Halloj!
Imorgon är det dags för Engelbrektsturen i Norberg, en 70 km lång och väldigt snabb bana. Jag har en positiv känsla inför loppet och det ska bli kul att sätta på en nummerlapp igen.
Jag skippade XCO SM i år som gick av stapeln 15:00 idag uppe i Östersund, för att kunna ladda inför denna tävling lite bättre. Jag dubblerade förra året och kom till Norberg vid 01:30 på natten efter en stentuff tävling och en lång resa i husbilen med minimal återhämtning. Engelbrektsturen förra året gick inte som jag ville pga det och jag ville inte vara med om samma sak i år, nu när jag redan sumpat bort två tävlingar med DNS på Lida Loop och punka på Ränneslättsturen. Dessutom tycker jag SM-banan i Östersund är riktigt tråkig så det kändes inte värt mödan.
Sedan Mörksuggan har det jobbats mycket och tränats på en hel del, känslan känns bättre än innan Suggan. Jag fick äntligen tillbaka min egen bakdämpare i torsdags efter att ha varit på service i 1,5 månad vilket gett min begränsade möjligheter att träna i skogen sedan dess. Har hunnit med ett par pass på MTBn sedan dess och det är riktigt roligt att kunna köra i skog igen.
Idag körde jag ett väckningspass inför tävlingen imorgon på min bana hemma i Ransta. Efter ett uppvärmningsvarv konstaterade jag att den bitvis var ganska igenväxt av gräs och sly vilket gjorde det lite svårt att veta exakt vart rötter och sten fanns. Körde igång och det kändes bra, körde en lite annan sträcka på första stigen än vanligt som tar ca 10 sek längre än vanligt. Ett litet misstag och nära en flygtur över styret gjorde att jag var 16-17sek efter mitt eget rekord redan efter ett par minuter.
Efter det fick jag in ett bra flyt i åkningen och det kändes bra. Stängde av varvet på 11:34, 24 sek efter mitt eget rekord trots missen och annan stig på ett ställe. Det är jag nöjd med.
Nöjd med känslan och det att många körde SM idag och har en lång resa till Norberg imorgon gör att jag är taggad på tävlingen! Nu ska den nedåtgående trenden de senaste tävlingarna vändas uppåt igen.
lördag 20 juli 2019
måndag 8 juli 2019
Tung dag på Mörksuggan...
Halloj.
Åter en deltävling är till ändå, helt sjukt vad fort det går. 5/8 är nu avklarade och jag kan konstatera toppar och dalar under dessa tävlingar. Trenden på de senaste två loppen har dessvärre varit nedåtgående, dock främst pga materialstrul och klantighet på Ränneslättsturen.
Måste även nämna att jag haft en hel del materialproblem. Min bakdämpare pajade helgen innan Långa Lugnet och lämnades där in på en butik i Falun som skulle skicka den till Fox i Danmark men det dröjde veckor innan Fox fick dämparen och väl där hade de inte reservdelen på lager.
Så sedan den 25 maj har jag stått utan egen bakdämpare och fått låna olika fram och tillbaka från olika personer med samma typ av cykel som jag. En jäkla strul då ingen kunnat låna ut längre tider utan har mest lånat ihop en dämpare lagom till tävling och sedan lämnat tillbaka den, vilket gjort att min träning på MTBn varit väldigt begränsat. Fast personerna som lånat ut grejer har varit guld värda och jag är jättetacksam över det. Men jag står fortfarande utan dämpare och måste anpassa min träning till min cykelcross i veckorna...
Till Mörksuggan...
Kvällen innan tävlingen monterade jag på en lånad bakdämpare, justerade den och provkörde uppe i Mora. Cykeln kändes bra första skogsturen sedan Ränneslätt. Men jag själv kände mig trött och tung. Höll hoppet uppe och tänkte att när det känns segt på väckningspasset blir det kanon på tävlingen.
På morgonen styrde jag till Rättvik i duggregn. Även på uppvärmningen kändes det segt och jag kände mig inte riktigt taggad. Masterstarten gick genom stan och jag hamnade otroligt långt bak. Ogillar starkt denna start. Massa hets bakom bilen när folk ändå stumnar efter 60 sekunder uppför Vida Blick. Att folk aldrig lär sig. Fastnade bakom folk här och där och det var långt fram. När det flackade ur på mitten var det redan lucka till täten. 90 graders sväng sedan sista halvan av backen, tog följe med Limpan och Dennis Wahlqvist upp till toppen.
Uppför backen kändes det helt okej och jag kunde köra utan att gå på alltför mycket rött. Men därefter hade jag svårt att återhämta mig och på första stigen kändes det som om jag stod still och Martin Eriksson och David Risberg fick lucka framåt. Vi (jag, Limpan, Axel Lindh, Viktor Lindqvist och Nils Lillpers) kom dock ikapp ganska snabbt och fick till ett bra och hårt samarbete, vi tog in på tätklungan (förutom Wengelin och Lindgren som seglat iväg redan på första stigen). Det tog dock hårt på krafterna och jag kände mig riktigt svag och kunde inte återhämta mig ordentligt. Trots att vi samarbetade bra och körde fort kom gruppen bakom oss ikapp med Viktor Junell i spets. Det blev en riktigt stor klunga in mot första langning vid Nedre Gärdsjö efter 24 kilometer.
Fick en ny flaska sportdryck fylld med Enervit av mamma. Efter ytterliggare några kilometers hårdkörning närmade vi oss klungan som körde om tredjeplatsen snabbt, och var ifatt på de sandiga stigarna efter drygt 30 kilometer. Tempot var väldigt lågt kändes det som och klungan måste varit nästan 30 man stor. Låg på Axels hjul när vi kom ikapp men han nöjde sig inte med det utan passerade fler. själv nöjde jag mig med att ligga kvar och försöka återhämta mig bäst det gick. Det kunde ju fortfarande utspela sig till att bli en bra tävling, måste bara ta mig fram i klunga. Lättare sagt än gjort, och jag tittade orkeslöst ned på Garmin och såg att inte ens halva loppet var kört. Detta skulle bli tufft, tänkte jag.
Strax därefter kom vi till Solberga, gjorde en 90graders sväng och sedan den näst längsta stigningen på hela banan, på drygt 80 höjdmeter. Såg redan innan jag gjort svängen att de i täten på klungan ställde sig upp och tryckte på och då var det tack och godnatt för min del. Jag kände mig orkeslös på grusvägarna och orkade inte trycka på alls. Fick även slita ont uppför. Vi bildade en klunga med mig, Martin Eriksson, David Risberg, Tommy Hammarström och Nils Lillpers. Passerade langningen vid Östbjörka och jag tog en ny flaska Enervit av mamma, var nära på att tappa flaskan för första gången nånsin, men lyckades på nåt sätt rädda upp det och fångade.
Vi fångade in Albin Pettersson och Henrik Blom. Passerade Dalhalla och sedan kom vi ifatt Henrik Sparr som tydligen kraschat hårt, men klarade sig som tur var utan större skador. Han satt på cykeln och trampade iallafall, när jag frågade hur det gick.
Kom till Nittsjö och uppför sista backarna till spurtpriset, gick med nöd och näppe med. Blom hade släppt och jag tror även David släppte här någonstans. Nu gav jag mig fan i att jag skulle bli ifrånåkt sista milen som till stora delar går på fina sandiga stigar. Det blev några småluckor, Martin attackerade men jag körde in luckan. Därefter körde han på på stigarna och jag kände att jag med lätthet kunde följa, en känsla jag inte haft tidigare under dagen. När vi kom till den sista egentliga backen där cykelklubben Brudpiga varje år står och hejar och spelar musik höll Martin en hög fart och jag tittade bak och märkte att det var en lucka bak till Albin och Nils. Peppade på Martin lite och märkte att de inte närmade sig.
Kilometerskyltarna tickade långsamt ned, 4km... 3km... Upp vid Jarlstugan och ut på sista korta 2km slingan. Kände mig stark nu och visste att jag kunde ta Martin. Funderade om jag skulle gå om tidigt och försöka attackera ifrån eller om jag skulle vänta till spurten. Fick bli det senare. Gick med lätthet med trots att pulsen tickade en bit över 90-94%. Kom ut på gräset 300 meter innan mål, väntade ett par sekunder innan jag vek vänster och spurtade förbi. Märkte att jag fick många meter och kunde rulla över mållinjen på en missnöjd och dålig 16:e plats i elitklassen.
Nu har jag 3 veckor på mig att vända på formen och bli snabb igen innan Långlopps-SM och Finnsmarksturen! men innan dess blir det en Engelbrektstur i Norberg! Hoppas även att jag hinner få tillbaka min dämpare innan dess....
Strava:
Åter en deltävling är till ändå, helt sjukt vad fort det går. 5/8 är nu avklarade och jag kan konstatera toppar och dalar under dessa tävlingar. Trenden på de senaste två loppen har dessvärre varit nedåtgående, dock främst pga materialstrul och klantighet på Ränneslättsturen.
Måste även nämna att jag haft en hel del materialproblem. Min bakdämpare pajade helgen innan Långa Lugnet och lämnades där in på en butik i Falun som skulle skicka den till Fox i Danmark men det dröjde veckor innan Fox fick dämparen och väl där hade de inte reservdelen på lager.
Så sedan den 25 maj har jag stått utan egen bakdämpare och fått låna olika fram och tillbaka från olika personer med samma typ av cykel som jag. En jäkla strul då ingen kunnat låna ut längre tider utan har mest lånat ihop en dämpare lagom till tävling och sedan lämnat tillbaka den, vilket gjort att min träning på MTBn varit väldigt begränsat. Fast personerna som lånat ut grejer har varit guld värda och jag är jättetacksam över det. Men jag står fortfarande utan dämpare och måste anpassa min träning till min cykelcross i veckorna...
Till Mörksuggan...
Kvällen innan tävlingen monterade jag på en lånad bakdämpare, justerade den och provkörde uppe i Mora. Cykeln kändes bra första skogsturen sedan Ränneslätt. Men jag själv kände mig trött och tung. Höll hoppet uppe och tänkte att när det känns segt på väckningspasset blir det kanon på tävlingen.
På morgonen styrde jag till Rättvik i duggregn. Även på uppvärmningen kändes det segt och jag kände mig inte riktigt taggad. Masterstarten gick genom stan och jag hamnade otroligt långt bak. Ogillar starkt denna start. Massa hets bakom bilen när folk ändå stumnar efter 60 sekunder uppför Vida Blick. Att folk aldrig lär sig. Fastnade bakom folk här och där och det var långt fram. När det flackade ur på mitten var det redan lucka till täten. 90 graders sväng sedan sista halvan av backen, tog följe med Limpan och Dennis Wahlqvist upp till toppen.
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Uppför backen kändes det helt okej och jag kunde köra utan att gå på alltför mycket rött. Men därefter hade jag svårt att återhämta mig och på första stigen kändes det som om jag stod still och Martin Eriksson och David Risberg fick lucka framåt. Vi (jag, Limpan, Axel Lindh, Viktor Lindqvist och Nils Lillpers) kom dock ikapp ganska snabbt och fick till ett bra och hårt samarbete, vi tog in på tätklungan (förutom Wengelin och Lindgren som seglat iväg redan på första stigen). Det tog dock hårt på krafterna och jag kände mig riktigt svag och kunde inte återhämta mig ordentligt. Trots att vi samarbetade bra och körde fort kom gruppen bakom oss ikapp med Viktor Junell i spets. Det blev en riktigt stor klunga in mot första langning vid Nedre Gärdsjö efter 24 kilometer.
 |
| Foto: MTBfoto.se |
Fick en ny flaska sportdryck fylld med Enervit av mamma. Efter ytterliggare några kilometers hårdkörning närmade vi oss klungan som körde om tredjeplatsen snabbt, och var ifatt på de sandiga stigarna efter drygt 30 kilometer. Tempot var väldigt lågt kändes det som och klungan måste varit nästan 30 man stor. Låg på Axels hjul när vi kom ikapp men han nöjde sig inte med det utan passerade fler. själv nöjde jag mig med att ligga kvar och försöka återhämta mig bäst det gick. Det kunde ju fortfarande utspela sig till att bli en bra tävling, måste bara ta mig fram i klunga. Lättare sagt än gjort, och jag tittade orkeslöst ned på Garmin och såg att inte ens halva loppet var kört. Detta skulle bli tufft, tänkte jag.
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Strax därefter kom vi till Solberga, gjorde en 90graders sväng och sedan den näst längsta stigningen på hela banan, på drygt 80 höjdmeter. Såg redan innan jag gjort svängen att de i täten på klungan ställde sig upp och tryckte på och då var det tack och godnatt för min del. Jag kände mig orkeslös på grusvägarna och orkade inte trycka på alls. Fick även slita ont uppför. Vi bildade en klunga med mig, Martin Eriksson, David Risberg, Tommy Hammarström och Nils Lillpers. Passerade langningen vid Östbjörka och jag tog en ny flaska Enervit av mamma, var nära på att tappa flaskan för första gången nånsin, men lyckades på nåt sätt rädda upp det och fångade.
 |
| Foto: MTBfoto.se |
 |
| Foto: MTBfoto.se |
Vi fångade in Albin Pettersson och Henrik Blom. Passerade Dalhalla och sedan kom vi ifatt Henrik Sparr som tydligen kraschat hårt, men klarade sig som tur var utan större skador. Han satt på cykeln och trampade iallafall, när jag frågade hur det gick.
Kom till Nittsjö och uppför sista backarna till spurtpriset, gick med nöd och näppe med. Blom hade släppt och jag tror även David släppte här någonstans. Nu gav jag mig fan i att jag skulle bli ifrånåkt sista milen som till stora delar går på fina sandiga stigar. Det blev några småluckor, Martin attackerade men jag körde in luckan. Därefter körde han på på stigarna och jag kände att jag med lätthet kunde följa, en känsla jag inte haft tidigare under dagen. När vi kom till den sista egentliga backen där cykelklubben Brudpiga varje år står och hejar och spelar musik höll Martin en hög fart och jag tittade bak och märkte att det var en lucka bak till Albin och Nils. Peppade på Martin lite och märkte att de inte närmade sig.
Kilometerskyltarna tickade långsamt ned, 4km... 3km... Upp vid Jarlstugan och ut på sista korta 2km slingan. Kände mig stark nu och visste att jag kunde ta Martin. Funderade om jag skulle gå om tidigt och försöka attackera ifrån eller om jag skulle vänta till spurten. Fick bli det senare. Gick med lätthet med trots att pulsen tickade en bit över 90-94%. Kom ut på gräset 300 meter innan mål, väntade ett par sekunder innan jag vek vänster och spurtade förbi. Märkte att jag fick många meter och kunde rulla över mållinjen på en missnöjd och dålig 16:e plats i elitklassen.
Nu har jag 3 veckor på mig att vända på formen och bli snabb igen innan Långlopps-SM och Finnsmarksturen! men innan dess blir det en Engelbrektstur i Norberg! Hoppas även att jag hinner få tillbaka min dämpare innan dess....
Strava:
lördag 6 juli 2019
Inför Mörksuggejakten!
Halloj!
Imorgon är det dags för Mörksuggejakten i Rättvik. En tävling som jag kom 5:a på förra året, väldigt överraskande för mig själv då jag anser att banan inte passar mig som cyklist. Den har alldeles för många lättåkta partier och för lätta stigar för att jag skulle ha fördelar för det. Men det gick ju bra i fjol så jag hoppas på att det går minst lika bra imorgon. Banan är åtminstone den finaste banan i cupen så ur den synvinkeln blir det en väldigt fin dag. Att det dessutom ska bli drygt 17 grader varmt och uppehåll gör det hela till en ännu bättre upplevelse.
Jag har vilat väldigt mycket sedan Ränneslättsturen och har endast cyklat två gånger samt väckningspasset idag. En ny form av uppladdning men jag tror det kan bli bra. Efter Suggan blir det mer och hårdare träning inför Finnmarksturen SM samt Vasan.
Idag var jag ute i Mora och körde ett väckningspass på de fina stigarna i Östnor. Kroppen kändes seg men det brukar vara ett bra tecken.
Ses imorgon i Rättvik!
Imorgon är det dags för Mörksuggejakten i Rättvik. En tävling som jag kom 5:a på förra året, väldigt överraskande för mig själv då jag anser att banan inte passar mig som cyklist. Den har alldeles för många lättåkta partier och för lätta stigar för att jag skulle ha fördelar för det. Men det gick ju bra i fjol så jag hoppas på att det går minst lika bra imorgon. Banan är åtminstone den finaste banan i cupen så ur den synvinkeln blir det en väldigt fin dag. Att det dessutom ska bli drygt 17 grader varmt och uppehåll gör det hela till en ännu bättre upplevelse.
Jag har vilat väldigt mycket sedan Ränneslättsturen och har endast cyklat två gånger samt väckningspasset idag. En ny form av uppladdning men jag tror det kan bli bra. Efter Suggan blir det mer och hårdare träning inför Finnmarksturen SM samt Vasan.
Idag var jag ute i Mora och körde ett väckningspass på de fina stigarna i Östnor. Kroppen kändes seg men det brukar vara ett bra tecken.
Ses imorgon i Rättvik!
måndag 1 juli 2019
Ränneslättsturen 2019!
Halloj!
Åter en helg fylld av långlopp är till ända och denna helg var det Eksjö och Ränneslättsturen som stod på agendan. Vi åkte ned till Eksjö camping med husbilen redan på fredagen för att få en eftermiddag och en heldag i Eksjö innan tävlingen på söndagen. Det levererades fint väder och en varm cykeltur på första loopen tillsammans med Adam Gustafsson i lördags. Det var riktigt hett och dammigt så man kunde bara tänka sig hur det skulle bli i högre hastigheter och fler människor.
Vi bodde på campingen 500 meter från tävlingsområdet så det var bara att rulla dit någon timme före start för att värma upp. Det var galet varmt men jag brukar inte påverkas jättemycket av värme så jag var bara positivt inställd till det. Starten på Ränneslättsturen är annorlunda jämfört med de andra loppen då det är riktigt platt och lättåkt första milen, vilket gör att fältet är mycket samlat och man måste verkligen kunna placera sig högt upp för att inte glida bak för mycket när det börjar spricka upp. Jag låg med hyfsat långt fram första kilometrarna men kunde avancera och ligga ännu längre fram efter 4-5 km. Det kom några småattacker som hämtades in ganska snabbt och efter drygt 15 kilometer fick Johan Norén en lucka. Jag kände mig ganska pigg efter den snabba starten och tog en förning för att försöka hämta in honom. Närmade oss lite men jag ville inte spränga mig så skickade fram andra. In mot varvning och första spurtpriset efter 21 kilometer blev det hård körning och det började spricka upp både framför och bakom. Slet hårt för att gå med i det som då var andraklungan, ca 15 sek bakom de i täten som fått en mindre lucka. Ut på andra loopen var vi Viktor Ludvigsson, Jesper Svensson, jag, Johan Limpan Lindbom och Oscar Lind som körde hårt för att komma ikapp tätklungan. Passerade Michael Stjernqvist som kroknat efter drygt 25 kilometer och en stund senare kunde vi ansluta till täten igen. Dock hade det tagit mycket kraft och jag fick fokusera hårt för att hålla mig kvar på hjul. På stigarna var det lugnt men fick slita ordentligt på grusvägarna för att inte släppa.
Jag kände ganska snabbt att det skulle gå åt pipsvängen om jag skulle försöka hänga på mycket längre och fick se täten sakta men säkert glida ifrån mig. Limpan och Oscar hade redan släppt och Viktor Ludvigsson släppte strax efter mig, körde ikapp honom och nån kilometer senare fick vi även sällskap av Jesper Svensson och Eric Herlitz som också kroknat lite. Det var endast Emil Lindgren, Johan Norén, Henrik Sparr, Anders Solin, Dennis Wahlqvist och Erik Mattelin före oss så vi körde för topp 10 placeringarna. Jag och Viktor gjorde ett hårt och bra jobb och jag kände att jag blev starkare igen, efter den tuffa första loopen. Fick syn på Dennis en bit framför oss på stigen och vi kom ifatt och förbi, plötsligt var jag på 6:e plats, inte omöjligt att komma på pallen om nån där framme skulle krokna. Försökte att inte förivra mig utan körde på i jämn och hårt tempo, som jag visste att jag skulle klara av om jag fick i mig energi, vätska och vatten över mig. Tyvärr tog det slut ett par kilometer senare. Först kände jag att det gick ganska tungt på motionsspåret, sedan att det krängde lite i en sväng. Tittade ned och såg bakdäcket utan luft. Helvete tänkte jag och stannade till och skrek att jag hade punka. Detta var typ 3:e gången nånsin jag fått punka på tävling och jag kör alltid med slang. Får väldigt sällan punka överlag heller, kanske 3-4 gånger per år. Jaja, nån gång skulle det ju hända tänkte jag, otur att det var just nu.
Tog ut grejerna ur sadelväskan medan fler och fler passerade, samtidigt som mygg och bromsar hälsade på mig som in i helvete. Har aldrig varit så populär kändes det som. Slogs med bromsar samtidigt som jag skulle försöka fixa punka. Svettig som fan om händerna, 30 grader i luften och svett som droppade. Skulle skruva av ventillåset för att få ur slangen, men den satt fast. Den satt fast som in i helvete. Började få panik på alla jävla insekter och humöret började tryta ordentligt. Fick inte loss ringen. Den satt stenhårt och mina händer var svettiga. Några försök till mellan alla vredesutbrott. Fan. Satt fast. Fuck it, tänkte jag, Nu skiter jag i detta och går tillbaka och bryter. Hur j*vla dum får man vara som inte kollar sånt innan. Men det tänkte jag ju inte på. Så det var bara att ta cykeln på axeln och hjulet i andra handen och promenera tillbaka längs banan. Fick stanna flera gånger för att släppa förbi åkare på stigen.
Kom tillbaka till varvningsområdet och gick lugnt in till teknisk zon där pappa stod. Han lyckades få loss låsringen så vi satte i en ny slang och jag bestämde mig för att fullfölja loppet ändå, för att få en genomkörare och träning. Finns inget värre än att bryta tävlingar. Stack ut ur teknisk zon på plats 312 25 minuter efter täten. Början på loop 3 startar med en mil bara flowig stig, vilket inte var en höjdare när man skulle passera folk. Hetskörde inte förbi folk utan väntade på bra tillfällen, hade ju ändå varken placering eller poäng att köra för. När stigen var slut och vi kom ut på grus- och asfaltsvägar kunde jag börja passera folk lättare och lättare.
Efter 54 kilometer kom man till skidstugan och den sista tidsspliten och langningen. Hade plockat drygt 45 placeringar men tappat drygt 10 minuter till på täten, till stor del på teknikspåret. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Emilia att hälla över mig. Sista delen kände jag att värmen började komma åt mig ordentligt och vätskebristen kändes, då huvudet började dunka. Drack så mycket jag kunde ur sportdrycken och hamnade i en fas med låg fart, hög puls och trött kropp. Nu var det bara att fokusera på att passera så många som möjligt, för att se hur många man skulle hinna om. Kroppen skrek i protest varje liten uppförsbacke. Räknade ned varje kilometer. Har nog aldrig skrikit "kommer höger" så många gånger på en dag förut. Sista milen kändes som en evighet och var mycket jobbigare nu än när man har adrenalin och ligger för att köra om placering och poäng. Kilometrarna gick långsamt men tillslut körde man förbi Eksjö camping och målet var inom räckhåll. Rullade imål besviken över vad som hände men en punktering är inget man kan göra åt. Förutom att se till att låsringen inte sitter hårt som in i helvete. Nästa gång kör jag utan.
Nästa stopp är Rättvik och Mörksuggejakten. Det ska bli skoj att få komma och tävla i Dalarna igen, har saknat det!
Strava: (Hade autopaus på cykeldatorn, tävlingstiden blev 3:28:21)
Bilder:
Åter en helg fylld av långlopp är till ända och denna helg var det Eksjö och Ränneslättsturen som stod på agendan. Vi åkte ned till Eksjö camping med husbilen redan på fredagen för att få en eftermiddag och en heldag i Eksjö innan tävlingen på söndagen. Det levererades fint väder och en varm cykeltur på första loopen tillsammans med Adam Gustafsson i lördags. Det var riktigt hett och dammigt så man kunde bara tänka sig hur det skulle bli i högre hastigheter och fler människor.
Vi bodde på campingen 500 meter från tävlingsområdet så det var bara att rulla dit någon timme före start för att värma upp. Det var galet varmt men jag brukar inte påverkas jättemycket av värme så jag var bara positivt inställd till det. Starten på Ränneslättsturen är annorlunda jämfört med de andra loppen då det är riktigt platt och lättåkt första milen, vilket gör att fältet är mycket samlat och man måste verkligen kunna placera sig högt upp för att inte glida bak för mycket när det börjar spricka upp. Jag låg med hyfsat långt fram första kilometrarna men kunde avancera och ligga ännu längre fram efter 4-5 km. Det kom några småattacker som hämtades in ganska snabbt och efter drygt 15 kilometer fick Johan Norén en lucka. Jag kände mig ganska pigg efter den snabba starten och tog en förning för att försöka hämta in honom. Närmade oss lite men jag ville inte spränga mig så skickade fram andra. In mot varvning och första spurtpriset efter 21 kilometer blev det hård körning och det började spricka upp både framför och bakom. Slet hårt för att gå med i det som då var andraklungan, ca 15 sek bakom de i täten som fått en mindre lucka. Ut på andra loopen var vi Viktor Ludvigsson, Jesper Svensson, jag, Johan Limpan Lindbom och Oscar Lind som körde hårt för att komma ikapp tätklungan. Passerade Michael Stjernqvist som kroknat efter drygt 25 kilometer och en stund senare kunde vi ansluta till täten igen. Dock hade det tagit mycket kraft och jag fick fokusera hårt för att hålla mig kvar på hjul. På stigarna var det lugnt men fick slita ordentligt på grusvägarna för att inte släppa.
Jag kände ganska snabbt att det skulle gå åt pipsvängen om jag skulle försöka hänga på mycket längre och fick se täten sakta men säkert glida ifrån mig. Limpan och Oscar hade redan släppt och Viktor Ludvigsson släppte strax efter mig, körde ikapp honom och nån kilometer senare fick vi även sällskap av Jesper Svensson och Eric Herlitz som också kroknat lite. Det var endast Emil Lindgren, Johan Norén, Henrik Sparr, Anders Solin, Dennis Wahlqvist och Erik Mattelin före oss så vi körde för topp 10 placeringarna. Jag och Viktor gjorde ett hårt och bra jobb och jag kände att jag blev starkare igen, efter den tuffa första loopen. Fick syn på Dennis en bit framför oss på stigen och vi kom ifatt och förbi, plötsligt var jag på 6:e plats, inte omöjligt att komma på pallen om nån där framme skulle krokna. Försökte att inte förivra mig utan körde på i jämn och hårt tempo, som jag visste att jag skulle klara av om jag fick i mig energi, vätska och vatten över mig. Tyvärr tog det slut ett par kilometer senare. Först kände jag att det gick ganska tungt på motionsspåret, sedan att det krängde lite i en sväng. Tittade ned och såg bakdäcket utan luft. Helvete tänkte jag och stannade till och skrek att jag hade punka. Detta var typ 3:e gången nånsin jag fått punka på tävling och jag kör alltid med slang. Får väldigt sällan punka överlag heller, kanske 3-4 gånger per år. Jaja, nån gång skulle det ju hända tänkte jag, otur att det var just nu.
Tog ut grejerna ur sadelväskan medan fler och fler passerade, samtidigt som mygg och bromsar hälsade på mig som in i helvete. Har aldrig varit så populär kändes det som. Slogs med bromsar samtidigt som jag skulle försöka fixa punka. Svettig som fan om händerna, 30 grader i luften och svett som droppade. Skulle skruva av ventillåset för att få ur slangen, men den satt fast. Den satt fast som in i helvete. Började få panik på alla jävla insekter och humöret började tryta ordentligt. Fick inte loss ringen. Den satt stenhårt och mina händer var svettiga. Några försök till mellan alla vredesutbrott. Fan. Satt fast. Fuck it, tänkte jag, Nu skiter jag i detta och går tillbaka och bryter. Hur j*vla dum får man vara som inte kollar sånt innan. Men det tänkte jag ju inte på. Så det var bara att ta cykeln på axeln och hjulet i andra handen och promenera tillbaka längs banan. Fick stanna flera gånger för att släppa förbi åkare på stigen.
Kom tillbaka till varvningsområdet och gick lugnt in till teknisk zon där pappa stod. Han lyckades få loss låsringen så vi satte i en ny slang och jag bestämde mig för att fullfölja loppet ändå, för att få en genomkörare och träning. Finns inget värre än att bryta tävlingar. Stack ut ur teknisk zon på plats 312 25 minuter efter täten. Början på loop 3 startar med en mil bara flowig stig, vilket inte var en höjdare när man skulle passera folk. Hetskörde inte förbi folk utan väntade på bra tillfällen, hade ju ändå varken placering eller poäng att köra för. När stigen var slut och vi kom ut på grus- och asfaltsvägar kunde jag börja passera folk lättare och lättare.
Efter 54 kilometer kom man till skidstugan och den sista tidsspliten och langningen. Hade plockat drygt 45 placeringar men tappat drygt 10 minuter till på täten, till stor del på teknikspåret. Fick en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Emilia att hälla över mig. Sista delen kände jag att värmen började komma åt mig ordentligt och vätskebristen kändes, då huvudet började dunka. Drack så mycket jag kunde ur sportdrycken och hamnade i en fas med låg fart, hög puls och trött kropp. Nu var det bara att fokusera på att passera så många som möjligt, för att se hur många man skulle hinna om. Kroppen skrek i protest varje liten uppförsbacke. Räknade ned varje kilometer. Har nog aldrig skrikit "kommer höger" så många gånger på en dag förut. Sista milen kändes som en evighet och var mycket jobbigare nu än när man har adrenalin och ligger för att köra om placering och poäng. Kilometrarna gick långsamt men tillslut körde man förbi Eksjö camping och målet var inom räckhåll. Rullade imål besviken över vad som hände men en punktering är inget man kan göra åt. Förutom att se till att låsringen inte sitter hårt som in i helvete. Nästa gång kör jag utan.
Nästa stopp är Rättvik och Mörksuggejakten. Det ska bli skoj att få komma och tävla i Dalarna igen, har saknat det!
Strava: (Hade autopaus på cykeldatorn, tävlingstiden blev 3:28:21)
Bilder:
 |
| Målgång. Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Målgång. Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Målgång. Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Happyride.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
 |
| Foto: Cykelkanalen.se |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)