XCM-EM Laissac, Frankrike

 Hej!

Nu är det dags. Tävlingsrapport från EM i XCM. Det har dröjt lite pga anledningar. Det tar ju ändå ett par timmar att skriva dessa rapporter, men det är det värt det när man hör alla uppskattande kommentarer från er läsare!

Foto: Sportograf.com. Från Höger: Erik Åkesson, Terese Andersson, Richard Larsén

Efter världscupen i Finale Ligure stannade vi kvar en extradag i Italien innan vi bilade ca 60 mil till Aveyron-departmentet i Frankrike, där det lilla samhället Laissac ligger. Vi hade bokat ett AirBnB ca 30 minuter från Laissac, strax utanför byn Pont-de-Salars. En OTROLIGT fin och mysig by som heter Camboulas.

Vi anlände på tisdagen, och på onsdagen mötte vi upp Richard, Terese, Daniel och Lejla för att cykla igenom EM-banan. Den var upplagd som ett 47 kilometer långt varv som vi skulle köra 2 varv på. Varje varv hade strax över 1600 höjdmeter och banprofilen såg ut som ett EKG-test, upp och ned hela tiden där det längsta platta partiet var start/mål/varvning på runt 200 meter. 

Det var en bra bana tycker jag, passar mig bra. Backarna var hårda uppför, ca 8-15 minuter långa medan nedförsbackarna var relativt tekniska. Banan var betydligt bättre för mig än vad Finale Ligure var och jag skulle dessutom komma att vara betydligt bättre förberedd för detta race på flera olika punkter:

- Banan

        -    Banan inte bara passade mig bättre, utan jag har även kört igenom hela varvet en gång och delar av banan en gång. Jag visste vad som skulle komma, jag visste olika linjeval, jag visste hur hårt jag skulle kunna trycka på uppför och släppa på utför. Jag visste när det var dags att hålla igen och när det var värt att bränna krut.

- Tillvaron

        -     Tillvaron i byn vi bodde i var otroligt lugn och avkopplande. Ingenting som störde och miljön skapade energi. Jag kunde dagarna inför loppet ta det lugnt, fysiskt och mentalt, vila, dricka och äta. 

- Förberedelser

        -     Vi var mycket, MYCKET bättre förberedda på att kunna genomföra ett bra lopp. Mamma, pappa och övriga hade full koll på langning, när, var och hur det skulle ske. Vi hade införskaffat en kylväska, köpt och klippt sönder några strumpbyxor för att kunna langa is i, och lägga innanför tröjan i nacken. Allt för att inte begå samma misstag med obefintlig nedkylningsstrategi som i Italien. (Jag kommer nog skriva ett inlägg om just detta inom kort, där jag jämför och visar skillnader i prestationerna på grund av värmen och vikten av nedkylning under prestation). Hur vi langade sportdryck, is och vatten vid langningarna.

Tävlingen:

Vi startade inte förrän 09:35 söndagen den 11 juni. Damerna startade kl. 09:00 och masterklasserna 09:10. De skulle köra lite kortare än oss herrar och vika av vår tävlingsbana efter 14 kilometer. Tyvärr var det inte tillräckligt med tid för att vi inte skulle hinna ikapp en hel del mastercyklister. 

Jag startade som nummer 63 av runt 180 startande. Det skulle bli full gas från start genom Laissac och ut på grusvägarna utanför. Det var lätt uppför direkt och efter drygt 10 minuter kom vi till första stigpartiet. Det hade regnat lite och var därför lerigt. Det blev stopp in på stigen vilket var frustrerande men ändå lite skönt att kunna vila upp sig lite. Vi kör på och kommer till första nedförsbacken, som var sönderkörd av skogsmaskiner. Pinnar och grenar överallt och det är nästan ett under att ingen låg där med en gren genom framhjulet. Jag tog mig ner och när det bar uppåt igen kom den där pinnen. Det gick långsamt och den flög upp mot vevpartiet. Fick stopp direkt och petade ut den och blev passerad av ett par cyklister, inte mer dramatiskt än så. 

Banprofilen. Ett varv av banan.

Jag fortsatte och vid första riktigt långa och ihållande backe vid 10km-markeringen drogs jag inte med i det inledande hårda tempot utan tog min fart vilket visade sig vara vinnande då jag de sista minuterna upp kom ifatt och om många. Inte bara mastercyklister som startat innan oss, utan även mina medtävlanden. På toppen körde vi en liten slinga på singletracks i skogen för att sprida ut cyklisterna lite inför första langning (och där banan delade sig för damer/master och oss herrar). Mamma stod med sportdryck och strumpbyxa med is som jag la ner i nacken. Lite senare stod Daniel med isvatten jag kunde dricka och hälla över mig. Otroligt skönt och otroligt effektivt också, för att hålla kärntemperaturen lägre och stabil. När jag kom till första langning efter drygt 45 minuter hade temperaturen stigit från 37,5 till 39,2 C. När jag sedan fick mer is och isvatten sjönk den fort ner till en bra bit under 39 C. Riktigt nöjd.

Hittills hade banan varit ganska lättåkt, med mycket skogsvägar, även om de var leriga och hala så var det relativt lätt. De skulle ändras när vi gick ut på nästa del av banan.

Något jag reflekterar en del över nu när jag varit ute och kört en del tävlingar på högsta nivå i Europa är hur otroligt dåliga folk är utför jämfört med hur starka de är uppför. När man är vid de placeringar jag ligger (40-80) är det som att vara fast i kö på autobahn när det bär utför. Otroligt frustrerande även det. Jag tog det dock som tillfällen att vila extra. 

I backen vid 10-11km. Foto: Sportograf.com

Mellan langning 1 och 2, kilometer 14 - 28, var den jobbigaste men roligaste delen på banan. Tre av fem av de mer rejäla backarna på banan var här, men även de roligaste utförslöporna. Uppför var det skogsvägar/grusvägar medan det var majoritet av byggda nedförslöpor. Det svåra var att hålla bra fart genom alla svängar, speciellt när underlaget var rätt halt. Det var nödvändigtvis inte så tekniskt på annat sätt med rötter och sten, som vi kanske är mer vana med i Sverige. Jag hade bra flyt uppför backen vid 17 kilometer och sedan även den vid dryga 20 kilometer. Kunde även ladda på rätt bra utför då jag positionerade mig bra i de grupper jag låg i och tog tid utför på dem.

Sista backen innan langning 2, var den absolut hårdaste. Ca 15 minuter lång och bitvis ordentligt brant. Fick släppa ifrån mig några cyklister här. Jag såg Martin Röste Omdahl dryga 30 sekunder framför mig och tänkte att jag skulle komma ikapp det senare. Vid langning 2 (som var på samma ställe som 1) tog jag mer is, sportdryck och isvatten att hälla över mig. Mamma ropade att jag var en dryg minut efter Richard och det kändes riktigt bra. Trodde absolut att det var mer. (Visade sig i efterhand att jag var 2:20min efter).  Jag hade även dryga 24 sekunder upp till Martin.

Det visade sig vara svårare än jag trott att komma ikapp. Det var en liten grupp framför mig, medan jag var ensam tillsammans med en till fransman som var stark uppför, men inte tillräckligt snabb. Gruppen framför drog ifrån mer och mer dessvärre, men det var ett långt lopp och vi var inte ens nära halvvägs. Det rullade på med mer kuperad åkning, med en hel del stig och kortare backar både upp och ned. Vi kom ifatt några som släppt från gruppen framför när vi tog oss från skogsområdet Mas Berthier vidare till nästa skog i Montmerlhe. En asfaltsväg skiljde de båda områdena av, och terrängen var annorlunda i Montmerlhe. Mörkare och mer lövskog och underlaget var mer löv och en lite tjockare lera. 

Med dryga 10 kilometer kvar till varvning kom vi in i banans sista rejäla backe. Jag låg först i min grupp och körde i mitt tempo inledningsvis innan en fransman går om och ökar. Jag chansar och går med i den högre intensiteten i hopp om att någon av de 4 bakom ska behöva släppa. Jag håller mig kvar på hjul hela vägen upp till toppen av backen, vilket även de andra gör. Han är väldigt dragvillig även när vi kommer nerför berget och tar oss de mer lättåkta 2 sista kilometer inför varvning. Det var väldigt skönt att slippa göra jobb själv. 

Varvning. Foto: Sportograf.com

Vi kom in till Laissac igen för varvning. Jag klockade första varvet på Garmin till 2:26:04 medan officiella tiden sa 2:22:34. Skillnaden berodde nog på de perioder jag var stillastående på första varvet, vid första stigen när det blev en bottleneck, samt några minuter senare när jag tvingades stanna och plocka bort pinnen från hojen. 

Jag var vid varvning +2:28 efter Richard och +1:44 efter Martin. 

Vid varvning var det även langning, fick sportdryck och is av pappa och vatten av Tereses pappa. Sa till pappa att mamma skulle förbereda en gel till nästa langning också, jag var osäker på hur många jag hade kvar med med i ryggfickan. 

Nu körde vi en liten extrabit på grusvägar innan vi körde in på ordinarie varv igen. Vi skulle under en liten tunnel fylld med vattenpöl, sedan ett tekniskt hinder för att ta oss upp på en ny grusväg. Det var halt, brant och off camber men och såg till att lägga mig först och tog mig upp cyklandes medan de bakom fick hoppa av och springa. Fick gratis sekunder men de kom ifatt en och en sen. 

Foto: Sportograf.com

Nu hade vi tävlat i dryga 2:40h och jag kom in i en rejäl svacka. Visste att jag var inne i ett parti av banan, den första milen, som jag tyckte var värst och jag gillade minst, men energin tog slut. Fick växla ned ordentligt och låta person efter person passera. Det var knappt så att jag klarade av att ta mig förbi och ifrån mastercyklister, som nu var ute på sitt andra varv, det första "hela". Det var riktigt tungt ett tag men tog mig upp till langningsplatsen vid Mas Berthier igen. Därifrån visste jag på något sätt att det skulle bli bättre igen. Jag hade kört själv nu i en dryg halvtimme och tappat mycket tid på både Richard och Martin. Passerade langningen +4:32 efter Martin och +6:37 efter Richard. 

Pappa hade inte hört att jag ville ha en gel och inte meddelat mamma det, så det fick bli bara sportdryck och is. Det var inte hela världen då jag hade en kvar och kunde ta en ny nästa gång. Nu när jag var ensam och det inte var folk i vägen kunde jag gasa på ordentligt utför vilket var otroligt roligt. Jämför jag Strava-segmenten från varv 1 så körde jag 10-25 sekunder snabbare varv 2 utför stigarna, som totalt sett oftast var runt 3 minuter långa. Höll jämt skägg med topp 10 där, och det tar jag absolut med mig som något positivt!

Min svacka hade släppt något, jag hade fått i mig energi och nedkylning och jag var motiverad att köra på resten, även om jag var ensam. Det var inte superlångt bak till nästa kille och jag ville hålla undan. Snittwatten uppför backarna hade minskat med drygt 35-40w efter runt 3:30 timmar körda. Jag räknade ned antal längre backar och minuter i backarna med t.ex. "när jag kört i 4:17h är jag uppe på toppen av backen, är jag uppe innan dess är det bara bonus" etc. 

Foto: Sportograf.com

När jag passerade Mas Berthier igen hade jag tappat mer tid mot Richard och Martin. Jag var +9:02 efter Richard och +3:43 efter Martin. Pappa ropade att jag var runt placering 60 och att jag hade chans att köra ikapp trötta krigare framför. Jag fick en sista flaska sportdryck och gel, samt is och isvatten. Den gemensamma langning med både flaska och is i samma svep var riktigt bra! Det var ca 20 kilometer kvar, men de värsta höjdmeterna var avklarade. Nu var det mycket småbackar upp och ner, en längre backe upp till  Montmehrle innan sista drygt 8 kilometerna mestadels var utför. Mitt mål var nu att bibehålla min placering och hålla undan för de som jagade bakom, och bonus var cyklister att köra om. 

Kilometerna tickade ner och jag kom till Montmehrle-skogen. Det var några ställen som var riktigt leriga, samt körde vi igenom bäckar som ni kan se på bilderna nedan.

Efter 81 kilometer. Foto: Sportograf.com

Efter 81 kilometer. Foto: Sportograf.com

Efter 85 kilometer. Foto: Sportograf.com

Efter 85 kilometer. Foto: Sportograf.com

Nu var det bara en klättring kvar på drygt 10 minuter. Körde återigen min taktik med att "när klockan är X ska jag senast vara på toppen". Det kändes bra. Såg personer framför mig som jag ganska snabbt avfärdade som mastercyklister och passerade lätt. Dock såg jag snart en bekant rygg en bit fram, en cyklist med från Andorras landslag som jag hade kört med tidigare under loppet men som kört ifrån när jag hade svackan efter varvning. Jan Xandro Missé heter han enligt resultatlistan!. Knappade in på honom då han var trött och låg på hjul på en mastercyklist med annan färg på nummerlappen, så man kunde lätt skilja mina medtävlanden åt. 

Jag kom ifatt Jan Missé och ökade farten i ca 45 sekunder, så att han inte ens skulle tänka tanken på att gå med. Jag höll dock på att krokna helt av den lilla fartökningen och det var nära att krampen kom smygande. Jag tog mig dock upp till toppen med hedern hyfsat i behåll, och nu visste jag att ingen skulle komma ikapp sista 8 kilometerna då det var utför, blött och halt. 

De sista kilometerna körde jag så hårt jag kunde utför, och fortsatte även när jag kom ut på grus/asfaltsvägarna in mot Laissac igen. Ville bara imål. 

Jag kom i mål efter 5:10:54 efter 94,91km och 3159 höjdmeter på plats 60 av de över 180 startande. 

Målgång: Foto: Sportograf.com

Det var min internationella mästerskapsdebut. Var jag nöjd? Direkt efter loppet, nej inte jätte. En 60:e-plats var absolut inte vad jag strävade efter eller förväntade mig, inte heller att täten skulle vara så långt före. Nu, i efterhand, när jag fått lite distans och perspektiv? Ja, jag är nog nöjd. Jag gjorde allt jag kunde på tävlingsbanan med de förutsättningar och förberedelser jag hade. 

Strava:

Här kommer ytterligare bilder från Laissac som kanske inte riktigt passade in bra i flödet.