XCM-EM Laissac, Frankrike

 Hej!

Nu är det dags. Tävlingsrapport från EM i XCM. Det har dröjt lite pga anledningar. Det tar ju ändå ett par timmar att skriva dessa rapporter, men det är det värt det när man hör alla uppskattande kommentarer från er läsare!

Foto: Sportograf.com. Från Höger: Erik Åkesson, Terese Andersson, Richard Larsén

Efter världscupen i Finale Ligure stannade vi kvar en extradag i Italien innan vi bilade ca 60 mil till Aveyron-departmentet i Frankrike, där det lilla samhället Laissac ligger. Vi hade bokat ett AirBnB ca 30 minuter från Laissac, strax utanför byn Pont-de-Salars. En OTROLIGT fin och mysig by som heter Camboulas.

Vi anlände på tisdagen, och på onsdagen mötte vi upp Richard, Terese, Daniel och Lejla för att cykla igenom EM-banan. Den var upplagd som ett 47 kilometer långt varv som vi skulle köra 2 varv på. Varje varv hade strax över 1600 höjdmeter och banprofilen såg ut som ett EKG-test, upp och ned hela tiden där det längsta platta partiet var start/mål/varvning på runt 200 meter. 

Det var en bra bana tycker jag, passar mig bra. Backarna var hårda uppför, ca 8-15 minuter långa medan nedförsbackarna var relativt tekniska. Banan var betydligt bättre för mig än vad Finale Ligure var och jag skulle dessutom komma att vara betydligt bättre förberedd för detta race på flera olika punkter:

- Banan

        -    Banan inte bara passade mig bättre, utan jag har även kört igenom hela varvet en gång och delar av banan en gång. Jag visste vad som skulle komma, jag visste olika linjeval, jag visste hur hårt jag skulle kunna trycka på uppför och släppa på utför. Jag visste när det var dags att hålla igen och när det var värt att bränna krut.

- Tillvaron

        -     Tillvaron i byn vi bodde i var otroligt lugn och avkopplande. Ingenting som störde och miljön skapade energi. Jag kunde dagarna inför loppet ta det lugnt, fysiskt och mentalt, vila, dricka och äta. 

- Förberedelser

        -     Vi var mycket, MYCKET bättre förberedda på att kunna genomföra ett bra lopp. Mamma, pappa och övriga hade full koll på langning, när, var och hur det skulle ske. Vi hade införskaffat en kylväska, köpt och klippt sönder några strumpbyxor för att kunna langa is i, och lägga innanför tröjan i nacken. Allt för att inte begå samma misstag med obefintlig nedkylningsstrategi som i Italien. (Jag kommer nog skriva ett inlägg om just detta inom kort, där jag jämför och visar skillnader i prestationerna på grund av värmen och vikten av nedkylning under prestation). Hur vi langade sportdryck, is och vatten vid langningarna.

Tävlingen:

Vi startade inte förrän 09:35 söndagen den 11 juni. Damerna startade kl. 09:00 och masterklasserna 09:10. De skulle köra lite kortare än oss herrar och vika av vår tävlingsbana efter 14 kilometer. Tyvärr var det inte tillräckligt med tid för att vi inte skulle hinna ikapp en hel del mastercyklister. 

Jag startade som nummer 63 av runt 180 startande. Det skulle bli full gas från start genom Laissac och ut på grusvägarna utanför. Det var lätt uppför direkt och efter drygt 10 minuter kom vi till första stigpartiet. Det hade regnat lite och var därför lerigt. Det blev stopp in på stigen vilket var frustrerande men ändå lite skönt att kunna vila upp sig lite. Vi kör på och kommer till första nedförsbacken, som var sönderkörd av skogsmaskiner. Pinnar och grenar överallt och det är nästan ett under att ingen låg där med en gren genom framhjulet. Jag tog mig ner och när det bar uppåt igen kom den där pinnen. Det gick långsamt och den flög upp mot vevpartiet. Fick stopp direkt och petade ut den och blev passerad av ett par cyklister, inte mer dramatiskt än så. 

Banprofilen. Ett varv av banan.

Jag fortsatte och vid första riktigt långa och ihållande backe vid 10km-markeringen drogs jag inte med i det inledande hårda tempot utan tog min fart vilket visade sig vara vinnande då jag de sista minuterna upp kom ifatt och om många. Inte bara mastercyklister som startat innan oss, utan även mina medtävlanden. På toppen körde vi en liten slinga på singletracks i skogen för att sprida ut cyklisterna lite inför första langning (och där banan delade sig för damer/master och oss herrar). Mamma stod med sportdryck och strumpbyxa med is som jag la ner i nacken. Lite senare stod Daniel med isvatten jag kunde dricka och hälla över mig. Otroligt skönt och otroligt effektivt också, för att hålla kärntemperaturen lägre och stabil. När jag kom till första langning efter drygt 45 minuter hade temperaturen stigit från 37,5 till 39,2 C. När jag sedan fick mer is och isvatten sjönk den fort ner till en bra bit under 39 C. Riktigt nöjd.

Hittills hade banan varit ganska lättåkt, med mycket skogsvägar, även om de var leriga och hala så var det relativt lätt. De skulle ändras när vi gick ut på nästa del av banan.

Något jag reflekterar en del över nu när jag varit ute och kört en del tävlingar på högsta nivå i Europa är hur otroligt dåliga folk är utför jämfört med hur starka de är uppför. När man är vid de placeringar jag ligger (40-80) är det som att vara fast i kö på autobahn när det bär utför. Otroligt frustrerande även det. Jag tog det dock som tillfällen att vila extra. 

I backen vid 10-11km. Foto: Sportograf.com

Mellan langning 1 och 2, kilometer 14 - 28, var den jobbigaste men roligaste delen på banan. Tre av fem av de mer rejäla backarna på banan var här, men även de roligaste utförslöporna. Uppför var det skogsvägar/grusvägar medan det var majoritet av byggda nedförslöpor. Det svåra var att hålla bra fart genom alla svängar, speciellt när underlaget var rätt halt. Det var nödvändigtvis inte så tekniskt på annat sätt med rötter och sten, som vi kanske är mer vana med i Sverige. Jag hade bra flyt uppför backen vid 17 kilometer och sedan även den vid dryga 20 kilometer. Kunde även ladda på rätt bra utför då jag positionerade mig bra i de grupper jag låg i och tog tid utför på dem.

Sista backen innan langning 2, var den absolut hårdaste. Ca 15 minuter lång och bitvis ordentligt brant. Fick släppa ifrån mig några cyklister här. Jag såg Martin Röste Omdahl dryga 30 sekunder framför mig och tänkte att jag skulle komma ikapp det senare. Vid langning 2 (som var på samma ställe som 1) tog jag mer is, sportdryck och isvatten att hälla över mig. Mamma ropade att jag var en dryg minut efter Richard och det kändes riktigt bra. Trodde absolut att det var mer. (Visade sig i efterhand att jag var 2:20min efter).  Jag hade även dryga 24 sekunder upp till Martin.

Det visade sig vara svårare än jag trott att komma ikapp. Det var en liten grupp framför mig, medan jag var ensam tillsammans med en till fransman som var stark uppför, men inte tillräckligt snabb. Gruppen framför drog ifrån mer och mer dessvärre, men det var ett långt lopp och vi var inte ens nära halvvägs. Det rullade på med mer kuperad åkning, med en hel del stig och kortare backar både upp och ned. Vi kom ifatt några som släppt från gruppen framför när vi tog oss från skogsområdet Mas Berthier vidare till nästa skog i Montmerlhe. En asfaltsväg skiljde de båda områdena av, och terrängen var annorlunda i Montmerlhe. Mörkare och mer lövskog och underlaget var mer löv och en lite tjockare lera. 

Med dryga 10 kilometer kvar till varvning kom vi in i banans sista rejäla backe. Jag låg först i min grupp och körde i mitt tempo inledningsvis innan en fransman går om och ökar. Jag chansar och går med i den högre intensiteten i hopp om att någon av de 4 bakom ska behöva släppa. Jag håller mig kvar på hjul hela vägen upp till toppen av backen, vilket även de andra gör. Han är väldigt dragvillig även när vi kommer nerför berget och tar oss de mer lättåkta 2 sista kilometer inför varvning. Det var väldigt skönt att slippa göra jobb själv. 

Varvning. Foto: Sportograf.com

Vi kom in till Laissac igen för varvning. Jag klockade första varvet på Garmin till 2:26:04 medan officiella tiden sa 2:22:34. Skillnaden berodde nog på de perioder jag var stillastående på första varvet, vid första stigen när det blev en bottleneck, samt några minuter senare när jag tvingades stanna och plocka bort pinnen från hojen. 

Jag var vid varvning +2:28 efter Richard och +1:44 efter Martin. 

Vid varvning var det även langning, fick sportdryck och is av pappa och vatten av Tereses pappa. Sa till pappa att mamma skulle förbereda en gel till nästa langning också, jag var osäker på hur många jag hade kvar med med i ryggfickan. 

Nu körde vi en liten extrabit på grusvägar innan vi körde in på ordinarie varv igen. Vi skulle under en liten tunnel fylld med vattenpöl, sedan ett tekniskt hinder för att ta oss upp på en ny grusväg. Det var halt, brant och off camber men och såg till att lägga mig först och tog mig upp cyklandes medan de bakom fick hoppa av och springa. Fick gratis sekunder men de kom ifatt en och en sen. 

Foto: Sportograf.com

Nu hade vi tävlat i dryga 2:40h och jag kom in i en rejäl svacka. Visste att jag var inne i ett parti av banan, den första milen, som jag tyckte var värst och jag gillade minst, men energin tog slut. Fick växla ned ordentligt och låta person efter person passera. Det var knappt så att jag klarade av att ta mig förbi och ifrån mastercyklister, som nu var ute på sitt andra varv, det första "hela". Det var riktigt tungt ett tag men tog mig upp till langningsplatsen vid Mas Berthier igen. Därifrån visste jag på något sätt att det skulle bli bättre igen. Jag hade kört själv nu i en dryg halvtimme och tappat mycket tid på både Richard och Martin. Passerade langningen +4:32 efter Martin och +6:37 efter Richard. 

Pappa hade inte hört att jag ville ha en gel och inte meddelat mamma det, så det fick bli bara sportdryck och is. Det var inte hela världen då jag hade en kvar och kunde ta en ny nästa gång. Nu när jag var ensam och det inte var folk i vägen kunde jag gasa på ordentligt utför vilket var otroligt roligt. Jämför jag Strava-segmenten från varv 1 så körde jag 10-25 sekunder snabbare varv 2 utför stigarna, som totalt sett oftast var runt 3 minuter långa. Höll jämt skägg med topp 10 där, och det tar jag absolut med mig som något positivt!

Min svacka hade släppt något, jag hade fått i mig energi och nedkylning och jag var motiverad att köra på resten, även om jag var ensam. Det var inte superlångt bak till nästa kille och jag ville hålla undan. Snittwatten uppför backarna hade minskat med drygt 35-40w efter runt 3:30 timmar körda. Jag räknade ned antal längre backar och minuter i backarna med t.ex. "när jag kört i 4:17h är jag uppe på toppen av backen, är jag uppe innan dess är det bara bonus" etc. 

Foto: Sportograf.com

När jag passerade Mas Berthier igen hade jag tappat mer tid mot Richard och Martin. Jag var +9:02 efter Richard och +3:43 efter Martin. Pappa ropade att jag var runt placering 60 och att jag hade chans att köra ikapp trötta krigare framför. Jag fick en sista flaska sportdryck och gel, samt is och isvatten. Den gemensamma langning med både flaska och is i samma svep var riktigt bra! Det var ca 20 kilometer kvar, men de värsta höjdmeterna var avklarade. Nu var det mycket småbackar upp och ner, en längre backe upp till  Montmehrle innan sista drygt 8 kilometerna mestadels var utför. Mitt mål var nu att bibehålla min placering och hålla undan för de som jagade bakom, och bonus var cyklister att köra om. 

Kilometerna tickade ner och jag kom till Montmehrle-skogen. Det var några ställen som var riktigt leriga, samt körde vi igenom bäckar som ni kan se på bilderna nedan.

Efter 81 kilometer. Foto: Sportograf.com

Efter 81 kilometer. Foto: Sportograf.com

Efter 85 kilometer. Foto: Sportograf.com

Efter 85 kilometer. Foto: Sportograf.com

Nu var det bara en klättring kvar på drygt 10 minuter. Körde återigen min taktik med att "när klockan är X ska jag senast vara på toppen". Det kändes bra. Såg personer framför mig som jag ganska snabbt avfärdade som mastercyklister och passerade lätt. Dock såg jag snart en bekant rygg en bit fram, en cyklist med från Andorras landslag som jag hade kört med tidigare under loppet men som kört ifrån när jag hade svackan efter varvning. Jan Xandro Missé heter han enligt resultatlistan!. Knappade in på honom då han var trött och låg på hjul på en mastercyklist med annan färg på nummerlappen, så man kunde lätt skilja mina medtävlanden åt. 

Jag kom ifatt Jan Missé och ökade farten i ca 45 sekunder, så att han inte ens skulle tänka tanken på att gå med. Jag höll dock på att krokna helt av den lilla fartökningen och det var nära att krampen kom smygande. Jag tog mig dock upp till toppen med hedern hyfsat i behåll, och nu visste jag att ingen skulle komma ikapp sista 8 kilometerna då det var utför, blött och halt. 

De sista kilometerna körde jag så hårt jag kunde utför, och fortsatte även när jag kom ut på grus/asfaltsvägarna in mot Laissac igen. Ville bara imål. 

Jag kom i mål efter 5:10:54 efter 94,91km och 3159 höjdmeter på plats 60 av de över 180 startande. 

Målgång: Foto: Sportograf.com

Det var min internationella mästerskapsdebut. Var jag nöjd? Direkt efter loppet, nej inte jätte. En 60:e-plats var absolut inte vad jag strävade efter eller förväntade mig, inte heller att täten skulle vara så långt före. Nu, i efterhand, när jag fått lite distans och perspektiv? Ja, jag är nog nöjd. Jag gjorde allt jag kunde på tävlingsbanan med de förutsättningar och förberedelser jag hade. 

Strava:

Här kommer ytterligare bilder från Laissac som kanske inte riktigt passade in bra i flödet.

XCM World Series - Finale Ligure

 Hej!

Nu har jag landat hemma i Sverige igen efter ett nästan två veckor långt äventyr i Italien och Frankrike, en dubbelhelg med först UCI MTB World Series i Finale Ligure, Italien, sedan XCM-EM i Laissac, Frankrike nu helgen som var.

Men jag tänkte börja med tävlingen i Finale Ligure.

Den var på pappret den hårdaste XCM-världscupen jag har kört med sina 98 kilometer och 3670 höjdmeter. Det skulle bli en ordentlig utmaning i jämförelse med de jag kört tidigare. 

Utsikten med 3km kvar till mål

Tävlingen gick söndagen 4/6 och på grund av jobb och annat kunde vi inte flyga ned till Nice förrän fredag morgon. Hyrde bil och bilade bort till Finale Ligure, som ligger ett par timmar bort längs italienska kusten. Mötte upp Terese och hennes familj och Richard och åt middag tillsammans. På lördagen tig vi bilen bort och rekade var på banan det var langning, och jag körde några kilometer på banan där. Mötte b.la. Martin Stosek och en annan från Canyon-teamet och pratade lite om banan med dem. De hade kört hela och varnade för backarna mellan 60-80 kilometer, för de var branta som väggar och löst underlag. De var övertygade om att organisationen anpassat banan för e-MTB tävlingen, inte för oss utan motorhjälp. Det lät ju helt strålande tyckte jag, lätt ironisk. Åkte tillbaka till langningsplatsen och cyklade sedan de sista ca 20 kilometerna på banan. Riktigt roliga, flowiga stigar utför, genom små byar och uppför en ganska lång klättring sista milen innan vi körde småvägar och stigar tillbaka till Finalborgo, där start- och mål skulle vara. 

Tävlingen:

Vaknade kl. 05 söndag morgon efter en rätt dålig natt. Hade varit otroligt varm och svettats i sängen så hade vaknat flera gånger och legat vaken till och från. Mamma och pappa var tvungna att ta bilen bort till langningsområdet redan kl 07 för att hinna dit innan de stängde av vägen. Jag cyklade upp till start själv och mötte upp Richard och värmde upp lite. Starten skulle vara masterstart första fem kilometerna, sedan släppte de oss vid en serpentinsäng och det började branta till. Där vankades en 3km lång asfaltsbacke, sedan en knapp kilometer utför innan den riktiga backen tog vid. Vid första serpentinsvängen, direkt efter mastern släppt oss stannade det upp. Alla skulle ju svänga skarpt. Jag låg långt till höger och fick ett innerspår i svängen. Tyvärr var det ett stolpskott som trodde att han kunde avancera på innern där och då, när 130 män låg som packade sillar och väntade på sin tur. Jag såg honom inte, svängde, och han drog rätt in i mitt bakhjul/bakväxel. Lite smått irriterad vände jag på mig, stirrade ont på honom och fortsatte. Direkt märkte jag att växeln hade fått sig en smäll då de hoppade över ibland. Nu blev jag fett irriterad. När det gick utför den där kilometern växlade jag igenom nästan hela växelregistret och märkte att det var på de tyngre växlarna det strulade mest.

Sedan kom vi in i den riktiga backen.

Den var 8 kilometer, 750 höjdmeter med en snittlutning på 9,5% och tog strax under 40 minuter för mig. Jag hade bestämt mig redan innan att jag inte skulle dras med i ett för högt tempo i backen. Tävlingen var lång och jag hade otrolig respekt för banan. Blev passerad av många inledningsvis men jag hade mitt wattmål på runt 370-380w för att inte köra för hårt. Inledningsvis var det ensamt, men med tiden kom jag ikapp fler och fler som förmodligen gjort misstaget. Lade mig på hjul på en som kom ifatt mig och höll ett bra tempo, och hade hans hjul i några kilometer. Vi passerade fler och fler. När vi närmade oss toppen gick det lite för hårt för mig och jag släppte kontakten. 

Efter exakt en timme från start var jag på toppen, och nu intalade jag mig att tävlingen började för min del. Jag var trött och riktigt varm. Kärntemperaturen hade snabbt stigit från 37,36 C i starten till över 40 C efter en dryg timme uppför, utan vind som kunde kyla ned. Min kyl-strategi var icke-befintlig och det är nog den största lärdomen jag tar med från loppet. Det var svårt nog att logistiskt klara av langning av sportdryck, så att där även försöka addera ännu något skulle bli väldigt svårt. Organisationen var inte snälla med utrymme för varken langning eller parkering för langningsteamen. 

På toppen gick vi in på stig som skulle ta oss några kilometer lätt böljande terräng. Jag kom snabbt ifatt de som kört ifrån mig uppför. Efter 20 kilometer var det första langning, där stod Daniel och dottern Julia och langade sportdryck först, och sedan vatten att hälla över mig. Vattnet hade redan blivit varmt och hjälpte inte för att få ned kroppstemperaturen. Åkte hela tiden runt och intalade mig att det är nu tävlingen börjar för min del. Nu börjar det. Jag hade ingen aning om hur jag låg till men ganska långt bak. Körde utför i 7-8 minuter på både skogsvägar och riktigt feta enduroslingor. Grymt roliga utför. 

Nu kom nästa långa backe. Växlarna började redan nu fungera sämre och sämre och hoppade över på kassetten. Jag tog sällskap av två andra killar uppför backen. Började bli mer och mer irriterad på växelstrulet men ville inte vara en sån som skyller ifrån sig på material när kroppen inte heller känner sig helt 100. Vi tog oss upp för backen, förbi en nedlagt NATO-bas, innan vi fortsatte ned på grymma stigar utför. Hade sjukt skoj utför! När jag började trampa igen märkte jag att något inte stämde. Hade tyngsta växeln i, men något gjorde motstånd. Kollade ned men såg ingenting. Efter ett par hundra meter till hade jag inget annat val än att stanna och kolla. Släppte iväg mina medtävlande och stannade. Kedjan verkade ha hoppat av den övre trissan och kilat fast sig mellan cagen och trissan. Har aldrig varit med om något liknande förut.  La upp kedjan igen och var snabbt iväg. Men sen hände det igen. Kedjan hoppade av. Identifierade problemet med att jag inte kunde köra på högsta växeln längre. Fucking shit. 

Banan fortsatte upp- och ned med mindre klättringar och nedfarter till kilometer 45, där langningszonen med mamma och pappa var. Då hade kedjan hoppat av ett antal gånger till och inte bara på tyngsta växeln, utan de tre tyngsta. Fick stanna vid langning för att lägga på, ta en flaska sportdryck och en flaska vatten att hälla över mig. Drack även lite vatten för jag var sjukt törstig. Växlarna blev sämre och sämre och det lät riktigt illa. Välkomnade den längsta utförskörningen som var lite blandat med otroligt bra stigcykling och skogsvägar. Drygt 6 kilometer utför med 600 fallhöjdsmeter, vilket var otroligt kul. Man skulle kunna tro att fartvinden utför kunde bidra med att sänka kroppstemperaturen något, men efter nästan tre timmar var den fortfarande över 40 C. Började bli ordentligt orolig hur resten av loppet skulle kunna gå. Jag var ju nästan bara halvvägs in med en kroppstemp som inte bara var uppe över 40 C, utan även stannade där. Har aldrig varit med om det tidigare, den brukar sjunka automatiskt då kroppen prioriterar att lägga energi på att kyla ned coren snarare än att ge energi till arbetande muskler. 

Dock fick man en riktig käftsmäll i botten av backen, när man bara skulle över ett litet torrt dike, och sedan uppför en, jag vet inte ens om man kan kalla det backe, mer en vägg, eller torrbelagt vattenfall. Helt galet brant uppför, utan givna linjeval, med handbollsstora stenar lite överallt och riktigt lös sand där de ville att vi skulle cykla. 

Den absolut brantaste delen av backen, på dryga 700 meter hade en snittlutning på 20,1% och max över 30 % tog mig nästan 8 minuter. Det är långsammare än en minut per 100 meter. Jag trodde det var ett skämt asså. Det positiva var dock att växlarna fungerade bra på de tre lättaste växlarna. Väl uppe, efter vad som kändes som en evighet, fortsatte det gå uppför men med en mer human lutning innan det bar utför igen ned till byn Vado Ligure, dit Daniel och Julia hunnit med en ny flaska sportdryck och vatten. 

Jag tog ett omtag, fokuserade på att vara positiv och intalade mig själv att jag kände mig stark. 3-timmarsgränsen hade passerats med råge och tickade snabbt ned mot 3:30h. Äntligen var kroppstempen nere under 40-sträcket igen, men höga 39,9. Min positiva känsla höll inte i sig så mycket längre. Kommande backe började på asfalt men övergick till grus och löst samtidigt som det brantade till ordentligt återigen. Kom upp till en av organisatörernas vätskestationer och drack allt vatten jag kunde få tag på. Det fortsatte uppåt på stig, och när vi vände nedåt var det otroligt vackert med utsikt över berg och hav. Jag kom ifatt en kille som kört om mig uppför, han körde väldigt långsamt utför men han var snäll nog att släppa förbi mig. Utan att växla alltför mycket fortsatte jag ned på stigen, riktigt fin men jag tror inte riktigt att jag njöt av det just då. 

Det vek av uppåt igen, nu på stig. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag inte kört banan tidigare, jag gissar på bra för jag vet inte om jag skulle velat veta om vad som skulle komma. Nu väntade 11 kilometer mer eller mindre bara uppför, men kortare avbrott utför, där majoriteten av klättringen skedde på stigar. 

De första 350 meterna av backen visade även dem över 20 % i snittlutning innan det flackade av lite, och vi vek av in på en endurostig som vi körde uppför. Solen gassade i nacken och det var otroligt varmt. På toppen av backen, som ni ser i segmentet ovan, tog 50 minuter, kom vi tillbaka till langningsstationen där mamma och pappa var. Tog sportdryck och vatten men var riktigt jäkla trött. Jag ville bara hem. Visste dock att det var utför, och riktigt feta utförslöpor. Det var riktigt välkommet. Jag var för trött för att attackera utförsbackarna utan det var mest att vara medpassagerare. Stigarna blev till grusvägar och till sist asfalterat när jag kom ner till byn Orco Feglino. Dit hade Daniel och Julia hunnit och erbjöd flaskor. Tog vatten och drack och hällde över mig. Kedjan hade hoppat av trissan igen och fastnat. Fick stanna och lägga på, nu var det länge sedan det hänt. Upp igen och samma sak. Va i helvete. Av, lägga på, växla upp på kassetten. 

Nu började den sista stigningen, den visste jag bara var asfalt, hur lång den var och hur lång tid den ungefär tog. Jag var så jävla trött, växlarna hoppade hit och dit och jag var allmänt uppgiven. Försökte hålla trycket uppe i botten, då jag hade en kille 10-15 sekunder bakom mig. Men det gick inte långt. Jag orkade inte ens hålla 300 w. Kille efter kille passerade uppför och jag var helt jävla färdig asså. Totalt sopslut i tanken. 

"10km kvar till mål"-skylten passerades och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Väl uppe, efter vad som tog en minut långsammare än när jag testat banan lite lätt dagen innan, var det att vika vänster nedför en stig. Hade möjlighet att åka ikapp utför, de som kört om uppför och jag var ganska snart ikapp en. Fanns ingen möjlighet att köra om på stigen så fick snällt vänta bakom. När det blev brett nog att kunna köra förbi var det lätt uppför och jag orkade inte. 4km skylten passerades och även 3km. Vi körde förbi en borg ovanför Finalborgo och tog riktigt feta, kullerstensbelagda stigar ner mot centrala Finalborgo.

Kilometerskylten passerades när vi körde i smala gränder, och 500m likaså. 

Jag gick imål på 5:37h, efter 98,6 kilometer och 3662 höjdmeter. Helt rökt asså. 

Det var inte svårt att vara besviken och uppgiven efter loppet. Jag ska inte ljuga och säga att jag hade förväntat mig betydligt bättre än jag presterade. Jag vill heller inte skylla på allt strul med växlarna, nog bidrog det med tid, energi och frustration, men helt ärligt hade det inte känts bättre i kroppen om växlarna var bra. Det var helt enkelt en dålig prestation av mig. Dåligt förberedd, dålig inställning, dålig form, kombinerat med kanske för höga förväntningar på mig själv och för låga förväntningar på majoriteten av mina medtävlanden. 

Nya tag till XCM-EM i Laissac, Frankrike en vecka senare. Där skulle förberedelserna bli mycket, mycket bättre. Mer om det i nästa inlägg.

Bilder:

Backe efter ca 45 kilometer.

Glad och ovetandes om vad som väntade

Toppen av backen after 47 kilometer

Utförslöpa med drygt 16 kilometer kvar till mål

Igenom Orco Feglino med drygt 12km kvar

Toppen av sista backen med 8km kvar

Vid en borg i Finalborgo med 3km kvar till mål

En kilometer kvar till mål

Däcktrycket för tävlingsdagen.

Riktigt hög kroppstemperatur.

Efter 3:11h gick kroppstemperaturen ned under 40C igen.

Strava: