Hej!
Dags för en rapport från XCM-VM här i Snowshow, West Virginia (USA). Vi anlände ute i ingenmansland i West Virginia tisdag eftermiddag efter ett par dagars resande. Hann ut en sväng på hojen när vi kom fram, i spöregnet. Dagarna efteråt blev jetlagen bättre och bättre.
Veckorna inför resan var inte riktigt optimala. Redan innan Stenbocksturen kände jag av sjukdomssymptom som aldrig riktigt bröt ut. Dagen efter Stenbocksturen var jag ute med Hagströmska och vi körde igenom ett getingbo och vi var flera som fick varsitt stick. Jag fick ett på fotleden, men tänkte inte mycket på det initialt. Efter drygt 10-15 minuter började det dock klia och jag kände att öronen började klia, bli varma och fick lock för dem. Vi fortsatte ett tag till men nu började det klia på hela kroppen och ögonen började svullna upp. Vi avslutade passet och och började cykla hem men mådde rätt dåligt. Vek in via ett apotek och frågade efter allergimedicin. Tog en tablett direkt och fortsatte hem. Hade nu drygt 120 i puls på 70 w. Kom hem och mådde skit, röda, kliande nässelutslag över hela kroppen, svullna ögon och öron och började bli begränsad i andningen. Ringde 1177 men kom inte fram på över en och en halvtimme. De sa att jag skulle ta en allergitablett till och kopplade sedan vidare till ambulansen. Fick åka in till akuten runt 20 på kvällen. Kom dit, de tog blodprover och jag fick vänta. Sedan kom de med kortisontabletter som jag fick dricka upp och runt midnatt fick jag åka hem igen. Utslagen hade lagt sig och det kliade inte längre. Var fortsatt något begränsad i andningen men i övrigt helt okej. Åkte hem och sov, tog det lugnt ett par dagar men kände mig när jag började cykla lite igen fortsatt något begränsad i andning och bröstet. Höll träningen lågintensiv när jag väl ”tränade”, i övrigt tog jag det väldigt lugnt.
Nåväl, vi flög till USA och när vi kom fram var det inget som kändes bra överhuvudtaget. Med det där i bagaget, jetlag och lite högre höjd än normalt (1400m.öh.) Jag, Richard och Axel körde ett varv på banan. Det finns ingen täckning någonstans i West Virginia då de har något observatorium där de försöker uppfatta radiosignaler från rymden, och vill då inte ha massa störningar. Så det var väldigt svårt att kommunicera med övriga. Mamma och pappa skulle möta upp på ett par langningsställen och ge oss energi och dryck, men vi fick ingen kontakt med dem så vi fick nöja oss med två 500ml flaskor över fem timmar. Var rätt låg på energi när vi kom hem och kände mig helt väck.
Körde dagen efter drygt fyra timmar tillsammans med Lejla, de första 60 kilometerna för att öva lite på de tekniska momenten. Det gick bra, men kände mig fortfarande rätt dålig. Tog en vilodag på fredagen, passade på att plugga och ta det lugnt. Endast en kortare tur lördag, där vi körde igenom första 13-kilometerna och de sista dryga 10km. Körde på lite bakom Richard uppför första downhillbanan på banan, drygt 10:30min på 350w vilket kändes väldigt jobbigt. Första gången jag tog i något på två veckor.
Tävlingsdagen
Vi startade 08:30. Det var en fantastiskt fin morgon med molnen som låg tätt över dalarna. Det kändes ändå rätt okej på uppvärmningen och hade ändå bra förhoppningar på att kunna göra något bra under dagen. Ville vara offensiv och gå med långt fram första halvan, där mina styrkor låg, för att sedan försöka överleva grusvägarna sista 40 kilometerna.
Starten gick och det var full XCO-start genom byn. Sedan en kort startloop på en dryg minut innan vi for in i den första downhill-banan utför. Det gick otroligt hårt i början och det var tokstumt i benen. Försökte ta mig fram men lyckades inte så bra. In i downhillbanan var det köer och gick väldigt långsamt. Försökte ta mig fram förbi folk men det var stopp och det var bara att finna sig i situationen. Väl nere efter 5-6 minuter var det full sprint igen i en dryg minut in på en naturligt teknisk stig runt en liten sjö. Även på den stigen blev det köer när vi skulle över en liten bro över en flod. Fick hoppa av cykeln och gå över. Vissa sprang igenom floden för att försöka ta sig fram, men tror inte det var mycket bättre egentligen. Låg på kö på stigen och sedan runt sjön utan att kunna göra någonting. Blev ytterligare stopp och korta promenader. Väl klara med stigen, så var det bara första klättringen uppför en downhill-led. Benen kändes tunga som fan, andningen var ännu värre. Tankarna på att kliva av och bryta var väldigt starka, för satan var tungt det gick. Lyckades åtminstone bita mig med Noah Warren och hans grupp upp. Såg bak och såg att Richard var några gubbar bakom. När vi nästan var uppe på toppen körde Richard om. Jag lyckas dock ta mig förbi honom och ett par till innan vi viker in på en brötig, rotig och hal stig. Följde med i tempot framför och det blev lite luckor bakom mig, till Richard och några till. Det var en otroligt fin och rolig naturlig stig.
 |
| Svenskgänget innan start |
Kom sedan ut på gruset och där första langning skulle vara, efter drygt 35 minuter. Där stod det dock ingen och vi körde på uppför en grusväg i några minuter. Jag tappade gruppen framför och låg själv, innan gruppen med Richard kom ikapp mig på toppen av backen. Det var fortfarande ingen langning. Vafan. Hade ju tomt i flaskan och förlitade mig på att langningen skulle vara där. Nåväl, fortsatte och satte upp ett högt tempo så att ingen skulle köra förbi mig in på stigen utför. Fick köra min fart och körde snart om en brasilianare och en amerikan som förmodligen kraschat. Körde förbi, fick lucka bakåt och låg själv där ett tag innan jag i slutet av den tekniska utförslöpan kom ikapp en sydafrikan. Han körde väldigt långsamt och det fanns ingen möjligheter för omkörningar. Amerikanen och brasilianaren kom ikapp oss. När vi var ute från stigen, ut på en bökig och dålig skogsväg, var langningszonen. Fick då två flaskor sportdryck av mamma och pappa, samt en strumpa med is att lägga i nacken. Det var en riktigt dålig och krånglig langningszon, på lerigt och spårigt underlag och behövde släppa båda händerna för att få i isen i nacken.
I backen upp närmade vi oss ytterligare en sydafrikan (eller brasilianare, deras kläder var väldigt lika). Jag gick upp och ökade farten innan stigen, för att vara först in på nästa stig som även den tog drygt 10-15 minuter. Jag och amerikanaren Carson fick lucka på övriga killar och vi körde på ut mot den absolut längsta stig jag någonsin kört på, utan minsta tvivel. En stig som tog, i tävlingsfart 32 minuter och hade inte en enda korsning eller förgrening. Över 10 kilometer lång. Det var bara en lång stig. Carson och jag hade bra fart och kom ikapp ytterligare en amerikan med startnummer 89. Vi höll en bra fart, kom ikapp Hans Becking från Nederländerna som släppte förbi oss.
När stigen var slut kom vi ut på en grusväg som var böljande. Äntligen kunde man få i sig energi. Drack nästan en hel flaska sportdryck och tog en gel och fick bra energi. Det kändes rätt bra. Vi vek av in på en bra lång klättring på grusväg, där fick Hans Becking och en Nya Zeelendare som vi kommit ikapp tidigare upp farten igen och jag tvingades ge mig för att inte gå på för mycket rött. Carson gick med dem ett tag innan han också släppte, och jag kom ikapp honom och vi körde om Alexandre Balmer som punkat. Carson och jag hjälptes åt och kom till laningszon 2, där Therese föräldrar och David stod med vatten, is och energi. Hällde vatten över mig, kastade sportdryckflaskorna från cykeln och tog en ny av David tillsammans med mer is.
Vi vek av in på stig uppför där jag tog täten före Carson. Märkte att han tvingades släppa lite här och där, utan att jag behövde gå på för fullt. En bit upp i backen hörde jag en smäll. Kollade ner och såg att bakhjulet var vint och en eker hade gått av. Efter 47 kilometer. Det verkade vara lugnt och jag fortsatte. Väl uppe och vi vek av utför la sig Carson i en skarp, lös kurva. Jag var beredd på den då jag kraschat på exakt samma sätt när jag och Lejla kört igenom banan. Carson tappade mig, och jag var själv igen. Strax därefter märkte jag att kassetten fortsatte snurra när jag frihjulade, och tappade kedjan på grund av det. Tvingades stanna och dra ut den trasiga ekern som åkt in i kassetten. Drog bara ut den vilket senare skulle visa sig vara ett misstag. Jag fortsätter dock själv och hör att ekern åker och skramlar. Strax senare ser jag Axel en bit framför mig, som fått punka bak och hans ventil hade gått av när han skulle få på en kolsyrepatron. Det var några kilometer kvar till tech/feedzone 3.
 |
| Bild från när vi rekade banan, i brist på tävlingsbilder |
Nu var stigarna för dagen slut, och och fortsatte köra på själv. Kollade bak och såg ingen. Strax därefter kollar jag bak igen och ser då en grön arme, med säkert 3-4 brasilianare och lika många sydafrikaner, tillsammans med Frans Claes från Belgien, Carson och ytterligare en amerikan och ett par till. Helvete, tänkte jag. De kom ikapp och jag slog följe med dem de få kilometer bort till techzone 3. Där fick jag två nya sportdrycksflaskor och en strumpa med is och sa till mamma och pappa att Axels ventil var av och att han behövde en ny.
Den gröna armén med sydafrikaner och brasilianare körde på hårt på grusvägarna, de var riktigt dåliga tekniskt men väldigt starka. Bet mig fast i svansen av gruppen uppför nästa backe, men då sprack det av lite när en amerikan och ett par till körde ifrån oss. Bet mig med över krönet och kunde vila lite utför. Men då åkte ekern in i kassetten igen vilket ledde till kedjehopp efter 73 kilometer. Tvingades stanna i nedförsbacken och släppa den stora gruppen. Tog mig nu tid att trassla ut ekern helt och vira den några varv runt en hel eker. Det var inte helt lätt att få loss den kan jag meddela. Stod där ett par minuter medan en ensam australiensare körde förbi. Hann dock upp på cykeln igen innan någon mer hann passera men fick nu köra själv ett tag igen. Visste att en drygt fyra kilometer/250 höjdmeter lång backe skulle komma och ganska snart såg jag en åkare bakom mig. Han kom ikapp, det var nummer 14 José Diaz från Portugal/Megamo-laget som flög förbi. Men han verkade tröttna strax efter han fått luckan till mig och låg hela tiden drygt 20-30 meter framför ett tag. Vi båda passerade australiensaren som var trött. Jag körde på lite för att gå ikapp Diaz igen och kom in på hans hjul, vilket nog var min största räddning för dagen att jag bestämde mig för att göra det. Det kändes bra och kontrollerat på hans hjul hela vägen upp och han fortsatte trycka på hårt på de lättåkta partierna. Han bad mig om draghjälp och jag fejkade ett slitet ansiktsuttryck när han kollade bak, gick upp och drog i drygt 30-60 sekunder innan jag vinkade upp honom igen. Vi körde om en brasilianare som hade slut på vätska, och kom ganska snart ikapp Carson som hoppade på Åkesson/Diaz-tåget.
Kilometerna tickade snabbt ner och vi alla hjälptes åt, även om det var Diaz som drog största lasset. Det gick utför på grusvägarna och efter ett tag blev det en skarp 180° sväng. Var inte riktigt beredd på den även om vi kört igenom banan tidigare, så kom lite för snabbt in i den och gled utåt. Det gjorde inte så mycket, då jag fick tillfälle att lägga mig sist. Vi kom nerför backen och sedan vek vi av in på en mindre skogsväg, från grusvägen. eller, skogsväg kanske var att ta i, det var två hjulspår jämte varann som två stigar. Hade för mig att det var en bit på denna väg och lade mig på Diaz hjul. Carson hade det kämpigt även där. Det var dock mycket, mycket längre än jag ville minnas det och det var lätt uppför hela tiden. Det tog ändå en kvart hela vägen upp, tills vi skulle korsa en järnväg. Där stod den neutrala servicen med våra flaskor uppradade på ett bord. Informationen inför tävlingen var att de skulle stå efter 77 kilometer, men där hade det inte varit några. Istället stod de här, efter 94 kilometer, bara drygt 8 kilometer innan sista officiella langningszonen. Det var lite märkligt. Nåväl, jag tog inte min flaska där utan fortsatte bakom José Diaz.
 |
| Dagen innan tävlingen |
Väl uppe kom nu en snabb utförslöpa, som var rätt hal och lerig men som krävde att man bitvis trampade på för att hålla uppe farten. Diaz hade en bra fart, men inte övermänsklig så jag behövde inte riskera så mycket för att gå med. Även Carson var med när vi väl kom ner och sista milen, med nästan konstant uppförsbackar skulle påbörjas.
Det började hårt på en grusväg som var ett par kilometer lång. Diaz körde rätt hårt inledningsvis och Carson tvingades släppa. Jag själv kände mig pigg och fräsch och kunde gå med utan större problem. Tänkte dock att han skulle köra ifrån mig när de längre, brantare partierna skulle komma. Vi vek av in uppför en slalombacke som var brant inledningsvis. Här var jag bergsäker på att han skulle köra ifrån mig, men meter för meter lyckas jag gå med. En amerikansk man stod vid sidan och ropade "you guys are my heroes, I got tired just from walking from the car to here, and you guys are doin´ this after 70 miles or so! YOOOO! GOO SWEDEN! I LOVE SWEDEN!". Det var lite roligt. Vi vek av slalombacken och in i skogen på en tekniskt svår stig. Diaz hade låg fart och dåligt flyt på stigen. Undrade nästan vad han höll på med. För det var riktigt dåligt. Han var nog trött. Väl ute var vi ute vid sista langningen efter 102 kilometer. Behövde egentligen ingenting energimässigt, då jag hade kvar i en flaska. Tog lite vatten och hällde över mig själv.
Diaz fortsatte dra runt en mindre damm, och vi gav oss in i den näst sista backen. En flack grusväg på en kilometer och 4% så det var inte mycket. Diaz viftade fram mig och jag gick upp och körde på. Såg bakåt och såg att han var några meter bakom och tryckte på lite extra. Fick kanske 30 sekunder på honom på drygt 3 minuters klättring. Fortsatte gasa på utför grusvägarna ner mot sista downhillbacken upp, som vi kört i början av tävlingen. Hade ingen riktig koll på hur det skulle se ut där, då jag skippat att reka den delen. Det var rätt dåligt markerat med rosa band också, så jag var lite rädd att jag skulle köra fel. Men jag kom ner till backens början och vek av höger in på stigen som skulle ta mig upp till mål. Jag var ordentligt trött och kände nästan att Diaz skulle komma ikapp. Men jag körde på upp, upp, upp. Serpentin för serpentin. De delar det gick att återhämta sig på gjorde jag det. Såg aldrig Diaz bakom vilket var glädjande.
Kom till slut upp till den del av banan där vi i början av loppet vikt av höger, upp mot byn, men vi nu skulle rakt fram. Jag hade inte kört sista delen heller så jag var lite osäker på hur den gick. Men jag fortsatte rakt på, utan flaggvakter eller tydliga markeringar. Funderade nästan på att vända och kolla så att det verkligen var dit vi skulle nu, och att jag inte bara hade fått det om bakfoten. Till slut såg jag en liten rosa markering, och dessutom ytterligare en cyklist en bit framför mig. Gasade på upp och in på sista stigen och sedan ut i det öppna, där vi skulle runda ett hus och sedan upp till centrala Snowshoe och målgången. Kom in på upploppet med 4:58:XX h på klockan och körde på för att komma i mål sub 5 timmar. Men så kollar jag upp och ser att klockan över målportalen visar 5:01:XX och kommer då på att min autopausat när jag stannat för att fixa med ekern. Fan då.
 |
| Efter målgång |
Jag är nöjd med min prestation med tanke på omständigheterna både inför, känslan inledningsvis och materialstrulet under loppet. Det var en otroligt rolig tävling med en banan som passade mig som åkare riktigt bra. Med lite mer flax känns det som att topp 40 hade varit möjligt, absolut. Nu blev jag 45:a. Igen. Det var jag även på EM och världscupen i Megève innan dess. Tre internationella långlopp i rad. Hoppas trenden bryts åt det bättre i Lake Placid.
Nu är det dags att bege sig upp till norra New York, i Lake Placid där årets sista världscup går av stapeln nu i helgen. Ska bli riktigt spännande och skönt att avsluta säsongen.
Strava:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar