Det var med skräckblandad förtjusning som säsongen (äntligen?) drog igång idag för mig, i form av Lidingöloppet MTB. Ett fint och roligt arrangemang på ett ställe i Stockholm en liten bondpojk från Ransta som jag är, inte riktigt känner mig bekväm med ;)
Åkte dit o god tid, hängde, bytte om, snacka skit, värmde upp. 12:02 var det dags att släppa lös oss.
Jag var mest rädd för den riktigt dumma 90-graders vänstersvängen efter någon kilometer. Farten är sjukt hög, och man går från 40+km/h i klunga på en dubbelfilig väg, till en smal cykelbana med diken på vardera sida. I fjol var det en krasch där bakom mig som jag som tur var klarade mig undan. Känns som att de ganska lätt skulle kunna dra om banan just där, och dra oss upp på ängen till vänster om vägen och sedan snedda över till cykelbanan. Det skulle vara mycket säkrare och skulle förmodligen även bli ganska bra spridning på startfältet, då det är rätt jobbigt att cykla på en äng.
Nåväl, tillbaka till starten.
12:02.
Jag stod i andra startled långt till vänster, lyckades ta mig fram lätt och låg med längst fram. Tyckte det var en god idé för att förhoppningsvis slippa det allra värsta och att riskeras att dra med i en krasch i den nyligen omskrivna 90-graders sväng. Klarade mig ifrån missöden och jag kunde i teorin pusta ut, på riktigt försökte jag bara försöka få ner så mycket luft i lungorna som möjligt.
Upplevde det som rätt lugn körning på efterföljande cykelbanor innan man äntligen svänger in på motionsspåren. Farten höjdes direkt och jag har tätkontakt med b.la Isak ett par gubbar framför mig. Helt plötsligt är det 50 meter mellan han framför mig och killen framför honom. Jag försöker gå om och jaga ikapp, men kommer endast ikapp Kim Eriksson som släppt täten, samt Henrik Sparr efter ett tag till. Gasar på i tät ett tag med bra känsla trots 93% i snittpuls. Efter några km försöker Daniel Brengdahl attackera vår klunga för att försöka ansluta framåt, jag tar upp jakten på Brengdahl och slutar inte förrän han är infångad igen. Hade ingen aning om vilka som låg i min klunga, eller hur många som var före. Hade ett hum och gissade på ca 10 stycken.
Efter dryga 15 kilometer passerar vi ett järnvägsspår där banans andra orosmoment var; att behöva stanna och vänta på tåget. Lyckligtvis klarade vi oss från det och fortsatte att gasa. Började att turas om att dra mer och mer, jag, Brengdahl, Micke Flockhart och Kim Eriksson främst. Hade även ett par tre gubbar bakom på hjul som inte drog någonting. Bestämde mig för att försöka ligga så långt fram som möjligt för att slippa möjlig jojo-effekt där bak, samt att ha något att falla bak i om jag började trötta i nån backe eller dylikt.
Låg aldrig sämre än 4:a i gruppen vilket kändes ok. Efter 40 min/20km tryckte jag första gelen från SIS, dubbel espresso smak med koffein. Den gjorde susen och jag kände mig åter stark. I samma, relativt långa, (i Lidingö-mått mätt) som Flockhart och Isak ryckte från oss i fjol, ökade Micke farten och jag var inte många meter från att släppa. Men lyckades kriga mig med även där men märkte att min hårdkörning i början började göra sig påmind.
Vidare följde en relativt lättåkt parti för en som har bra kurvtagning och bra power i igångdrag. Låg med utan att trötta ut mig och sparade energi i kurvor etc. Visste ju att det skulle köras hårt senare igen. 30km skylten passerades och plötsligt var vi halvvägs. Kändes ju rätt bra det där.
In mot "varvning" vid Lidingövallen igen, efter dryga 40km och vår enda langning för dagen. Klämde åter en SIS-gel strax innan det. denna gång utan koffein. Fick ny flaska sportdryck av mamma och fick info att vi var 2:30 efter täten. Det var peppande. Märkte nu att det var Henrik Öijer, Johan Landström samt Kimmo Kananen som låg längst bak i vår grupp. Starka killar även där, och jag började bli lite orolig då de förmodligen inte slösat lika mycket krafter som jag hade där framme i spets.
Ett par kilometer senare när Brengdahl är uppe och slaktar, märker jag hur det börjar krypa i vänster hamstring, en välkänd känsla innan kramp. Fan, nu är det kört tänker jag, men lyckligtvis lugnar de sig där framme ett tag och jag kan backa bak och veva lite lättare växlar ett tag, välbehövligt. Visste dock att det snart skulle börja attackeras, då t.ex Kananen och Öijer smög sig framåt. Med milen kvar ökade tempot drastiskt och i Bosö-backen någon kilometer senare small det till i baksida lår, krampen var ett faktum. Släppte gruppen 10-15sek och rullade utför efterföljande stig rätt lugnt. Då släppte krampen sjukt nog och jag började våga mig på att gasa lite lätt igen.
Hade mardrömmar att nån grupp skulle närma sig bakifrån, samtidigt som jag fortfarande såg gruppen med Öijer och co ett tiotal sekunder framför. Orkade tyvärr inte ta mig ikapp så nu körde jag bara för att behålla min placering.
Tog mig imål på 2:06:13, på en god 14:e plats vilket jag är nöjd med. Olyckligtvis får jag reda på att min grupp med Flockhart och co tagit sig ikapp Isak och Calle Friberg, och Flockhart lyckades komma 5:a... Känns surt att veta att man ändå realistiskt sett hade chansen om en klar topp 10 placering... Hade 44 sekunder upp till Isak på en 7.e plats, så det var tight om placeringarna 7-14. Så med lite mer tur och en gnutta mer taktiskt spel från min sida hade det kanske varit möjligt. Men, inga undanflykter från min sida. Jag cyklade så fort och hårt jag kunde och hade inte kunnat veta på förhand hur det skulle sluta. Så jag är nöjd med loppet och säsongsstarten, slog fjolårets tid samt närmare Lindgren, Olsson och Wahlqvist där uppe i tät!
Näst på tur är Ottarsloppet på torsdag, sedan vidare ner till Skövde och de riktiga långloppens start i Långloppscupens Billingerace. Ser fram emot det.
På återskrivande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar