Idag, likt förra året på Kristi himmelfärdshelgen var det dags för Ottarsloppet. Ett litet, grymt fint och roligt arrangemang vid Ottarsborgs idrottsanläggning. Körde loppet i fjol också och kom 5:a efter att ha förlorat spurten om tredjeplatsen mot Kim Eriksson och Jesper Jeppman Andersson. Då vann Michael Olsson med Johan Landström som tvåa.
I år var startfältet lite hårdare, dock utan Micke Olsson. Istället hade Micke Flockhart, Henke Jansson, Nils Lillpers, Mattias Forsberg och Jimmy Bodin hittat dit och det är ju starka killar. Kim Eriksson och Johan Landström körde också.
Bansträckningen är två varv a la drygt 25km på en fin, lättrullad bana med mycket fin stig och en del jobbiga uppförsbackar då majoriteten av banan går på en rullstensås.
Starten gick inte förrän kl 15 så det var lugna puckar. Masterstart i ca 400 meter innan de släppte iväg oss. Kim började kötta direkt från start och jag kände att jag låg lite för långt bak för mitt eget bästa. Avancerade i högerspåret och lyckades ganska snabbt ta mig upp i tät. Låg där i ett par minuter medan mjölksyrachocken kunde lägga sig något. Kom fram till banans ända lerhål och efter det hjälptes jag och Kim åt att trycka på på stigarna och grusvägarna.
När vi efter ca 3-4km passerade E4:an kollade jag bak och vi var ett gäng på drygt 10 pers som hade fått en lucka, b.la de jag tidigare nämnt. Flockhart, Kim, Landström och jag turades om att agera lok. Det kördes rätt hårt vilket var bra, så att gruppen filtrerades ut lite. Efter lite mer än halva första varvet låg jag i fjärde position på Henkes hjul i en relativt teknisk uppförsbacke med massa lösa stenar och dylikt. Henke tappar tyvärr Flockhart och Kims hjul och vid nästa grusvägsparti går jag förbi och gasar på rejält för att försöka gå ikapp. Fick Landström med mig, och i efterföljande stigparti var vi ikapp, och till min stora förtjusning hade resterande tappat, så vi var fyra i täten. Nu gällde det bara att fokusera och i n t e tappa hjul, vilket skulle resultera i ett väääldigt kritiskt läge.
Efter banans längsta grusvägsparti, som idag även bjöd på rejäl motvind, kom en av varvets längsta och sista stigpartier. La mig först in där för att kunna köra i mitt eget tempo. Det kändes fortsatt bra inför varvning där jag fick en ny flaska sportdryck av Ebba. Vid varvning hade vi fyra runt 1:45 ner till Henke som låg på 5:e plats. Strax därefter tog jag även av mig glasögonen, ett dumt beslut kom jag på försent när vi närmade oss grishålet för andra gången... Klarade mig dock utan lera i ögonen vilket var skönt. Därefter kördes det relativt lugnt på kommande stigparti och grusvägarna över/efter E4:an.
Hade lite misstankar om att Micke skulle attackera i någon av de kommande rätt långa och sega backarna. Mina misstankar besannades då han attackerade i nästkommande backe. Lyckades sjukt nog bita mig fast hela vägen upp, men på efterföljande stig fortsatte han gasa på ordentligt och jag som var riktigt grillad bara av att komma uppför backen med hedern i behåll orkade inte hålla hans tempo på stigen, till en början. Märkte sedan att Landström släppt, och chansen på pallplats blev ju nu sjukt stor, OM jag skulle orka ansluta igen. La all min tankekraft för att filtrera bort känsla att det brann i benen, och låg retsamt 20-30 meter bakom resten av den långa stigen. Trodde jag skulle vara rökt när nästa grusväg kom, att de skulle gasa på ordentligt där, men hade tur och de båda tog en klunk ur flaskan och jag närmade mig sakta men säkert. En minut senare var jag ikapp igen. Grymt nöjd med det, men visste ju från föregående varv att det var ett par tre till galet jobbiga backar där Flockhart förmodligen skulle fortsätta grilla.
Agerade då sjukt taktiskt att lägga mig i tät inför nästa backe, för att sedan ha ett par ryggar att falla bak på, om någon nu skulle få för sig att kötta. Som sagt flög Micke förbi med Kim på hjul efter ca halva backen. Och då hade jag inte kört lugnt dittills. Slängde mig på Kims hjul i hopp om att orka hela vägen upp, och det gjorde jag. Ville då ge mig själv en klapp på axeln men orkade inte lyfta handen från styret. Micke fortsatte köra där framme och jag hade fullt sjå att hålla mig kvar. Klarade det i ett par kilometer innan nästa långa backe kom. Hängde kvar i 2/3 av den innan jag hade bränt mitt sista krut, typ. På toppen var jag några sekunder bakom men det skulle nu komma en snabb stig lätt utför, där jag visste att jag var snabb. Lyckades återigen ansluta framåt och jag var väldigt nöjd med mig själv, då de inte körde långsamt där framme.
Micke fortsatte gasa på på stigarna och tillslut gick luften ur Kim som var tvungen att släppa honom, med mig på hjul. Han försvann framåt och vi började hjälpas åt att dra resterande ca 8-10km. Klämde i mig min andra SIS dubbel espresso-gel, med extra koffein och det gjorde susen igen. De är riktigt grymma de gelsen. Kim och jag växeldrog i motvinden på grusvägen tillbaka över E4:an och in på sista stigen var jag först av oss. Där gick det inte vidare fort, men det gjorde inget. Vi var båda trötta och hade för långt fram till Micke och bakåt hade Landström tappat en hel del. Låg kvar i tätposition resten av loppet, försökte attackera på samma ställe som jag gjorde ifjol, med 300m kvar till mål. Det gick inte hem och jag saktade ner igen. Sista 50 meterna innan upploppet började jag gasa på igen, och kom in först på upploppet. Men tyvärr råkade jag dubbelväxla och jag fick i en alldeles för tung växel och Kim hann passera innan mållinjen. Riktigt surt att vara så nära, men är ändå riktigt nöjd med hur loppet utspelade sig. Inte minst att jag lyckades återansluta Micke och Kim hela två gånger på sista varvet.
Det var ett riktigt fint och bra arrangemang och jag längtar redan till nästa år. Härnäst väntar Billingeracet på lördag. Det kommer bli hårt, på riktigt...
Hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar