Borlänge Tour; XCC och XCO

 Halloj!

Ännu en tävlingshelg till ända. Denna helg kördes traditionsenliga Borlänge Tour, på ett icke traditionsenligt sätt. Istället för att köra en tredagars-tour smällde man ihop tävlingarna till två tävlingar på en dag, där vi på förmiddagen körde XCC, kriterium, short track eller vad man nu vill kalla det. 8 varv på en 1,2km lång, snabb och lättåkt bana. Ca 20 minuter. På eftermiddagen var det dags för XCO på en kortare och mer intensiv bana än vanligt. 

Om jag förra veckan skrev att Lugnet XCO inte passade mina egenskaper som cyklist tycker man att Borlänge Tour, vars bana per definition är motsatsen till Lugnet, borde passa mig som är åkstark och som tappar tid uppför och i det tekniska. Det är lätt att låta sig luras, vilket jag blev på denna XCO bana som är oerhört mycket jobbigare än man först tror. Men först XCC.

11:00 var starten i mitt första Short Track lopp. Enda erfarenheten från denna typ av lopp är från TV-soffan hemma när världscupen har körts. Jag vet sedan tidigare att stenhårda 20-30 min race inte brukar var min kopp av te, men jag skulle givetvis göra mitt bästa. Banan var oerhört lättåkt och hade egentligen en lite backe som var över på 7-10 sekunder. Sedan var det några svängar som var lösa, annars väldigt lätt. Detta bidrog till att många skulle hänga med. 

Starten gick och jag kom iväg bra från första startled. Startrakan är lång och bred vilket gjorde att cyklister fyllde på bakifrån och på sidorna. Föll nog bak mot 20 plats ungefär innan vi skulle ta oss an "backen". Intensiteten var stenhård och jag tog i allt jag kunde, ändå blev jag passerad mer och mer. Efter halva första varvet (ca 1,5min) var jag så långt bak så att jag tänkte att nu måste jag skärpa mig. Började plocka positioner istället och tog mig på ett par varv upp till runt 10 plats. Landade bakom Viktor Lindqvist vars kedja hoppade på ett olägligt ställe och jag fick runda och återigen täppa en mindre lucka fram som tog på krafterna. Ville fram mer då vet blev ett riktigt dragband där bak med mycket hårda igångdrag. Tog mig fram mot runt 5e plats ett par gånger men föll snabbt tillbaka några placeringar. Blev lite stul framför mig igen när Axel Lindh klotade (det gick bra) och fick täppa lucka. Ut på sista varvet och nu började folk som låg bakom mig bli mer intresserade av att ta sig framåt. Dessvärre skedde ytterligare ett missöde men nu för Edvin Lindh, som fick kedjestrul i början av den korta backen. Blev bromsad bakom och tappade all fart man hade in i den vilket gjorde att folk bakom hann förbi vid sidorna. Tog mig imål på en 12:e-plats, ca 10 sek efter Wengan som vann. 

Riktigt tight racing, faktiskt rätt roligt också och något av det hårdaste jag gjort. Det är inte ofta jag skrämmer upp pulsen över 180 men nu hade jag 180 i snittpuls under 21 minuter vilket är nytt rekord tror jag. Har även köpt en wattmätare som jag monterade på i veckan. 360 W i snitt och 382 W i NP. Kul siffror att se.

_________________________________________________________________________________

Nu var det bara att försöka äta, svalka sig och återhämta sig i 3,5h inför XCO på eftermiddagen. Efter lite återhämtningsdryck, dopp i Dalälven för att svalka ned kärntemperaturen, äta ris och sitta i skuggan var det dags för det längre av de båda loppen. Lite annorlunda bana än vanligt vilket var tråkigt. Nu var den oerhört intensiv och trots det lättåkta underlaget passar det inte mig riktigt, kommer in mer på det senare. 

Baserat på målgången på Short Track fick jag stå i andra startled vilket jag var nöjd med. Kom iväg rätt bra och undvek struligheter. Startloopen var oerhört lång, lätt utför, bred och snabb. Här vill jag rikta lite kritik då syftet med startloopar är att sprida ut fältet mer inför kommande svårigheter på banan. Denna var för lätt. Startloopen fyllde inte sin funktion. Nåja, åter till tävlingen. Skulle tro att jag låg nånstans mellan 20-25 plats efter startloopen och plockade sedan placeringar. Minns att jag tänkte efter ett halvt varv "såhär bra ska det inte kännas efter urblåsningen i förmiddags". Tji fick jag, efter ett varv tog batteriet slut och jag fick slå på cruise control trots att jag tog i lika mycket. Genererade bra kraft men det kändes som att effekten gick rätt ner i marken snarare än framåt. Fick släppa, köra mitt eget tempo, kom ifatt, eget tempo, frånåkt, eget tempo etc i ett par varv. Efter typ 3 eller 4 varv av 7 tänkte jag nästan kliva av, men tog mig i kragen och sa till mig själv att man bryter inte tävlingar bara för att man är lite trött. Körde vidare, blev ifrånåkt av Casper Johansson, Viktor Henrysson och en juniorkille. Hade dem kanske 15 sek framför mig ut på näst sista varvet och kände att första halvan av varvet var min halva. Där kändes det hela tiden bättre än andra halvan. Kom ifatt den gruppen efter ett halvt varv men direkt när jag anslöt höjde Viktor farten lite och tog med sig junioren. Casper och jag fick vika ned oss. Vi körde tillsammans ut på sista varvet och jag visste vart min kritiska punkt på varvet var. Mycket riktigt, jag orkade inte gå med Casper där, vi passerade en trött Jakob Söderqvist och Casper fick några sekunder. Vässade hornen lite och lyckades faktiskt ansluta igen innan "Burmans ravinen". Visste att det skulle bli spurt nu så förberedde mig för det. Klantig som jag är blev jag för hetsig ut ur sista svängen in på upploppet och fick framhjulssläpp och satte ned foten. Kunde inte komma ikapp igen. 

__________________________________________________________________________________

Initialt efter loppet var jag väldigt besviken och hittade ingen anledning till varför jag inte orkade på XCO. Efter att ha funderat och analyserat några timmar på kvällen kom jag nog fram till vilka faktorer som var bakomliggande. 

För det första; 

Tror jag att mitt anaeroba batteri blev nästan uttömt på förmiddagens tävling. Det är ytterst sällan jag kör sådär hårt, så länge, om nånsin. Jag ställde mig på startlinjen för XCO med ett batteri som stod på låga %, vilket inte är optimalt. Tänk er själva. Vad gör ni med telefonen när batteriet nästan är slut? Sätter den på flygplansläge så att den inte ska dö. Ni drar nog inte igång en Netflix-film på mobilen med 20 % batteri och tror att ni ska ta er igenom hela filmen. Lite så blev det för mig, jag slog på Netflix. Och det gick ju bra, ända till telefonen dog. 

Efter 45 minuters användande av det anaeroba batteriet tog det slut, trots en kortare laddning på 3,5h efter 21 minuter. De första 25 minuterna av XCO gick nästan lika hårt som XCC, sett till pulskurvan och effektutvecklingen. En snittpuls på 180 på 21 min stenhård XCC och 178 de första 25 min på XCO. Det är en bra lärdom att veta hur länge batteriet håller för mig, så det tar jag med mig framöver med glädje!

För det andra;
Som jag nämnde i början av blogginlägget att jag skulle återkomma till, BORDE banan i Borlänge passa min åkarprofil bättre än Lugnet XCO. Lättåkt och platt. MEN, det är lätt att bli lurad. Visst, den är i jämförelse platt och lättåkt, men det är inte hela sanningen. Sanningen är att Borlängebanorna är så intensiva och korta, stenhårda accelerationer uppför korta backar, ut ur kurvor osv med ytterst korta återhämtningsmöjligheter. Intensiteten blir mycket högre än Lugnet XCO som har längre backar som resulterar i längre utförslöpor där man hinner återhämta sig, få ned pulsen. Lugnet är mycket mer polariserad. Antingen upp länge eller ner länge. Det passar EGENTLIGEN mig som är åkstark mer. Det är lätt att se Lugnet som tekniskt krävande och en climbers course, men de bakomliggande faktorerna är ändå längre ansträngningar och längre tid att hinna återhämta sig.

Jämför exempelvis dessa två grafer:

Lugnet XCO

De gråa "staplarna" är höjdmeterskurvan. De blåa siffrorna till höger är höjdmeterna. Från drygt 160 m.ö.h till drygt 260 m.ö.h från botten till toppen. De andra två klättringarna på banan går från drygt 160 m.ö.h till drygt 200.

Det gröna i grafen är hastighet. Även här väldigt polariserat. 

Det röda är min pulskurva. Alltid hög puls (de röda siffrorna längst åt höger). Man kan urskilja att pulsen ligger runt 175-180 ungefär uppför, och hinner sjunka till runt 150 på den längsta utförslöpan. Från ca 150 i botten av backen har jag alltså 25-30 slag att jobba med när jag går in i nästa stigning.

Borlänge Tour XCO.

De gråa "staplarna" är höjdmeter. De blåa siffrorna till höger är höjdmeterna. Här ser ni att de går från drygt 170 m.ö.h. till 190 som mest, alltså ca 20 meters skillnad. 

Det gröna i grafen är hastighet, vilket likt Lugnet är upp och ner såklart, men verkligen inte lika polariserad som Lugnet. Här ser ni även startloopen längst till vänster. Start utför (grått). Riktigt snabbt (grönt). I sammanhangen låg intensitet (röd). Hoppas på en förbättring till nästa år.

Det röda är min pulskurva. Inte alls samma toppar och dalar som helgen innan, utan konstant hög puls oavsett om det var utför eller uppför, då utförslöporna inte tar mer än ca 15-20 sek hinner inte pulsen ned. Att konstant göra accelerationer från 175 i puls till 180 vilka båda ligger inom min anaeroba zon, drar batteri utan möjlighet till att ladda upp det igen. 

________________________________________________________________________________

Att mena på att Borlänge-banan är lättåkt är i teorin korrekt, men att säga att den är "lättare" än Lugnet stämmer i praktiken inte. På Lugnet XCO kände jag mig i sammanhanget odödlig hela racet och när jag kom i mål hade jag 174 bpm i snitt och maxade 184 bpm. I Borlänge var jag både dödlig och halvt nere i kistan i kyrkan och hade i snitt 173 bpm och maxade 185 bpm. Efter en förmiddag på 21 minuter med 180 bpm snitt och 189 bpm max.

Tänk vad mycket återhämtning under loppet och det anaeroba batteriet kan bidra till känslan mellan att vara odödlig och att vara koma-patient.

Hörs efter nästa helg i Borås.