Cyprus Sunshine Cup 2019!

Halloj!

Längesedan nu. Vinterträningen har gått helt okej och jag har kunnat hålla mig frisk, vilket alltid är skönt.

Varnar för lågt inlägg så hämta kaffet.

Just nu befinner jag mig nere på Cypern, som börjar bli en tradition nu i februari månad. Cyprus Sunshine Cup brukar vara en fin tävling och ett bra tillfälle att checka av formen. Cupen består av fyra deltävlingar, med en kortare prolog på 13,5 kilometer, med 700 fallhöjdsmeter och 140 höjdmeter. Som gjort för att cykla fort. Etapp två är en point to point på 53 kilometer och nästan 1900 höjdmeter, vilka de flesta man tar i en klättring den första timmen. Etapp tre är även den en point to point på 62 kilometer och strax över 2000 höjdmeter. Sista etappen är ett vanligt XCO-lopp, en startloop sedan en varvbana på 5,5 kilometer.

Etapp 1: Prolog
Prologen är alltid en intressant historia då, trots sin korta tävlingstid och att man mest kör utför, kräver sin energi och man är helt slut i mål. Med start en och en, med en minut mellan åkarna krävs det att man klarar av att pressa sig utan människor runt om kring.

Jag startade 14:18 lokal tid, en minut efter Vilgot Lindh. En timme innan start började det regna och åska, och då man tävlar genom byn Pano Lefkara blev man lite orolig att det skulle vara snorhalt på gatstenarna inne genom byn. Regnet hade avtagit lite till det var dags att starta, men det var fortsatt blött. Tänkte att jag skulle köra lite safe genom byn sedan gasa resten. Starten gick och jag kom iväg okej. Med blöta, hala stenar och lera var jag lite för feg för att släppa på på första stigen ner till byn. In i byn är det en trappa som man ska nedför. Ogillar starkt att cykla utför trappor men det gick bra. Följde min plan och tog det lite lugnt de få minuter genom byn. Kom efter ett tag förbi Vilgot som hade punkat inne i byn och fått i luft, så han lade sig bakom mig. Strax senare råkade jag ta fel i en sväng och svängde vänster istället för höger, som tur var märkte Vilgot det och skrek åt mig att vända. Tappade 20-30 meter på honom in i första backen på ca 80 höjdmeter. Trampade ifatt det ganska direkt och la mig bakom Vilgot som körde hårt. Tvingades släppa ett par meter i den brantaste delen men kunde återansluta när det plattade av lite. Gick om och tyvärr hade Vilgots lagning på punkteringen inte hållit och det pös ut mer och mer luft. Fortsatte köra på hårt uppför och kunde vila upp mig lite på brandgatan ner. Dock är det riktigt jobbigt att cykla utför också, när det är blött, halt, och stenar vassa som knivar runt om kring en, och de är det inte kul att krascha på i över 50 km/h.

Släppte upp bromsarna så mycket jag vågade på brandgatorna och kom ganska snart ikapp killen som startade 2 minuter framför. Tog mig förbi på ett fint sätt och fick fritt fram på den sista stigen innan man kom ned på dammen med 5 kilometer kvar till mål. Märkte då att mina växlar krånglade på de tyngsta, förutom den allra tyngsta. Det hackade och hoppade ju mer jag tog i, så tvingades köra på lätta växlar, samt den allra tyngsta. Men det var inget som saktade ner mig värst mycket, men det var fruktansvärt irriterande. Resten av loppet gick för det mesta på slingrande grusvägar ned mot byn Skarinou och målet. Passerade ytterligare två killar som gick vid sidan om med punktering. Tog mig i mål på en helt okej tid och en 32:a placering. Det kändes bra. Det bästa med dagen var att Micke Olsson fick stryk av mig. ;)



Etapp 2: Point to Point
Detta är väl egentligen inte en point to point, då start och mål är på samma ställe. Men då de startar tidtagningen efter ca 5km så blir det väl tekniskt sett det.

Starten gick och det kändes bra. Både puls och ben svarade bra och jag kunde ligga med bra. Masterbilen körde osäkert som fan, stod typ still ett par gånger och ibland gasade han på ordentligt. Kan bli riktigt farligt med 60+ cyklister tätt tätt bakom. Strax innan bilen släppte oss och tiden började tas lyckades jag ta mig fram längst till vänster och låg med längst fram. Coolt. Men så fort farten höjdes ordentligt föll jag bak och tog snabbt min egen fart. Väldigt lätt att dras med i världselitens höga fart och spränga sig.

Lade mig på stabila 181 i puls, 10 slag över tröskel men det var kontrollerat. Kom ifatt och om personer som hängt på täten längre och de orkade inte följa. Uppe i Vavatsinia efter 9km har det gått uppför hela tiden, men där svänger man ned och kör utför ett par minuter innan det börjar bära upp igen, denna gång på grusvägar och skogsvägar. En grupp med Edvin Lindh hade kommit ikapp utför och vi var en grupp på 5-6 pers. När backen börjar igen gick jag upp direkt och la mig i min fart. Det sprack upp bakom mig och jag fick lucka. Körde på och såg då och då ett par ryssar ett 30-tal sekunder framför mig. Istället för att försöka hetsa mig ikapp fortsatte jag i min fart och märkte att jag tog in, sakta men säkert. Ungefär halvvägs in i "andra delen" av stigningen började det först smådugga, men gick snabbt över till en hagelstorm. Ont som faan gjorde det att få haglet på sig och jag tror även att ryssarna tyckte det för tog nu in ganska snabbt på dem. Kom ifatt lagom till haglet avtog och med ca 5min kvar till toppen. Valde att gå upp i tät och fortsätta i min takt istället för att lägga mig bakom vilket kändes bra.
Såg nu även Axel Lindh 25-30 sekunder före tillsammans med ett par andra gubbar. Hann inte komma ikapp eller ta in mer innan backen tog slut efter 55 minuters klättring. Fick langning av mamma på toppen och då smet ryssarna förbi in på den drygt 15 minuter långa, roliga utförskörningen på singletrack. Tyvärr var de inte lika bra utför som uppför och det gick ganska långsamt bitvis. Visste att Axel är grymt snabb utför så om han hade fritt fram skulle han säkert dra ifrån med nån minut, om inte mer. Lyckades ta mig förbi en av ryssarna vilket var bra, för han tappade riktigt mycket efter det.

Kom ned på grusvägarna safe och ganska utvilad och strax före oss kom Martin Gluth ut från teknisk zon, han hade punkterat tidigare. Tryckte mig ifatt honom och låg enkelt med i hans jämna fart, både utför och uppför. Ryssen var på mitt hjul. Gluth drog mest av oss, men då och då var jag uppe och körde. Vi hade fint flow och efter ett tag märkte vi att vi kom närmare och närmare de framför oss, och såg att även Axel var med där. Med lite mindre än milen kvar till mål kom vi ikapp och jag gick ganska fort upp och visade mig. Kände mig stark och höll en hög och jämn fart in i sista backen som började med ca 5-6 kilometer kvar. Folk passerade till höger och vänster men jag lade mig med dem längre bak. Vi var 9 stycken som krigade tillsammans, Axel hade tvingats släppa. Orkade ligga med fram till det var lite mindre än 3 kilometer kvar, när backen började bli rejält brant och jobbig. Farten höjdes fort och det splittrades framför mig. Höll min placering in i mål och var 39:a, tredje svensk och 10 minuter efter vinnaren. Ett klart godkänt lopp av mig och jag är nöjd med min prestation.



Etapp 3: Point to Point

Denna etapp har tidigare år alltid varit min akilleshäl. Inte på grund av att det är den längsta och tuffaste etappen, den borde passa mig bra, men utan att jag alltid har en djup svacka den tredje hårda dagen. Oavsett om det är tävlingar flera dagar i rad, eller träningsläger eller bara tre hårda träningsdagar i rad. 

I övrigt tycker jag nog nästan att det är den roligaste banan av alla fyra, riktigt tråkigt att man inte kan köra bra på den då. 

Starten gick som vanligt från byn Lythrodontas, för att sedan ta oss ut på asfalt i 4-5 kilometer innan vi viker av på grusvägar och den redan höga farten höjs ännu mer. Jag kände från början att det skulle bli jobbigt, benen var stumma och pulsen kämpade för att ens komma över 160 i masterstartens höga fart. Tidigare år har jag varit tvungen att ta min egna fart ganska direkt på asfalten, efter det att mastern har släppt iväg oss. Men nu kunde jag bita i långt bak i klungan och vad med in på grusvägarna, där det splittrades upp mer och mer. Banans karaktär, med en 900 höjdmeter/10 kilometer lång ihållande klättring efter 25-30 kilometer gör det lätt att glömma bort de nästan 800 höjdmeterna man ska klara av innan dess också. Det går uppför från start, fortsätter på grusvägarna förbi XCO-banan vi tävlar på dag 4, sedan fortsätter asfalt och grus innan det börjar gå nerför på grusvägar och bitvis stigar tills vi kommer till banans lägsta punkt, där vi vänder upp de 10 kilometerna till bollfan på toppen. 

På grusvägarna efter 7-8 kilometer hade jag det kämpigt, då personer framför mig hela tiden släppte, vilket gjorde att jag fick gå om och jobba hårt för att täppa till för att det sedan skulle upprepas igen. Tillslut hamnade jag i en grupp med Edvin och Axel Lindh, samt en del andra. Edvin tappade gruppen ganska snart och jag var framme och satte tempot. Kände mig inte helt slutkörd ändå, men pulsen var låg och farten var låg. När den första klättringen, som går i olika etapper, var slut och vi skulle vända nedåt mot banans lägsta punkt igen visste jag att det skulle komma en riktigt rolig stig utför. Hade på känn att Axel ville vara först in på stigen för har är ruskigt snabb utför, ville ligga tvåa bakom honom men det kom en ryss mellan oss. Axel drog iväg med säkert 30 sekunder innan stigen var slut och han var borta. Lite less och irriterad var jag. Men vi fick ihop ett ganska bra samarbete resterande av gruppen som var 6-7 personer. Ner till botten och nu visste jag att kommande timme skulle vara extremt jobbigt, bara uppför. Tryckte i mig en koffeingel i början av stigningen på asfalten, och efter ett par kilometer skulle vi gå in på en stig. Stigen mäter 5,5 kilometer längs en ravin. Gick först in på stigen och körde på i min fart, i det jag hade i benen. Det duggregn som börjat ett par minuter tidigare övergick nu till en dusch. Man blev dyngsur och kall på 30 sekunder. Men jag brydde mig inte om det och fortsatte. Märkte att de bakom mig fick slita. Med kanske en kilometer kvar på stigen gick sista lyften ur mig. Alla passerade och försvann och jag stod som parkerad. Benen spann utan kraft och farten var knappt styrbar. Kom ut på grusvägen och några hundra meter senare asfalten och där stod mamma med en ny flaska. Härifrån var det asfalt 4-5km kvar upp till toppen. Det brukar kunna vara en styrka jag har att bara låsa in mig i ett tempo och bara köra på. Men inte nu. Såg de framför mig försvinna längre och längre fram medan jag såg en ryss närma sig snabbt bakifrån.

Kom upp till toppen med ryssen 20 sekunder bakom mig. Stigen ned var riktigt rolig. Hade inte kört den på 12 månader och den var roligare än jag mindes den. Den var knappt 10 minuter lång innan man var nere vid dag 4 XCO-bana igen. Därifrån var det mestadels grusvägar i 16 kilometer in till mål, med ett par lite längre klättringar och ett par korta, riktigt branta jävlar som inte var välkomnande. Såg att Edvin Lindh nästan var ikapp mig med 6-7kilometer kvar till mål och trodde att han skulle susa förbi direkt, men jag lyckades hålla honom bakom mig och dessutom utöka lite in till mål. 

Det var ruskigt skönt att vara i mål men jag är inte alls nöjd med dagen. Tredje året jag är här och tredje gången jag inte har någon ork kvar på denna etapp.

Etapp 4: XCO

Jag tävlar inte längre så mycket XCO-tävlingar då långlopp har stått i fokus de senaste åren. Men det skulle bli kul att köra för omväxlings skull. Banan är knallhård med 217 höjdmeter per 5,5km varv, och vi skulle köra 5 varv. Jag låg inför etappen 39:a i totalen, topp 40 får UCI-poäng. På gränsen alltså. Jag hade Axel placeringen före mig i totalen, 1:50min upp till honom. Tänkte att det skulle aldrig gå och jag skulle kriga för att ligga kvar topp 40.

Uppvärmningen kändes seg, både för mig, Wengelin och Micke som värmde tillsammans. Alla tyckte att sängen hade varit skön på morgonen. 

Starten gick och blev direkt påmind att XCO-starter går jävligt mycket fortare och hetsigare än långlopp. Men det var bara bita ihop och rädda situationen. Efter några hundra meter när benen skrek av mjölksyra och bara sa nej nej nej kollade jag på pulsen. 155. 16 slag UNDER tröskelpuls. Satan, dagen kommer bli jobbig, tänkte jag. Men jag lyckades hålla ihop det bra och lade mig i rygg på Micke, som även han hade tunga ben. Tänkte att jag skulle försöka ligga kvar tills han kom igång och drog iväg för att sedan köra på så gott jag kunde. 

Låg kvar på Mickes hjul första loopen, andra loopen och in på andra varvet. Tänkte, "sjukt, har hängt med ett varv, då är det ju bara 4 varv kvar att hänga med". Är ju normalt sett en som hatar att bara ligga bakom, men jag orkade verkligen inte gå upp och Micke verkade inte alltför sur att jag bara låg bakom. 

Andra varvet gick och jag hängde fortfarande på. Vi kom ifatt Axel och han hängde på, gick förbi innan utförskörningar, drog ifrån, vi kom ifatt, han gick om utför, drog ifrån och vi kom ifatt igen. Denna gång orkade han inte hänga på Mickes fina, jämna fart och släppte. Ut på varv 3 visste jag vilka som var de kritiska lägena på banan, där detvarsåhärnäraattjagsläppte. Men jag kunde släppa ett tiotal meter uppför för att sedan köra ikapp utför. Det kändes bra. Men jag började bli riktigt riktigt trött nu efter lite mer än 3 varv och tanken på att släppa lockade mer och mer. Micke peppade och sa "kom igen nu, häng på, du orkar" och jag gjorde det. Ut på varv 4 och kunde ligga med som en jojo första loopen, som jag ansåg var den lite lättare av de två looparna. Ut på loop 2 börjar det med en brant jävla backjävel där jag släppte några meter. Kom ifatt igenom utför och låg med när, den jag anser, jobbigaste delen av banan började. En dryg kilometer stigning, mestadels uppför på stig med ett par ruskigt jobbiga branter. Låg med Micke ungefär halva innan det började snurra framför ögonen. Sa åt Micke att nu var det fan kört och han skulle fortsätta köra. Han ba "nej för fan, kom igen nu" men jag orkade inte. Släppte 50-60 meter. Sista stigen utför innan varvning köttade jag på hårt och knapade in på honom igen, och var ikapp i botten. Han frågade om jag var med och jag svarade att det var jag. 

Nu var det ett varv kvar och jag kämpade tramptag för tramptag. En kilometer gick. Sedan kom en kritisk del och jag sa åt Micke att köra igen. Han körde 30 meter. 40 meter. 50 meter. Sedan gick det utför och jag närmade mig lite igen. Ut på en grusväg och jag var 30 meter bakom. Tänkte fan heller och närmade mig och körde ikapp igen. Lyckades kriga mig med resten av första loopen, men i branten ut på loop två var det kört. Micke seglade iväg igen och jag hade knappt styrfart den där kilometerlånga stigen. Åkte runt och tänkte "snart mål, snart mål, snart mål". Kom uppför stigen och det bar utför igen. Körde lite safe för att inte punktera sista 500 meterna. Klarade det och när det var 200 meter kvar kände jag mig plötsligt stark igen och ökade det sista lilla jag hade. Imål 15 sek efter Micke på en 34:e plats. Axel var 1:53 efter imål och jag tog honom med 3 sekunder i totalen, där jag klättrade upp till en 36:e plats. Sjukt nöjd över dag 4. 

Därefter började det regna lite och jag cyklade hem de knappa 40 kilometer och 800 höjdmeter tillbaka hem till Kalavasos. 

Det var som alltid en sjukt rolig upplevelse och jag märker att februariformen var bra och att jag är starkare än ifjol. 

Måste även tacka mina föräldrar som åkte ner för att supporta både mig och resten av alla svenskar som körde! Guld värt. Tack även till Börje som har Cycle in Cyprus och som alltid ställer upp med skjuts och om man behöver hjälp med något. Tackar även resten av svenskarna där nere, Tommy, Wengan, Micke, Lindh-klanen med Axel, Edvin och Vilgot, Kangas, Linn, Johan och Adam för kul träning och bra kört allihopa!

Samtliga bilder har pappa tagit, fler finns på hans Flickr:
https://www.flickr.com/photos/haakphoto/albums/72157707107251894 

Bilder (endast från XCO dag 4):