Erik Åkesson - Cyklist & Coach: Extreme Sur Loue - Marathon World Series, Ornans, Frankrike

Till Vilgot. Du hade älskat den här tävlingen.

Jag påbörjade denna text på flyget hem från Frankrike. Väl på land i Sverige igen nås jag av nyheten att en god vän, träningskamrat och cykelälskare gått bort plötsligt. Ingen älskade att cykla lika mycket som du Vilgot. En mer positiv, glad och livsnjutande person än dig går inte att hitta. Hoppas det finns fina stigar där uppe. Jag kommer att sakna dig min vän. Det är orättvist.

Hej!

Long time no see. Senast var efter Bockstensturen, i slutet på augusti. Sedan dess har det tävlats frenetiskt i XCO, både i Sverige och Norge, men det är inte där fokus kommer ligga nu. Jag sitter nämligen på planet hem från Frankrike där två XCM World Series har körts. Först ut, söndag 2 oktober kördes Extreme Sur Loue i Ornans. Vi anlände till Ornans sent fredag kväll och på lördagen regnade det. Stack ut och körde sista dryga 23km, samt första 16km på lördagen. Det var riktigt lerigt och gick inte fort, men det var en sjuk bana. Leran gjorde vissa utförspartier otroligt farliga och det gick inte att få stopp på cykeln på bra sätt. Men, det var ingenting jämfört med hur underlaget under tävlingen skulle bli.

Loppet i sig var drygt 85km med runt 2770 höjdmeter. Motståndet var bra med 2021 års världsmästare Andreas Seewald med hans Canyon-team, samt ytterligare många högt rankade XCM-åkare. Efter min 35:e-plats på Marathon World Series i Jelenia Gora tidigare i år fick jag 36 UCI-poäng och det räckte till startplats 45. Målet för dagen var att klättra några placeringar från min startposition.

Jag skriver detta inlägg över en vecka efter loppet, så ni får ha hänsyn till att jag kan ha glömt en del detaljer. Efter den fruktansvärda nyhet som kom senare har jag inte haft ork eller lust att fullfölja texten förrän nu.

Vaknade till regn och 8-10 plusgrader. Åkte bort till tävlingsområdet, satt i bilen tills det var 50 min till start och rullade lite omotiverat som uppvärmning.

Foto: Ebba Åkesson

Starten gick och jag kom iväg rätt bra i regnet. Efter en kilometer började vi klättra. Kändes bra och tog det kontrollerat och plockade placeringar. Efter att ha kört uppför i 8-10minuter blev det köbildning när vi skulle igenom en grind till en kohage. Alla fick redan nu hoppa av och springa in då det var på tok för lerigt att kunna cykla upp. Fältet började spricka upp genom den gräs- och lerfyllda kohagen och jag hamnar med en bra grupp med b.la. Nathan Ceile som jag tävlat mot förr i Huskvarna. In i skogarna var det lervälling utan dess like, men leran var rätt lös så det var halt och skitigt, men inget som fastnade på däck eller ram.

Ett par tillfällen till fick man kliva av och springa för att ens ta sig framåt. Även med gårdagens upplevelser utför valde jag att springa nedför de värsta och brantaste hårnålskurvorna. Det var en krasch ner över ett säkerhetsstaket så mitt val att springa var klokt. Det gick lika fort och var säkrare.
I sista utförslöpan innan första 17km-loopen var avklarad körde jag ifrån den grupp jag tagit sällskap med. Fick langning av mamma och Ebba när vi passerade tävlingsområdet igen. Fick sedan sällskap av Nathan igen som körde ikapp mig efter en bakhjulspunktering i ett bra läge strax innan tekniska. Vi tog följe och fick sedan även sällskap av ytterligare en cyklist bakifrån. Det bar uppför ordentligt och jag fick slita för att gå med Nathan. Jag vågade inte gå på rött redan nu men det var inte under cyklingen jag fick släppa, utan vid ett parti där vi tvingades springa. De sprang ifrån mig helt enkelt.
Jag fick dock syn på två cyklister framför. Kom ifatt och märkte att det var två locals från Ornans. Körde förbi båda två och tog upp jakten på den grupp som var framför igen. Nu hade vi kört drygt 24km/1:20h. Vi hade klättrat länge och när det bar utför var det snabbt, lerigt, brant. Tyckte jag hade bra flow utför på en stig jag aldrig kört, men i botten hade killarna från Ornans kört ikapp de kanske 20 sekunder jag var före på toppen. De hade hardtails och hög sadelstolpe….

Började återigen klättra uppåt. Banan bestod av många längre klättringar mellan 300-400hm. Dessa tog lång tid då de växelvis var brant med rullsten, växelvis lerig och växelvis skogsväg. Efter drygt 33km stod mamma och Ebba igen med langning. ”Du ligger 17:e!” ropar mamma. SJUTTON?! svarar jag förvirrat. Hur är det möjligt, kändes som att jag hade 30-35st framför mig efter första backen och jag hade inte passerat så många sedan dess. Bara drygt 45 sekunder upp till 15:e-platsen som jag såg framför. Jag hade skakat av mig Ornans-killarna ett 20tal sekunder igen. De verkade vara bröder, då jag i efterhand lärde mig att de heter Remi och Martin Groslambert.

Vi cyklade längs en öppen åker med vad som kunde vara en fantastiskt fin utsikt, om molnen inte hade legat lågt. På runt 800 meters höjd i 8 grader på öppen yta blåste det ordentligt och började även regna igen. Man försökte ta sig fram och upp längs åkern. Hade inte långt fram till gruppen framför i distans, drygt 100 meter, men i tid var det fortfarande runt 45 sekunder. Man tvingades hoppa av och "springa" igen, uppför. Lättare sagt än gjort, då det var ett steg fram, ett steg bak, när man gled i leran. Det gällde att hålla sig lugn och gå, ta små kliv och välja ut bra ställen att sätta fötterna. Det gick frustrerande långsamt, men det verkade inte gå fortare för de andra.

Väl högst upp på den första av två 500hm-stigningar bad det utför igen. Det var otroligt roligt att köra utför trots det bristande greppet. Stigen utför var endast 1,8km, tappade 400 fallhöjdsmeter och tog 6 minuter. Snittlutning på -21,5%. Den hade nog varit ännu roligare med fastare underlag.

I botten av backen har vi kört 40km på drygt 2:30h. Fick en ny flaska sportdryck samt vatten av Ebba att försöka göra rent växeln med. Vattnet hjälpte ju föga lite. Efter ett par hundra meter in i backen kom Remi Groslambert ikapp mig och hade en bättre fart. Gick med några minuter men valde sedan att återgå till mitt tempo igen. Första 2,6 kilometerna av backen tog 20 minuter och snittade 12,5% med vissa partier över 20%. Såg längre fram att Remi passerade en cyklist och jag märkte att även jag tog in. Väl uppe där det började flacka ut lite kom jag ikapp cyklisten, Wim de Bruin från Nederländerna. Vi hjälptes åt ett par minuter till vi passerade byn Hautepierre. Där vek vi av asfalten in på en vandringsled där vi tvingades av cyklarna och springa uppför en lång trappa. Trappan tog över 2 minuter att komma uppför vilket i det läget dödade benen när vi hade kört i runt 3 timmar och var på toppen av en 35 minuter lång backe.

Väl på cyklarna igen hade regnet åter börjat falla, nu i sidled då det blåste så mycket och vi befann oss på en bergskam. Utför var det fortsatt enormt lerigt och jag råkade lägga mig på sidan. Wim försvann mer framför och jag var tvungen att vänta in Martin Groslambert som passerade mig i betydligt högre fart med betydligt mer grepp i däcken. På cykeln igen tog det ett tag att komma i pedalerna, försökte sparka bort lera under skorna men det var inte det lättaste när man samtidigt skulle kontrollera en hoj som ville åka mer i sidled än framåt.

Foto: Ebba Åkesson

Fick ånyo en ny flaska sportdryck av mamma, och tappade flaskan med vatten av Ebba då mina handskar var helt täckta i lera. Nu hade vi kört 52 kilometer och jag började känna mig hoppfull. Enligt höjdmetersprofilen skulle nu de två värsta topparna vara avklarade och endast mindre och kortare backar återstod. Nu måste det ju gå fortare till mål. Tji fick jag. Kom ikapp Martin och Wim igen uppför och körde förbi ganska direkt och fick lucka.

Vid detta tillfälle hade vi "bytt sida" av dalen och körde nu på det norra bergsmassivet av dalen, medan vi tidigare kört på det södra. Här var topparna lägre, men det var inte bara det som var annorlunda. Leran var även den annorlunda. Här var det mycket tjockare lera som fastnade på däcksidorna, på insidan av ramen i baktriangeln och även i gaffeln. Först försökte jag bara trampa mig igenom och försöka ignorera det. Men till slut fylldes det på till den grad att hjulen inte snurrade. Stannade motvilligt och drog irriterat bort leran från däcksidorna, ramen och gaffeln. Hjulen började rulla till viss mån igen, men efter 200 meter var det åter stopp och jag behövde dra bort lera. Började nu bli så jävla arg på situationen. Vad jag inte visste då var att jag skulle vara tvungen att stanna och göra samma sak fyra gånger till inom en distans på 1200 meter. Dessa 1200 meter tog mig över 12 minuter. Inser ni hur långsamt 1 minut per 100 meter är? Se bild:

Samtliga "stopp" i både Cadence och Power är stillastående.

Väl ute ur helveteskilometern hade jag gått förbi två stackare som klagade mer på förhållandena än vad jag gjorde, bland annat Urs Huber. Det enda jag hann uppfatta av vad han mumlade för sig själv var "fucking shit conditions". Då blev jag lite gladare.

Efter lite utförskörning passerade jag tyvärr Nathan Ceile igen, denna gång sittandes vid sidan av stigen med en sjukvårdare vid sig. Frågade om han var okej, vilket han var. Han hade kraschat och skadat benet. Fortsatte ner till byn Montgesoye och äntligen kom jag in på en del av banan jag hade rekat dagen innan, de sista 23 kilometerna. Jag hade skakat av mig den bisarra, hjälplösa känslan från det lerigaste partiet och jag närmade mig ytterligare en åkare framför samtidigt som Wim de Bruin inte var många sekunder bakom, märkte att han åkte betydligt fortare utför än mig. I byn stod mamma och Ebba åter med langning. Vid det här laget hade jag gett upp hoppet om de leriga handskarna och stoppat dem i fickan. Fick tag på både en flaska sportdryck och en flaska vatten med en gel. Åt gelen direkt och sprutade återigen lönlöst vatten på växlarna.

De hade nog fått sig en smäll efter att jag lagt mig tidigare på banan, då de två lättaste växlarna inge fungerade. Som tur var fanns det inget parti framöver som skulle kräva såpass lätta växlar. Gick snabbt ikapp och om åkaren framför (Emilien Mourier) innan Wim kom ikapp. Emilien var trött och jag fick direkt en lucka. Började nynna på en peppande låt och vände uppför sista långa backen. Backen var indelad i två sektioner, en lättåkt på grusväg, drygt 4-5% snittlutning. Perfekt för mig, dunka i en tung växel, ställa sig upp i 7-8 minuter på 55-58 i kadens och bara njuta. Duon bakom tappade mer och mer. Samlade mig både fysiskt och mentalt och ställde in mig på att vara topp fucking 15 på en världscup! Inget skulle hindra mig nu. Samlade mig innan andra delen av backen började, denna var betydligt värre. Stenig skogsväg med partier över 20%.

Det började tyvärr dra lite i insida lår, men vis av erfarenhet har jag varit med om det förr. Det smärtar lite, men ska inte påverka prestationen och försvinner något efter några minuter. När jag närmade mig toppen blickade jag bakåt och fick syn på en grabb. Uppskattade att han var ett 30-tal sekunder bakom. Ville panika men höll mig lugn. Så fort vi kom upp och ut ur skogen med blöta stenar och lera och ut på asfalt igen var det mer min melodi. In i byn med en mil kvar och sista langningen. Tog grejer och kände mig stark, men nu var det mest utför och där var övriga något snabbare än mig.

Jag tvingades av cykeln vid ett lerigt parti till, nu dock i förebyggande syfte för att slippa en total igenkläggning. Frustrerande som fan och det blev inte bättre när man kom ut på asfalten igen och det blåste total motvind. Försökte intala mig själv något att jag på nåt sätt tyckte att det där var kul men det gick sådär. Kilometerna tickade långsamt förbi trots att det mest var utför. Var hela tiden rädd att bli ikappåkt samtidigt som jag inte ville köra för vårdslöst och köra punktering eller krascha. Med 3 kilometer kvar kom vi åter ut på en bergskam, men nu njöt jag. Det var nära mål och jag hade krafter kvar. Körde nerför sista stigen och ut på asfalten med 700 meter kvar. Nu log jag och körde in mot målområdet som 14:e man, efter 5:05:15h, 85 kilometer och 2770 höjdmeter i den värsta leran jag någonsin kört i.

Jag var 32 minuter efter segraren Axel Roudil, men luckorna mellan var stora. De mer rutinerade åkarna var även de smarta och hade med sig högtryckstvätt till langningstationerna och offrade 15 sekunder på att spola av skit av cykeln. Dessa sekunder tjänade de snabbt in.

Jag är otroligt nöjd med mitt lopp. Det är otroligt olikt att tävla i Sverige och jag tror att dessa lopp passar mig bättre. Ju längre och hårdare det är desto bättre för mig. Tog även med mig 78 nya UCI-poäng och klättrade 317 placeringar, från 521 till 204 plats i världsrankingen. Tack och bock.

Resultat från tävlingen finns HÄR.

Snart kommer nästa inlägg om resans andra tävling, Roc d'Azur.