Långlopps-SM!

Hejsan.

Igår var det dags för Långlopps-SM i Ånnaboda. Jag hade riktigt höga förväntningar på mig själv och hade vinst som högsta mål, men jag skulle vara nöjd med pallplats också. Startfältet i junior var det hårdaste startfält någonsin i år i ett långlopp, så jag visste att det skulle bli tufft. men jag var ju i bra form, så det skulle inte vara omöjligt. Vi startade 1 minut efter eliten och tillsammans med H30-killarna.

Starten gick och den jobbiga startbacken på ca 2km klarade jag av utan större mängd mjölksyra, kände mig faktiskt piggare ju längre upp jag kom. Det hade gått fort upp, men trots det var vi ganska många på toppen.

Foto: Eva Önnemar

Första 20 kilometerna gick relativt lugnt på grusvägar, så de luckor som skapats i startbacken var nu täppta och vi var riktigt många nu. De flesta av mina konkurrenter låg fortfarande med och jag såg till att ligga långt fram hela tiden för att slippa det ryckiga som sker längst ner i klungan, och för att inte hamna bakom någon som inte är så snabb på stigar. I slutet på första loopen körde vi förbi Henrik Öijer som hade punkterat. Surt!

I stigningen upp mot Ånnaboda igen sprack fältet upp och vi var fem juniorer samt 4-5 H30 killar. Fick en ny flaska av pappa. Hela varvet som vi skulle ut på hade jag redan kört för ca 3 veckor sedan, och det var grymt skönt att veta vad som skulle komma och när det kommer.

Andra loopen började med en riktigt lång utförslöpa, mestadels på stig. Hade både Emil Hedlund, Jack Kok och Samuel Lord framför mig så det här partiet blev värdigt XCO-aktigt med spurter ut varje kurva och maxkörning överallt. Men efter ett tag lugnade de som tur var ned sig och gick bak lite i klungan. Jag lade mig på andra rulle bakom Johan Lindbom från Almby, riktigt bra rulle då han hade hemmabana och visste alla bra spårval mm.

Foto: Anders Almhed

Vi kom fram till Klockhammar efter ca 36 km där mamma stod med en ny flaska sportdryck. Jag märkte att Johan och jag fick småluckor hela tiden på stigar och jag började kolla bakåt mer och mer för att se vilka som hänger med. Fyra till juniorer. Märkte också vilka H30 som sackar efter på singletracksen så jag vet vilka jag inte ska ligga bakom. Efter ungefär halva "Klockhammar-loopen", alltså kilometerna mellan 36-51, kom det en hyfsat lång grusbacke med en del höjdmeter. Jag visste att efter backen skulle det komma en lång singletrack där jag vill ligga långt fram. I backen gick Johan Hellman från Dalsland Aktiviteter upp och drog, och det gick fort. Kunde kämpa mig med på hjul hela vägen och på toppen fick jag om för att vara först in på stigen. Hade Johan från Almby på hjul och vi fick en bra stor lucka när vi kom ut på en grusväg igen. Men de andra krigade sig ifatt igen då varken jag eller Johan hade orken att attackera. Båda visste ju vad som skulle komma.

När vi kom tillbaka till Klockhammar efter 51 kilometer får jag ytterligare en ny flaska sportdryck, precis i botten av banans absolut längsta och jobbigaste stigning på nästan 200 höjdmeter. Första halvan gick på grusväg och här var det verkligen tur att jag kört tidigare, annars hade jag nog låtit de andra segla iväg. Men jag gnetade med i svansen på klungan, och när grusvägen planade ut visste jag att det skulle komma en högersväng upp på en ås, sedan skulle stigningen fortsätta på en stig på åsen ett tag. För att vara på säkra sidan gick jag upp i tät och bestämde tempot. Skönt det, men Fredrik Lagerkrantz var inte riktigt nöjd med mitt tempo så han gick förbi alldeles innan toppen och fick några meter som vi kunde ta in när vi kom ut på grusvägen igen för att ta oss ann de sista höjdmeterna där.

Nu var jag riktigt trött, men jag visste att Emil, Jack, Samuel och Linus också var det. Låg fortfarande på andra eller tredje hjul hela tiden, tyckte det kändes bäst. Var också uppe och drog då och då även fast jag var trött. Ganska snart övergick grusväg till skidspår och det var många korta branta kullar som skulle övertas. Tempot var fortsatt högt. Strax kom vi ifatt Mackan som startat minuten före oss. Fick en liten energiboost av det så jag orkade med att dra ett tag.

När vi kom in mot naturreservatet Vargkitteln insåg jag att jag låg alldeles för långt bak för att vara optimalt när banans förmodligen svåraste och längre utförslöpa skulle komma. En stig såklart. Försökte ta mig fram till tät, men hann inte riktigt utan kom in på tredje hjul bakom Samuel som låg först och Lagerkrantz bakom honom. Bakom mig hade jag en av H30 killarna som är galet starka, men inte jättetekniska. Perfekt. Efter ett par hundra meter ser sig Lagerkrantz om och skriker till Samuel att vi har lucka och att han skulle gasa mer. Nu gick det riktigt fort och det var lite hala stenar där mitt framhjul gled på så jag var galet nära att krascha i 40km/h på stigen. Men lyckades hålla mig på hjulen och fick en sjuk adrenalinboost. Tyvärr höll den inte i så länge. Strax därefter kom en skarp högerkurva och dagens näst längsta backe kom. Den var ganska flack till en början, och där kom de andra ikapp igen. Sedan gick backen i typ två vågor med "backe-platt-backe-platt". Jag var riktigt trött och jag visste vad som skulle komma i slutet av backen. Både Samuel, Jack och Emil letade sig förbi i en av de "backe-platt" partierna. Kunde med nöd och näppe klamra mig med ett par cykellängder bakom siste man. Som tur var är det ett lite plattare parti innan "Väggen" kommer. Lyckades ansluta igen innan Väggen. Den är ca 200 meter lång och riktigt brant. Till min lycka var det ingen som attackerade i backen utan jag kunde gå med utan större problem. Hade jag slitit mig med såhär långt kan jag väl slita mig imål först av alla också, tänkte jag.

Strax därefter letade jag mig åter fram i klungan innan en till stig. Nu hade jag Emil, Linus och Samuel framför mig och det kände jag mig nöjd med. Efter ett par minuter kör Samuel på en sten och flyger av cykeln samtidigt som framhjulet börjar spruta stansvätska. Lagerkrantz hörde om det var okej med han och det var det. Bra det. Men nu hade ju Emil och Linus en mindre lucka. Gick upp på rött för att komma ikapp och jag var ikapp med Lagerkrantz på hjul. Efter han var det en lucka. Sa åt Emil och Linus att vi hade lucka men Johan Hellman kom ifatt med Jack på hjul på skidspåren. Nu var det mindre än en mil kvar till mål och vi var snart i Ånnaboda igen, för att gå ut på en liten avslutningsloop. Vi var fyra juniorer, två H30 och så Johan Widén i elit som vi kommit ikapp tidigare. Hela avslutningsloopen var i princip samma som första loopen, bara att man "genade" på ett ställe nu, så man inte körde hela första loopen. Så det blev första och sista delen av första loopen man körde.

Sista delen var i princip bara uppför i 3 kilometer. Kände mig stark in i backen och låg först, men då kände jag krampen komma på höger insida lår. Fan också. Lagerkrantz accelererade och Emil på hjul och och kunde inte gå med. Sen gick Jack om och ikapp de två andra också, tillsammans med Hellman. Väntade bara på att Linus skulle gå med dem, men det gjorde han inte. han låg kvar på mitt hjul. Efter några minuter släppte krampen lite och jag försökte skaka av Linus och Widén på hjul. Men de var fastklistrade. När vi kom ut halvvägs i startbacken igen hade jag ett högt och jämt tempo, så högt mitt insidalår tillät. I sista branten innan vi korsade asfaltsvägen ökade jag och gasade på så hårt jag kunde få då var det ju bara spurten kvar, och den ville jag ta hem! MEN, kartan som jag kollat på innan som visade målgången var annorlunda än verkligheten, så vi skulle tydligen uppför en kortare backe till och sedan runda en liten skogsdunge innan spurten. Kartan visade bara uppför startbacken sedan spurt. Blev knäckt när det inte var dags för spurt, så när Linus och Johan körde förbi hade luften gått ur mig och ner i benen, jag trampade luft. Jag hade inte en chans att gå med. Rullade imål 16 sekunder efter Linus och 48 sekunder från seger. På en fjärdeplats.

Det var knäckande. Jag var så nära att nå mitt mål, men det sket sig de sista få hundra meterna. Men jag borde vara nöjd ändå, eftersom att vi 4 första var inom en minut, och det kunde ha varit vem som helst som tog hem det. Men jag är inte nöjd, alls. Inte med resultatet iallafall. Nöjd över min cykling, för hade jag gjort om det hade jag förmodligen inte gjort något annorlunda. Det var inte min tur bara. Och det var ju inte dålig cyklister före mig heller. Men ändå. Fan. Detta var säsongens största mål sedan SM i Värnamo sket sig p.ga. långvarig sjukdom innan.