Erik Åkesson - Cyklist & Coach: XCM World Series

Hej!

Nu har jag landat hemma i Sverige igen efter ett nästan två veckor långt äventyr i Italien och Frankrike, en dubbelhelg med först UCI MTB World Series i Finale Ligure, Italien, sedan XCM-EM i Laissac, Frankrike nu helgen som var.

Men jag tänkte börja med tävlingen i Finale Ligure.

Den var på pappret den hårdaste XCM-världscupen jag har kört med sina 98 kilometer och 3670 höjdmeter. Det skulle bli en ordentlig utmaning i jämförelse med de jag kört tidigare.

Utsikten med 3km kvar till mål

Tävlingen gick söndagen 4/6 och på grund av jobb och annat kunde vi inte flyga ned till Nice förrän fredag morgon. Hyrde bil och bilade bort till Finale Ligure, som ligger ett par timmar bort längs italienska kusten. Mötte upp Terese och hennes familj och Richard och åt middag tillsammans. På lördagen tig vi bilen bort och rekade var på banan det var langning, och jag körde några kilometer på banan där. Mötte b.la. Martin Stosek och en annan från Canyon-teamet och pratade lite om banan med dem. De hade kört hela och varnade för backarna mellan 60-80 kilometer, för de var branta som väggar och löst underlag. De var övertygade om att organisationen anpassat banan för e-MTB tävlingen, inte för oss utan motorhjälp. Det lät ju helt strålande tyckte jag, lätt ironisk. Åkte tillbaka till langningsplatsen och cyklade sedan de sista ca 20 kilometerna på banan. Riktigt roliga, flowiga stigar utför, genom små byar och uppför en ganska lång klättring sista milen innan vi körde småvägar och stigar tillbaka till Finalborgo, där start- och mål skulle vara.

Tävlingen:

Vaknade kl. 05 söndag morgon efter en rätt dålig natt. Hade varit otroligt varm och svettats i sängen så hade vaknat flera gånger och legat vaken till och från. Mamma och pappa var tvungna att ta bilen bort till langningsområdet redan kl 07 för att hinna dit innan de stängde av vägen. Jag cyklade upp till start själv och mötte upp Richard och värmde upp lite. Starten skulle vara masterstart första fem kilometerna, sedan släppte de oss vid en serpentinsäng och det började branta till. Där vankades en 3km lång asfaltsbacke, sedan en knapp kilometer utför innan den riktiga backen tog vid. Vid första serpentinsvängen, direkt efter mastern släppt oss stannade det upp. Alla skulle ju svänga skarpt. Jag låg långt till höger och fick ett innerspår i svängen. Tyvärr var det ett stolpskott som trodde att han kunde avancera på innern där och då, när 130 män låg som packade sillar och väntade på sin tur. Jag såg honom inte, svängde, och han drog rätt in i mitt bakhjul/bakväxel. Lite smått irriterad vände jag på mig, stirrade ont på honom och fortsatte. Direkt märkte jag att växeln hade fått sig en smäll då de hoppade över ibland. Nu blev jag fett irriterad. När det gick utför den där kilometern växlade jag igenom nästan hela växelregistret och märkte att det var på de tyngre växlarna det strulade mest.

Sedan kom vi in i den riktiga backen.

Den var 8 kilometer, 750 höjdmeter med en snittlutning på 9,5% och tog strax under 40 minuter för mig. Jag hade bestämt mig redan innan att jag inte skulle dras med i ett för högt tempo i backen. Tävlingen var lång och jag hade otrolig respekt för banan. Blev passerad av många inledningsvis men jag hade mitt wattmål på runt 370-380w för att inte köra för hårt. Inledningsvis var det ensamt, men med tiden kom jag ikapp fler och fler som förmodligen gjort misstaget. Lade mig på hjul på en som kom ifatt mig och höll ett bra tempo, och hade hans hjul i några kilometer. Vi passerade fler och fler. När vi närmade oss toppen gick det lite för hårt för mig och jag släppte kontakten.

Efter exakt en timme från start var jag på toppen, och nu intalade jag mig att tävlingen började för min del. Jag var trött och riktigt varm. Kärntemperaturen hade snabbt stigit från 37,36 C i starten till över 40 C efter en dryg timme uppför, utan vind som kunde kyla ned. Min kyl-strategi var icke-befintlig och det är nog den största lärdomen jag tar med från loppet. Det var svårt nog att logistiskt klara av langning av sportdryck, så att där även försöka addera ännu något skulle bli väldigt svårt. Organisationen var inte snälla med utrymme för varken langning eller parkering för langningsteamen.

På toppen gick vi in på stig som skulle ta oss några kilometer lätt böljande terräng. Jag kom snabbt ifatt de som kört ifrån mig uppför. Efter 20 kilometer var det första langning, där stod Daniel och dottern Julia och langade sportdryck först, och sedan vatten att hälla över mig. Vattnet hade redan blivit varmt och hjälpte inte för att få ned kroppstemperaturen. Åkte hela tiden runt och intalade mig att det är nu tävlingen börjar för min del. Nu börjar det. Jag hade ingen aning om hur jag låg till men ganska långt bak. Körde utför i 7-8 minuter på både skogsvägar och riktigt feta enduroslingor. Grymt roliga utför.

Nu kom nästa långa backe. Växlarna började redan nu fungera sämre och sämre och hoppade över på kassetten. Jag tog sällskap av två andra killar uppför backen. Började bli mer och mer irriterad på växelstrulet men ville inte vara en sån som skyller ifrån sig på material när kroppen inte heller känner sig helt 100. Vi tog oss upp för backen, förbi en nedlagt NATO-bas, innan vi fortsatte ned på grymma stigar utför. Hade sjukt skoj utför! När jag började trampa igen märkte jag att något inte stämde. Hade tyngsta växeln i, men något gjorde motstånd. Kollade ned men såg ingenting. Efter ett par hundra meter till hade jag inget annat val än att stanna och kolla. Släppte iväg mina medtävlande och stannade. Kedjan verkade ha hoppat av den övre trissan och kilat fast sig mellan cagen och trissan. Har aldrig varit med om något liknande förut. La upp kedjan igen och var snabbt iväg. Men sen hände det igen. Kedjan hoppade av. Identifierade problemet med att jag inte kunde köra på högsta växeln längre. Fucking shit.

Banan fortsatte upp- och ned med mindre klättringar och nedfarter till kilometer 45, där langningszonen med mamma och pappa var. Då hade kedjan hoppat av ett antal gånger till och inte bara på tyngsta växeln, utan de tre tyngsta. Fick stanna vid langning för att lägga på, ta en flaska sportdryck och en flaska vatten att hälla över mig. Drack även lite vatten för jag var sjukt törstig. Växlarna blev sämre och sämre och det lät riktigt illa. Välkomnade den längsta utförskörningen som var lite blandat med otroligt bra stigcykling och skogsvägar. Drygt 6 kilometer utför med 600 fallhöjdsmeter, vilket var otroligt kul. Man skulle kunna tro att fartvinden utför kunde bidra med att sänka kroppstemperaturen något, men efter nästan tre timmar var den fortfarande över 40 C. Började bli ordentligt orolig hur resten av loppet skulle kunna gå. Jag var ju nästan bara halvvägs in med en kroppstemp som inte bara var uppe över 40 C, utan även stannade där. Har aldrig varit med om det tidigare, den brukar sjunka automatiskt då kroppen prioriterar att lägga energi på att kyla ned coren snarare än att ge energi till arbetande muskler.

Dock fick man en riktig käftsmäll i botten av backen, när man bara skulle över ett litet torrt dike, och sedan uppför en, jag vet inte ens om man kan kalla det backe, mer en vägg, eller torrbelagt vattenfall. Helt galet brant uppför, utan givna linjeval, med handbollsstora stenar lite överallt och riktigt lös sand där de ville att vi skulle cykla.

Den absolut brantaste delen av backen, på dryga 700 meter hade en snittlutning på 20,1% och max över 30 % tog mig nästan 8 minuter. Det är långsammare än en minut per 100 meter. Jag trodde det var ett skämt asså. Det positiva var dock att växlarna fungerade bra på de tre lättaste växlarna. Väl uppe, efter vad som kändes som en evighet, fortsatte det gå uppför men med en mer human lutning innan det bar utför igen ned till byn Vado Ligure, dit Daniel och Julia hunnit med en ny flaska sportdryck och vatten.

Jag tog ett omtag, fokuserade på att vara positiv och intalade mig själv att jag kände mig stark. 3-timmarsgränsen hade passerats med råge och tickade snabbt ned mot 3:30h. Äntligen var kroppstempen nere under 40-sträcket igen, men höga 39,9. Min positiva känsla höll inte i sig så mycket längre. Kommande backe började på asfalt men övergick till grus och löst samtidigt som det brantade till ordentligt återigen. Kom upp till en av organisatörernas vätskestationer och drack allt vatten jag kunde få tag på. Det fortsatte uppåt på stig, och när vi vände nedåt var det otroligt vackert med utsikt över berg och hav. Jag kom ifatt en kille som kört om mig uppför, han körde väldigt långsamt utför men han var snäll nog att släppa förbi mig. Utan att växla alltför mycket fortsatte jag ned på stigen, riktigt fin men jag tror inte riktigt att jag njöt av det just då.

Det vek av uppåt igen, nu på stig. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag inte kört banan tidigare, jag gissar på bra för jag vet inte om jag skulle velat veta om vad som skulle komma. Nu väntade 11 kilometer mer eller mindre bara uppför, men kortare avbrott utför, där majoriteten av klättringen skedde på stigar.

De första 350 meterna av backen visade även dem över 20 % i snittlutning innan det flackade av lite, och vi vek av in på en endurostig som vi körde uppför. Solen gassade i nacken och det var otroligt varmt. På toppen av backen, som ni ser i segmentet ovan, tog 50 minuter, kom vi tillbaka till langningsstationen där mamma och pappa var. Tog sportdryck och vatten men var riktigt jäkla trött. Jag ville bara hem. Visste dock att det var utför, och riktigt feta utförslöpor. Det var riktigt välkommet. Jag var för trött för att attackera utförsbackarna utan det var mest att vara medpassagerare. Stigarna blev till grusvägar och till sist asfalterat när jag kom ner till byn Orco Feglino. Dit hade Daniel och Julia hunnit och erbjöd flaskor. Tog vatten och drack och hällde över mig. Kedjan hade hoppat av trissan igen och fastnat. Fick stanna och lägga på, nu var det länge sedan det hänt. Upp igen och samma sak. Va i helvete. Av, lägga på, växla upp på kassetten.

Nu började den sista stigningen, den visste jag bara var asfalt, hur lång den var och hur lång tid den ungefär tog. Jag var så jävla trött, växlarna hoppade hit och dit och jag var allmänt uppgiven. Försökte hålla trycket uppe i botten, då jag hade en kille 10-15 sekunder bakom mig. Men det gick inte långt. Jag orkade inte ens hålla 300 w. Kille efter kille passerade uppför och jag var helt jävla färdig asså. Totalt sopslut i tanken.

"10km kvar till mål"-skylten passerades och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Väl uppe, efter vad som tog en minut långsammare än när jag testat banan lite lätt dagen innan, var det att vika vänster nedför en stig. Hade möjlighet att åka ikapp utför, de som kört om uppför och jag var ganska snart ikapp en. Fanns ingen möjlighet att köra om på stigen så fick snällt vänta bakom. När det blev brett nog att kunna köra förbi var det lätt uppför och jag orkade inte. 4km skylten passerades och även 3km. Vi körde förbi en borg ovanför Finalborgo och tog riktigt feta, kullerstensbelagda stigar ner mot centrala Finalborgo.

Kilometerskylten passerades när vi körde i smala gränder, och 500m likaså.

Jag gick imål på 5:37h, efter 98,6 kilometer och 3662 höjdmeter. Helt rökt asså.

Det var inte svårt att vara besviken och uppgiven efter loppet. Jag ska inte ljuga och säga att jag hade förväntat mig betydligt bättre än jag presterade. Jag vill heller inte skylla på allt strul med växlarna, nog bidrog det med tid, energi och frustration, men helt ärligt hade det inte känts bättre i kroppen om växlarna var bra. Det var helt enkelt en dålig prestation av mig. Dåligt förberedd, dålig inställning, dålig form, kombinerat med kanske för höga förväntningar på mig själv och för låga förväntningar på majoriteten av mina medtävlanden.

Nya tag till XCM-EM i Laissac, Frankrike en vecka senare. Där skulle förberedelserna bli mycket, mycket bättre. Mer om det i nästa inlägg.

Bilder:

Backe efter ca 45 kilometer.

Glad och ovetandes om vad som väntade

Toppen av backen after 47 kilometer

Utförslöpa med drygt 16 kilometer kvar till mål

Igenom Orco Feglino med drygt 12km kvar

Toppen av sista backen med 8km kvar

Vid en borg i Finalborgo med 3km kvar till mål