söndag 6 juni 2021

Lugnet XCO

 Halloj!

Nu var det längesedan. Tiden går fort när man har roligt, och roligt har jag haft. Dessutom är lite tävlingar igång igen, vilket är väldigt roligt. Jag körde Huskvarna XCO 1/5 och hade en bra grundfart, men inte riktigt de extra procenten jag vet att jag har i mig. Lite frustrerande men riktigt kul att tävla igen!

Huskvarna kördes en dryg vecka efter hemkomst från mitt första höghöjdsläger i Sierra Nevada, där jag var i två veckor och cyklade i b.la. Granada. En riktigt bra upplevelse! Då det var första höghöjdslägret för mig del visste jag inte hur jag skulle reagera, både där och efter. Där gick det jättebra, efteråt blev jag oerhört trött och seg i nästan en månad vilket är en vanlig bieffekt innan en positiva effekten av höga höjden kan slå in, vanligtvis efter 3-6 veckor. 

Mer tur med höghöjdseffekten kom ca 5 veckor efter hemkomst, då hemmatävlingen Lugnet XCO gick av stapeln förra helgen. Jag ställde dessutom upp på XCE-SM, alltså sprint-diciplinen där jag blev utslagen i kvartsfinalen och slutade 11:a. Dagen efter kördes alltså Lugnet XCO på stora delar av den tilltänkta världscupbanan 2023. Sveriges hårdaste XCO-bana med brutala backar och svåra tekniska partier. Hade som mål innan att tävla kravlöst, då mina egenskaper som cyklist motsäger sig vad banan erbjuder. Procentuellt tappar jag mest uppför, medan jag i tid tappar mest i tekniska partier. Lost-lost alltså :)

Det fina varma vädret, nästan 70 stycken på startlinjen då vi startade med juniorerna och en ändå bra känsla gjorde dagen till topp. Fick stå i första startled efter mina UCI-poäng från SM i fjol. Fick en grym start och kom iväg bland de första. Längst bort på startloopen trycktes det på bakifrån och jag hamnade runt position 10-15 kanske. Lite köer uppför första backen, men jag tyckte nästan att det kändes för lätt för att vara sant. Har inte så mycket minnen från loppet mer än att de sex varv vi körde gick oerhört fort. Oftast var det jag som låg i mitt eget tempo, med ett par cyklister på hjul som jag inte brydde mig om. Ett tecken för mig när jag är i form är att jag kan stå upp i branta backar och trycka på och inte sitta ner, och jag stod rätt mycket för att vara jag, vilket jag blev positivt överraskad av. Det kändes bra hela tiden och märkte att fler och fler droppade av bakom ju fler varven gick. 

Andra halvan av loppet var det endast jag, Isak Nordin, Hugo Eliasson och Edvin Lindh som låg tillsammans och jagade b.la. Matthias Wengelin (som punkat och snabbt fixat det) och David Risberg som släppt tätduon Vilgot Lindh och Oscar Lind. När vi närmade oss Wengan ut på näst sista varvet så höjde Hugo farten i banans längsta och brantaste klättring och fick några meter. Edvin fick tekniska problem mitt i klättringen och tvingades stanna och fixa det. Jag och Isak körde jämt och hade alltid Hugo inom synhåll. 

Efter banans tredje och sista långa klättring var det ett utförsparti till en 180 graderssväng av en doserad kurva, sedan upp i ett tekniskt parti igen. Jag klantade till det lite och kom för mycket på innern i den doserade kurvan och fick framhjulssläpp och synade marken. Isak smet förbi på innern och fick ett par gratissekunder. Var uppe på hojen direkt ändå med några svordomar bakom mig, men det var inte det lättaste att komma igång och få flyt i den tekniska backe direkt där. Tappade kanske 7-8 sekunder på Isak där och det var nog något liknande när vi gick ut på sista varvet. 

Tänkte att jag känt mig starkare än honom i långa backen hittills så försökte vila upp mig bäst möjligt innan den, och tog in meter för meter. I sista branta delen av backen började det bubbla i båda baksida lår, vilket var ett tecken på att jag var tvungen att vrida ned intensiteten någon % för att krampen inte skulle komma som en hel käftsmäll i ansiktet. Såg mina chanser att komma ikapp helt glida ur händerna på mig, och därifrån ville jag bara köra klart varvet och klara mig utan mer kramp än så. Benen vilade upp sig lite i utförsbackarna så jag klarade mig från kramp. Tog mig i mål som 7:a, ca 20 sek bakom Isak och hade en bra lucka bakom mig. 

Jag är oerhört nöjd och förvånad av prestationen och att jag körde så bra, vilket var riktigt glädjande! Placeringen blev också den bättre än jag vågat hoppats på, men det är mindre viktigt då resultat inte speglar prestation. Jag har kört mycket värmeträning under senaste snart två åren vilket jag gillar och känner att jag får bra effekt av. Både för prestationer i värme men i synnerhet de fysiologiska effekterna man får. Sedan i vintras har jag titt som tätt kört med en ny pryl som heter Core Body Temp som man fäster på pulsbandet och som registrerar kärntemperaturen i kroppen. En mycket intressant tech som kan ge väldigt mycket information om ens kropp. Kan avslöja att under tävlingen på Lugnet var min kärntemperatur i snitt 38,9 grader och maxade upp på 39,6 grader. Har ni frågor och funderingar kring värmeträning eller Core Body Temp så hör av er så kan jag berätta mer. 

Är oerhört nöjd med helgen och ser fram emot kommande helgs dubbeltävling i Borlänge på lördag.

Bilderna från dagen är tagna av Ludwig Fleetwood, Sofia Åkesson och Cecilia Dahlgren.






















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar