HERO World Cup Naturland, Andorra

 Hej!

Sitter i husbilen strax norr om Marseille påväg mot Italien från Andorra, där jag befunnit mig de senaste dagarna. Deltävling 2 i världscupen kördes i Naturland, en skidort strax utanför Andorra La Vella, på 2000 meters höjd. Jag körde inte första världscupen på Elba för ett par veckor sedan, så detta var min första för året. 

Jag och mamma flög ner till Barcelona i onsdags och tog sedan buss upp till Andorra la Vella där pappa hade anlänt med husbilen tidigare under dagen. I torsdags testcyklade jag första delen av banan, dryga 43 kilometer av 60. På fredagen körde jag sista klättringen upp till mål och sedan hem igen. Den höga höjden märktes verkligen av på andningen som blev mer ansträngd, men såg ingen skillnad på puls eller watt när jag körde lugnt. 

Tävlingen startade 08:30 på söndagen och kl 17:00 i lördags var det managers meeting. Klagomål om starten framkom och organisationen ändrade om dels det, men även langningszoner för oss. Mamma och pappa hade ägnat hela lördagen åt att åka runt i Spanien och Andorra på små vägar till små byar för att leta reda på de officiella langningszonerna, men på mötet sades det att det endast var "arrangörernas zoner" så langningsstrategin behövdes ändras om. Starten ändrades också och vi skulle nu köra en drygt 2km lång startloop med 150 extra höjdmeter innan vi vek av ner. En otrolig nackdel för egen del skulle det visa sig och jag var inte nöjd med förändringen alls. 

Banprofilen var väldigt enkel egentligen. Start uppe på 2040 meters höjd, en startloop på ca 2km sedan 7 kilometer utför på grusvägar, en kortare klättring på 3,5 kilometer, mer utför i 8 kilometer innan en dryg timmeslång klättring (13,5 km, 920 höjdmeter). Sedan utför på mer eller mindre ganska rough singletrack i drygt 10 kilometer, innan vi skulle uppåt igen i en knapp timme. Dock tuffare klättring än den första med första halvtimmen på stigar och sedan runt 25 minuter kombinerat asfalt och skidspår. Sista kilometrarna kördes utför på stig tillbaka till start- och målområdet. Totalt strax över 60 kilometer lång och 2100 höjdmeter.

Banprofilen med langningszonerna (sträcken).
Zon 2 och 4 var öppna för alla att langa på, medan 1 + 3 var arrangörernas.

Banprofil inklusive höjdskillnad.
Blå = < 1500 m.ö.h
Grön = 1 500 - 1 700 m.ö.h
Gul/Orange = 1 700 - 2 000 m.ö.h
Röd = > 2 000 m.ö.h

Vi var 70 herrar till start där kl. 08:30 i söndags. Jag hade nummer 37 så jag var någonstans mitt i smeten. Kom iväg bra i starten och kunde plocka några placeringar utan större ansträngning. Det kändes inledningsvis bra även när den nyinlagda backen på startloopen började, men efter en dryg minut sprängdes benen och det kändes som att alla körde förbi mig och att jag inte hade någonting att köra med. Höll nästan på att få panik för vad fan var det som hände egentligen, det gick hårt men inte så hårt. Det var knappt så att jag kände något, jag kom bara inte framåt och blev omkörd både till höger och vänster. Värsta tänkbara scenario. När startloopen äntligen var över och vi vek av nedåt så försökte jag fokusera om. Det var nog bara en chock för kroppen att köra hårt på höjd, något jag aldrig gjort förut. Kom ifatt och plockade placeringar utför på den långa grusvägen ner till första "kortare" klättringen. I botten kom jag ikapp Noah Warren från USA. Vi vände uppför backen och jag tryckte nytt varv på Garmin, men hade bara kartan framme då jag inte ville se något. Det kändes helt okej ändå i drygt 4-5 minuter men sedan kom samma döda känsla tillbaka och jag började medvetet backa av på intensiteten innan det skulle vara för sent. Släppte hjul och blev omkörd av 5-6 killar och dåliga tankar och en uppgivenhet vällde över mig. Vad fan är det för fel på mig. 

Tog mig sakta men säkert vidare uppför backen och vände av ner. Såg ett par killar bakom mig så jag var åtminstone inte sist, även om det upplevdes så. Det var drygt 9 kilometer ner till banans längsta punkt, i byn Bescaran i Spanien på runt 1350 meters höjd. Blev ikappkörd av en kille från Singer-teamet i botten som körde hårt i början på asfalten. Jag sket i honom och lät honom köra på, less som jag var. Jag tryckte återigen varv på Garmin och ställde in mig på att köra 340-350w i backen och se på vilken höjd det skulle börja märkas av. 

Jag tog en mugg vatten av organisationens feedzone ett par hundra meter upp i backen och hällde vattnet över mig. Höll Singer-killen på jämt avstånd fram drygt 10-15 sekunder och såg även att vi båda var påväg ikapp en annan kille från samma team. Jag tror det var Jakob Hartmann som inte alls hade en bra dag och sedan bröt. Det kändes väldigt kontrollerat på 350w fortfarande och efter drygt 10 minuter började jag ta in på Singer-killen igen. Kom ikapp och körde förbi direkt, och fortsatte hålla mitt tempo. Han gick med nån minut, men släppte sedan. Kör förbi Stefano Gerbaz som står vid sidan av och fixar en punktering. Uppe på runt 1600 meters höjd får jag syn på Noah Warren ett 30-tal sekunder framför mig. Effektutvecklingen kändes fortfarande bekväm och jag hade bra flyt. 

Jag hade startat med två 750 ml flaskor sportdryck, med 100 g kolhydrater i varje då första langningszon med "min" langning var efter mer än halva loppet. Jag hade lyckats klämma i mig en flaska och en gel med koffein och var inne på andra flaskan. På runt 1 800 meters höjd, efter drygt halva klättringen bröts den av med en kortare utförssträcka på 20 sekunder. Det var ingen höjdare då flytet jag haft ändrades och det tog ett tag innan jag hittade tillbaka till samma lunk igen. Nu kom jag ikapp Noah och sa att han skulle haka på, men han hade sitt tempo och körde vidare på det. Kom ifatt ytterligare ett par åkare och blev även ikapp- och omkörd av Stefano Gerbaz som hade fixat punkan. 

Satt och räknade ned hur många höjdmeter det var kvar upp till toppen och firade lite för varje 100 meter som klarades av. Snitteffekten på varvet sjönk lite ner mot 340, vilket både berodde på den lilla utförskörningen och att jag kom högre och högre upp. Höll kvar samma intensitet och RPE. Sista 2 kilometrarna upp till toppen vek vi av grusvägen och körde på inledningsvis en traktorväg, och sedan tog den slut och vi körde sista 100 höjdmeterna på öppen gräsmatta vilket var otroligt drygt, med stökigt underlag och varierande lutning där det var omöjligt att hålla jämna watt. Klickade av varvet, 54 minuter från bott till topp vilket var runt 7 minuter långsammare än vad täten hade kört på. 

Toppen, 2250 meter över havet.

Nu var det lite utför innan kilometer 38 och första langningen, där Thereses mamma Britt-Inger stod med en flaska vatten att hälla över mig, och mamma stod med en flaska sportdryck och en strumpa med is att ha i nacken. Tar flaskan med vatten av Britt-Inger och flaskan med sportdryck och is av mamma. Men strumpan fastnade i korken på sportdrycken och när jag drog loss den gick korken sönder och flaskan ramlade ned och all sportdryck rann ut. Hade hunnit passera ut från langningszon och fick inte vända om för att ta en reservflaska, så fick fortsätta med bara en liten flaska vatten. Helvete, men det var inte hela världen då det nu bara var i princip utför på singletrack och sedan några minuter uppför innan sista langningszonen där pappa och Göte skulle stå med ny langning. Det enda positiva med haveriet vid langningszonen var att han som låg framför mig fick ytterligare 10-15 sekunders försprång ned på stigen. 

Jag kände stigen nu, hade kört den två gånger och hade koll på alla farligheter och svårigheter. Men, det hade regnat ordentligt föregående eftermiddag och lämnade efter sig hala rötter och stenar på skrå, blöta pölar och rinnande vatten på stigarna. Hade bara kört dem i snustorra förhållanden, vilket i och försig också var halt, men inte lika oförutsägbart. Men jag tryckte på ordentligt utför, där har jag ordentligt med självförtroende över min förmåga. Efter drygt 4 minuter kommer jag ikapp killen framför, en local boy från Andorra som man kan tycka skulle kunna stigarna här och kunna trycka på lite, men icke. Vi kommer till en bäck som man tvingas hoppa av och springa igenom, kallt, blött och skönt om fötterna. Även om Andorra-killen hade separationsångest med bromshandtagen framför mig så körde vi ändå ikapp en grupp med 4-5 killar i slutet av stigen. Stönade lite för mig själv, men kom sedan på att vi skulle komma ut på en kort asfaltsbit strax därefter. Det gjorde vi, vid langningszon 3 som arrangörerna erbjöd. 

En ordentlig tankevurpa att lägga neutral langning just där, då det var -17% lutning och drygt 70 meter innan en serpentinsväng och omöjligt att ta något i farten där, se bild nedan.

Notera svarta cirkeln, där hade de neutral langningszon.
Även röda cirkeln nedtill där det är -17% lutning.

Ut på asfalten tar jag en gel, häller lite vatten på låren och tar ett par djupa andetag. Andorra-killen ökar och trycker på ordentligt för att köra om gruppen vi kommit ikapp. Jag går med på hjul och tar mig förbi även honom för att vara först in på nästa del av stigen utför. Det är jag. Jag vet att det alldeles strax kommer ett farligt parti, där halva stigen rasat sönder ner i forsen, och vi kommer i hög fart och med fel ingångsvinkel vilket gör att det blir som en överraskning och vi kommer blint in i partiet. Se bild nedan. Även fast jag vet om det så sker nästan det som inte får hända, att framhjulet försvinner ner och jag skulle krascha ner mot vattnet. Men som tur var lyckas jag hålla framhjulet uppe på kanten på stigen, men det leder till att bakhjulet istället glider ned till höger. Det tar tvärstopp och jag dunkar i drevet och bottom bracket i stigen. Klickar ur vänsterfoten och häver mig fram och fortsätter. Det var närmare än jag var bekväm med, och jag hade varit lika nära första gången jag testkörde banan. 

Vi kommer uppifrån och med en fel och blind ingångsvinkel var det ett under att inget värre hände här, för någon (som jag vet)

Pustade ut och fortsatte ner, men lite mer återhållsam inledningsvis innan jag vågade släppa på mer ytterligare. När jag väl är bekväm och inne i flytet igen så händer det ytterligare en gång att jag är nära på att skrota järnet. Stenhällar på skrå, hala av gårdagens regn och lera på däcken gjorde att framhjulet försvann. Jag var dock halvt beredd på det och han klicka ur vänsterfoten och rädda upp situationen med ett par steg och kunde samtidigt lyckas rycka upp framhjulet upp på stigen däcket hade fäste igen. Pustade återigen ut och skakade på huvudet åt min dumma riskfylldhet. Men jag fortsatte att skita i det och pushade på utför fortsatt. Passerade en kille som hade punka, och precis i botten kom jag ikapp italienaren Vincenzo Saitta. Han hade startnummer 18 så jag tog för givet att han skulle köra hårt uppför, men vara sämre utför. 

Fint parti av banan

Jag lade mig på Vincenzos hjul och klickade varv på Garmin igen nu när andra långa backen skulle köras. Han körde i bra fart inledningsvis, men när vi vek av in på första stig-klättringen märkte jag att det gick lite långsammare än vad jag skulle kunna köra. Kunde köra om honom i en innerkurva och kunde sedan köra på i min fart. Han släppte ganska snabbt och jag fortsatte trycka på. Det var brant och gick långsamt. Trots lättaste växeln (36-52) så var kadensen nere under 40 längre perioder. 

I vissa perioder såg jag killarna jag passerat utför och att de var ikapp Vincenzo och även om det hade spruckit även mellan dem så närmade sig ett par av dem. Efter ett tag kom jag ut på asfalten vid Cota 1600, där pappa och Göte stod vid langning tre. Fick ny flaska vatten av Göte och sportdryck och strumpa med is av pappa. Här gick allt smidigt och jag fick både sportdryck och is, vilket var välbehövligt. Vek av in på stig igen vilket var fördel mig jämfört med de som jagade mig bakom. Efter en halvtimmes klättrande var stigarna slut och det var mer lättåkt, först asfalt i 2,5 kilometer, sedan skidspår (hurra!) i 4,5 kilometer upp till 2150 meters höjd. 

Jag kom ikapp en trött kille på asfalten, han försökte inte ens gå med och jag hade bra flyt tycker jag. Efter 2,5 kilometer vek jag av in på skidspåren som inte alls var branta, men var mycket fram och tillbaka i serpentinsvängar. Här såg jag de två jagande bakom mig och märkte att de tog in mer och mer sakta men säkert. Höjdmeterna bockades av oroväckande långsamt, räknade meter för meter. 2000 meters höjd passerades. 150 höjdmeter kvar. 130. 110. 100. Kom igen för helvete. En av de jagande bakom, Remi Groslambert från Frankrike hade kört ifrån den andra, Alexandre Langlais, även han fransos. Remi var riktigt nära nu, det kände jag. Sista 50 höjdmeterna var inte längre skidspår, utan gräsmatta även här. Satan vad jobbigt och sugande underlaget var, gick så jävla långsamt och syret i luften fanns inte där uppe. 

Skidspåren. Marginellt bättre än Lake Placid. Marginellt.

Äntligen uppe. Nu var det avgjort, bara jag skulle hålla mig på hjul och utan mekaniskt strul skulle Remi inte komma ikapp. Vi körde in på delar av den XCO-bana de kört Super Cup Massi på under lördagen, innan jag kom in på de sista några hundra meterna till upploppet. Kom i mål som 37:a, samma som det startnummer jag hade. Körde upp mig från 50:e plats nere vid botten av första backen, så därifrån får jag ändå ta loppet som väl genomfört. Innan dess katastrof, men bra lärdomar med hur min kropp reagerar på hög höjd. Rent statistiskt sett brukar det vara runt dag 5 på hög höjd man känner av det mest, så det kanske var en del av det hela, tillsammans med min icke-befintliga erfarenhet av högintensiv cykling på 2000+ meter. 

Jag är åtminstone nöjd med att jag kunde vända på känslan och utförandet av tävlingen. 

Efter målgång.

Siffror från dagen:

Distans: 60,80 kilometer

Tävlingstid: 03:03:25 timmar

Snitteffekt: 267 watt

Normalized Power (NP): 315 watt

Snittpuls: 152 bpm

Vet inte vad snitteffekten blir om man justerar för hög höjd, men lite mer än så åtminstone, så det är ju inga katastrofsiffror. 

Resultat:

Strava:

Race Rapport: Lida Loop

Hej!

I helgen kördes andra deltävlingen av Långloppscupen i form av Lida Loop. Det är ett lopp jag har lång historia med, då jag kört Lilla Loop som barn och ungdom och nu har det även hunnit bli en hel del starten i det längre loppet. I fjol missade jag loppet då det var samtidigt som världscupen i Nove Mesto. 

Jag åkte till Lida dagen innan för att testköra banan ett varv. De hade vänt på loop 3 så att man i år körde åt andra hållet, vilket skulle bli intressant. Körde igenom loop 1 + 2 ensam innan jag sällskapade med André Czarnecki på tredje och sista loopen. Det kändes bra inför morgondagen även om jag inte riktigt var övertygad om att det var helt bra att vända på loop 3, men det skulle upptäckas under tävlingen. 

Foto: Cykelkanalen.se

Damerna startade en timme innan oss herrar, vilket var bra. När starten närmade sig var det dags att värma upp och sedan gå in i fållan. Starten gick som vanligt direkt uppför backen. Nu har det breddas direkt efter backen så att det var brett och med fina möjligheter att ta sig fram. Körde rätt lugnt uppför backen och passade på att avancera på de breddade skidspåren innan det efter någon kilometer smalnade av och blev motionsspår som det brukar. Låg med bra runt 10 plats och kände mig bra. Efter drygt 4 kilometer tar jag mig upp och lägger mig som trea bakom Viktor Lindqvist och Östen Brovold Midtsundstad. Viktor kör riktigt hårt i de korta backar som finns i på loop 1. 

Toppen av startbacken. Jag skymtar i lila högt upp i mitten. Foto: Cykelkanalen.se

Efter drygt 9 kilometer kör vi in på första stigen och där ser jag till att lägga mig först för att kunna köra min fart. Den är dock kort och snabb och en bit senare kommer vi ut på lättåkta motionsspår igen. Det är oftast Viktor som är uppe och håller ett högt tempo och jag glider bak lite obekvämt långt ner, runt 6-8 plats. Kortare stigpartier och lättåkta motionsspår avlöser varandra. Vi är allihop på ett långt led och trots att det bitvis gått riktigt hårt så är det säkert minst 30-40 personer som fortsatt är med i matchen. Vi närmar oss en riktigt klurig högersväng, ganska brant utför och en skarp sväng åt höger i rullsten och sand. Därefter full spurt för att täppa de meterslånga luckor som blir mellan åkarna på nästföljande stig längsmed järnvägsspåren. Jag känner fortsatt att jag är lite obekvämt långt ner i gruppen, runt 8-10 plats, kanske inte främst för att jag var orolig att det skulle spricka av framför utan mer att jag skulle vara tvungen att slösa onödig energi i alla igångdrag, som på första loopen kommer konstant mellan stigar och svängar. 

Efter runt 15 kilometer hade arrangörerna lagt till en extra liten loop, som initialt var på grusväg och sedan en snabb stig. Avancerade fram på grusvägen och gick in på stigen som tvåa på Wengelins hjul. Efter stigen körde vi in på "gamla" banan igen, under järnvägsspåret. Där kom Richard Larsén som en kanon och körde hårt i 30 sekunder på grusvägen för att vara först in på nästa stig. Han låg och körde bort mot gamla flygfältet. Där var det öppet och mycket vind så det var lite avvaktande. 

När vi kom bort och körde längs med järnvägen och sista kilometern motionsspår innan vi vek vänster in på den tekniska stigen "diagonalen" blåste det rak motvind. André Eriksson drog hårt och vinkade fram mig, men slog inte av på farten nånting så kom inte förbi honom utan att behöva trycka på mycket mer, vilket jag inte kände att jag ville. Slog av lite och gick in bakom som fyra istället. Därefter brukar det alltid vara full gas och positionskrig in på stigen. Går in på stigen som 7:a bakom André Eriksson, Viktor Lindqvist, Matthias Wengelin, Östen Brovold Midtsundstad, Hugo Porath och Axel Lindh. 

Slutet på loop 1. Foto: Cykelkanalen.se

Vi tar oss igenom stigen på ett bra sätt allihopa och rullar ner mot Lida friluftsgård och varvning. Vi gör en 180° sväng och ut mot parkeringen och starten på loop 2. Ser då att Casper Johansson som legat längre bak i klungan stannar till i teknisk zonoch fixar något. Visade sig att hans styre satt löst. 

Vi går ut på Loop 2 och jag får sportdrycks- och is langning av mamma och vatten av Michele. Det var dock inget bra ställe att langa på så hinner endast ta sportdrycksflaskan och var tvungen att kasta strumpan med is tyvärr. Hann inte släppa styren för att få ner den i nacken innan backen som var rätt bökig och jobbig. 

Foto: Håkan Åkesson

Längre upp på stigen stod pappa och fotade och vi åkte sedan ner över asfaltsvägen och bort över det avverkade hygget. Farten var hög och jag tror det började spricka av mer och mer här någonstans bakom mig. Vi körde över den lite längre spången med staket på vänster sida vilket är lite halvsmalt med brett styre. Vi alla kom åtminstone över spången bra och körde på bortåt nästa backe. Viktor körde riktigt hårt uppför och det krävdes drygt 600w i 70 sekunder för att gå med uppför och över krönet. Hann dock återhämta mig något utför innan Viktor ökade farten igen i nästa backe vid Pålamalms naturreservat. Backen var inga problem att gå med uppför men därefter satt han fortsatt kvar och körde på så in i helvete på stigen som hade någon procents lutning uppför. Jag vevade på för glatta livet för att inte tappa Axels hjul och undrade och tänkte att nu måste han fan slå av snart. Men det gjorde han inte utan fortsatte köra ordentligt hårt. Var någon sekund ifrån att vika ner mig, men kollade bak och kollade om fler var med och såg typ 10 till bakom mig utöver de 5 framför Hur fan var det möjligt tänkte jag, att så många fortfarande är med när jag själv bara är en millisekund från att ge mig. Ger mig tusan på att gå med på Axels hjul för någon gång måste ju Viktor lugna sig, nog för att Boxholmspower är en annan typ av power än för oss vanliga dödliga men han borde ju tröttna någongång han också. 

När den raka stigen blev till lite mer svängig, teknisk stig kunde inte samma intensitet hållas uppe och även om det fortsatt gick ordentligt fort så känner jag att ingen kan hänga av mig på den typen av stigar och jag kunde återhämta mig något. Strax därefter blev det grus och lättåkt igen och avvaktande körning, så folk som släppt några sekunder på stigarna återanslöt och vi var fortfarande många i tätgruppen, säkert 15-18 stycken. Helt sjukt faktiskt, men trots att det bitvis kördes livet ur varann så gick det bitvis väldigt, väldigt lugnt så det gick att återansluta till oss. 

När vi närmade oss de sista stigpartierna på andra loopen ville jag försöka skapa något, så strax innan vi vek in vänster på en stig som var småteknisk utför går jag fram i tät och kör först in på stigen och gasar på. Men det är bara en kortare stigsnutt, och trots att den var teknisk utför var det för kort och sedan öppet och grusvägar, där vinden kom åt. När jag märker att inget händer slår jag av och ingen vill gå fram och köra. 

Kör ner på grusvägen och viker höger ut på en kortare asfaltsväg. Där slår jag av mer och Micke Tjulander tar tag i taktpinnen och gasar på uppför nästa backe. Han fortsätter att gasa på de paret minuter stigen fortsätter innan vi kommer ut på sista grusvägen som är ett par kilometer lång som tar oss tillbaka mot Lida igen. Vinden kommer åt och vi kör fortsatt väldigt avvaktande.

Ut på varvning ut till loop 3 tror jag att vi var 12 stycken i tätgruppen. Det var jag, Viktor Lindqvist, André Eriksson, Matthias Wengelin, Axel Lindh, Östen Brovold Midtsundstad, David Risberg, Hugo Porath, Micke Tjulander, Richard Larsén, Johan Norén och Viktor Henrysson. Fick nu langning igen med vatten av Michele och sportdryck och en isstrumpa av mamma. De stod inte så bra till utan väldigt nära anslutning till stigpartiet igen vilket gjorde att jag var tvungen att lägga mig sist och till höger för att få tag på allt. Hann knappt få i flaskan i flaskstället innan vi vek av in på nästa, nya stig.

Foto: Håkan Åkesson

Det gick bra ändå och stigen som nu var i början av loopen, var ju tidigare år avslutande stig. Mina planer sedan flera veckor tillbaka var att attackera på den stigen, men det var innan informationen om att de bytt håll kom ut. 

Vi kom ut längs Botkyrka golfklubb där hela klungan nästan krockade in i en golfbil och en kille med golfbag som tog upp hela vägen i en skymd vänstersväng. Vi alla höll oss på hjulen förbi där åtminstone. Det var grusväg och lättåkt bort mot Lillmalm och jag passade på att avancera fram något. Min plan nu var att vara först in på nästa stig som var från hög hastighet på gräs, drygt 130° sväng uppför in på en teknisk stig. När vi närmade oss ökade jag farten och passerade framåt, men Viktor såg mig och ökade han också. Vi var jämsides när vi såg att André hade tagit en lite annan väg runt och kom i en högre hastighet och bättre ingångslinje mot stigen. Han fick täten före Viktor, Axel som trängde sig förbi mig på innern in mot stigen. Där rök min plan på att köra stenhårt och grilla mig själv och de andra på den del av banan som nästan uteslutande var stig i 20 minuter (7,5km). Det märktes att André var trött för farten var tyvärr inte jättehög på stigarna och även om det sprack av lite till Micke, David, Norén och Larsén så kunde David och Micke ansluta igen senare på stigen och sedan även Norén och Larsén. 

När stigen var över och vi kom ut på motionsspår igen så tog jag mig återigen fram för att göra mitt försök på nästa stig. Visste att den förmodligen skulle vara för kort och med för långt med motionsspår till mål för att kunna skapa något. Men jag försökte och körde på hårt de dryga 4 minuterna som stigen tog. Blev riktigt trött men det började spricka av lite i gruppen. När vi kom ut från stigen så ville jag ha hjälp med att hålla farten uppe men ingen var speciellt intresserad, med motvind, motionsspår och drygt 7 kilometer kvar till mål. Det blev återigen avvaktande åkning och alla kom tillbaka igen förutom Henrysson som släppt tidigare ut på loop 3. 

Axel gjorde ett försök att göra någonting och attackerade i motlut och motvind men det var ingenting som hände. Det var lite avvaktande fortsatt innan alla ville ta sig fram för att positionera sig inför den sista stigdelen på "Diagonalen". Farten trissades upp och jag tror det var Wengan som var först in på stigen. Jag var nog 4-5 nånstans men tog en helt annan linje till höger än de andra och kom in bakom honom och Viktor. Tog dock några väldigt tveksamma linjeval därefter och blev passerad av ytterligare några. Det gjorde dock inte så mycket utan vi höll ihop. Det var Micke, Richard och Norén som fick problem på stigen och aldrig lyckades återansluta, så nu var vi "bara" 8 stycken kvar i tätgruppen. Inget som gynnar mig och mina förmågor. 

"Diagonalen" med runt 3 kilometer kvar till mål. Foto: Cykelkanalen.se

Näst sista till sista kilometern kördes på de breda skidspåren på sprängsten. Alla höll ihop och farten ökade återigen när vi skulle in på absolut sista stigen ner mot sjön Getaren. Jag orkade inte avancera någonting utan kom in på stigen som sjua med bara David bakom mig. Det är svårt att göra något i det läget. In mot stranden och sedan in mot upploppet så kommer vi ifatt ett par damer, och det blev lite slalom för oss runt Felicia Henttonen i backen in mot upploppet med 200 meter kvar. Inget som påverkade mig eller min placering egentligen men ingen höjdare att komma ikapp och passera sista kilometrarna.

Viktor lekte med oss övriga och vann före André och Wengan, Axel fyra, Östen femma, Hugo 6:a, David 7:a och jag rullade in sist av oss på typ min sämsta placering i Långloppscupen på ett par år. Något besviken åt det men å andra sidan så kändes kroppen bra och jag fick de svar jag ville åt. Resultatet är sekundärt.

Foto: Cykelkanalen.se

Nu sitter jag på Arlanda och författar denna tävlingsrapport, påväg ner till Andorra och årets första världscup för min del på söndag 1/6. Det ska bli kul, och intressant att tävla på hög höjd! Start och mål på 2000 meter och upp över 2250 m.ö.h som högst.

Resultat från Lida Loop:

Poängställning i Långloppscupen efter två deltävlingar

Strava:

Race Rapport: Billingeracet 2025

 Hej på er!

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev en tävlingsrapport och det kliar lite i fingrarna att sätta igång.

Säsongen är redan igång igen och Billingeracet kördes nu i söndags. Arrangören Skövde CK utlovade en ny, uppdaterad och bättre bansträckning än tidigare och var riktigt nöjda med hur dragningen blev. Själv blev jag väldigt glad och nyfiken att köra en ny bana, det är inte ofta jag får göra det i Sverige nu när jag har hållit på några år. Jag tycker annars att det Billingeracet erbjudit tävlingsmässigt och banmässigt har hållit hög klass många år så jag hade höga förväntningar. 

Som uppladdning körde jag SWE-CUP i Säter i lördags. Det gick helt okej men jag hade en otrolig problem med håll genom hela tävlingen, vilket begränsade mina möjligheter att ta i mig ens någon energi under loppet, eller ens få ut det tryck i pedalerna jag vet att jag har. Det är första gången jag fått sådan håll på tävling och som aldrig släppte. Kunde ändå köra in på en sjundeplats vilket för ses som bra med den prestation som jag kunde genomföra för dagen. 

Efteråt åkte vi ned mot Skövde och blev varmt mottagna hos familjen Zälle som bjöd på mat och husrum, stort tack för det!

Tävlingsdagen

Vi åkte upp mot Billingen i Skövde ett par timmar innan start. Där uppe blåste det och var svinkallt vilket inte alls var någon rolig upplevelse. Den nya bansträckningen började likadant, med samma start första dryga kilometern, innan vi kom tillbaka till Billingen och ut mot Ryd. Där var några nya stigar inledningsvis innan man kommer ned på "gamla" bansträckningen i Rydskogarna. Det som tidigare år varit sista loopen var nu första, så den skulle ändå vara bekant för det mesta. Därefter väntade två kortare loopar närmare Billingen innan fjärde och sista drygt 4 kilometer långa loopen skulle ta oss från Caterpillarbacken, uppför Strupen och sedan i mål. 
Banan var som tidigare drygt 73 kilometer lång, så inga förändringar där. 

Jag var riktigt taggad på revansch från gårdagens tävling i Säter, och jag visste att med den form jag visat på träningarna senaste veckorna skulle jag ha en god chans till segern. Så det var det jag var inställd på och varit inställd på senaste veckorna.

Foto: Cykelkanalen.se

Starten gick och jag lugnades ned direkt. Efter ett par hundra meter hör jag smällar bakom och hör hur det kraschas. Kollar inte bakåt och vet inte hur det ser ut eller vilka som var inblandade. Jag håller mig hyfsat långt fram och när tiden var inne så gick jag ut till vänster och passerade samtliga, för att vara först in på första stigen. Tar mig in först och kan hålla min linje och fart där. Därefter lugnar jag ned mig lite och tillbaka mot Billingen igen så kommer det upp folk som passerar till höger och vänster. Det var motvind så det gjorde inte mig någonting. När vi kom in på löparspåren igen och det inte var lika öppet tog jag mig fram och lade mig bland de första. Visste att det skulle vara viktigt att vara bra placerad vid den nya stigen efter runt 6-7 kilometer, ned mot Ulverket.

Väl vid stigen var jag trots det ganska långt bak, runt 10-11 man, men det visade sig inte vara några större bekymmer. Farten var ganska bra men behaglig. Dock känner jag här att den håll jag hade under gårdagen i Säter börjar komma smygandes igen. Fan också, tänkte jag. Men intensiteten var inte lika hög idag som igår, så det blev inte mycket mer än ett orosmoment och en irritation. Dock blev jag väldigt osäker på energiintag och vågade inte riktigt ta gel eller mer en en liten mun sportdryck då och då, med risk att det skulle bli värre.

Vi kom ut ned mot klassiska vitsippestigen innan villaområdet som var lika fin som vanligt. Det samlade ihop sig igen på asfalten strax därefter och vi var en stor klunga. Inget konstigt egentligen då vi inte hade kört så länge eller speciellt hårt dittills. Tog en liten sipp sportdryck på grusvägen innan vi körde ut på den nyplöjda åkerskanten, längs med Mariestadsvägen. Där var det någon som tyckte det var en bra idé att försöka dive-bomba klungan på insidan och orsakade nästan ytterligare en onödig krasch. Vi klarade oss dock och körningen längs åkerskanten var nog den sämsta de senaste åren. Mjukt och dammigt och liknade mer en sandlåda. Det gick dock bra tillslut och vi var fortsatt en stor och samlad klunga in mot stigarna i Ryd. 

Där var första langning efter drygt 14 kilometer, men då jag knappt fått i mig något ännu och hållen fortsatt var irriterande närvarande så tog jag ingen ny flaska sportdryck av pappa, då jag fortfarande hade en hel del kvar av den jag startat med. In på stigarna i Ryd låg jag nästan oroväckande långt bak, runt 8-10 plats men kände mig ändå lugn med situationen. Det var Casper Johansson som var längst fram och höll tempot. Jag var nöjd men lite oroad att Axel Lindh eller Matthias Wengelin skulle få för sig att passera Casper och höja farten, då hade jag nog varit körd med min position. 

Foto: Cykelkanalen.se

Jag kunde ta mig framåt så småningom och förbättra min position. I den lite mer kontrollerade fart som dittills hade varit hade min håll näst intill försvunnit, så det var väldigt skönt. Började trycka i mig lite större mängder energi efter en dryg timme. 

Efter 26,5 kilometer fick jag äntligen möjlighet att ta mig fram i tät, och började öka på ordentligt på stigpartierna. Rydslingan är nog den del av hela långloppscupen som passar mig bäst, så till nästa år rekommenderar hag till Skövde CK och Mats Svensson att vi kör tre varv i Ryd istället ;)

Jag börjar ösa på lite på stigarna och tänker nog att det är några som är på gränsen när farten ökas. Efter ett tag ropar Axel att det är lite luckor bakåt och jag fortsätter att köra på. Vi kom ut mot nästa langning efter runt 31 kilometer. Där tar jag en ny flaska sportdryck av pappa. Strax därefter låter jag Axel gå upp och fullfölja hårdkörandet resten av delarna på stigarna innan vi kommer in mot Skövde och asfaltspartiet förbi Karstorp och bort mot backen vid Ulverket upp mot Billingen igen. Vi kör lite avvaktande genom stan bort mot backen. Här tror jag att vi är jag, Wengelin, Axel, Viktor Lindqvist, Hugo Porath, Casper Johansson, Anton Olars, Hugo Sandin och Johan Norén. Möjligtvis någon mer. 

När vi närmade oss backen så tog Viktor täten före Wengelin och sedan jag på Wengans hjul. Jag bestämde mig för att scrolla bort all info på Garmin framför mig och bara ha kartan framme, för att slippa se svart på vitt hur mycket jag skulle lida uppför backen. Sitter med kontrollerat och tar inte ögonen från Wengans bakhjul. Halvvägs upp ungefär, när vi passerat över asfaltsvägen och gått in i grusbacken går Wengan förbi Viktor och höjer farten. Här tror jag att Olars, Casper och Hugo Sandin får problem och släpper. Jag fortsätter att stirra på bakhjulet framför och veva runt pedalerna och inväntar laktatet. Laktatet kommer dock inte och det känns lätt och kontrollerat hela vägen upp. Skönt. Vi i tätsextetten har en ledning på runt 25 sekunder ned till Sandin och ytterligare ca 10 sekunder till Casper och Olars vid varvning ut på loop 2 efter drygt 40 kilometer. 

Foto: Cykelkanalen.se

Loop 2 var till stora delar samma som förra året, men åt andra hållet. Det inleddes med en hel del stigar där farten hölls uppe för att vi skulle dryga ut luckan bakåt. Efter någon kilometer övergår stigarna till lite mer lättåkta elljusspår/motionsspår. Ingen av oss var speciellt sugen på att hålla en stenhård fart utan det är fortsatt avvaktande och vi hjälps åt med dragjobbet. Det blåste en hel del och i denna del av banan var vi väldigt exponerade på de lättåkta partierna. Samarbetet flöt på bra och jag började kunna inta mer och mer energi. 

Efter runt 47-48 kilometer blev det återigen lite mer stigar, och ner mot banvallen som går mot Skara. Riktigt roliga stigar utför där jag ligger först. Kommer ut på ett välbekant hygge där vi kört många gånger förr, dock åt andra hållet. Nu var det lite mer flowigt ohc lätt utför, vilket är att föredra för egen del. Men det som kommer ner behöver även återvända upp, för strax därefter tar vi oss upp mot Billingeområdet igen. Ingen ville dock öka farten så mycket, så vi alla körde på utan att någon fick problem att gå med. Loop 2 avslutas med några kilometer på stigar, och där gick Viktor fram och körde ganska hårt. Jag fick bitvis slita för att gå med på hjul men kände aldrig att jag inte hade kontroll. Här någonstans började Norén att släppa taget och ett par kilometer senare, när vi kom in mot varvning/langning ut på loop 3 hade han släppt ett tiotal sekunder. Då var vi bara 5 kvar. 

Foto: Happyride.se

Viktor och Matthias fortsatte att köra på rätt hårt på stigarna ut på loop 3 också. Norén var borta. Efter ganska exakt 60 kilometer råkar Viktor köra fel och avvika från stigen och in på ett skogsmaskinspår. Vi inser efter 100 meter att det där inte kan vara rätt och vänder om alla fem. När vi väl kommer ut på rätt stig igen har vi tappat 35-40 sekunder och Norén ansluter lägligt till svansen av oss igen. Osis. Därefter var bansträckningen densamma som i början av loop 1 förra året, så där kände man igen sig och hade koll på stenar, rötter och linjer att köra. Vi kom bort mot det stora stenbrottet vid Våmb och körde ut på gamla banvallen mot Skara igen. Norén sladdade lite fortsatt men anslöt när det var mer lättåkt och ingen av oss där framme ville vara framme och köra hårt i vinden. Upp längs Nya Brandtorpsvägen och över den mot Caterpillarbacken. I botten av Caterpillar viker Axel åt sidan och ger sig, och jag får täppa de meterna framför honom till Matthias och Viktor.

Jag känner redan här att jag inte riktigt har tillräckligt med energi för att kunna gå med, men gör ett försök. Viktor vrider dock långsamt på mer och mer gas och både jag och Norén tvingas ge oss. Hugo passerar och går ikapp Länna killarna, starkt. Norén går även han om mig och ansluter till dem där det är som brantast. Jag själv har inget extra pulver kvar i benen, ingen glykogen över. Sett till de siffror de framför körde uppför de brantaste 90 sekunderna så ska jag vanligtvis kunna slita mig med.

De var inte mer än runt 15 sekunder framför uppe på toppen av Billingen och det skulle snart bli utför på stig igen ner mot Skövde. Jag öste på ordentligt och kom snart ikapp Norén på stigarna utför. Strax därefter anslöt vi båda fram till Wengan, Viktor och Hugo. Det var inte mer en drygt 3 kilometer kvar till mål, och Strupen var väl det som talade emot mig då energin var kaputt. Kunde gå med på stigarna upp och över Billingebacken men väl ute i Strupen började det köras på igen och jag gav mig. Jag manade på och försökte peppa Hugo så mycket jag kunde, säga att han har segern i sig och att han var starkast. När jag väl släpper i Strupen kör de på ordentligt och Norén släpper även han några meter. På toppen är det en kilometer kvar till mål och jag närmade mig inte Norén och Norén närmade sig inte täten nämnvärt. De tog det dock rätt avvaktande på slutet så vi kom faktiskt närmare, men när de vek upp på upploppet som är runt 300 meter långt och vindexponerat såg jag att Hugo var först med Viktor och Wengan bakom sig. Insåg att det skulle vara svårt för honom att vinna från det utgångsläget men det var riktigt nära dem emellan. Wengan lyckades smita förbi med ett hjul och vinna, strax före Viktor och Hugo. 10 sekunder senare kommer Norén in som fyra och några sekunder efter det jag som lite besviken femma. Jag vet att jag har mer i mig än vad resultatet visade. Med ett ordentligt energiintag från start och kontroll över håll så är det min tur snart. 

Foto: Sofia Åkesson

Jag får ändå säga att det var en godkänd första deltävling i årets Långloppscup, och ser redan nu fram emot nästa deltävling i Lida Loop. Jag körde inte den förra året så det ska bli riktigt roligt att återvända dit!

Ses vi där?

Strava:

Inför Långloppscupen 2025

Hej på er!

Det är drygt två månader kvar tills vi står på startlinjen på Billingens idrottsanläggning i Skövde för starten av Billingeracet 2025. Det känns som att det var igår vi stod där inför start 2024... Tiden går fort och jag ser fram emot vad årets långloppscup har att erbjuda!

Här i Falun har våren börjat titta fram och snön börjat smälta bort. Första turen på asfalt utan dubbdäck är avklarad vilken kan vara någon av de skönaste känslorna man kan uppleva på en cykel. Det dröjer nog dock några veckor till innan stigcykling går att köra helt obehindrat och snöfritt, men det finns vissa delar i skogarna i söderläge som är snö- och isfria. Det blir stigpremiär inom kort! Lämpligt nog har även årets tävlingscykel (Cannondale Scalpel) landat hemma, så det är två flugor i en smäll med både barmark och ny cykel.

Nåväl, vad har hänt sedan sist då?

Höst och vinter har kommit och gått och så har även några hundra timmars träning. Överlag har träningen gått framåt under vintern utan uppehåll vilket jag är nöjd med. Den stora skillnaden är att jag haft en högre arbetsbelastning i "riktiga livet" vilket gjort att jag behövt tänka om lite i träningsupplägget. Jag har i många år haft fokus på mycket mängdträning och ganska minimalt med intensitet, men nu med större tidspress har volymen dragits ned lite och intensiteten ökat. Det var ovant för mig att känna mig riktigt sliten och ta fler vilodagar men jag känner nu att jag kommit in i en bra rytm och känner mig starkare än nånsin redan i februari/mars. Det ska bli spännande att känna hur det påverkas på tävlingsbanan!

Hur ser vinterträningen ut för mig i Falun?

Det blir en hel del cykling, men kombinerat på olika grenar. Distanspassen körs utomhus oavsett väder eller temperatur medan de intensiva passen körs inne i velodromen och på wattbike. Just den kombinationen är grym, då velodromen erbjuder en riktig cykelkänsla och man har inget val att begränsa effektutvecklingen, man måste köra fort för att gå med medan wattbiken erbjuder kontrollerade intervaller.

Värmeträning och unipedalling är också en stor del av innehållet i träningen fortsatt och resten av timmarna fylls ut med längdskidor, långfärdsskridskor, gym och andra aktiviteter. Mycket alternativ träning vilket jag gillar.

Mina planer för året inkluderar att kombinera Långloppscupen med en del internationella tävlingar och även lite XCO-tävlingar.

Jag skickar med lite bilder från höst- och vintern som varit.

Från SM i 4000 meter individuell förföljelse. Lyckades vinna SM-guld vilket jag är glad över. Foto: Niclas Brus (@cykelbrus)

Efter målgång. High-five med Martin Altemark (@crossfituppsala) efter att han hjälpt mig med farthållningen.

Mycket teknikträning läggs på en lite mer lekfull cykel. Cannondale Habit 3

En hel del tid på längdskidor också. Här kyrkspåret i Åsarna.

Och även långfärdsskridskor på Runn.

En vecka på Gran Canaria i januari.

Från Dalarnas Idrottsgala 2025. Vilka på bilden känner ni igen?

• 
  
• 
  
• Här i slutet av inlägget tänkte jag besvara ett par frågor om just långloppscupen, och dess betydelse för svensk MTB-cykling.
• - Vad betyder och har Långloppscupen betytt för svensk MTB-sport sedan starten år 2000?

Långloppscupen är och har varit en väldigt viktig del av både tävlingsdelen av svensk mountainbike, men kanske ännu viktigare för mountainbikesporten som helhet i landet. Utan Långloppscupen är jag övertygad att cykling som motionsform inte alls skulle vara lika utbredd, och även andra arrangemang som Cykelvasan och andra långlopp som inte ingår i cupen ser att intresset finns, och att det går att köra på med en stor och bred bas av cyklister. 

• 
  
• - Vad är det som är så speciellt med Långloppscupen?
• Det speciella med långloppscupen enligt mig är den samhörighet det tillför till hela sporten. Allt från oss elitcyklister, till motionärer, åldersklasser och ungdomsklasser kör samtidigt och på samma ställe, och rör sig i samma område tillsammans. Detta gör att man träffar nya människor vid varje deltävling som kommer fram och pratar, ber om tips och råd och ger lyckönskningar. Alla har olika mål men genomför samma sak.
• 
  
• Varför cyklar just du Långloppscupen?
• Jag cyklar långloppscupen då jag ser att det är en stor och viktig del av svensk cykel. Att komma till Skövde, Tullinge, Eksjö, Rättvik, Norberg, Varberg och Boxholm varje år och cykla i fin och varierande natur med olika utmaningar gör att jag varje år återkommer till deltävlingarna. Att jag dessutom jagar första segern på någon deltävling bidrar såklart också ;-)

Jag är anmäld till Billingeracet redan nu. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Billingen och tävla igen. Utan oss deltagare blir det inga tävlingar, så se till att gå in och anmäl dig även du, så snart som möjligt, så att arrangörerna får ett lättare arbete inför tävlingarna istället för att vänta med anmälan in i det sista! Det är min sista uppmaning till er!

Hoppas vi ses i Skövde den 4 maj!

/Erik Åkesson
Team Vostroblock Evolite Cycling

@erik_akessson (tre st s)
@vostroblockevolite