in i Skövde igen och in längs Karstorpasjön med 7km kvar. Där gjorde Viktor en farthöjning som Hugo svarade på. Jag trodde att alla skulle svara och att jag då kunde gå med i slutet av gruppen, men det var bara de som fick 20 meter. Isak M och Zälle gjorde ett försök att gå ikapp men vi kom inte riktigt ifatt in genom bostadsområdet. På gräspartiet mellan bostadsområdena sprätte Isak M till och gick ikapp Viktor och Hugo, men jag låg kvar i mitt tempo. 

In i näst sista backen "Hästbacken", 700m och ca 60 höjdmeter gick Isak Nordin om. Kollade bak för att se vilka som var kvar men det var tomt. Alla hade släppt. Hade inte märkt det och hade ingen aning om vart, då de varit med 1km tidigare. Det var så tomt så jag inte ens såg någon. Konstigt. Körde samma taktik bakom Isak som uppför Öglundabacken, jag ligger på hjul tills jag inte kan, eller tills Isak gör en fartökning. Den kom inte. Istället vinkade han upp mig igen. De tre framför seglade ifrån sekund för sekund men det brydde jag mig inte om. Jag återhämtade mig så mycket jag kunde mellan Hästbacken och Strupen som kom med ca 2km kvar till mål. 

Förväntade mig att bli avhängd uppför Strupen av Isak. Första, lättare delen låg vi jämsides och körde på men kontrollerat. När det sedan brantade till sista 3-400meterna av backen la sig Isak på mitt hjul. Tänkte att nu kommer attacken men det gjorde den inte. Väl uppe körde vi lugnt den nya delen bort mot upploppet, där det vankades spurt. Försökte spurta i typ 5 sekunder men vek sedan ner mig. Rullade in på 10:e plats, vi hade tydligen kört om en 6:e plats 6km tidigare när Viktor höjde tempot lite. Det var lite förvånande då jag trodde det var fler framför. 

Jag har haft en riktigt bra träningshöst och vinter bakom mig, eller egentligen riktigt bra år där jag känner att jag höjt lägstanivån och blivit mer jämn. Inledningsvis denna säsong, både på XCO och nu även Billingen har jag en bra grund, men jag saknar två saker:

1: Återhämtningen under loppen. Återhämtningen efter hårda ansträngningar är inte där ännu. Just nu hinner jag inte återhämta mig under korta perioder för att sedan maxa igen, som jag kan när jag är i bättre form.

2: Toppen är inte på plats. Jag vet att träningen är planerad så, men det är ju såklart ändå lite frustrerande. Men det är inte nu jag ska prestera som bäst. Måste acceptera att andra är i bättre form än mig just nu och att det är okej. 

Lite analys och siffror från racet då:

Tid loop 1: 1:28:21 (+3:11, 11:e plats - 11:e bästa tid på loopen)
Tid loop 2: 1:21:54 (+1:54, 10:e plats - 6:e bästa tid på loopen)
Tid totalt:   2:50:15 (+5:05, 10:e plats)


Jag kör med Quark-wattmätare som jag misstänker är lite av en glädjemätare jämfört med andra effektkällor jag kört. Skulle nog räkna bort 3-4% av effekten om jag ska vara ärlig. 



Foton: Happyride.se


Kärntemperaturen mätt med CORE Body Temp i grått, relaterat till temperaturen på huden (blått och höjdkurvan (grön). Man kan se att kärntemperaturen steg hela första timmen när intensiteten var som högst och började avta på toppen av Öglundabacken (tredje backen där gråa pulsen toppar efter en timme). På toppen av backen hällde jag vatten över mig vilket kan ha bidragit till att kärntemperaturen gick ned en aning. Det gick även fort på asfalten och sedan nedför backarna på andra loopen där fartvinden var med och kylde ned temperaturen på huden. 

Pulskurvan (grå) relaterat till höjdkurvan (mörkgrön) och kärntemperaturen mätt med CORE Body Temp (ljusgrön). 

måndag 30 augusti 2021

Rapport från Bockstensturen!

 Halloj!

I  helgen bjöd Varberg och Bockstensturen in till "motionslopp", på det viset att det inte var placeringar först i mål som gällde, utan bäst tid. Skulle man köra BST100 fick man starta när man ville mellan kl. 10-11 och tiden började när man stack igenom tidsregistreringen vid starten. Alla snabba stod dock redo för start kl. 10, för att slippa ha folk framför sig. Det var en ny start i år, mycket bättre tycker jag. Nu slapp vi masterstart och massa rullande genom stan, utan vi startade direkt ut mot fälten. Den kortare sväng i början kompenserade de upp med mer stigåkning ute i Åkulla och sista milen innan mål, mycket bra tycker jag!

Kallt i starten. Foto: Mamma

















I början var det bitvis rätt avvaktande åkning med några små attacker/tempohöjningar. Vi hade för en gångs skull motvind/sida mot ut mot Åkulla, det brukar annars alltid vara rak motvind in mot havet igen. Efter drygt 8km satte Richard Larsén in en attack, jag såg att han var på g och gick in på hjul. Han körde riktigt hårt, kollade bakåt och såg att vi fått en lucka. Lika bra att fortsätta, tänkte jag. Så vi hjälptes åt och körde på in mot de första backarna. Richard körde hårt med med ett överkomligt tempo uppför den första backen. Andra backen gick jag in först och körde mitt tempo, men efter ca halva gick han om och skruvade upp det. Kollade bak och såg att en grupp med Micke, André, Norén, Emil och Samuel närmade sig. Klängde mig ändå fast på Larséns hjul upp och vidare ner. Efter drygt 7km och 15min i utbrytning var vi ikappåkta. Jag var riktigt trött och hade gått hårt. Hade drygt 430w snitt de 15min och med 2:02min på 499w i första backen och 465w i 3:33 i andra backen. 

När de kom ikapp körde Micke på hårt igen i den tredje backen, och jag hade inte riktigt återhämtat mig. Fick släppa de 6 i tät redan efter 16,5 kilometer, hade då 33 minuter med 387w i snitt. 

Trodde nästan jag skulle kunna återansluta innan Åkulla, men det blev hårdkörning där framme och jag var helt rökt där. I den fjärde och sista 2-3min stigningen innan Åkulla drog de ifrån ordentligt. Jag bestämde mig för att köra på i eget tempo, försöka återhämta mig och hoppas på att någon av de 6 framför mig tröttnar och fladdrar av. Efter 44 minuter kommer jag till Åkulla och har då tappat 53 sekunder på de drygt 10min sedan jag släppte. Men det visste jag ju inte då. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och körde vidare. Kände att jag började återhämta mig hyfsat. Tänker att jag sätter farthållaren på runt 370w +-20w på de lättåkta partierna så länge jag orkar. Åkullaloopen är drygt 16 kilometer och brukar passa mig bra med mycket stig i den fina bokskogen. Efter 5-6km med mestadels stig kommer man till backen upp till banans högsta topp. Suger i mig en gel och börjar köra på i mitt tempo. Får syn på Larsén 20 sek framför och tar sikte på honom. Håller jämna steg med honom upp till toppen, och tar därefter in ordentligt när det går utför. 

Kommer ikapp och går om utför direkt, gasar på lite väl mycket utför på lösgruset och är påväg ut i diket. Lyckas dock rädda upp det med ena foten i vädret. Richard tappar mer och mer och jag fortsätter min ensamjakt. 

Foto: Happyride.se
























I Åkulla igen för andra gången har jag tagit en placering upp till 6:e men tappat tid på täten, nu 3:11 efter. Känner mig dock fortsatt rätt stark i mitt tempo. Får igen en ny flaska av mamma och kör vidare in på lite nya stigar. Riktigt fina faktiskt, även om det kunde vara svårt att se vart man skulle åka då naturen i bokskogarna ser likadant ut oavsett om det är stig eller ej... Kom snart ut på "vanliga" bansträckningen igen, och visste att en av banans längsta backar var på g. Runt 4 min på grusväg. Körde hårt men behagligt upp, kändes inte värt att gasa onödigt mycket med över halva loppet kvar och utan att se någon varken framför eller bakom mig. Därefter är det relativt lättåkt på grusvägar genom Toppbjärs naturreservat. Det är riktigt fint där ute, och nu när jag var helt ensam hade jag tid att kolla mig omkring lite. 

Rundade Kalvsjön och passerade halvvägs i loppet. Nästa mil gick fort genom skog och grusvägar. Körde förbi ett par som tagit sig ut i skogen och hejade, de rapporterade att jag hade drygt 2:30 upp till de framför. Tack, svarade jag och fortsatte. Det va ju inte så mycket tänkte jag. 

Efter 57 kilometer kom jag ut på en asfaltsväg och fick ny langning av mamma. Var nu riktigt kissnödig, så det tog emot att ta en flaska. Jag tvingade mig att dricka ändå. Emilia och Ebba ropade att jag nu hade 2:09 fram, så om paret några kilometer tidigare sa korrekt tidsavstånd, hade jag tagit 20sek på kort tid. Passerade tidtagningen vid Nackestugan, låg nu 4:41 bakom täten och hade 1:53 upp till André och Samuel som låg i duo framför. Men det visste jag ju inte då. Ut mot Näsnabbens naturreservat och ännu en stigning, nu på stig så hastigheten var lägre. Det tog nästan 6 min upp så den var rätt rejäl. Ingen jag minns på rak arm sedan tidigare lopp, men den har varit med förr. Det var tre lite längre stigningar på kort tid ute i reservatet, en på ca 70hm och två på drygt 40. Efter nästan 2,5h var de rätt jobbiga. 

Up på grusvägarna mot Korndals gård och den näst sista tidtagningen innan målgång. Drygt 73km körda då och jag var påväg tillbaka mot Varberg och havet över åkrarna. Passerade tidtagningen +5:31 efter Emil, Micke och Norén i tät och drygt +1:43 efter Samuel och André. Hade glömt bort att de gjort en väldigt teknisk stig strax därefter, med tighta svängar och smalt mellan träd. Tyckte att jag hade bra flow och bra tryck därigenom, och hoppades på att jag kunde hålla undan bakåt och kanske plocka framåt. Hade inte sett någon bakom mig sedan km 30 när jag passerade Richard. Ingen framåt heller för den delen. 

Efter drygt 74km fick jag min sista flaska sportdryck. Var fortsatt riktigt kissnödig men hade vant mig med det nu. Det tog dock emot att vara i "aero"position. Emilia avslöjade att jag nu bara var 1:30 efter André och Samuel med 21km kvar till mål. Kände mig fortsatt stark och var förvånad att farthållaren fortsatt gick på drygt 350-390w på de lättåkta partierna utan större problem. Passerade grustaget och ett par åkrar innan det blev grus och asfalt igen. Nu kunde jag se två personer framför mig, dock låg de inte längre tillsammans. Kollade klockan vid en lada när personen framför mig passerade den, sedan igen när jag passerade. Drygt 1 minut nu. Tog in rejält på de lättåkta partierna. På raksträckan över E6 såg jag att det var André framför. Närmade mig sekund för sekund, och med drygt 11km kvar till mål gick jag ikapp. Såg att han var riktigt trött så gick om direkt och fortsatte i mitt tempo. Han gick inte med. 

In på nya stigar bakom lasarettet och vid Varbergs MTBs klubbstuga. Riktigt fina och flowiga stigar som var riktigt kul. Passerade klubbstugan och sista mellantiden innan mål +412 efter täten och +1:05 efter Samuel. På ett gärde/gräsparti några minuter efter klubbstugan såg jag honom framför mig. Kollade ner på klockan lite snabbt och sedan igen när jag passerade samma ställe, drygt en minut. Skulle bli svårt med drygt 5km till mål och bara lättåkt kvar. 

Lite grus och lite cykelbanor genom stan senare och vi kom ut vid Apelviken och sista biten in till fästningen och målgång. Det var motvind hela rakan bort längs havet, vilket var jobbigt. Med kilometern kvar visste jag att jag inte skulle komma ikapp, men gasade ändå på. På gräset nedanför fästningen var det riktigt tungt, gräs och motvind. Var en lättnad att vika in på upploppet och gå imål som 5:a, +3:51 efter Emil som var först. Det är jag oerhört nöjd med med tanke på att jag körde helt solo från km 16,5 utan att se någon framför eller bakom bortsett från de två jag passerade. Att jag dessutom tog in nästan 2 minuter på de tre i tät de sista 22 kilometerna skvallrar om att jag avslutade riktigt starkt. Är riktigt nöjd faktiskt. 

Efter målgång. Foto: Mamma

















Det känns bra att det inte var något större problem att köra ensam hela loppet, jag kunde motivera mig hela vägen och hade hela tiden kul. Annars hade man nog lätt kunnat ta det som ett nederlag att bli avhängd så tidigt. 

Nedan ser ni siffror från racet och vad som krävdes av mig i backarna:

Första två backarna var i utbrytning med Richard. Backe 3 blev jag avhängd av tätklungan, hann inte återhämta mig riktigt. Backe 4 stack de iväg ordentligt. 




torsdag 26 augusti 2021

Långlopps-SM/Alliansloppet - 10:a!

 Halloj!

I söndags var det dags för Alliansloppet, ett lopp jag aldrig kört förut nere i Trollhättan och som sent omsider tagit på sig att arrangera XCM-SM, vilket var uppskattat. Dessvärre krockade det med SWE-CUP i Järfälla, där nästa års XCO-SM går, även det en bana jag sett fram emot att köra men aldrig har gjort. Så det var lite kluvna tankar på vad jag skulle köra, men det blev till slut Alliansloppet.

Jag tog Kia Sorento ner från Falun till Trollhättan dagen innan, där jag skulle möta upp resten av teamet som åkte teambussen från Stockholm. Kom dit tidigare än dem och stack ut och körde lite på banan. Dessvärre var första delen, som skulle vara den tekniska och svåra, avstängd dagen innan tävlingen pga. en Västgötacup som gick på de stigarna. Så jag fick hitta reda på den andra halvan av varvet, som var rätt lättåkt på motionsspår, grusvägar och asfalt. Många korta "Power climbs", dvs. korta 10-20sek backar som kräver hög effekt och som bränner kroppens batteri snabbt. Det var även en del igångdrag. Blev inte jätteimponerad av andra halvan av varvet när jag rullade igenom dagen innan. Mycket lättåkt och asfalt för att koppla ihop delar av stig och motionsspår. Vi skulle köra 2 varv på en 40km slinga vilket även det är lite ovanligt.

Tävlingen:

Tävlingen startade kl 12:00. Det började i botten på en backe som tog uppskattningsvis 90sek. Därefter var det rätt lättåkt igenom ett villakvarter, innan det mest kritiska på hela loppet kom. Vi stack tidigt in i skogen på motionsspår och ingången till första stigen skulle vara väldigt kritisk. Jag kände direkt i startbacken att kroppen inte riktigt svarade som jag ville. Planen var att gå med långt fram och vara med som sämst topp 10 in i skogen. Tyvärr hade jag inledningsvis inte benen för att avancera fram innan stigen och kom in alldeles för långt bak. Kunde dock vila upp mig en aning och försöka låta en bättre känsla och positiva tankar i början av skogspartiet. Det funkade fram till "Team Sportia-backen" där det blev stopp framför mig, och jag tvingades stiga av och springa. Lyckades även när jag klev på hojen igen glida omkull och satte ner fot och hand i en bäck. Frustrerad och irriterad såg jag hur luckorna växt framför. 

Fick med mig Hugo Porath och Johan Norén en stund. Norén tog sedan en bättre linje genom ett lerhål där vi andra fick stopp, så han försvann framför upp mot spurtpriset. Lyckades skaka av mig Hugo och gnetade ikapp Johan igen på lite motionsspår. Vi kom sedan ikapp Calle Kagevi som släppt täten. Det gick inte lång tid innan jag hörde en smäll och bakhjulet låste sig. Bakväxeln hade satt sig i hjulet och dragit av en eker. Gav upp en sekund och trodde att det var kört. Erik Mattelin passerade strax därefter. Kollade närmre på växeln och såg att den var intakt, men sne. Lyckades trassla ut den ur hjulet och böja den hyfsat rakt. En grupp med b.la. teammate Anders Solin, Viktor Henrysson, Daniel Wennergren, Mikael Flockhart etc. passerade precis när jag satte mig på hojen igen och kunde gå med dem. Fick lite draghjälp på en asfaltssträcka. Passade på att prova växlarna som inte fungerade kanon. Ibland behövdes dubbelklick, ibland bytte kedjan spår utan att jag gjorde nånting. De tre översta på kassetten gick inte alls att använda. 

Nu kom vi in i den del av banan jag kört dagen innan. Gick upp och höjde tempot en aning när jag fick syn på Mattelin en bit fram. Passerade honom och fortsatte att gasa. Märkte att jag fått en lucka, vilket jag inte brydde mig om. Gasade på och började skymta en vit KIA-tröja en bit fram. Calle. Fokuserade på att ta mig ikapp honom för att kunna samarbeta istället för att ligga en och en. 

Efter ca 19km fick jag en ny flaska sportdryck av mamma. Här var en lång asfaltssträcka i medvind och trodde att gruppen jag kört ifrån skulle komma ikapp. Men jag höll undan in på motionsspåren och var snabbt ifatt Calle. Märkte att jag höll lite högre fart och jag kände mig stark, så gick förbi och fortsatte köra. Efter några minuter får jag syn på Norén igen, och strax därefter går jag och Calle ikapp. Han släpper förbi direkt och lägger sig bakom. Jag ligger först hela delen på motionsspåren, det var enklast så. tänkte att jag kanske var lite mer bekväm med att hålla hög fart genom svängar osv än de två Zwiftkungar jag hade på hjul ;)

Ut på asfalt igen och vi började samköra mer. Det gick hårt men kontrollerat, vi fokuserade framåt. Visste inte riktigt hur långt före de var, men inte heller hur långt efter gruppen med Solin etc var bakom oss. Sista kilometerna inför varvning var rätt spektakulära, vi körde brevid slussen, över ån osv. Stenhårt när man var trött men korta hårda stigningar och igångdrag. 

Passerade ut på varv två tillsammans med en muntlig varning. Låg med överarmarna på styret vilket tydligen även är förbjudet inom MTB och inte bara landsväg. Nu vet man det. Fick en ny flaska sportdryck av Anders Fernkvist. Jag ville vara först in på stigen i vår grupp denna gång, och det var jag. Calle sa dock att han trodde att han inte skulle orka i skogen denna gång, men han svarade bra genom att hänga på stora delar. Norén gick förbi in i sista skogspartiet innan spurtpriset/bergspriset, där han fått luckan varvet innan genom leran. Hängde på bättre nu, men när han gasade upp mot priset orkade jag inte gå med utan tvingades släppa några meter. Snöret hade gått för Calle då, men fick senare veta att han även punkterat ungefär då...

Irriterande nog såg jag Norén framför mig 10-15 sekunder en bra bit. Dock tror jag att han hade bättre tryck på asfaltsdelarna än vad jag hade, för där kände jag mig väldigt trött. Bättre i skogen. När mamma langade igen efter drygt 58km var jag riktigt trött och kollade ner på Garmin. 364w NP i det läget. I slutet av asfalten kikade jag bakåt och såg cyklister där. Visste inte vilka men blev orolig. Men nu var det min del av banan igen, den som jag tyckt var tråkig dagen innan. På tävlingen var det otroligt roligt, konstigt det där. Motionsspåren passade mig bra och jag intalade mig om att jag kunde dra ifrån några sekunder där mot de jagande bakom. Mamma ropade att det var ca 55 sek upp till Jesper Svensson som varit i tätklungan men nu var riktigt trött. 

Mycket riktigt, när jag kom ut på en lång asfaltsbit igen såg jag Skövdekläderna en bra bit framför. Visste dock inte om det var Norén eller Jesper. Sneglade bakåt då och då och såg att jag var närmre Jesper än vad de jagande var mig. Det är alltid positivt. Efter 68km kunde jag passera Jesper och höjde farten direkt, så att han inte skulle orka gå med. Lyckades med det, men det kostade mig också, jag var riktigt trött. Ner över den smala bron ut på "ön" och zicksack mellan tighta metallräcken. Fick en skräckupplevelse när jag såg Mattelin och Flockhart över bron när jag zicksackat klart, drygt 20 sek bakom. Tänkte att jag inte skulle ha en chans de sista 7 kilometerna in till mål, där man skulle tjäna på att jobba tillsammans och var rätt lättåkt men stenhårt över slussen och övriga backar. 

Jag körde så hårt jag kunde och tog en del i taget. Först slussen. Check. Sedan ner och över ån och upp igen. Efter svängen ut på asfalt igen såg jag dem igen, närmre nu. Faaaaan tänkte jag, nu kommer de. Inte mer än 10-12 sekunder uppskattade jag. Nu var det bara lättåkt med asfalt och lite grus kvar, samt en riktigt jobbig backe på drygt 30-35 hm och ett par minuter lång. Både Mattelin och Flockhart är mycket lättare och bättre uppför än mig. Fokuserade på att inte spränga mig i början av backen för att ha lite krafter kvar. Kollade oroligt bakåt men såg dom inte. Måste ha utökat. På toppen av backen såg jag dom fortfarande inte och jag kände att nu kunde de inte komma ikapp. 2 km grus kvar till mål och jag höll undan och in på 10:e-platsen. Drog faktiskt ifrån dom rätt mycket sista 5 km, de var nästan minuten bakom i mål, vilket jag tar som något positivt. 


Är rätt nöjd med loppet ändå, trots den bedrövliga känsla i början och oflytet med materialet. Kunde köra hårt men avslappnat och kunde streta emot bra trots att jag körde helt ensam sista drygt 30km.

Nästa blir Bockstensturen i Varberg nu på söndag.

Innan start. Foto: Alliansloppet/Trollhättan Action Week














Lite siffror och kärntemperatur från racet: Snittpuls stämmer inte då pulsbandet krånglar och inte mätte någonting första varvet.















Kärntemperatur tillsammans med höjdkurvan. Den steg ordentligt till en början, men inte superhögt. Man ser tendenser till ökning av kärntemperaturen när intensiteten går upp vid de mer kuperade delarna.