RACE RAPPORT: Engelbrektsturen - 2:a!

 Hej på er!

Nu är det dags för en tävlingsrapport från Engelbrektsturen som kördes i Norberg i helgen. 

Efter att ha haft en grym form på XCM-SM och precis blivit snuvan i spurten om segern där, och blev trea var jag sugen på revansch. Var i riktigt bra form på SM. Dessvärre blev jag matförgiftad och fick stå över XCO-SM. Blev ett knappt dygn nere i Värnamo med feber, frossa och en hel del spyor vilket inte gjorde en kaxig. Tog ett par dagar efteråt att återhämta sig och få aptit igen. Var riktigt trött och sliten i början på denna vecka, men lyckades äta ikapp energiförlusten och balanserade upp igen, för att kunna komma tillbaka till en konkurrenskraftig form igen. 

Inför Engelbrektsturen hade jag en bra känsla. Åkte dit på morgonen tillsammans med Casper och gjorde oss redo. Började värma upp men efter ett tag så kände jag att något inte stod rätt till. Med 25 minuter kvar till start får jag body-haveri. Blev lite kris och panik då jag inte tagit med mig några reservhjul, ett misstag jag inte gör igen. Som tur var hade Oliver extrahjul med sig så jag kunde låna hans. Slängde på det och tog mig bort till starten några minuter innan start. Märkte att växlarna inte lirade ordentligt men tänkte att det skulle duga, hellre lite växlar som inte går så bra än en body som inte funkar. 

Starten går och märker direkt att kedjan börjar hoppa lite upp och ner, när jag använder övre delen av kassetten (lättare växlar). Kom upp i fart och växlade upp till tyngre halvan av kassetten och då fungerade de, men hade hamnat rätt långt bra när vi kom in på banvallen bort mot Klackberg. Ingen panik ännu och kunde ta mig fram bra framåt slutet av banvallen, när det började bli kritisikt inför första backarna. Kom in till första hårnålskurvan runt 5-6 plats och även när vi körde in vänster in i första backen. Norrmannen Östen Brovold Midtsundstad låg först och gasade järnet från botten av första backen, som är lite brantare inledningsvis men som sedan flackar av andra halvan. Blev ett par mindre luckor att täppa när någon junior inte orkade gå med. Först täppte Axel Lindh luckan fram till Östen, sedan körde Wengan om och jag följde med. På toppen körde Hugo förbi och det blev lite lugnare sista meterna innan vänster ner på stigen. Låg jämsides med Olars som sa att jag kunde smita förbi och va före in på stigen. Det är alltid roligt att att ha sällskap med Anton, iallafall i starten. Östen, Axel, Wengan, Viktor och Hugo var framför. Ett skönt parti att återhämta sig lite innan vi kör direkt in i den andra av "startbackarna".

Botten av första backen. Foto: Cykelkanalen.se

Hade redan glömt bort att lättare halvan av kassetten var obruklig och i botten av backen när det är lite brantare och mjukt med låg hastighet så växlade jag ner och kedjan började hoppa ordentligt. Fan va drygt, och Viktor, Micke och Richard smet förbi. Kunde kränga mig med på tunga växlar hela vägen upp men fick slita ordentligt. Det fortsatte köras rätt hårt därefter också men kunde gå med utan större problem. 

Foto: Cykelkanalen.se

Efter Kolningsberg efter runt 9 kilometer lugnade det ned sig lite och det anslöt folk bakifrån. Här hade det lagts ut en hel del sprängsten på grusvägen vilket inte var någon höjdare. Men det var skönt att få lite återhämtning. Det var drygt 3 kilometer sprängsten det partiet innan vi vek av höger ut på en bred, fin grusväg där det var en del som tog langning, dock inte jag. Det klumpade ihop sig en del och folk tog sig fram. jag tog fram en gel och började suga i mig, när Micke som låg snett framför till höger, började dra sig till vänstersidan. Där var Hugo och Wengan redan, och jag blev inklämd mellan Micke och Wengan och var sjukt nära att gå i backen där. Larsén, som låg bakom skrek och frågade vad fan vi håller på med. Håll mig på hjulen iallafall och med en gelförpackning mellan tänderna börjar fler och fler ta sig fram. Det är en kritisk punkt när det går från en snabb grusväg, lätt utför, in 90° höger in på en stig. Som alla vet om och vill ligga långt fram. Kommer egentligen in lite för långt bak och är bakom Rasmus Käll. Men det är inte några problem på stigen och vi kommer ut från den och in på nästa utan problem. 

Vi kommer ut på en grusväg vid Väster Djupkärra och det blir återigen en större klunga. Håller mig långt fram och det blir egentligen ingen fart uppför det dryga två kilometer långa motlutet. Sedan gick det fort bort mot Halvarsbenning efter 19 kilometer. Där stod farfar med en flaska isvatten att hälla över mig, det var riktigt skönt att svalka av sig lite. Fun fact, redan där, efter drygt 34 minuter, hade kärntemperaturen stigit från 37,3°C i starten till 38,5°C, trots att jag kört med en klump is i nacken. 

Kärntemperatur (grå), skinntemperatur (blå) och Heat Strain (orange). Vid röda sträcket fick jag is och därefter sjönk både skinntemperaturen och Heat Strain något. 

Därefter lade sig Wengan och jag sida vid sida på skogsvägen som tar oss bort mot trollstigen, där man gärna vill vara långt fram då det är en ganska kort, men teknisk och ganska avgörande stig. Wengan svänger in först på stigen, med mig på hjul. Känner mig rätt kass rent tekniskt och har inget flyt, gillar att ha lätta växlar och veva när jag cyklar fort på stigar, men med begränsningarna jag hade fick jag nöja med med en lägre kadens och sämre teknik. Kunde ändå gå med Wengan utan större problem men hade svårt när det var inbromsningar och små accelerationer. Vi kommer ut från stigen, kollar bak och ser att det är separation bakåt och vill fortsätta köra på så går fram och mosar. Men får ingen hjälp så det blir åter en stor grupp.

Kommer bort till Fragg efter drygt 23 kilometer, där mamma och kusin Linnéa står och langar sportdryck, is och vatten. Får tag på allt och kör på bakom Östen som tagit sig fram innan stigen längs skidspåret. Där är ytterligare ett kritiskt parti där "saxbacken", en kort men brant backe på skidspår. Micke, Axel och Wengan tar sig förbi mig innan stigen. Östen kör på ordentligt uppför saxbacken och trots tung växel släpar jag med mig upp över krönet och ner på nästa parti grov sprängsten. Livslusten sugs snabbt ur en på det underlaget. När det är över viker vi vänster in på stig, tar täten och kör på ut till nästa spängstensväg, där det är ganska många som tar langning vid kilometer 27,5. Strax därefter går Axel fram och höjer farten ordentligt och gasar på ett tag men alla är med. I en liten brant framåt slitet på grusvägen attackerar Östen hårt för att vara först in på nästa kritiska stig. Vi går med och jag är in på stigen som fyra, bakom Östen, Wengan och Axel. Det körs på riktigt hårt här men jag känner mig stark på stigarna.

Kilometer 32-ish. Foto: Cykelkanalen.se

Wengan börjar släppa lite lucka fram till Östen som matar på ordentligt. Han släpper fram Axel som går fram och försöker täppa luckan fram. Han orkar inte heller så jag går om när det börjar gå utför från Kolningsberg ner mot Klackberg igen. Jag släpper bromsarna ordentligt och kommer ikapp Östen i botten. Vi två har några meter bak till Axel och Wengan vid kontrollen vid Klackberg så Östen gasar på rejält ut på grusvägen. Jag kikar bak och ser att vi har 5-6 sekunder och går fram och försöker få till ett bra samarbete oss emellan. Vi körde ganska bra ihop men Wengan sydde ihop luckan efter någon kilometer. 

Vid Flängan, någon kilometer senare (km 36) stod nästa langning, mamma med strumpa med is och sportdryck, och Linnéa med kallt vatten. Vi fyra, jag, Östen, Wengan och Axel hade nu en ganska stor lucka bakåt och det kändes som att det var lugnt, bara vi körde på och fick ett bra samarbete. Jag tog en lång förning från Flängen och hela vägen bort till Dansarbacken, som är banans näst längsta backe. Eller, man kan nog mer kalla det motlut än backe då det inte är många procent den lutar. Men den är drygt 2 kilometer lång och 40 höjdmeter. I botten av backen är det en skarp vänster och direkt där efter lägger Östen in en stenhård attack. Jag hade precis kört en lång förning och tvekade någon sekund på att gå med, men gör det till slut och spurtar järnet för att komma ikapp. Täpper meterna till slut och han slår av när vi är med. Vi är lite återhållsamma där efter och håller ingen vidare fart. 

Vi har fortfarande en ganska stor lucka bakåt vad jag kan se när vi kör på efter nedförsbacken från Dansarbacken. Men ingen vill samarbeta här och ganska snart kommer andragruppen ikapp oss, med Hugo Porath, Micke Tjulander, Richard Larsén, Martin Röste Omdahl, Oliver Vesterlund och Johan Norén. Åker runt och är småirriterad, då vi lätt hade kunnat hålla undan om vi hade samarbetat. Nu samlar vi ihop oss på grusvägen innan vi kör in mot Håberget, där Wengan stack solo förra året och där backpriset är på toppen. Vet att det är ett kritiskt parti där det brukar gå hårt. Samtidigt vet jag att det är brant och löst första halvan av backen och där jag behöver använda lätta delen av kassetten. Är orolig för det på väg in mot backen, men förbereder mig för det genom att gå in i backen först. 

Det börjar köras i branten och alla passerar mig medan växlarna dunkar och hoppar upp och ner. Helvetes jävla skit, nu är det över. Får se hela gänget glida ifrån, och att Östen sätter in en attack som ingen orkar gå med på. Alla ligger på led bakom och jag skriker ur min frustration. Jävla fan, kändes så sjukt bra så ska det vara det här som förstör allt. Men jag kommer över krönet där backen börjar flacka av, och kan dunka i ett par tyngre växlar. Ser dem framför mig, kanske 5-6 sekunder och jag känner mig fortsatt stark så jag ger allt för att täppa luckan fram till Norén som låg i svansen. Kommer upp över toppen ett par tre sekunder bakom och kan sedan ansluta igen utför. Andas ut lite av lättnad, men Östen hade fortfarande en lucka bak till oss. Jag låg sist, och det ville jag inte göra då vi skulle svänga in på en snabb stig direkt efter nedförsbacken. Jag avancerade och körde förbi och tog mig fram till Wengan och Axel som låg längst fram. Kom in på stigen som trea bakom dem vilket var bra. 

Det gasades på men jag kände mig återhämtad och bra. Ungefär halvvägs in på stigen sätter Axel högerpedalen i en sten och flyger som en vante över styret och landar bredvid stigen. Jag hinner bromsa och parera runt hans cykel, frågar i farten om han är okej och får ett "det är lugnt" tillbaka. Täpper till luckan som blivit fram till Wengan och när vi kommer ut från stigen har han, jag och Hugo en lucka bak till övriga. Jag och Hugo är intresserade att ta till vara på den för att hämta in Östen, som säkert bara hade runt 15-20sek och går upp och hjälps åt, men Wengan ville inte hjälpa till och låg bara med på hjul och gick inte fram. Då blev vi irriterade och hämtades in av övriga igen. Då var det helt kört att hämta in Östen och segermöjligheterna rann oss ur händerna. Tråkigt.

Foto: Cykelkanalen.se

Vi kommer in mot Nordansjö och langning vid 51 kilometer. Fick min vanliga langning. Wengan ville vara först på stigarna längs med ån och längs sjön Boten och jag låg bakom. Det gick inte speciellt fort och efter ett tag gick jag förbi och tog taktpinnen. Kom ut på en sväng med grusväg och då kommer Norén fram och kör. Strax efter hade bansträckningen ändrats lite och vi körde skarpt vänster in på en nygjord, ouppkörd stig istället för en snabb, lite blöt stig med spång som banan normalt sett gått på. Är inte riktigt beredd på att vi skulle svänga in på stig där, men det var lugnt. Stigen var ganska brötig och typiskt okörd, smal och med gömda stenar och ojämnheter under mossa och gräs. Tungcyklat och svårt att veta hur man skulle köra och planera sin åkning. Efter en minut så sätter Norén ner framhjulet i ett hål och går över styret. Cykeln ligger över hela stigen och vi bakom tvingas sätta ner fötterna och smita förbi. Wengan först, sedan jag. 

Efter två minuter på nya stigen viker vi in på den gamla igen, som fortsätter upp till Konstkanalen, där vi kör jämsides med ytterligare en å. Alla åtta är fortfarande med i tätgruppen längs ån. Vi viker skarpt höger ut på en kort grusväg och sedan in på en ny stig. Där vill jag hålla en hög fart för att försöka skapa något. Gasar på ordentligt på stigen men har inte riktigt det flyt och känsla jag brukar ha nu när jag tvingades köra med lite tyngre växlar än normalt. 

Det blir lite småluckor ut på elljusspåren kring Nordansjö och jag fortsätter hålla trycket där. Kikar bak och ser Oliver påväg ikapp oss (jag, Wengan och Hugo). Wengan går upp och kör på sista stigen och Oliver ansluter. Vi passerar Nordansjö och när vi går ut på banvallen igen påväg tillbaka in mot centrala Norberg ansluter Micke, Martin, Richard och Norén igen och vi blir en stor grupp in mot en spurt på upploppet. 

Ingen vill egentligen hålla farten på banvallen utan alla ställde sig nog in på en spurt. Norén försökte när vi närmade oss slutet av banvallen men alla svarade på den. Det blev lite positionskrig när vi går in på "stigen" genom gruvhålen i Gruvparken. Micke håller fart med Hugo, Wengan och jag i den ordningen bakom. Med ett par hundra meter kvar på "stigen" sätter Wengan in en hård attack, lite överraskande, men jag går med och är kvar på hjul. Ut på asfalten med 500 meter kvar lugnar han sig lite inför de sista svängarna runt kyrkan. Till vänster kommer Hugo förbi och till höger Oliver. Jag går in i första högersvängen på fjärde plats men tänker på förra årets spurt där jag vann spurten om andraplatsen. In i sväng två, vänstersväng tar jag fart på yttern och sveper förbi först Oliver, sedan Wengan och Hugo som ligger jämsides. Jag får med mig mycket fart och satsar allt på ett kort och ställer mig upp och kör redan här. Kommer till nästa vänstersväng som är lite lugnare och man kan trampa sig igenom den. Ser plötsligt två motionärer som är precis framför. Skriker till och hoppas att de flyttar sig utåt, vilket de som tur var gör. Sista svängen och nu är det bara att ta i allt de sista hundra meterna. Jag lyckas hålla Wengan och övriga bakom mig och går i mål som tvåa bakom en solokörande Östen. Är riktigt nöjd med hur jag spelade sista kilometern, och hur hela tävlingen kändes! Det blev lite stresspåslag innan start och vid de tillfällena växlarna strulade till ordentligt, men trots det lyckades jag lösa dagen rätt bra.

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Nu är det en helg utan tävlingar innan Cykelvasan.

Strava: 

RACE RAPPORT: Mörksuggejakten 5:a!

 Hej!

Dags för en tävlingsrapport från deltävling 4 i Långloppscupen, Mörksuggejakten i Rättvik. Skönt med en tävling på "hemmaplan" i grannbyn. Prognosen lovade regn dagarna inför, och under tävlingen. Jag, Martin Setterberg och André Czarnecki cyklade till Rättvik från Falun, cyklade banan och sedan cyklade vi hem till Falun igen på onsdagen innan. Vi fick regn hela dagen men ett fint pass. Redan då var banan väl upp-pilad och det var lätt att hitta runt.

Det slutade inte regna kommande dagar så det skulle vara blött att tävla. Och det var det.

Tävlingsdagen:

Jag åkte upp till Rättvik tillsammans med André Eriksson och Casper Johansson och var på plats runt 08:30 för att hämta nummerlappar. Värmde upp och gjorde mig sedan redo för start.

Foto: Cykelkanalen.se

Starten gick kl. 10:00, en halvtimme efter damernas start. Vi körde masterstart genom Rättvik bort mot backen. Tycker inte att det var så stressigt bakom masterbilen som vanligt, vilket var bra. När bilen släppte i botten av Vida Blick var det bara att ta ett extra djupt andetag och förbereda sig för smärta. 

Första delen av backen kört relativt återhållsamt, och det känns lätt och fint. För er som inte har koll på hur banan i Rättvik ser ut, så inleds den med en drygt 2,5 kilometer lång asfaltsbacke, där vi tar oss ann 175 höjdmeter. Backen brukar vara väldigt avgörande i loppet då det är lättåkt och grusväg efteråt som gör det svårt att jaga ikapp om man släppt i backen. Backen är uppdelad i tre delar kan man säga, med tre brantare partier med två platta partier varav en skarp vänstersväng inför sista branta delen. Se profilen på backen nedan.

Vida Blick, 2,43 kilometer och 175 höjdmeter

När backen flackade av första gången kände jag mig riktigt bra. Tog mig fram och lade mig längst fram bredvid André Eriksson och Matthias Wengelin. Vi höll ett stabilt tempo, men inte rekordfart. Ju lugnare det går, desto bättre chans för mig att överleva. I andra branten "Gärdebybranten" tryckte vi på ytterligare och jag kände mig fortfarande bra. Andra gången det flackade av och jag kände ingenting i benen, men det är egentligen sista delen, från skarpa vänstersvängen och upp till toppen som tävlingen vanligtvis börjar. Förberedde mig för det. 

Foto: Cykelkanalen.se

Runt svängen var jag på tredje hjul bakom André och Wengan. Var taggad att försöka gå med. Plötligt kommer Wincent Broström, junior från OK Hammaren och attackerar för att vara först över backpriset. Han gick ganska direkt efter svängen och Wengan och André var direkt in på hans hjul när farten höjdes. Jag hakade på och hade Viktor Lindqvist bredvid mig och Richard Larsén och Hugo Porath runt omkring mig. Nu började jag slita en del, en minut efter vi svängt vänster och fick släppa någon meter, men lyckades krypa tillbaka in på hjul. Wincent var nu trött och vi passerade honom. Nu var vi bara några hundra meter från spurtpriset på toppen och vi hade lucka bakåt. André, Wengan, Viktor, jag, Hugo och Larsén. Med 200 meter kvar till spurtpriset stack Viktor och André gick med. I denna fartökning ville jag inte försöka gå med för att spara på den spike av effekt det skulle krävas. På toppen hade André och Viktor någon meter ner till Wengan som hade någon meter till Hugo som hade någon meter till Larsén som hade någon meter till mig. Fick en flaska sportdryck av pappa på toppen, då jag inte startade med någon för att spara den vikten. 

Foto: Cykelkanalen.se

På skidspåren direkt efter backen klumpas vi ihop och är vi sex åkare tillsammans. Mission accomplished att gå med i tätgruppen uppför Vida Blick, vilket jag aldrig gjort förut. Det gick dock överlag långsammare hela backen än tidigare, men satte min snabbaste tid från vänstersvängen och upp med 500w på 2:44. Hela backen tog 7:12 (PB 6:58) och det krävdes 460w snitt från bott till topp.

Grusvägarna var ordentligt blöta och vi blev skitiga direkt. Vatten och skit satte sig på glasögonen så sikten blev sämre. Vi samarbetade ganska dåligt egentligen, och efter någon kilometer får Hugo en lucka som ingen vill hämta in. Han får ganska stor lucka fort och till slut ökar jag lite och sedan även Wengan. Vi hämtar in Hugo vid Hedsåsen, precis innan det börjar gå lite uppför igen innan första stigen. I backen känner jag mig helt stum i benen, intensiteten är inte superhög men det är bara tokstumt. Kanske var ett bakslag från urvridningen uppför Vida Blick och min bikarbonat-laddning. Upp mot toppen och ingången till stigen släpper jag några meter, och jag förstår typ inte ens hur eller varför det sker. Viktor passerar mig in på stigen och jag kör som femma. Stigen är bara lera och djupa blöthål och jag tror att Viktor och jag hade 100 % hit rate på alla djupa hål inledningsvis på stigen. Vi körde riktigt dåligt där faktiskt. Farten var låg och glasögonen immade igen, men hade ingen chans att ta av dem så sikten var borta. Såg bara Viktors bakhjul och körde precis som honom. Efter någon minut på stigen kommer vi ut på en byggd bro, där kan jag få av mig glasögonen och ser att det är lucka fram till Wengan, André och Hugo. Oj, jävlar. Nu ser jag iallafall. Viktor kör vidare och stigen är fortsatt blöt och hal. Det dröjer inte länge innan jag får in skit i ögonen, och när jag försöker blinka bort skiten så råkar jag blinka ur min lins på höger öga. Fan. Nu ser jag inte bara dåligt utan jag ser suddigt också. Lyckas få ut vänstra linsen också, då det känns berusat att bara ha en lins i. 

Stigen är avklarad och Viktor och jag har typ 15 sekunder fram till trio framför, men vi hade blivit av med Larsén. Vi hjälps åt på grusvägen ner mot Furudalsvägen, leran sprutar. Kommer ner och kör på stigen längs med Furudalsvägen, ser dem drygt 20 sekunder framför. Men det är inte långt bak heller. Casper Johansson och William Högberg har kört fort på gruset och ansluter till Viktor och mig lagom till vi kommer ut på Österängsvägen upp mot återvinningscentralen. På asfalten får vi bra samarbete men ingen av oss kör järnet och trion framför försvinner ytterligare. Nu kändes det som om jakten var över på riktigt och vi körde för fjärdeplatsen. Kollar bak och ser Isak Fjordell-Nordin inte långt bakom med lite lucka till ytterligare två cyklister som jag inte riktigt såg vilka det var med min suddiga syn.

In på nästa stig efter runt 16,5 kilometer ligger jag som fyra i vår grupp och ska låsa upp dämparna. Men mitt twistlock-reglage rör sig inte. Försöker vrida mer och ta i men det är tokstumt. Inget händer och jag får köra vidare med helt låsta dämpare. På nästa grusväg försöker jag ytterligare men den sitter helt fast. Får köra resten av tävlingen helstelt. 

På grusvägarna innan Nedre Gärdsjö får vi in ett samarbete, inte jättebra men alla hjälps åt. Jag får langning efter drygt 23,5 kilometer längs med lilla åsen längs med Furudalsvägen ovanför Nedre Gärdsjö. Sportdryck av mamma och vatten av pappa. Använder vattnet att göra rent glasögonen lite, vilket var välbehövligt. Hade hälften av norra Europas utbud av lera i ögonen redan nu, så att få på sig glasögonen igen vad guld värt, även om det bara var för en liten stund. Vi kör igenom Gärdsjö, över träbron över sjön och tar oss bort mot kommande del av banan med omväxlande stigar och grusvägspartier. 

Foto: Cykelkanalen.se

Det är väldigt irriterande att behöva köra helstelt men om jag ska vara helt ärlig så är det den bästa banan i cupen att få detta problem på. Inga stökiga stigar eller annat någonstans som verkligen kräver dämpning, utan det är nog mer en bekvämlighetsfråga. Dock får man cykla annorlunda på stigarna och undvika de största ojämnheterna som dämparna annars sväljer och man kan köra rakt över normalt sett. Får därför arbeta lite mer fysiskt för att gå med på stigarna. 

Efter runt 40 kilometer kommer vi bort mot Västanå, där banans näst längsta backe är. Det var där jag och Axel Lindh tvingades ge oss från tätgruppen i fjol. Men nu hade ingen av oss något intresse att köra ifrån varandra, då vi hade mer nytta av att hjälpas åt än inte. Viktor tog taktpinnen i backen och körde ett lagom hårt tempo. Kollade bak och såg att Casper tvingade ge sig och nu var vi bara tre kvar, med William Högberg som körde riktigt starkt. 

Vi kom upp och bort mot Östbjörka, där jag fick ny langning. Fick sportdryck av mamma men flaskan med vatten av pappa gled ur handen, då handsken var blöt och lerig. Inga rena glasögon nu då. Synd. Vi fick upp tempot utför efter Östbjörka hela vägen bort till Dalhalla med bra fart. Kroppen kändes stark och bra och jag började tänka ut lite scenarion hur jag skulle kunna spela ut detta för att bli fyra i mål. Det kändes som att det var William som slet mest av oss tre. I backen upp mot Västberg händer inget, men Viktor går först in på nästa stig med mig på hjul, och William bakom. Denna stig var väldigt lerig och hal, med en hel del sten och rötter bitvis där jag mest studsade omkring jämfört med Viktor. Fick kämpa onödigt hårt för att inte tappa Viktors hjul men lyckas ta mig igenom stigen, men vackert cyklade jag inte. Bort till Nittsjö och Nittsjöloopen. Viktor håller fortfarande en bra fart runt Nittsjöloopen och min plan var att ta över taktpinnen och köra på hårt uppför backen mellan Nittsjö och Västberg. 

Kom in i backen, skarp vänster och sedan första dryga 20 sekunderna på grus innan stig tog över ett par minuter. Håller ett högt tryck och märker att William har problem att gå med. Men han är stark och tappar inte mer än några sekunder och kommer sedan ikapp igen på asfalten efter Västberg. Då hade han fått info om att Hugo hade släppt Wengan och André framför oss, men vi hade ingen aning om hur långt det var fram. Vi körde på och hjälptes åt upp mot Backa och backpriset där. I Backa stod mamma och pappa med langning igen, sportdryck behövde jag inte men vatten ville jag ha, till glasögonen. Men även här gled flaskan ur handen. Jävligt irriterande. 

Nu var det bara drygt en mil kvar till mål, varav en hel del stig. Jag ville ha täten på stigarna mot Enån. Vanligtvis skulle jag ha inställningen att gasa som fan där för att bli av med Viktor och William, men med min helstela cykel var planen snarare att ligga först för att inte bli ifrånkörd och sedan försöka spurta. Men med drygt 5 kilometer kvar märker jag att först Viktor och sedan även William släpper hjul, meter för meter. Får blodad tand och ökar så mycket jag kan. Kommer ikapp lite damåkare och det är krångligt att ta sig förbi. Stressad och trött, med en 30-40 meters lucka bak till William och Viktor är omkörningar på stigar inget man vill ha. 

Kommer bort till branta backen upp från Enån där det alltid står folk med högtalare, musik och hejar på. Det är motiverande. Viktor hade kommit förbi William och hade nu kört ikapp mig. Jag gasar på bäst jag kan på stigarna och märker att Viktor också är trött. Med 3 kilometer kvar kommer vi till en kortare, brant nedförsbacke. Där försvinner plötsligt mitt framhjul och jag glider på mage ner några meter i leran. Viktor passerar när jag ligger och kravlar. Kommer upp ganska fort och är orolig för att William ska komma tillbaka. Har Viktor kanske 10-15 sekunder framför och jag gör ett försök att närma mig. 

Kommer upp vid IK Jarl-stugan nu och ska vända omkring och köra sista lilla loopen på stig. Möter Hugo som är en dryg minut framför, så det var inte möjligt att komma ikapp honom. Kör ändå helt okej på sista 2km-loopen på stigarna men lyckas inte komma ikapp Viktor. Kör förbi Amanda Bohlin som kört bra och vinner damklassen, vi hejar båda på varandra och peppar sista kilometern. 

Foto: Cykelkanalen.se

Kommer imål som 5:a vilket är den delade bästa placeringen för mig på Mörksuggan. Är missnöjd med två saker, dels första minuten på första stigen där trion framför fick lucka "gratis" och sedan misstaget i leran när jag gjorde sälen sista 3 kilometerna. Kände mig starkare än vad resultatet visar, men då Suggan är min sämsta bana rent banprofil-mässigt och knappt innehåller någon del där jag har mina styrkor, får jag ta 5:e-platsen.   

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Strava:

RACE RAPPORT: 2:a på Ränneslättsturen!

 Halloj!

Dags för en tävlingsrapport från den tredje deltävlingen av Långloppscupen nere i Eksjö. En tävling jag missade förra året då det krockade med världscup-tävlingen i Megéve, Frankrike som ni kan läsa om via länken. Så det var väldigt roligt att få komma tillbaka ner till Eksjö där jag har goda minnen från.

Åkte ner till Eksjö lördag förmiddag och anlände strax efter lunch. Regnet hade följt oss hela vägen ner och hade inga planer på att avta något. Bara att klä på sig regnkläder och testa sista dryga 28 kilometerna av banan tillsammans med Hugo. Mycket var sig likt från skidstugan och in mot mål, men det var även en hel del nytt och en del som de tagit bort. Blev lite besviken att de tagit bort stigarna längs XCO-banan vid Högefälle och att vi nu körde på grus/skidspår istället. Men besvikelsen övergick till glada leenden på de nya stigarna, som bitvis skulle vara väldigt utmanande. Inte tekniskt svåra eller så, utan väldigt snabba och jobbigt rent fysiskt, med bara korta snuttar av grusväg mellan som man kunde vila och återhämta sig lite på. Överlag bra förändringar, även om jag saknar XCO-banan.

Söndag och tävlingsstart

Vi herrar startade inte förrän kl. 11:00 vilket betydde sovmorgon och lugna förberedelser inför tävlingen. Skönt, även om jag gillar tidigare starter. Insåg att jag glömt handpump, patron och plugg hemma, så det skulle skita sig rejält om jag skulle råka punktera. Då får det vara så. Värmde upp och cyklade runt och snackade skit med Micke Tjulander, Richard Larsén och Hugo Porath och kikade in första 4-5 kilometerna av banan som var ny för året. Ingenting kördes på militärområdet i år, vilket skulle bli spännande. 

Starten gick som vanligt från parken och med masterstart genom stan ut mot första grusvägen. Bilen körde väldigt, väldigt långsamt vilket gjorde att det svärmade fram cyklister överallt. Det är säkrare för alla om masterbilen håller något högre fart, istället för att alla ska ta sig fram och stångas i 20 km/h. Tidigare år har det gått nästan för fort, så något däremellan är perfekt. Runt 30-33km/h rekommenderar jag. Nåväl, mastern släppte ut på grusvägarna och det gick fortsatt lugnt, ingen ville hålla uppe farten i motvinden. Det blåste rejält ute på öppna fält. När vi passerat flygfältet började farten öka något, när CK Hymer gick fram och körde på grusvägarna. Försökte hålla mig långt framme och lyckades bra med det. Tog lite vind på näsan när det inte kostade så mycket. Efter några fler kilometer gör Jesper Svensson en attack i motvinden. Ingen var så sugen på att gå med så vi lät honom gå. Junioren Anton Karlsson går fram och attackerar ikapp Jesper. Strax därefter vek vi av gruset in på en stig/lättare skogsväg. Jag tog täten där och tryckte på lite extra. Kom först ikapp Anton som släppt Jesper, och när stigen var slut och vi kom ut på grusväg igen kom vi ikapp Jesper också. 

Foto: Cykelkanalen.se

Det samlas ihop igen efter stigen och nu hålls farten uppe lite mer. Efter drygt 14 kilometer går vi in en en skarp vänstersväng över en mindre bro, följt av stökig och rotig stig. Viktor Lindqvist och Wengelin var först in på stigen, följt av Micke Tjulander och mig. Ser att Viktor börjar köra på ordentligt hårt på stigen. På något sätt lyckas jag dra ur foten ur pedalen och fumlar med det så jag tappar ryggen på Micke medan Viktor gasar längst fram. Kommer in i rygg igen men Micke har några meter fram. De täpper han dock ut på nästa grusväg och vi är med igen. 

Det samlas återigen ihop sig på grusvägen inför första spurtpriset och även första langningen. Med 500 meter kvar till spurtpriset kommer Noel Olsson fram och gasar på. Ingen är nog speciellt sugen på att utmana honom, så han tar det priset. Langningen ska vara precis efter så jag förbereder mig genom att stoppa den nästan tomma flaskan i munnen. Ser pappa längre fram och tar flaskan av honom. Han langade vatten så jag tog en klunk och hällde sedan över mig. Ser ingen mamma. Nehe, antar att hon kanske står lite senare. Men det gjorde hon inte. När langningszon är slut så svänger vi skarpt höger. Sätter ner den nästan tomma sportdrycksflaskan i stället igen och fortsätter. Konstigt, hade tydligen missat att mamma stod en bit före pappa. Det blev då ingen sportdryck där, men hade fortfarande en klunk eller två kvar i startflaskan. 

Foto: Cykelkanalen.se

Jag sitter med bra runt 4-6 hjul när det körs på stigarna och ibland spricker det av lite. Kollar bak när vi kommer ut på en grusväg efter runt 23 kilometer och ser att b.la. André Eriksson har lucka fram till oss. Men han kommer ikapp och går direkt fram. Jag inser faran och tar mig fram mer jag med. In på nästa stig kör André hårt järnet, med Wengan och mig i rygg. Bakom mig har jag Axel och Viktor. André kör som om det var sista varvet på ett XCO och det går väldigt hårt i 6-7 minuter innan vi kommer ut på grus igen och nästa langning. Jag pustar ut och kollar bak, och ser att vi fem har en stor lucka. Ser ingen bakom. Skönt, redan en kvintett bara, hade trott att vi skulle vara väldigt många fler väldigt långt in i loppet.

Vid denna langning vid 27 km såg jag mamma, och tar en ny flaska sportdryck och is till nacken av henne. Tar även vatten och häller över mig av pappa strax därefter. Efter langning går vi in på stig igen och André fortsätter att köra på, om än i lite lugnare tempo. Tror vi alla mattats av lite i föregående körning. Kommer ut på ett grusvägsparti igen och vi hjälps åt lite. Strax efter viker vi höger in uppför en stig, uppför Bastaberget. I början ganska brant och teknisk. Här ligger Axel först, före Wengan, André, mig och Viktor. Får slita hårt för att gå med upp och märker snart att Viktor har någon meter fram till mig. Motiverad av att Viktor har det värre än mig biter jag mig med på Andrés hjul och där brister repet för Viktor. Vi är nu en kvartett och Axel kör fortsatt hårt i täten och jag är på fjärde och sista hjul. Tänker att ingen ska kunna köra av mig från hjul på denna typ av stig och jag biter mig med. Det är en lång sträcka på strax över 4 kilometer/11 minuter på bara sätt brötig stig och här skapar vi oss en stor lucka bak till övriga. 

Nu har vi kört strax över en timme och lite mer än 32 kilometer. Nu när vi blivit en kvartett blev det lite mindre intensiv körning och vi hjälptes åt mer med farthållningen. Vi kom ut på de bark/spån-beklädda löparspåren, som alltid är lite dryga att cykla på i och med att de är såpass mjuka. Vi närmar oss Eksjö igen, och kör över Lunnagårdsvägen strax utanför Eksjö. Svänger höger runt staketet runt industriområdet vid Orrhaga. En snabb stig på gräs men med håligt och slagigt underlag. Här börjar vi passera några damåkare som startade 50 minuter före oss. Vi ropade tidigt att vi var 4 stycken i herr elit som kommer bakom och de åkte åt sidan så att vi kunde passera på ett smidigt sätt. Jag tackade och peppade de cyklisterna. 

Foto: Cykelkanalen.se

Efter 40 kilometer kommer vi ut på en asfaltsväg, som skulle bli grusväg och ta oss bort mot skidstugan vid Högefälle. Jag ville ha uppe farten och samarbetet på vägen bort men ingen av de andra var speciellt intresserade av att hålla farten uppe. Efter ett par kilometer på grusvägen kollar jag bak och ser att Micke och Viktor inte är långt efter. Med den intensitet vi höll så kom de snart ikapp oss, och vi var 6 stycken. Det var medvind så det gjorde inte så mycket att dra längre sträckor, så det gjorde jag för att hålla farten uppe. Vek av vänster in på gamla banvallen med en kilometer kvar till skidstugan och nästa spurtpris. Med drygt 500 meter kvar till spurtpriset kör Axel om och attackerar in på stigen. Jag går med ett tag men inser med 200 meter kvar att det är onödigt att slösa den energin, jag var ändå inte så intresserad av att spurta om spurtpriset. Släppte hjulet något och Wengan och André gick om mig. I denna fartökning fick Viktor släppa igen och sedan gick vi in på stigarna efter spurtpriset.

Här var det som jag skrev i början, ganska annorlunda än tidigare, där vi nu åkte på skidspåren istället för de fina stigar som finns däromkring. Tråkigt, tycker jag och lite av en nedgradering på banan. Vi kommer efter 2-3 minuter tillbaka till skidstugan  där vi gör en U-sväng och kör bort mot nästa langning. Där får jag en ny flaska sportdryck och is av mamma, som jag nu såg. Tar en flaska vatten av pappa. Vi är fem i tät nu när Micke anslutit och bitit sig kvar. Lite längre fram slingrar det till och en orm slingrar sig av vägen, fyfan, jag som hatar ormar. Det var den andra tredje ormen jag såg idag, en på uppvärmningen och en tidigare i loppet. Fyfan. Usch. 

Kilometerna tickar på och ingenting speciellt händer nu på 4-5 kilometer. Vi håller ihop bra. Vi viker in höger av en kortare grusväg in på en stig. Micke först, följt av André, Axel, Wengan och jag. Micke har inte riktigt samma fart på stigarna som vi andra där framme har, så tänkte att så länge vi alla är bakom så kan han bestämma fart. Först började André stångas lite och ville komma om, men lyckades inte. Sedan viker Axel ut till vänster och får med sig mycket fart och kan passera både André och Micke. Oj då. Några meter senare ser André en lucka och kan även han smita förbi. Wengan och jag är kvar bakom, men när vi får fritt fram att gå om så viker Micke åt sidan något och lät oss passera enklare, vilket var väldigt schysst. Han fick släppa direkt och Wengan och jag täppte de meterna fram till de andra. André hade tagit sig förbi Axel och satte upp en hög fart. Kunde bita mig med enklare nu än tidigare i loppet, det kändes inte riktigt som om André hade samma intensitet i sin åkning nu efter drygt 1:45h. Det var väldigt fina stigar iallafall, en del nya blandade med äldre. 

In på en stig efter 54 kilometer går jag fram och kör först. Jag visste hur den såg ut och hur jag skulle kunna köra på. Upp på en ås och en lös, ganska klurig och brant sväng där Cykelkanalen stod och fotade. Om jag skulle ta svängen bra och fortsätta hålla driv upp resten av biten upp på åsen så skulle det garanterat svida i benen på de andra. 

Foto: Cykelkanalen.se

 Trycker på uppför men nu börjar vi även komma ikapp åkare som kör de kortare distanserna, 22 eller 42 kilometer samt damåkare. Som Wengan sade i intervjun efter start är det svårt att försöka skapa någonting, attackera eller liknande, då det skulle kunna skita sig ganska snart bara man har oturen att hamna bakom någon vid fel tillfälle. Detta var ett sådant tillfälle där vi behövde ta oss förbi andra åkare på lite smådumma ställen samtidigt som jag börjat trissa upp farten något. Vi tar oss förbi och inget mer händer, jag kör på med de andra på hjul bakom. 

Efter 56 kilometer kommer vi ut på en kortare grusväg, där står langningsteamet igen. Tar en slurk sportdryck och kastar sen flaskan då jag hade kvar tillräckligt. Hällde över vatten över mig igen. Nu var det grusväg i ett par tre kilometer och vi fick till ett bra samarbete alla fyra. In på stigar igen och nu var det nygjord stig, som gick tight mellan massa små träd. Riktigt roligt och man var tvungen att ha tungan rätt i mun. André var i tät följt av Wengan, mig och Axel. På nästa grusväg gick jag fram och körde först in på nästa stig igen. Nu var det dags för mig att slå mitt slag, att köra hårt resten av vägen in till mål. Det var min chans att göra någonting bra av dagen. Skulle vi vara fyra in mot målparken så har jag nästan en garanterad fjärdeplats. Det fick bära eller brista nu med dryga 12 kilometer kvar. 

Jag gick upp i spets in på nästa stig och började gasa på. En liknande situation som tidigare hände, efter en brantare, kortare knäppa upp på en ås så flackade det av något och jag fortsatte veva på. Kikade bak och såg lite små tendenser till luckor mellan Axel, André och Wengan. Wengan var kloss i rygg men de andra två hade ett par meter här och där. Kommer ikapp cyklister och ropar att vi kommer fyra stycken herr elit. Det blir ingen smidig omkörning och jag går ut till vänster utanför stigen för att komma förbi. Hör sedan att något händer bakom och slår en snabb blick bakåt. Ser att jag har lucka till Wengan som det verkar ha strulat för vid omkörningen. Funderar en sekund på om jag ska vänta in eller fortsätta köra, men jag valde att fortsätta. Wengan täpper luckan till mig ganska snabbt, och ett tjugotal sekunder senare kommer även André ikapp. Viker ner och ut på en skogsväg och slänger en blick bakåt. Axel har 5-6 sekunder fram men jag kör vidare. Har han krafter kvar så täpper han luckan, annars inte. Det var ganska precis 9 kilometer kvar nu.

På grusvägen viftar jag med armbågen och försöker få fram Wengan men han vill inte. Jag struntar i det och fortsätter att köra, det är som sagt min enda chans att köra ifrån dem och inte spurta. Jag maler på i hårt tempo och in på nästa stigar. Axel tappar mer och mer och är tillslut borta. Kilometerna tickar ner och jag märker att även André börjar bli riktigt trött. Han är inte så kloss i rygg på Wengan som Wengan är på mig. Med 4-5 kilometer kvar blir jag lite väl ivrig i en sväng och kränger med bakdäcket. Märker direkt att luft försvann. Kommer snart ut på en grusväg i 100 meter och kollar ner. Det är inte helt slut och frågar Wengan hur det ser ut. "Det ser ut som det är lite kvar iallafall" sa han. Jag fortsätter köra men är lite mer avvaktande i svängarna nu. 

Kommer ut på skidspåren med drygt 3 kilometer kvar och ställer mig upp och kör på uppför sista branten. André har det tufft och släpper någon meter, men är ikapp igen när vi kör om fler motionärer och när jag inte vågar köra på för fullt i svängarna längre heller med risk för ytterligare krängande. 

Kommer bort och kör igenom den smala, tighta tunneln under vägen med två kilometer kvar. Jag och Wengan kommer ur den med lite mer fart än André och då ger jag det för fullt. Ställer mig och gasar på allt jag kan bort mot och uppför den första av de fyra små backarna/svängarna som är upp och ned vid discgolfbanan vid campingen. André är ikapp på toppen men orkar sedan inte gå med längre. Jag fortsätter köra allt jag kan uppför andra och tredje lilla backen. Över krönet på fjärde och sista går Wengan om och attackerar. Försöker svara men orkar inte med farthöjningen med redan syrastinna ben. Han får några meter och lyckas öka dem till ytterligare några fler meter på den korta stigsnutten och genom dikena över vägen mot campingen. Märkte att bakdäcket kavlade när jag stigen sneddade genom diket. Förlorade ytterligare någon sekund bara på grund av det, men kollade bakåt och det var långt bak till André, jag såg honom inte ens. 

Kom in mot parken och rundade vattentornet och in på upploppet. Spurtade in på 2:30:41, 7 sekunder efter Wengelin och 25 sekunder före André.

Foto: Cykelkanalen.se

Jag är jättenöjd med loppet, hur det gick och hur jag körde. Jag satsade allt på ett kort, det enda kort jag har känns det som, och en andraplats var det bästa jag kunde åstadkomma med det. Men jag vågade fullfölja planen hela vägen in och gav inte upp den trots att både André och Wengan var med på hjul in sista kilometerna. Nästa gång funkar det. Eller gången efter det.

Foto: Cykelkanalen.se

Igår, måndag, dagen efter loppet tog jag en cykeltur in till Västerås till Naprapat Erik Olsson på Rygg- och Idrottsskademottagningen och fick en genomgång av kroppen. Massage och knäcka till bröstrygg och nacke en hel del, vilket var väldigt välbehövligt. Kan verkligen rekommenderas!

Strava:

RACE RAPPORT: HERO Dolomites XCM World Cup!

Foto: Sportograf.com

Hej!

Sitter för tillfället vid en frukostbuffé på ett hotell strax utanför München, i väntan på att flyga hem till Sverige senare i eftermiddag. 

Igår kördes vad som kallas "Europas tuffaste MTB-lopp", HERO Dolomites i Val Gardena, Italien. Då HERO-organisationen till i år tagit över världscup-cirkusen från Discovery/Warner Bros, var detta den tredje deltävlingen i världscupen efter HERO Capiliveri (Sicilien) och HERO Naturland, Andorra som jag körde för två helger sedan. Jag, mamma och pappa anlände till grannbyn Canazei på måndag kväll. Canazei ligger på 1500 meters höjd vilket var ungefär 500 meter högre än vi bodde i Andorra. Ovant för en falu-bo på 150 meters höjd. 

Tisdagen spenderades genom att köra igenom första dryga 60 kilometerna av banan. Bara det tog 5 timmar och det var fler gånger än inte jag funderade på vad fan det var jag gett mig in på. Jag visste att tävlingen, med 86 kilometer och 4500 höjdmeter skulle vara otroligt tufft, men att backarna skulle vara så jäkla branta och hårda var lite av en chock. 

Banprofilen. 5 toppar över 2000 meter och högsta punkten 2400 meter.

Riktigt fin natur och ett av UNESCO:s världsarv

För att göra det lite förståeligt hur sjukt brant det var i långa perioder visar jag ett Strava-segment som är över den brantaste delen av längsta klättringen (segmentet: https://www.strava.com/segments/12324139)

För mig tog dessa 2,4 kilometer 27 minuter prick på tävlingen. Det var inte bara jättebrant, det var löst underlag också, med torr sand/jord och lösa stenar vilket gjorde det näst intill omöjligt att cykla upp hela vägen utan att gå vissa partier. Brantaste partiet var runt 41%.

På onsdagen tog jag det bara lugnt och vilade. Torsdagen körde jag de 27 sista kilometerna på banan, vilka inte heller de var lätta. Det var skönt att ha kört igenom hela banan åtminstone, så att jag hade koll på hur det skulle vara. Det var inga egentliga tekniska svårigheter någonstans, bortsett från att det både var brant och väldigt halt och löst underlag, främst på grusvägarna men även stigarna var väldigt, väldigt torra och lösa. 

Fredagen, dagen innan tävlingen var också väldigt lugn. Jag körde ett väckningspass som kändes helt otroligt dåligt. Bara att spinna lugnt på 200-240 watt kändes skit. Testade köra på lite i tre minuter på 400 w vilket nästan kändes som en all out effort. Fan också. Jag fick ju inte mindre ångest för tävlingen på grund av det...

Tävlingsdagen:

Det var tidig start i Val Gardena, och då vi bodde strax utanför Canazei hade vi drygt 40 minuters bilresa till starten. Klockan stod på 03:50 och vi åkte iväg kl. 05 mot start. 

Kommer fram någon timme innan start, runt kl. 06. Byter om, packar ur cykeln ur husbilen och tar en Red Bull en dryg timme innan start. Möter sedan Therese, Richard och Amanda och värmer upp lite med dem. Det är tidigt på morgonen och solen har inte hunnit värma upp dalen ännu så det är småkyligt att sticka ut och värma. Langningsteamet behövde åka drygt 20 minuter innan start för att hinna över en vägpassage innan de skulle stänga av den, för tävlingens skull, för att de skulle hinna till första langningen. 

Innan start. Jag, Richard och Noah Warren.
Foto: Sportograf.com

Innan de åkte tog jag en startflaska med 750ml sportdryck och en strumpa med is att ha i nacken vid start. Energiplanen för dagen var att köra med runt 80g sportdryckspulver per 750ml flaska, och ta två gel i timmen. Det skulle vara lång tid mellan langningsplatserna, därav körde jag stora flaskor. Jag ville även ha med mig en flaska med vatten på cykeln också, för att kunna dricka och hälla över mig under tiden också. Blir ofta väldigt törstig på vatten om jag bara dricker sportdryck. Det skulle vara runt 120 g/kolhydrater per timme. Vid varje langning tog jag även en ny strumpa med is att ha i nacken, vilket fungerar utmärkt som nedkylningsstrategi.

Damerna startade 10 minuter före oss. De skulle köra en kortare bansträckning, 60 kilometer, och vika av från våran bana efter runt 17-18 kilometer. Sedan kom deras bana in på vår igen ett tag efter runt 50 kilometer innan de vek av igen och körde sista kilometerna in mot mål samma som oss. 

Start 07:20. Foto: Sportograf.com

Starten gick kl. 07:20 från Selva Val Gardena som ligger på runt 1500 meters höjd och vi startade direkt uppför. Första kilometern var på asfalt innan vi vek av in på grusväg och körde sicksack uppför en slalombacke upp till 2300 meters höjd. Jag öppnade väldigt återhållsamt och ställde in mig på att pacea mig upp på mellan 320-340 watt i snitt. Jag fokuserade på att köra min egen tävling och strunta i andra och i resultat. Jag klarade av min plan bra, och det kändes okej uppför. Backen var 5,5 kilometer lång och 722 höjdmeter, vilket gav 13 % i snittlutning. Det tog 38 minuter upp till toppen och jag kände mig nöjd med det, 334w i snitt vilket var inom mitt mål. Intog en gel och drack upp det mesta av sportdrycken redan i backen, då det i princip bara var utför nu i 6-7 kilometer ner till byn Corvara där första langning skulle vara. 

Nära toppen av första backen. Foto: Sportograf.com

Otroliga vyer och scener! Foto: Sportograf.com

Toppen av första backen. Foto: Sportograf.com

Kom upp på toppen och hade passerat några av damåkarna uppför. Inledningsvis var det serpentiner utför på grusväg de första dryga 100 fallhöjdmeterna. Det låter lätt, men det var otroligt svårt med väldigt lösa förhållande och varje kurva var i princip feldoserade. Kör igenom första två kurvorna men glider bara omkring så att det känns som man aldrig tidigare cyklat. Kurva tre såg jag att många hade tagit innerkurva över gräset istället för att köra grusvägen, bestämde mig blixtsnabbt för att göra samma sak men svänger för kraftigt med framhjulet och det  glider iväg. Sätter ner knät i gruset och rullar omkring ett par varv ner på gräset. Helvete. Plockar upp cykeln och hoppar på, men styret har blivit snett så hoppar av igen och rätar upp det hyfsat. Blir passerade av några, inklusive ett par damer. Hakar på i slutet av gruppen men märker att styret inte är helt rakt, men det får duga. Kollar ner på knät och ser att det rinner blod ner på strumpan men såret ser inte så farligt ut så jag kör vidare. Det gör heller inte så ont, men är orolig för att lägga mig ner igen på höger sida och slå i knät igen, så vågar inte riktigt åka på som jag brukar utför. 

Bitvis fastnar vi bakom damåkare som tar ett tag att ta sig förbi på stigarna utför, men min grupp med killar håller ihop hela vägen ner till Corvara och langning 1 efter 13 kilometer / 53 minuter. Får där en ny stor flaska sportdryck och en stor flaska vatten att sätta i ställen i ramen, och en strumpa med is till nacken. Direkt efter langningen bär det uppför igen, först på gräs rakt upp i en liftgata för knappliftar, sedan vek vi av till en grusväg som även den skulle ta oss uppför en ny skidbacke och nästa topp på 2100 meters höjd. 

Denna backe gick mer i etapper, med flackare partier vissa bitar och ordentligt branta andra. Totalt var backen 7,3 kilometer och runt 600 höjdmeter, så det var den ”lättaste” av de fem längre backarna. Jag kom ifatt Therese i backen och en stund senare även Amanda, i den brantaste delen av denna backe där många fick stopp och tvingades av och gå med cykeln upp, då gruset på grusvägen hade en så lös yta. Jag lyckades dock hålla mig på hjulen hela vägen upp, även om det gick marginellt snabbare att cykla än att släpa cykeln upp så var det ändå mentalt skönt att bara trampa. Sista tre kilometerna av backen flackade av mycket, med vissa kortare utförspartier men vi tog oss längs bergkammen mellan tre olika liftsystem. 

Efter det tredje och sista körde jag ihop tillsammans med startnummer 170 och några till som jag kört lite jojo med i uppförsbacken. 

Även här var det väldigt lösa, hala grusvägar utför inledningsvis, innan vi vek av in på en kortare stig och skogsväg. Jag hade fått i mig det mesta av sportdrycken och två gels till. Vi kom ifatt ett par åkare till, samtidigt som ett par anslöt bakifrån. Här var det rätt rough stig utför, väldigt brant och stora lösa stenar som gjorde att framhjulet slog lite fram och tillbaka titt som tätt. Men det var bara att slappna av och hålla i styret och inte försöka parera upp varje litet kast i sidled så var det lugnt. 

Utför första backen, strax efter jag kraschat. Foto: Sportograf.com

Lite längre ner på första stigen. Otroligt fin natur! Foto: Sportograf.com

Vi kom ner till byn Arabba, där langning två var. Även här fick jag en ny stor flaska sportdryck och is till nacken, en flaska vatten och ett par gels. Härifrån skulle det vara väldigt länge till nästa langning och banans absolut tuffaste backe, som jag skrev om i inledningen. Men innan dess körde vi en liten sväng på stig/skogsväg ovanför Arabba, innan vi kom ner till banans lägsta punkt på 1370 meters höjd. I botten tryckte jag lap på Garmin och ställde in mig mentalt på att klättra länge, brant, varmt och löst i 1000 höjdmeter i ett svep på 8,5 kilometer, där de första 650 höjdmeterna togs redan första 4 kilometerna vilket gjorde att det skulle flacka av lite sista halvan. 

Början av backen, igenom och förbi byn Ornella var på asfalt. Där drog jag nytta av nummer 170 som hade ett behagligt tempo. När vi efter någon kilometer vek av in på skogsväg igen och när det började branta på ordentligt så gick jag förbi och körde mitt eget tempo. Kom ganska snart ikapp två åkare som förmodligen öppnat lite väl optimistiskt. Min taktik var att ta det ett tramptag i taget, hålla mig lugn och fokusera framåt, inte på hur jävla misär det egentligen var. De korta partier där det flackade av något passade jag på att dricka både sportdryck och någon mun vatten, och hälla vatten över mig. Trots is i nacken så var solen nu uppe högt och värmde på ordentligt. Det var solsida och ingen vind att tala om, speciellt ingen fartvind då hastigheten var häpnadsväckande 5 kilometer i timmen i långa perioder. Garmin visade 31-32 grader i skuggan och det var ingen skugga att tala om alls. 

Jag kom runt en kurva och såg upp framför mig, och såg en rad med åkare med 20-30 meters mellanrum traska med cykeln bredvid sig. Jag visste att det partiet var det absolut brantaste och lösaste på hela banan. När jag väl kom dit kom jag ikapp finske mästaren Toni Tähti som hade det tufft i promenaden. Jag bestämde mig för att försöka cykla så bra det gick, och det gick bättre och längre än väntat, men till slut tvingades jag av och gå. Traskade kanske 50-60 meter innan jag såg en möjlighet att kunna hoppa på cykeln igen och cykla när det flackat ut någon meter och jag kunde starta bredvid vägen, på ett ställe med mer grepp. Kom igång igen och lyckades därifrån att ta mig upp på hjulen hela vägen. Trots utväxling med 32T fram och 52 bak på kassetten låg jag och tryckte låga 50 i kadens. 

När de brantaste kilometerna var över (segmentet ovan, 2,4 kilometer på 27 minuter) andades jag ut och försökte få i mig energi och växla om mot att gasa på igen. Jag märkte dock att det ibland lät som om det pös luft ur framdäcket, men det var bara väldigt korta läten och trodde att det var när min sko ibland gick emot vevarmen som lät. Försökte dock se i farten om det läckte stans-vätska någonstans men såg inget, och det verkade som om luften fortsatt var kvar i däcken. Tänkte inte så mycket mer på det. 

Jag hade ett par killar framför mig som jag jagade, och det kändes som om jag tog in på dem när det var lite långsammare och brantare partier, men att de drog ifrån när det var flackare och högre fart. Passerar liftsystemet vid Forcella vid 2100 meters höjd och hade nu toppen i sikte. Jag kom aldrig ikapp killarna framför påväg upp, vi var jämnstarka där, men tänkte att det kanske var lika bra att jag inte gjorde det, då jag förmodligen enklare skulle göra det utför. När det bara var 6-700 meter kvar till toppen bytte jag skärm på Garmin, från att bara sett karta, 30 sekunders watt och aktuell höjd så kollade jag snabbt varvtid, distans, total tid mm. Såg att varvtider passerade 56 minuter och jag gjorde ett snabbt mål att ta mig upp sista några hundra meterna och varva av innan det slog över på en timme. Lyckades med det och varvade på 59:12. Mental check på den. 8,7 kilometer I timmen i snitt och 290 snittwatt. Uppe på banans högsta punkt, nästan 2400 meter över havet. 

Foto: Sportograf.com

Även här var de första minuterna utför på hal och lös grusväg. Jag fick upp farten och satte in siktet på grabbarna framför. Men nu började det hört tidigare, det började pysa ur ett hål mitt på däcket och började spruta stansvätska. Fick tillslut stopp på cykeln och när däcket slutat snurra så täppte vätskan hålet och det slutade pysa. Det hade inte förlorats så mycket luft, men bestämde mig för att plugga hålet. I min iver så råkade jag dock trycka igenom första pluggen helt och var tvungen att ta en ny. Andra gick bättre och jag struntade i att pumpa, det var ändå rätt bra lufttryck ändå. Förlorade inte mer än 30-40 sekunder på stoppet så det var ändå okej. Ingen hade kommit ikapp. En bit längre ner i backen vek vi av in på en stig/vandringsled längs med bergskammen. Den hade jag inte kört tidigare, då den var avstängd för träning. Bitvis väldigt klurig med tekniska passager, svängar med stup på sidan som var anpassade för vandrare i gånghastighet och inte cyklister i ”tävlingsfart”. På ett ställe skulle man ner och upp genom en mindre ravin och där man tvingades av cykeln för att komma upp. Kom tillslut ut från stigen och nu var det bara 1,5 kilometer uppför igen, denna gång på trafikerad asfaltsväg upp över passet Pardoi på 2250 meters höjd. 

Tog mig över passet och började resan utför. Var tom på sportdryck och vatten men hade tre gels kvar i fickan. Tog en gel strax innan krönet men det var lugnt att vätskan var slut, nu var det bara utför ner till Canazei och langning 3, en dryg mil och 800 fallhöjdsmeter utför. Här kom damernas bana in på våran igen och jag kom ifatt och körde förbi en damåkare. Hade rätt bra flyt utför nu, var inte lika stel och återhållsam längre trots skadan på knät. Den hindrade inte cyklingen någonting mer än att jag inte ville krascha på det igen. Detta var det roligaste partiet på banan, utför ner mot Canazei. Partivis stig, partivis grusväg och skogsväg vilket var en bra mix. Partivis lättåkt och ibland rätt brant och tekniskt. Här hade jag nog kul för första och enda gången under tävlingen haha. 

Foto: Sportograf.com

I Canazei tog jag mig igenom byn och förberedde mig för den tredje och sista langningen, 29 kilometer och drygt 1:53h efter langning 2. Samma upplägg här med 750ml sportdryck, 500ml vatten, 2 gels och is till nacken. När jag kom till där jag trodde att langningszonen skulle vara var det tomt på folk. Fan också, har vi tänkt fel? Hade inte en droppe vätska kvar och endast två gels med drygt 1:45 timme kvar till mål. Körde vidare någon kilometer till längs floden innan jag vek höger och där var langningszonen. Fan va bra. Tog flaskan med sportdryck med de båda gelen på med gummisnodd och strumpan med is, och sedan flaskan med vatten av pappa. Men jag gjorde bort mig och satte ner sportdrycken i flaskstället innan jag tagit av gelen, så de ramlade av. Märkte inte av det förrän lite senare när jag skulle ta dem och de var borta. Fan. Med facit i hand borde jag kanske ha stannat till och vänt för dem, men det gjorde jag inte. Tänkte naivt att två gels  och 80g sportdryckspulver borde räcka sista biten. Det var ”bara” en och en halv lång backe kvar, sedan nästan bara utför sista milen till mål. 

Foto: Sportograf.com

Tryckte återigen lap på Garmin när jag vek av uppför ut ur Canazei, mot grannbyn Campitello, där vi hade bott under veckan. Passerade ett par hundra meter ifrån lägenheten. Kom ifatt och körde om ett par killar som tydligen var tröttare än vad jag var. Även denna backe var brant inledningsvis, där de flesta höjdmeterna togs första halvan av backen, från 1400 meter upp till 1900 meters höjd. Grusvägen låg i solen med korta partier av skugga från träd. Det var även en vattenslang som låg läng med vägen som ibland hade små hål i sig som sprutade ut små strålar med kallt vatten, guld värt. Otroligt skönt. Uppe på 1900 meter bredde det ut sig en dal dit mängder av vandrare och elcyklister tagit sig. Förstår varför, det var otroligt vackert. Men nu var det drygt 3-4 kilometer som snittade 2,5 %, vilket alltså knappt märktes. Kunde man tro. Men på 2000 meters höjd, efter 3500 höjdmeter och efter 4,5 timme så märktes det. Dessutom blåste det rätt rejäl motvind. Allt var emot en nu. Höjden, värmen, vinden, vandrare, äldre människor på elcyklar som cyklade förbi en med enkelhet. Helvete vad livet sög ordentligt där och då. 

Foto: Sportograf.com

När ”dalen” var slut var det dags att ta sig ann de sista 200 höjdmeterna upp till toppen på backen, 2200 meter. Det var ibland decimeterdjupt grus där jag fick stopp och tvingades av cykeln och gå en bit. Åååååh vad frustrerande. Hade nästan druckit upp sportdrycken och vattnet var slut sedan länge. Hade en gel kvar som jag tog, med vetskapen om att det var ytterligare en ”halv” backe kvar, dryga 300 höjdmeter. Men det fick bära eller brista. Kom upp på toppen av sista långa backen, skrek lite ”halleluljah” inom mig själv, nu var det ju bara lätt kvar sista 18 kilometerna. 

Började ösa på utför och det gick riktigt fort. Var uppe i 55-56 kilometer i timmen på raksträckorna på grusvägarna, som fortfarande var riktigt lösa och hala. Men det sket jag lite i. Jag ville i mål. Kom ner till 1750 meter på några minuter, där var neutral service. Fick en flaska vatten som jag klunkade i mig halva av och hällde över andra halvan. Hade kommit ikapp en kille precis i botten som jag körde förbi när vi vek av uppför igen, motiverad av att haft lite fart utför och snart i mål. Ställde av killen med drygt 50 meter ganska snabbt, sedan började jag bli rätt trött. Avståndet stabiliserade sig och jag låg drygt 50 meter framför ett bra tag. Efter ungefär halva backen började effekten gå ner från redan låga nivåer till strax under distanswatt och killen körde ikapp och om mig. Vad fan händer tänkte jag. Höll på att koka och kände mig lite yr. Växlade datasida på Garmin igen och kärntemperaturen och heat strain index visade ändå okej (38,3° kärntemperatur och 1,2 HSI, så jag var inte överkokt inifrån. Dock sa hastighetsmätaren 8 kilometer i timmen och 36°C, med ingen vind eller skugga i sikte. Skinntemperaturen var uppe på 33° vilket är väldigt högt vid cykling utomhus. 

Kärntemperatur (grå), skinntemperatur (blå) och höjdkurvan (grön). All temperaturdata från min CORE Body Temp sensor. Skinntemperaturen skiftar snabbare i förhållande till banprofilen (pga hastigheter och fartvind) medan kärntemperaturen är lite mer dröjande i sin skiftning. Men man ser verkligen sambandet.

På toppen av sista backen i Seiser Alm var det 11,5 kilometer kvar till mål. Jag var helt tom på både energi och vätska och hade killen framför mig att jaga. Det var nästan bara utför till mål, ca 500 fallhöjdsmeter men det var ett par tre kortare krön man skulle ta sig över. Jag kom ifatt killen framför ganska fort och passerade honom. hade rätt bra flyt utför och numera ganska bra känsla igen utför. Underlaget var varierande men det var inga extremt svåra tekniska moment eller ens väldigt lösa grusvägar, vilket gjorde att jag kunde hålla uppe farten bra. 

Utförsbacken bröts efter några kilometer av med en 1 kilometer, 50 höjdmeter lång backe som var en otrolig mood killer. Såg ytterligare att jag var påväg ikapp en kille så det var en motivation att ta sig upp. Kom ikapp honom på toppen och hamnade bakom på nästföljande stigparti. Efter ett par hundra meter kom vi in på samma bana som 60km och 71km-banan också körde. Kom ut samtidigt på stigen som en motionär som kört kortare så vi låg sida vid sida på en smal stig. Jag tog dock kommandot och körde in framför. Strax senare kom ytterligare en kortare och brantare uppförsbacke. Hade bra fart med mig in i backen och ställde mig upp och tryckte på i en spurt, men tanken att jag skulle ta mig upp hela vägen med den accelerationen. Det gjorde jag inte, det var längre och brantare än jag kom ihåg så det enda jag fick var ett otroligt laktatpåslag. Oh helvete, tänkte jag och satte mig ner och försökte överleva sista minuten upp.

Nu var vi mer blandade med motionärer som kört kortare distanserna så jag passerade en hel del cyklister sista kilometerna. När jag väl kom ner till Selva Val Gardena igen och såg sista kilometers-skylten var jag riktigt lättad. Körde på sista stig/gångstigen, sista hårnålskurvan på stigen och in i byn, och sista 100 meterna in över mållinjen. I mål på som 51:a i världscuploppet på tiden 05:23:38.

Sista kilometern innan mål. Foto: Sportograf.com

Sista 500 meterna innan mål. Foto: Sportograf.com

Sista 500 meterna innan mål. Foto: Sportograf.com

Målgång. Foto: Sportograf.com

Loppet var 85,7 kilometer och 4119 höjdmeter vilket ger ett snitt på 48 höjdmeter per kilometer. Det är väldigt mycket. I jämförelse med Lugnet XCO för herrelit som hade 1154 höjdmeter på sina 25 kilometer ger det 46 höjdmeter per kilometer. För lite perspektiv. 

Strax över 45 kilometer var uppför och nästan 41 kilometer utför. Tar man bort distansen utför och dividerar antalet höjdmeter på antalet uppförs kilometer (4119 / 45,3 = 90,9 höjdmeter per kilometer). Det är rätt hårt. 

Kollade upp knät hos sjukvårdarna och de gjorde rent och lade på bandage. Nu r jag rätt stel i knät...

Länk till Strava längst ner:

Fler bilder av Sportograf.com:

Grusvägen utför första backen. Ni ser hur löst och halt underlaget är. Detta är nog ett par svängar innan jag råkade lägga mig. Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Foto: Sportograf.com

Strava: