RaceRapport Västgötaloppet! Sista deltävlingen i Långloppscupen...

Halloj!

Sitter i bilen genom Jönköping på vägen hem från Ulricehamn och Västgötaloppet. Sista deltävlingen i Långloppscupen. Jag har inga bra minnen från detta lopp, samt även väldigt osäker på både form och banan. Jag körde det 2016 som sistaårsjunior och kom 2:a, men hade mekaniska problem och i övrigt ingen bra dag. Förra året åkte jag på en förkylning veckan innan och chansade och åkte ner, men bröt efter drygt halva loppet för halsen började svida igen. Revansch gånger 2 nu då.

Ganska osäkert ifall tävlingen ens skulle bli av, tack vare en storm nämnd Knut. Igår fredag kl 15:00 kom sista uppdateringen om att de skulle köra, jag satt på föreläsning på Högskolan och hoppades nästan att de skulle ställa in. Var absolut inte pepp på att köra. Men stack från skolan vid 15 när de skrev att det blev av, hämtade upp Lukas och sedan även mamma och rattade ner mot Jönköping där vi skulle sova.

Väl i Ulricehamn i morse var det inte många som var taggade att köra, många fler än jag hade nästan hoppats att de skulle ställa in. Regnskurar blandat med uppehåll och jävligt kallt. Bestämde mig för att köra med armvärmare vilket var ett klokt val. Elsulor, biff och galonöverdragskläder hade inte varit helt fel heller, tillsammans med ett par tjocka lobsterhandskar.

Starten gick kl. 11 och det gick ganska fort från start, på skidspåren uppe vid Lassalyckan. Efter bara 4-5 minuter tvingades jag släppa förstaklungan, trots att jag inte tyckte det var jättehögt tempo. Kom ifatt Albin Andersson och hade några åkare på häng, Axel Höglund, Alexander Wetterhall, Johan Landström b.la. Wetterhall gick upp och gnetade på och efter ett par kilometer var vi bara tre, med Landström också. Kom snart ifatt en grupp med Johan Norén, Eric Herlitz och Vilgot Lindh. Sedan även Limpan och Mattelin. Vi var ett ganska stort gäng i ett par mil, till strax efter första langning där Wetterhall,Norén och Mattelin gick ifrån. Fick slita hårt för att inte tappa gruppen med Limpan, Landström och Vilgot. 

Efter ett tag kändes det bättre och jag kunde hjälpa till med dragjobbet mer igen. Nu närmade vi oss Ulricehamn igen och det var dags att börja gneta oss upp mot Lassalyckan igen. Låg i spets hela vägen upp i princip och när vi kom in på de roliga byggda stigarna på området tryckte jag på lite, och Landström tvingades släppa. Vi fick nog ca 20 sekunder på honom. Här mötte vi även täten med Emil, Lucas Eriksson och Micke och jag tog tid hur lång tid det skulle ta för oss att komma dit. Vi var drygt 2,5 minut efter. Gnetade på och försökte få Limpan och Vilgot att hjälpa till i blåsten, för att bli av med Landström ännu mer. Men han körde ikapp igen. Vi fyra hjälptes åt en del i början på andra loopen, jag tog dock längre förningar än de andra. Fick syn på Mattelin ca 20-22 sekunder framför och det tog inte lång tid innan jag kört ikapp och passerat. Han hakade på oss fyra som nu blev fem. Mellan ungefär 45-55 kilometer var det nog det kallaste jag någonsin varit med om. Garmin visade 3,5 grader, det var spöregn och jag hade ingen känsel i varken ben, fötter eller fingrar. Det var ett under att benen ens snurrade och att fingrarna kunde växla och bromsa. I samma läge började resten av klungan skita i att ta förringar och jag fick köra på ensam där framme. 

Jag försökte flertalet gånger få upp de andra men ingen hjälpte till. Funderade nästan på att stanna till och fråga om vi skulle stanna och fika också. På en stig med dryga 15 kilometer kvar tappade Mattelin och Landström. Sa åt Limpan och Vilgot att nu fan kör vi, när vi väl hade lucka. De gick upp varsin gång men Landström lyckades köra ifatt igen och jag låg åter i tätposition. Sista milen gick så jävla långsamt. Passerade 10km skylten, låg och drog i typ 3 kilometer innan ”9 km kvar” kom. Fyfan vad hemskt det var alltså. Ingenting i kroppen fungerade som det skulle. Hade 4 liter lera i ögonen, såg suddigt och benen var så kalla att jag inte kände om jag hade mjölksyra eller inte. Var tvungen att kolla på pulsen för att se om jag låg över eller under tröskel, för jag kände inte mjölksyran. Började bli nervös att alla skulle åka och fisköra bakom mig, sedan spurta om. Jag var så trött att jag nästan ville börja gråta. Hade så ont. 

5km kvar. Provar växla upp och öka lite på ett motionsspår. Ingen svarar och jag får lucka. De kommer dock ikapp snart igen när motvinden från helvetet kom. Gör lite småryck då och då för att se responsen. Jag vill börja gråta och tvinga fram dem men jag vill ändå inte att de skulle passera mig. Sista 3 kilometerna var nästan uteslutande stig med korta delar skidspår. Ökar farten på stigarna och Vilgot är den första som släpper. Sedan Landström. Sedan Limpan. Men Limpan är retliga 8-10 sekunder bakom mig. Det gick fram och tillbaka och upp och ner, jag kan nu inte förstå hur jag kunde hålla mig på stigen. Efter varje kurva, varje backkrön, tänkte jag: nu måste vi gå in på målrakan. Men det kom alltid en sväng till. Ett krön till. Kollade bak. Limpan fortsatt på samma avstånd. Kollade pulsen. 94%. Tvingade mig själv att inte sluta trampa. Efter vad som kändes som en oändlighet såg jag nu sista långa vänstersvängen upp på det drygt 100 meter långa upploppet som var i lite motlut. Kollade bak och såg att Landström på något vänster var ikapp Limpan och de spurtade. Jag var 7sek före i mål. 6:a. Endast 9 sekunder från 5:e platsen, då Micke Olsson kroknat rejält sista delen. Hade loppet varit 200 meter till hade jag kanske plockat honom. Lite surt i efterhand, men jag gjorde allt jag skulle kunnat göra med en kropp av is och utan hjälp. Jag hade ont överallt. 

Tack vare att Landström slog Limpan i spurten TROR JAG att jag lyckades passera honom med två poäng i totalen och kom 8:a totalt. Är inte helt 100 på det, och mina mattekunskaper är inte min främsta förmåga… Men vi får hoppas att det stämmer.

På startlinjen på Billingeracet i Skövde i våras hade jag som mål att vara topp 10 totalt i cupen. Visste att det var ett svårt mål, men att det var såhär svårt trodde jag inte. Inte visste jag heller att jag skulle vara topp 10 på 5 av 9 deltävlingar kunde jag inte ens drömma om. Eller att jag skulle vara på pallen på Mörksuggejakten, den bana som jag trodde passade mig sämst av alla.

Jag är grymt nöjd med nästan hela säsongen, har haft jävligt roligt på vägen och överträffat mina förväntningar gång på gång. Kanske dags att börja inse att jag är rätt duktig nu. 

Ett stort tack till främst mamma som varit med och langat och hjälpt till nästan varje tävling. Inte bara till mig, utan hela teamet + andra som frågat om hjälp. Du är grym.

Vill även rikta ett stort tack till Cykloteket Racing Team, samt även alla vänner och konkurrenter där ute som gör att det är jävligt roligt att tävla, ni är grymma människor!

Har tyvärr inte sett några bilder från loppet än, men jag lägger in några när jag hittar!

Strava: