Hej! Nu var det väldigt många månader sedan jag senast bloggade. Har ett lika vagt minne om hur man skriver en text om en tävling som mitt vaga minne hur det var att tävla. Över ett år sedan min senaste tävlingsstart på Bergslagsloppet i Ånnaboda, och nästan 1,5 år sedan min senaste start i den olympiska distansen i i Borlänge Tour förra våren.
Trots bristen på tävlingar så har det här året gått så jäkla fort så jag vet inte vad. Plötsligt är det slutet på september och första tävlingen för i år. Vad hände? Nyss ställde vi ju in resan till Laissac i Frankrike för att köra XCM världscup. Men det var tydligen i april?
Allt har gått i ett i år och jag har befunnit mig i en träningsbubbla, en högskolebubbla, en (två) jobb-bubblor hela året som har varit svåra att sammansluta med varandra. Det ena har bytt av det andra och det fjärde och på det sättet har det nästan varit skönt att inte ha brutit av med tävlingar varje vecka.
Men nu är det september, sista året på Tränarprogrammet på Högskolan har startat med en smocka i ansiktet och förvirringen, stressen och känslan av "vad fan ska jag börja med?" har befunnit sig i mig en månads tid nu. Samtidigt som man ska försöka bryta sig ur träningsbubblan gjord av betong för att ställa upp på ett Svenskt Mästerskap i en distans man inte längre är van vid att köra. Men trots det bestämde jag mig för att köra SM i sista sekund, anmälde mig sista dagen man kunde anmäla sig och har haft ångest sedan dess. Varför gjorde jag det? Nu kommer ju folk ha förväntningar på mig. Men nej, den enda som egentligen har förväntningar var jag själv. Men hade jag några? Ja och nej. Ja, jag hade förväntningar fram till fredagen den 11/9 då vi körde en 45-minuters träningstävling, där farten fanns i sisådär 7-8 minuter. Sedan tvärdog jag. Varvtiderna blev sämre och sämre, började få ont i ryggen och började tänka varför, varför i helvete anmälde jag mig till SM för. Men dagarna efteråt tänkte jag, jaja, man kan ju ändå inte göra bättre än sitt bästa. Jag drog ned mina förväntningar till inga förväntningar över huvudtaget, jag hade inga UCI-poäng, ingen seedning till SM.
Resan började i fredags och vi hann nästan fram till Skara innan det blev en explosion och vi fick punktering på höger bakhjul på husbilen, mamma och jag. Vi stod och väntade på Assistancekåren i över en timme som hjälpte oss att byta hjul, då varken jag eller mamma har gjort det förut. Kom iväg sent, bestämde oss för att övernatta i Alingsås istället för att åka hela vägen till Skatås i Göteborg. Planen var att gå upp vid 06 för att provköra banan innan 07:30, när tävlingarna drog igång. Men planerna ändrades och jag fick köra ett par varv efter kl 19, då stora delar av banan var mörka så såg man ändå inte så mycket. Men vad gjorde det, vi skulle ju ändå ha 7 varv på oss att hitta rätt.
Söndagen var lika seg som lördagen, starten var kl 16:00 vilket är sämsta möjliga tid för mig som är en morgontränare, tycker att 07 skulle vara en mer rimlig tid att tävla. Tillslut blev det dags att göra sig klar, värma upp och blablabla...
Startnummer 26, och med 8 stycken i varje startled så betydde det startled 4 för min del. Jag, som inte hade några förväntningar kände mest, "aja". Starten gick och jag kom iväg rätt bra ändå, efter första lilla loopen i skogen som varade i dryga 2 minuter efter start var jag 35 sekunder efter ledarna. Efter ett varv 1:05 efter. Men jag hade plockat placeringar, efter första varvet passerade jag som 13e. Hade bestämt mig innan att hitta fin rytm, köra jämna varvtider och inte ha information framme på Garmin. Det enda jag såg var distans och tid. Det var skönt.
Hittade snabbt min rytm på andra varvet, och hade Erik Mattelin kloss i rygg. Första varvet kändes förvånansvärt lätt, så jag började känna mig trygg med min fart. Satte delmål hela tiden under loppet, exempelvis att inte stressa ifatt om jag närmade mig, fortsätta i mitt eget tempo och skita fullständigt i resten. Märkte att jag då och då under varven fick små luckor på Mattelin som han var tvungen att täppa till dem. Tänkt någonstans för mig själv att det skulle han ju inte orka göra 4-5 gånger per varv i 7 varv, men han höll i. Plötsligt var vi på tredje varvet och jag kom på mig själv att jag inte hade druckit något. Tog en klunk och tänkte att fan vad lätte det ändå känns. Visste sedan tidigare att jag var i hyfsad form, men trodde min oerfarenhet från XCO-lopp i år skulle vara till min nackdel, men det kanske till och med blev min styrka. Kände att det här tempot skulle jag orka köra 7, 10 eller 12 varv i, vilket var betryggande.
Fjärde varvet kom vi ifatt Joel Burman som vi körde ifrån. Såg även André Eriksson en bit framför, drygt 40 sekunder. Femte varvet släppte plötsligt Mattelin och jag var ensam. Gnetade på utan att gå alltför mycket på rött. Tog in några sekunder per varv på André och tänkte att jag skulle försöka närma mig mer långsamt och stressa honom till något misstag när han märkte det. Var som minst 18 sekunder bakom på sista varvet innan jag tryckte på lite för länge på rött i en backe som tvingade mig till att sänka farten till dieselmotorn igen. Var 23 sekunder efter i mål på en väl godkänd 8:e plats i ett på pappret galet starkt startfält. Mycket bättre än jag trott på innan, och bevisar på att man kan cykla fort utan specifika resultatmål.
Måste verkligen tacka CK Master till ett riktigt fint arrangemang, och ber dem ta med tanken att låta oss starta senast klockan 07 istället nästa gång ;) Fick mersmak till denna cykeldisciplin igen, och öppnar upp tanken för fler starter i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar