Extreme Sur Loue - Marathon World Series, Ornans, Frankrike

Till Vilgot. Du hade älskat den här tävlingen.

Jag påbörjade denna text på flyget hem från Frankrike. Väl på land i Sverige igen nås jag av nyheten att en god vän, träningskamrat och cykelälskare gått bort plötsligt. Ingen älskade att cykla lika mycket som du Vilgot. En mer positiv, glad och livsnjutande person än dig går inte att hitta. Hoppas det finns fina stigar där uppe. Jag kommer att sakna dig min vän. Det är orättvist.

Hej!

Long time no see. Senast var efter Bockstensturen, i slutet på augusti. Sedan dess har det tävlats frenetiskt i XCO, både i Sverige och Norge, men det är inte där fokus kommer ligga nu. Jag sitter nämligen på planet hem från Frankrike där två XCM World Series har körts. Först ut, söndag 2 oktober kördes Extreme Sur Loue i Ornans. Vi anlände till Ornans sent fredag kväll och på lördagen regnade det. Stack ut och körde sista dryga 23km, samt första 16km på lördagen. Det var riktigt lerigt och gick inte fort, men det var en sjuk bana. Leran gjorde vissa utförspartier otroligt farliga och det gick inte att få stopp på cykeln på bra sätt. Men, det var ingenting jämfört med hur underlaget under tävlingen skulle bli.

Loppet i sig var drygt 85km med runt 2770 höjdmeter. Motståndet var bra med 2021 års världsmästare Andreas Seewald med hans Canyon-team, samt ytterligare många högt rankade XCM-åkare. Efter min 35:e-plats på Marathon World Series i Jelenia Gora tidigare i år fick jag 36 UCI-poäng och det räckte till startplats 45. Målet för dagen var att klättra några placeringar från min startposition.

Jag skriver detta inlägg över en vecka efter loppet, så ni får ha hänsyn till att jag kan ha glömt en del detaljer. Efter den fruktansvärda nyhet som kom senare har jag inte haft ork eller lust att fullfölja texten förrän nu.

Vaknade till regn och 8-10 plusgrader. Åkte bort till tävlingsområdet, satt i bilen tills det var 50 min till start och rullade lite omotiverat som uppvärmning. 

Foto: Ebba Åkesson

Starten gick och jag kom iväg rätt bra i regnet. Efter en kilometer började vi klättra. Kändes bra och tog det kontrollerat och plockade placeringar. Efter att ha kört uppför i 8-10minuter blev det köbildning när vi skulle igenom en grind till en kohage. Alla fick redan nu hoppa av och springa in då det var på tok för lerigt att kunna cykla upp. Fältet började spricka upp genom den gräs- och lerfyllda kohagen och jag hamnar med en bra grupp med b.la. Nathan Ceile som jag tävlat mot förr i Huskvarna. In i skogarna var det lervälling utan dess like, men leran var rätt lös så det var halt och skitigt, men inget som fastnade på däck eller ram. 

Ett par tillfällen till fick man kliva av och springa för att ens ta sig framåt. Även med gårdagens upplevelser utför valde jag att springa nedför de värsta och brantaste hårnålskurvorna. Det var en krasch ner över ett säkerhetsstaket så mitt val att springa var klokt. Det gick lika fort och var säkrare. 
I sista utförslöpan innan första 17km-loopen var avklarad körde jag ifrån den grupp jag tagit sällskap med. Fick langning av mamma och Ebba när vi passerade tävlingsområdet igen. Fick sedan sällskap av Nathan igen som körde ikapp mig efter en bakhjulspunktering i ett bra läge strax innan tekniska. Vi tog följe och fick sedan även sällskap av ytterligare en cyklist bakifrån. Det bar uppför ordentligt och jag fick slita för att gå med Nathan. Jag vågade inte gå på rött redan nu men det var inte under cyklingen jag fick släppa, utan vid ett parti där vi tvingades springa. De sprang ifrån mig helt enkelt. 
Jag fick dock syn på två cyklister framför. Kom ifatt och märkte att det var två locals från Ornans. Körde förbi båda två och tog upp jakten på den grupp som var framför igen. Nu hade vi kört drygt 24km/1:20h.  Vi hade klättrat länge och när det bar utför var det snabbt, lerigt, brant. Tyckte jag hade bra flow utför på en stig jag aldrig kört, men i botten hade killarna från Ornans kört ikapp de kanske 20 sekunder jag var före på toppen. De hade hardtails och hög sadelstolpe….

Började återigen klättra uppåt. Banan bestod av många längre klättringar mellan 300-400hm. Dessa tog lång tid då de växelvis var brant med rullsten, växelvis lerig och växelvis skogsväg. Efter drygt 33km stod mamma och Ebba igen med langning. ”Du ligger 17:e!” ropar mamma. SJUTTON?! svarar jag förvirrat. Hur är det möjligt, kändes som att jag hade 30-35st framför mig efter första backen och jag hade inte passerat så många sedan dess. Bara drygt 45 sekunder upp till 15:e-platsen som jag såg framför. Jag hade skakat av mig Ornans-killarna ett 20tal sekunder igen. De verkade vara bröder, då jag i efterhand lärde mig att de heter Remi och Martin Groslambert. 

Vi cyklade längs en öppen åker med vad som kunde vara en fantastiskt fin utsikt, om molnen inte hade legat lågt. På runt 800 meters höjd i 8 grader på öppen yta blåste det ordentligt och började även regna igen. Man försökte ta sig fram och upp längs åkern. Hade inte långt fram till gruppen framför i distans, drygt 100 meter, men i tid var det fortfarande runt 45 sekunder. Man tvingades hoppa av och "springa" igen, uppför. Lättare sagt än gjort, då det var ett steg fram, ett steg bak, när man gled i leran. Det gällde att hålla sig lugn och gå, ta små kliv och välja ut bra ställen att sätta fötterna. Det gick frustrerande långsamt, men det verkade inte gå fortare för de andra. 

Väl högst upp på den första av två 500hm-stigningar bad det utför igen. Det var otroligt roligt att köra utför trots det bristande greppet. Stigen utför var endast 1,8km, tappade 400 fallhöjdsmeter och tog 6 minuter. Snittlutning på -21,5%. Den hade nog varit ännu roligare med fastare underlag.

I botten av backen har vi kört 40km på drygt 2:30h. Fick en ny flaska sportdryck samt vatten av Ebba att försöka göra rent växeln med. Vattnet hjälpte ju föga lite. Efter ett par hundra meter in i backen kom Remi Groslambert ikapp mig och hade en bättre fart. Gick med några minuter men valde sedan att återgå till mitt tempo igen. Första 2,6 kilometerna av backen tog 20 minuter och snittade 12,5% med vissa partier över 20%. Såg längre fram att Remi passerade en cyklist och jag märkte att även jag tog in. Väl uppe där det började flacka ut lite kom jag ikapp cyklisten, Wim de Bruin från Nederländerna. Vi hjälptes åt ett par minuter till vi passerade byn Hautepierre. Där vek vi av asfalten in på en vandringsled där vi tvingades av cyklarna och springa uppför en lång trappa. Trappan tog över 2 minuter att komma uppför vilket i det läget dödade benen när vi hade kört i runt 3 timmar och var på toppen av en 35 minuter lång backe. 

Väl på cyklarna igen hade regnet åter börjat falla, nu i sidled då det blåste så mycket och vi befann oss på en bergskam. Utför var det fortsatt enormt lerigt och jag råkade lägga mig på sidan. Wim försvann mer framför och jag var tvungen att vänta in Martin Groslambert som passerade mig i betydligt högre fart med betydligt mer grepp i däcken. På cykeln igen tog det ett tag att komma i pedalerna, försökte sparka bort lera under skorna men det var inte det lättaste när man samtidigt skulle kontrollera en hoj som ville åka mer i sidled än framåt. 

Foto: Ebba Åkesson

Fick ånyo en ny flaska sportdryck av mamma, och tappade flaskan med vatten av Ebba då mina handskar var helt täckta i lera. Nu hade vi kört 52 kilometer och jag började känna mig hoppfull. Enligt höjdmetersprofilen skulle nu de två värsta topparna vara avklarade och endast mindre och kortare backar återstod. Nu måste det ju gå fortare till mål. Tji fick jag. Kom ikapp Martin och Wim igen uppför och körde förbi ganska direkt och fick lucka. 

Vid detta tillfälle hade vi "bytt sida" av dalen och körde nu på det norra bergsmassivet av dalen, medan vi tidigare kört på det södra. Här var topparna lägre, men det var inte bara det som var annorlunda. Leran var även den annorlunda. Här var det mycket tjockare lera som fastnade på däcksidorna, på insidan av ramen i baktriangeln och även i gaffeln. Först försökte jag bara trampa mig igenom och försöka ignorera det. Men till slut fylldes det på till den grad att hjulen inte snurrade. Stannade motvilligt och drog irriterat bort leran från däcksidorna, ramen och gaffeln. Hjulen började rulla till viss mån igen, men efter 200 meter var det åter stopp och jag behövde dra bort lera. Började nu bli så jävla arg på situationen. Vad jag inte visste då var att jag skulle vara tvungen att stanna och göra samma sak fyra gånger till inom en distans på 1200 meter. Dessa 1200 meter tog mig över 12 minuter. Inser ni hur långsamt 1 minut per 100 meter är? Se bild: 

Samtliga "stopp" i både Cadence och Power är stillastående.

Väl ute ur helveteskilometern hade jag gått förbi två stackare som klagade mer på förhållandena än vad jag gjorde, bland annat Urs Huber. Det enda jag hann uppfatta av vad han mumlade för sig själv var "fucking shit conditions". Då blev jag lite gladare. 

Efter lite utförskörning passerade jag tyvärr Nathan Ceile igen, denna gång sittandes vid sidan av stigen med en sjukvårdare vid sig. Frågade om han var okej, vilket han var. Han hade kraschat och skadat benet. Fortsatte ner till byn Montgesoye och äntligen kom jag in på en del av banan jag hade rekat dagen innan, de sista 23 kilometerna. Jag hade skakat av mig den bisarra, hjälplösa känslan från det lerigaste partiet och jag närmade mig ytterligare en åkare framför samtidigt som Wim de Bruin inte var många sekunder bakom, märkte att han åkte betydligt fortare utför än mig. I byn stod mamma och Ebba åter med langning. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet om de leriga handskarna och stoppat dem i fickan. Fick tag på både en flaska sportdryck och en flaska vatten med en gel. Åt gelen direkt och sprutade återigen lönlöst vatten på växlarna. 

De hade nog fått sig en smäll efter att jag lagt mig tidigare på banan, då de två lättaste växlarna inge fungerade. Som tur var fanns det inget parti framöver som skulle kräva såpass lätta växlar. Gick snabbt ikapp och om åkaren framför (Emilien Mourier) innan Wim kom ikapp. Emilien var trött och jag fick direkt en lucka. Började nynna på en peppande låt och vände uppför sista långa backen. Backen var indelad i två sektioner, en lättåkt på grusväg, drygt 4-5% snittlutning. Perfekt för mig, dunka i en tung växel, ställa sig upp i 7-8 minuter på 55-58 i kadens och bara njuta. Duon bakom tappade mer och mer. Samlade mig både fysiskt och mentalt och ställde in mig på att vara topp fucking 15 på en världscup! Inget skulle hindra mig nu. Samlade mig innan andra delen av backen började, denna var betydligt värre. Stenig skogsväg med partier över 20%. 

Det började tyvärr dra lite i insida lår, men vis av erfarenhet har jag varit med om det förr. Det smärtar lite, men ska inte påverka prestationen och försvinner något efter några minuter. När jag närmade mig toppen blickade jag bakåt och fick syn på en grabb. Uppskattade att han var ett 30-tal sekunder bakom. Ville panika men höll mig lugn. Så fort vi kom upp och ut ur skogen med blöta stenar och lera och ut på asfalt igen var det mer min melodi. In i byn med en mil kvar och sista langningen. Tog grejer och kände mig stark, men nu var det mest utför och där var övriga något snabbare än mig. 

Jag tvingades av cykeln vid ett lerigt parti till, nu dock i förebyggande syfte för att slippa en total igenkläggning. Frustrerande som fan och det blev inte bättre när man kom ut på asfalten igen och det blåste total motvind. Försökte intala mig själv något att jag på nåt sätt tyckte att det där var kul men det gick sådär. Kilometerna tickade långsamt förbi trots att det mest var utför. Var hela tiden rädd att bli ikappåkt samtidigt som jag inte ville köra för vårdslöst och köra punktering eller krascha. Med 3 kilometer kvar kom vi åter ut på en bergskam, men nu njöt jag. Det var nära mål och jag hade krafter kvar. Körde nerför sista stigen och ut på asfalten med 700 meter kvar. Nu log jag och körde in mot målområdet som 14:e man, efter 5:05:15h, 85 kilometer och 2770 höjdmeter i den värsta leran jag någonsin kört i. 

Jag var 32 minuter efter segraren Axel Roudil, men luckorna mellan var stora. De mer rutinerade åkarna var även de smarta och hade med sig högtryckstvätt till langningstationerna och offrade 15 sekunder på att spola av skit av cykeln. Dessa sekunder tjänade de snabbt in.

Jag är otroligt nöjd med mitt lopp. Det är otroligt olikt att tävla i Sverige och jag tror att dessa lopp passar mig bättre. Ju längre och hårdare det är desto bättre för mig. Tog även med mig 78 nya UCI-poäng och klättrade 317 placeringar, från 521 till 204 plats i världsrankingen. Tack och bock.

Resultat från tävlingen finns HÄR. 

Snart kommer nästa inlägg om resans andra tävling, Roc d'Azur. 

Foto: Ebba Åkesson

Foto: Christophe Tattu

Foto: Ebba Åkesson

En femteplats på Bockstensturen!

 Halloj!

Då var 2022 års Långloppscup redan över. Tråkigt, men cupen har bidragit med både toppar och dalar. 

Bockstensturen i Varberg är lite av en favorittävling, då det är ett långt och hårt lopp med ungefär en timme längre tävlingstid än andra tävlingar. Det bidrar ofta till att folk blir trötta i slutet och resultat kan kastas om. 

Jag och min mor åkte tidigt ner till Espevikens naturreservat strax utanför Varberg, där vi bodde hemma hos Jessica Clarén och Jaime. Jessica och jag tog ett väckningspass på eftermiddagen vilket kändes bra. Varmt och fuktigt i luften, trots att det skulle regna hela tävlingsdagen därefter.

På lördagen vaknade vi upp vid halv 7, gick och badade i havet innan vi åt frukost och rullade bort mot Varberg. Regnet började falla men temperaturen var fortfarande ganska hög.

Starten gick även i år ute vid Holmagärde industriområde i utkanten av Varberg, så starten ut mot Åkulla gick fortare då vi slapp trassla oss igenom stan. 

Inledningsvis var det en relativt lugn resa längs åkrarna. Redan efter några hundra meter var man blötare nedifrån än av regnet, och man fick ställa in sig på att skit i ögonen bara var sånt man var tvungen att acceptera. Regnet gjorde så att glasögon inte var något alternativ. Det var inte optimalt för mig som har linser, men det var bara att acceptera läget. Det var otroligt avvaktande första kilometerna och jag låg rätt långt bak, kanske runt 20-e plats. Det var några utbrytningsförsök och till sist kom Richard Larsén iväg tillsammans med Casper Johansson, ungefär på liknande sätt som jag och Richard kom iväg i fjol. Ingen panik i klungan dock, men det var dags att börja ta sig framåt. Jag positionerade mig riktigt bra inför första backarna där Mattelin, Emil och Carl Jarnhagen var före. Jag kände mig fräsch på Emils hjul och Mattelin gjorde grovjobbet medan Emil körde avvaktande när Richard var framför. Jag gick lätt med första backarna, och när Emil tryckte på över toppen av den andra svarade det bra. Tänkte att det skulle bli en grym dag om det fortsatte likadant. Det blev bitvis lite luckor bakåt men fältet samlades ihop.

Igenom en gårdsplan och över Åkullavägen hade Mattelin fått en defekt på cykeln och var tvungen att kliva av, tråkigt. Hemmaåkaren Samuel Öhrnborg klämde sig in mellan mig och Emil innan den sista backen innan langning vid Åkulla efter drygt 21km. Det var ett hårt men kontrollerat tempo uppför backen, men Emil fick en liten lucka utför och sedan på banvallen in mot Åkulla. Han gick ikapp Richard som nu var ensam framför, Casper hade släppt tidigare. Jesper Svensson och jag tog upp jakten på Allebike-duon framför genom langningen och Jesper anslöt, och ett par hundra meter senare kom även jag ikapp. Vi hade fått en lucka bakåt men inom ett par kilometer anslöt Isak Nordin tillsammans med Samuel, Viktor Henrysson och Henrik Sparr. 

Jag försökte återhämta mig så mycket som möjligt på de hala stigarna. Tog min andra gel och drack sportdryck, men märkte att jag började få håll. Brukar inte vara något problem mer än obehag och lite extra djupandning ett tag, men tajmingen var dålig då vi precis gick in i en av de tuffaste backarna på banan, till banans högsta punkt. Det började köras på en del i backen och jag fick se dem tuffa iväg, men jag hade sällskap med Viktor. Utför och på efterföljande stigar lyckades hållet försvinna och vi hjälptes åt bra och täppte igen luckan på 10-15sek som de fått. 

In på banvallen tillbaka mot Åkulla igen låg jag mest långt bak i gruppen och återhämtade mig, försökte blinka ut grus från ögonen i snabbare takt än det kom in vilket inte var en lätt uppgift. Jag började känna mig återhämtad igen på de sista stigarna runt Stora Asjön innan andra langning. Tog en ny flaska sportdryck av mamma och en flaska vatten av Michele, som jag sprutade i ansiktet för att få bort det mesta av smutsen och gruset i ögonen. Det kändes bra. 

Därefter visste jag vad som skulle komma, banans brantaste och kanske tuffaste backe. Förberedde mig med en ny gel, men den satte jag i halsen så jag höll på att storkna. Flämtade och hostade mig bättre, och försökte skölja ned gelen med sportdryck. Känslan av något strävt och persiko-smakande i halsen satt dock kvar väldigt länge. Tog mig fram där det var lättåkt och lade mig bakom Samuel och Emil utför på stig. Kändes kontrollerat och bra men Richard och Emil tryckte på ordentligt på gruset innan backen. Halva loppet var nu kört och jag hade inte riktigt samma fina, sprättiga känsla som tidigare i loppet. 

Vi kom fram till botten av backen, men passerade bara ingången. Jaha, tänkte jag. Ny bansträckning. Det visste jag inte, men misstänkte att det ändå skulle bli en backe snart. Jag hade tänkt rätt, backen kom och jag kände återigen att det gick lite för fort för att kunna gå med. Fick släppa tillsammans med träningskonsulten-duon Jesper och Viktor. Emil, Richard, Isak och Samuel låg ett tiotal sekunder framför som sedan växte till en halv minut. Vi fick ett bra samarbete och körde på runt Kalvsjön och in i Skärbäcks naturreservat. Körde in på en av banans absolut lerigaste stigar, fick ett litet problem och tvingades av cykeln. Hoppade på snabbt igen och tog ikapp de meter som Jesper och Viktor fått vid mitt misstag. 

Ett par kilometer senare passerade vi damernas tättrio med Jennie Stenerhag, Therese Andersson och Nellie Larsson. Hejade på dem och körde vidare. Strax därefter fick jag en ordentlig klump grus i höger öga och det tog ett tag innan jag kunde blinka bort det värsta av skiten. Tyvärr försvann även min lins i kampen mot lerat i ögat och synen/sikten blev då ännu sämre. Som tur var ser jag bättre med höger än vänster öga, så hade det varit andra ögat hade det varit värre ;-)

Efter ganska precis 60km kom vi ut på en bit asfalt i Dagsås, där stod mamma med en flaska sportdryck och Michele med en flaska vatten att spruta i ansiktet. Gav vattnet till Viktor som också gjorde rent ögonen så gott det gick. Fick syn på Isak och Samuel drygt 30-35sek framför oss, de hade släppt Allebike-duon. Kände på mig att vi skulle kunna köra ikapp dem in mot Varberg igen, utan att behöva stressa oss ikapp. 

In mot Näsnäbbens naturreservat skrek Viktor till och hade fått problem. Verkade som om batteriet till växlarna lagt av. Inte optimalt, varken för honom eller oss som skulle velat ha hans draghjälp in mot Varberg. Viktor bet ändå i bra och var inte långt efter oss vid nästa kontroll efter 74 kilometer, där Jespers pappa skulle ha ett extra batteri till Viktors växlar. Jag och Jesper hade dock kört jämt med Isak och Samuel framför och hade inte tagit någonting på dem. 

Efter drygt 75km stod langarteamet redo med nya flaskor. Precis då kände jag att det började dra i insida lår. Kramp. Insida brukar dock vara helt okej, för man kan köra hyfsat bra ändå, även om det inte försvinner helt. Vi var fortsatt dryga halvminuten efter Isak och Samuel, men bara ett par kilometer senare fick vi syn på Samuel ensam, som vi svepte om. Jesper ökade drastiskt så att han inte skulle gå in på hjul, vilket han heller inte klarade av. Jag själv höll också på att stryka med, då krampen nu istället kom smygande i vänster baksida lår. Det är ännu värre än insida, då det gör mycket ondare och näst intill är omöjligt att fortsätta med i samma takt. Klarade dock av att sträcka ut och växla ned så att det inte riktigt hann bryta ut vilket var skönt. Längre fram såg vi Isak som såg ut att ha lugnat ned sig en aning för att vänta in oss. Tog ändå några kilometer till innan vi kom ikapp honom med drygt 13-14km kvar till mål. Kände mig riktigt krispig där och räknade ned kilometerna. Desto senare jag tvingades släppa desto bättre, tänkte jag. 

Nu väntade drygt 5 kilometer ihållande stig på Varbergs fina XCO-slingor bakom sjukhuset. Regnet hade gjort det riktigt halt, och det var som ett lager med ett par centimeter tjock lera uppepå stigen, som en hal hinna. Vi tre gled i sidled medan vi försökte ta oss framåt på bästa sätt. Det kändes dock helt okej och det var ingen hysterisk fart av Isak i täten vilket var skönt. Bakåt hade vi fritt fram och framåt var det omöjligt att veta hur långt före Emil och Richard var. 

Sista kilometerna var avvaktande och jag drog avvaktande på väg längs vattnet mot fästningen och målgång, i väntan på en fartökning av Jesper eller Isak. Den kom väldigt sent av Jesper, precis innan vi skulle gå av promenadstråket och in på gräset mot muren till fästningen. Isak kontrade dock och fick täten de sista svängarna längs muren. Jag, som inte riktigt hade samma klipp som de två andra herrarna fick släppa några meter för att sedan ansluta igen och var med som trea över provisoriska bron över ån och in på upploppet. Isak drog tidigt igång spurten och Jesper svarade bra och lyckades passera honom med några meter kvar. Själv hade jag inte samma stuns i pedaltrycken och rullade in som femma en sekund bakom. Det är jag dock nöjd med, då det inte blivit någon pallplats tidigare i år. Surt dock att jag var så nära tredjeplatsen, men ändå så långt borta. 

I totala cupen slutade jag på en medioker 8:e plats, vet att jag har mer än så. Men med Engelbrektsturen som jag stod över och sedan en kass insats på Finnmarksturen så blir det inte bättre än så.

Dock var det svinkul att köra i Varberg som vanligt, och även om distansen 100km kanske skrämmer bort folk från att delta tycker jag ändå att man bör utmana sig att köra. Man klarar mer än vad man tror och man tänker inte på att det är så långt när man får uppleva en så vacker natur. 

Foto: Mats Svensson

Foto: Erika Mattelin

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Cykelkanalen.se

Foto: Sofia Åkesson

Sista deltävlingen - redan?!

 Halloj!

Hur är det möjligt att det redan är sista deltävlingen av Långloppscupen 2022? Känns som det var nyss Billingeracet drog igång. Nu är det dags för cupens längsta tävling, Bockstensturen i Varberg, lite av en favorit för mig. Långt lopp med längre tävlingstid än de andra deltävlingarna vilket gör att detta lopp brukar kunna utspela sig annorlunda "än vanligt". 

För egen del ligger jag för tillfället bara 9:a i totala cupen, men då missade jag Engelbrektsturen då det krockade med XCO-SM, samt gjorde ett dåligt resultat senast på Finnmarksturen. Nu är jag dock optimistisk att avsluta cupen på topp!

Banan i Varberg bjuder på det mesta, en lätt inledning där vi utgår från Varbergs fästning, sedan in i landet bort till bokskogarna i Åkulla, där vi snurrar runt i skog och grusvägar, innan vi sista ca 20-25 kilometerna tar oss tillbaka ut mot kusten och tillbaka till fästningen där målgång är. Ska bli spännande att se hur årets tävling utspelar sig! Vill ni läsa hur jag kört tidigare år kan ni läsa det här:

2021: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2021/08/rapport-fran-bockstensturen.html

2019: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2019/09/bockstensturen-och-punkt-for-arets.html

2018: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2018/09/bockstensturen-8a.html

2017: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2017/09/bockstensturen-100km.html

2016: https://erikakessonsmtb.blogspot.com/2016/09/rapport-fran-bockstensturen-vinst.html

Vi ses i Varberg!

Rapport från Finnmarksturen - Vad hände?

 Halloj!

Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? Vad hände? 

Ungefär så inleddes majoriteten av alla frågande blickar efter målgång i Ludvika på Finnmarksturen/XCM-SM. Att komma i mål som 42 man över 20 minuter efter herrsegraren var inte mitt mål för dagen och inget bevis för min kapacitet. Men jag är nöjd. Inte över resultatet, tiden eller prestationen som helhet, det ska gudarna veta. Hade det varit år 2018 eller 2019 hade jag dragit skämskudden över mig och cyklat sista 40 kilometerna och funderat ut vilka de bästa bortförklaringarna och undanflykterna kunde vara. Förmodligen hade jag inte heller skrivit en rättvis tävlingsrapport nu. 

Innan start kändes det bra. Jag var avslappnad, kunde banan och visste kritiska punkter första milen och min strategi där. Masterstarten rullade iväg genom Ludvika och släppte oss in i backen upp mot Ickorbotten som vanligt. Där brukar det gå hårt, men nu gick det ruskigt hårt. Ungefär 20 sekunder fortare uppför den knappt 4 minuter långa backen-hårt. Jag gick med utan att slita onödigt mycket och kunde återhämta mig bra utför på sprängstenen innan vi passerade det gamla bruket, och den första kritiska delen av banan. Första korta stigpartiet och efterföljande grusvägsbacke. Där spricker det ofta av även om grupper kommer ihop igen senare. Tryckte mig framåt i klungan strax innan stigen och kom in bra med, och som jag trodde gick det riktigt hårt och det blev sprickor. Jag klängde mig med på Jakob Söderqvists och Johan Noréns hjul i det som då var förstagruppen. Men sedan anslöts det bakifrån igen in på elljusspåren vid Källbotten. Även där är det kritiska delar av banan då nästa stigparti kommer strax därefter. 

Jag var riktigt trött på det relativt tunga elljusspåren och in på stigen lyckades jag i sista sekund passera både Calle Kagevi och Richard Larsén. Använde stigen lätt utför för att återhämta mig en aning men kände att jag gjort ett misstag med lufttrycket i däcken. Hade pumpat i en aning för mycket, då det studsade runt och inte var så behagligt och följsamt som jag ville. 

Nästa stig, strax före Gräsberg slet jag ont och låg på Larséns hjul med Martin, Norén och Isak närmast bakom mig. Larsén passerade smidigt en trött Mattelin medan det tog lite längre för oss andra att passera. Jag, som nu var galet trött efter alla hårda forceringar och en hård inledning orkar inte täppa luckan till Larsén. Martin, Norén och Isak kör om mig och jag sliter för att gå med. Kommer ut på nästa grusväg drygt 5 sek bakom men lyckas trycka mig ikapp. Nu hade vi även kört ikapp Viktor Lindkvist, Erik Zälle och Edvin Lindh. Men jag som hade gått över gränsen på tok för mycket utan tillräcklig återhämtning orkade inte gå med i sprängstensbackarna. Släppte gruppen samtidigt som Larsén fick dubbelpunka, men körde på ett 10-tal sekunder bakom. 

Kommande stig hade jag hela tiden Martin ca 10 sek framför och jag var otroligt frustrerad av att jag körde så tekniskt dåligt på den kanske brötigaste stigen på hela banan. Benen var trötta och däcken för hårda och huvudet sa bara att jag borde inte ha släppt den gruppen. Väl ute på grusvägarna igen hade jag dem i syne, nu var det endast Martin, Zälle, Viktor och Edvin. Isak och Norén hade seglat framför. Martin tittade ofta bak mot mig och gick upp och sänkte farten i gruppen så att jag skulle komma ikapp, men de övriga tre såg duon framför och blev sparrade av det. Hela tiden tog jag tider vid olika märken vid sidan av banan. 10 sek. 8 sek. 14 sek. 12 sek. Fan i helvete, tänkte jag och tryckte på. Dom är inte starkare än vad jag är. Bakom mig hade jag nog en grupp på 8-10 cyklister ett 20-tal sekunder bakom, men det tänkte jag inte ens på. I mitt huvud var det för många framför då jag tyckte att det var många framför när jag släppt. I efterhand visade det sig att det var 14st inklusive de båda norrmännen. Vilket egentligen var helt rimligt. Men så tänkte jag inte då. 

Det smarta hade nog varit att vänta in gruppen bakom men otroligt många starka åkare istället för att jaga och tappa sekund för sekund på gruppen framför istället och demoralisera mitt huvud. Vid första langning vid Brunnsvik efter dryga timmen hade avståndet fram ökat till 29 sekunder och jag hade jagat solo i nästan en halvtimme (11,5km). Det var även 25 sekunder till gruppen bakom. Det sket jag i, jag skulle fram. 

Efter Brunnsvik är det ett par kilometer platt cykelbana längs sjön Väsman, och det var rak motvind. Gladde mig något otroligt när man vek av cykelbanan en sväng för några kilometer i skogen. Kände dock att så fort jag gick över 330-350w gick det inte längre än ett tiotal sekunder i taget. På nästa del av cykelbanan in mot ABB och Ludvika igen tog jag sent omsider mitt förnuft till fånga och väntade in gruppen där Hugo Lennartsson var det största loket på de lättåkta partierna. Då hade min solokörning varat i 44 minuter och ganska precis 20 kilometer. Förutom Hugo var även Viktor Henrysson, Joel Karlsson, Johan Limpan Lindbom, Joel Burman, Dennis Wahlqvist, Albin Andersson och Hugo Porath med. 

Låg med och vilade upp mig så mycket jag kunde innan Högberget och loop 2 skulle tas ann. Tar täten nerför trapporna och uppför densamma bakom ABB, sedan sätter Mattelin upp farten i backen upp mot bergspriset. Faller bakåt i gruppen men lyckas gå med upp och efterföljande elljusspår ned mot nästa langning. Får en flaska sportdryck och vatten att hälla över mig där. Vi passerar Edvin Lindh som hade dragit av kedjan. Visste sen att det skulle vara omöjligt att gå med i första backen på andra loopen. Gick upp i tät för att kunna falla bakåt, men föll bara som en sten samtidigt som Mattelin attackerade och det såg ut som om gruppen sprack upp en aning framför mig. Jag kunde inte köra mer än typ 300w i backarna där jag normalt sett skulle ligga 100w högre än så i. Men jag var sprängd efter den hårda starten och min långa solojakt. Jag ångrar inget dock. 

Efter backen passeras jag av Adam Engström och Johannes Sikström. Passar även på att stanna och pysa ur luft ur däcken för att göra de sista 30km till en behagligare resa. Njuter av den fina terrängen även om jag bitvis försöker köra fortare igen så går det inte. Några minuter senare passeras jag av en grupp bestående av Jesper Svensson, Henrik Sparr, Daniel Wennergren, några juniorer, Henrik Öijer. Körde med dom någon kilometer innan det inte gick längre. 

Fick se mig passerad av grupp efter grupp. Låg strax under 300w uppför och hade otroligt roligt utför. Ner mot Hagge och langningen där var det knappt 250w och 150 i puls. Hög puls för de låga watten. Mer gick inte. Fick en flaska sportdryck av mamma som inte ens var beredd på att jag skulle komma, så långt efter var jag. Passerades av John Midelf och Joakim Jensen och Jonathan Kindahl på asfalten innan näst sista "långa" stigning. I botten av den kommer Martin Söderström ikapp och frågar "är det en sån dag idag Åkesson?" "Japp" sa jag och la mig bakom honom och William Högberg. Där kunde jag ändå gå med, så när vi närmade oss toppen så ställde jag in farthållarn på dryga 300w (haha) och gick nästan ikapp Joakim och John. Kom ikapp utför och låg på hjul bort mot "Leos backe" som är den sista riktiga. 

Jag tror nästan att vi körde fortare uppför den i torsdags när vi rullade igenom banan än vad jag gjorde igår. När vi närmade oss toppen hade sjukt nog både John och Joakim släppt min rulle, så jag fick gå ensam efter det. Det var i princip bara utför med korta platta partier därefter så där visste jag att jag kunde dra ifrån lite. Det som talade emot mig var sista biten på asfalt innan vi skulle vika av den och ta oss ann sista 1,5km. Lätt uppför, lite motvind och sjuka 250w var inte till min fördel men höll undan ändå, bortsett från en kille från Kolmården som körde förbi. 

In på Hillängens IP, glad över att jag inte skulle komma på undanflykter. Jag sprängde mig, svårare än så var det inte. 

På tal om sprängning så sprängde norrmännen resten av fältet och vann med 6 respektive 3 minuter före Emil (som vann SM) och en otrolig prestation av Jakob Söderqvist som fick se sig spurtslagen och bli 2:a. Det var nog dagens glädjeämne! David Risberg tog tredjeplatsen strax bakom vilket också var glädjande!

Nya tag om knappt 2 veckor på Cykelvasan! Nu har jag lärt mig denna läxa, låt mig inte upprepa samma sak igen någon mer gång :)

Vi Hörs!

Foton tagna av Cykelkanalen.se, Happyride.se och MTBfoto.se